Kan man vara genetiskt mindre lämpad att bli förälder med vad man för vidare till barnen.

[athena_arabians]

KUBtester är bara ett par år gamla så måste varit något annat test med dig? låter dock märkligt, jag är född -82 och då fanns inte ens UL.

idag testar man om en av föräldrarna är över 35 (lite olika beroende på kommun).

Jag har faktiskt ingen aning men jag vet att det gjordes något test. Tyvärr går det inte att fråga någon (för nu blev jag nyfiken) eftersom pappa är död och mamma inte känner igen mig längre (Alzheimers).

 

[Badger]

(Vi valde tex att ta Kub test för trisomier, och visste hur vi skulle göra med resultatet (ingen av oss är jättedålig på statistik direkt) men vi valde också risken för barn med ADHD (det kändes inte så tungt min mans släkt verkar ha en hel del högfungerande ADHD.))

 

[MM]

Tex svår kronisk sjukdom hos en eller båda föräldrarna, flera länder har blivit strängare med det.

Precis. Jag tex får inte adoptera pga min sjukdom men kan skaffa hur många egna biologiska barn jag vill med risken då att alla får ADHD. Men om jag jämför ett liv för min del utan barn eller ett med barn med ADHD så tar jag barn med ADHD.

Det finns Ritalin till dom och oxascand till mig

 

[athena_arabians]

Precis. Jag tex får inte adoptera pga min sjukdom men kan skaffa hur många egna biologiska barn jag vill med risken då att alla får ADHD. Men om jag jämför ett liv för min del utan barn eller ett med barn med ADHD så tar jag barn med ADHD.

Det finns Ritalin till dom och oxascand till mig

Säker på att du inte nyper lite Ritalin själv?

Jag kan förstå att man ställer krav på adoptionsföräldrars hälsa men tanke på att de flesta adoptivbarn har ett tungt bagage från början. Samtidigt vet jag inte var det är rätt att sätta gränsen där, jag känner att jag inte är tillräckligt insatt i det hela.

 

[MM]

Säker på att du inte nyper lite Ritalin själv?

Nä, Strattera Mer långtidsverkande

 

[athena_arabians]

KUBtester är bara ett par år gamla så måste varit något annat test med dig? låter dock märkligt, jag är född -82 och då fanns inte ens UL.

idag testar man om en av föräldrarna är över 35 (lite olika beroende på kommun).

Jag googlade lite och mer allmänna fostervattensprov kom på sent 60-tal - till tidigt 70-tal. Jag har också hittat referenser till att man har haft tillgång till UL sedan 60-talet.

 

[Pontevecchio]

Tillgång men inte tillgängliga för graviditeter som idag.

 

[Tassetass]

KUBtester är bara ett par år gamla så måste varit något annat test med dig? låter dock märkligt, jag är född -82 och då fanns inte ens UL.

idag testar man om en av föräldrarna är över 35 (lite olika beroende på kommun).

Innan mamma fick mig så vet jag att hon gjorde en abort på grund av att det fanns starka indikationer på att det var något allvarligt fel på fostret. Har länge funderat på vad de gjorde för sorts tester, men jag fick vetskap om den graviditeten efter att mamma gick bort så det är svårt att ta reda på nu.

 

[lil-sis]

Ultraljud har funnits sedan 60-talet och användes redan runt 70-talet för att kolla var moderkakan fanns och antalet foster.

Fostervattenprov har funnits lika länge men användningen var begränsad från början, såklart.

 

[Badger]

Känslig fråga!

Jag hade för länge sedan en arbetskamrat där hon och maken hade svårt att bli gravida.
Någon av dom bar på en gen för Bechrews (säkert felstavat) sjukdom, dvs puckelrygg som är väldigt smärtsamt för individen.
Nu kom jag inte ihåg alla detaljer för det här var typ för 25 år sedan, men genen kunde föras vidare av båda men det var bara manligt kön som drabbades.

Trots det genomgick de ivf och fick naturligtvis en pojke.

Min egen son har ju ASD och när vi skaffade barn så fanns inte tanken på att någon av oss skulle ha det.
Nu är det ju ganska tydligt att det är något han har ärvt från åtminstone en av oss, troligen min sambo.
Men min mamma har också vissa såna drag, men som sagt var det är ju egentligen rena gissningar.

Min andra son verkar till synes vara ett helt diagnosfritt, begåvat och synnerligen lättskött barn, så man kan ju aldrig veta.

Min pappa och jag är lika, ex har vi troligen samma sårbarhet, emotionell instabil personlighetsstörning.
Där tror man ju mer att miljö spelar in, men att det också kan finnas ärftliga samband. Dock är det väldigt osäkert.
Mina andra tre syskon har inga sådana drag.

Jag hade inte skaffat fler barn, eller ens något barn, om jag hade vetat det jag vet idag.

Ur etisk synvinkel är ju frågan ganska känslig.
Och ja, det är klart att man har ett existensberättigande även om man inte är perfekt.
Vem är det som till exempel kan bedöma om en person med Downs har ett värdigt och bra liv?

Däremot så är det ju oerhört påfrestande att ha ett barn eller flera med funktionshinder.
Och där får man väl fråga sig själv om man tycker det är värt risken och om man orkar med den ökade belastningen.

Dessutom finns ju en del kopplingar som man tror sig ha hittat tex att i vissa familjer med mycket psykisk ohälsa kommer samtidigt också många kreativa personer, inte samma individer. Sådant vill man ju absolut inte påverka negativt.

Dvs vissa saker som är negativa under vissa omständigheter är ju positiva under andra omständigheter eller positiva om man får lite av det (tänker mig ADHD, Autism). (De är väl halvärftliga? dvs kan vara ärftliga eller inte.)

 

[kryddelydd]

Det är en etisk fråga om huruvida vi ska välja bort individer baserat på förutbestämda premisser, för mig berör detta både människovärde och människosyn. Vilka sjukdomar ska väljas bort? Vem bestämmer att just personer med dessa sjukdomar ska bort? I början av tråden gällde det ju adhd och autismspektrat... är det ett lidande att vara autistisk? Sedan kom några andra exempel på sjukdomar som ger tidig död och smärtor - iaf för mig en mer logisk koppling till frågan.

När Danmark införde KUB 2002 (03?) så halverades antalet födda med downs på bara något år. Är det ett sådant samhälle vi är ute efter - att i strävan efter felfrihet rensa ut de icke önskvärda från samhällskroppen? Vad säger det till människor som väljer att föda barn med kromosomavvikelser ändå, och vad säger det till människor som har (eller har anhöriga som) har avvikelser eller nedsättningar?

Jag är väldigt tveksam till människoavel. Men jag ser fördelar med fosterdiagnostikens möjlighet till eventuell tidig behandling, tid för föräldrarna att förbereda sig, kunskap att utveckla vården... etc. Om det är syftet.

Det finns ett tio år gammalt yttrande från Statens medicin-etiska råd om någon är intresserad.
http://www.smer.se/wp-content/uploads/2012/04/Yttrande-om-etiska-fragor-kring-fosterdiagnostik.pdf
Snott därifrån:
"1. Människovärdet är knutet till existensen, inte till funktioner och egenskaper
2. Människovärde är ett axiom, som inte kan bevisas genom empiriska undersökningar eller prövning 3. Människovärdet innebär att alla människor har vissa fundamentala rättigheter som ska respekteras och i dessa avseenden är ingen förmer än någon annan
4. Människovärde utesluter inte möjligheten att värdera människors egenskaper, lämplighet eller kvalifikationer i ett visst bestämt sammanhang."

En reflektion kring ditt utmärkta, nyanserade inlägg.

På den tiden man egentligen började med fosterdiagnostik gällande Mb Down, hade personer med Downs syndrom betydligt sämre förutsättningar för att få ett bra liv jämfört med hur det ser ut idag.
Många har ju medfödda hjärtfel och annat som ledde till ett ganska stort lidande, och möjligheterna till behandling var små.

Jag tror att det många gånger är familjens "sociala lidande" som är störst när det gäller vissa medfödda sjukdomar, och inte det "medicinska lidandet" för individen. Undantag finns förstås.

och med "socialt lidande" så menar jag inte att en familj med ett sjukt och/eller handikappat barn blir socialt utstötta av typen mobbing, utan mer att följderna för familjen kan var omfattande både ekonomiskt och socialt beroende på hur stort ett handikapp är. I vissa situationer innebär ju det handikappade barnet en enorm förändring: ena eller båda föräldrarna måste sluta jobba, och blir därmed mer isolerade, och liknande.

Men visst, det är klart att de flesta av oss ser ett liv som friskt som antagligen "roligare" än ett liv som sjuk.
Vissa barn med svår medfödd epilepsi verkar ju ha ett stort lidande.

Personligen är jag kluven när det gäller fosterdiagnostik: precis som du säger, vad ska vara tillåtet skäl att inte fullfölja en graviditet? Kön? Ögonfärg? Annat?

 

[kryddelydd]

Nej, jag undrar om en del är GENETISKT mindre lämpade. Det står i trådstarten och rubriken. Andra i tråden har fattat det och svarat.
Folks personliga tankar handlar ju om sista frågan om att föra vidare sina gener. Vilket de också fattat och svarat på. Det verkar bara vara du som misstolkar så jag avslutar här. Börjar låta som en papegoja.

Ja, vissa individer har en "sämre" genuppsättning än andra.
Exempelvis människor med Favism, eller med hemofili (blödarsjuka), med flera.

 

[Badger]

Jag har faktiskt ingen aning men jag vet att det gjordes något test. Tyvärr går det inte att fråga någon (för nu blev jag nyfiken) eftersom pappa är död och mamma inte känner igen mig längre (Alzheimers).

Fostervattenprov antagligen? om det fanns så tidigt. KUB kom allmänt bara kanske tio år sedan? Det var ganska nytt/kändes nytt när jag var gravid. Jag kunde få det för att jag gick i Stockholm men skulle inte fått det i Uppsala utan hade fått betala 2 000 kr för det där.

Fostervattenprov var de försiktiga med då och är fortfarande eftersom det ökar risken för missfall tydligen (lite grann tror man) och en kollega som har ett äldre barn sa att det till och med då i alla fall ökade risken för klumpfot eller dyl om de råkade sticka fel (sa hon/de då). Så för tex mig som var 35 ungefär kändes KUB självklart men fostervattenprov, bara, tveksamt (om KUB visar en viss procentbild kan man även ta fostervattenprov).

 

[lil-sis]

Fostervattenprov antagligen? om det fanns så tidigt. KUB kom allmänt bara kanske tio år sedan? Det var ganska nytt/kändes nytt när jag var gravid. Jag kunde få det för att jag gick i Stockholm men skulle inte fått det i Uppsala utan hade fått betala 2 000 kr för det där.

Fostervattenprov var de försiktiga med då och är fortfarande eftersom det ökar risken för missfall tydligen (lite grann tror man) och en kollega som har ett äldre barn sa att det till och med då i alla fall ökade risken för klumpfot eller dyl om de råkade sticka fel (sa hon/de då). Så för tex mig som var 35 ungefär kändes KUB självklart men fostervattenprov, bara, tveksamt (om KUB visar en viss procentbild kan man även ta fostervattenprov).

Risken är 0.5-2 på 100. För missfall efter FVP. På ett ungefär. De flesta ställen ligger under 1%.

 

[Kilauea]

Jag är under 35 men har blivit erbjuden båda gångerna. Det är märkligt att det skiljer så mellan kommuner och mottagningar.

Trivia:
Jag har en bekant som har jobbat med ivf läääänge, hen rekommenderar alla att kolla dels med kub och dels kön, hen anser att det underlättar anknytningsprocessen om man vet så mycket som möjligt.

I mitt landsting erbjuds det bara till de över 35 (tror det är kvinnans ålder som räknas). Finns heller inget privat ställe att vända sig till i landstinget så vitt jag vet.

Tycker det borde vara en regel oavsett var i Sverige man bor.

 

[Kilauea]

När jag tänker allvarliga genetiska fel tänker jag tex på de barn som föds med nån sjukdom som ger väldig smärta och en överlevnad på max några månader. Jag personligen skulle inte utsätta mitt barn för ett kort liv som bara innebär smärta.

 

[Gnist]

de barn som föds med nån sjukdom som ger väldig smärta och en överlevnad på max några månader. Jag personligen skulle inte utsätta mitt barn för ett kort liv som bara innebär smärta.

Exakt vad jag utgått ifrån i mina svar.

 

[Vallmo]

Dessutom finns ju en del kopplingar som man tror sig ha hittat tex att i vissa familjer med mycket psykisk ohälsa kommer samtidigt också många kreativa personer, inte samma individer. Sådant vill man ju absolut inte påverka negativt.

Dvs vissa saker som är negativa under vissa omständigheter är ju positiva under andra omständigheter eller positiva om man får lite av det (tänker mig ADHD, Autism). (De är väl halvärftliga? dvs kan vara ärftliga eller inte.)

ASD ( autismspektrumdiagnos) vet jag har en viss ärftlig betydelse.
När det gäller ADHD vet jag inte lika bra, är inte tillräckligt påläst där, men jag kan tänka mig att det finns viss ärftlighet.
Har träffat barn från familjer där flera individer har ASD och/eller ADHD.

Jag själv är enormt kreativ.
Håller på med det mesta, syr, målar, keramik, trädgård, renovering, inredning mm.
Likaså min faster. Hon har jobbat med ett kreativt yrke hela sitt liv och gör fortfarande 3 dagar i veckan, trots att hon är 83 år.

Min systers äldsta son som är 30+ är också en väldigt kreativ person.
Han har också en känslighet. Kan känna igen dom dragen lite.
Han har haft en del problem med missbruk under en kort period i sitt liv.
Idag funkar han dock bra, har flickvän, jobb som hans sköter osv.

Har nog egentligen helt fel yrke, men man ska ju försörja sig också.
Jag har emotionell instabil personlighetsstörning (borderline).

Ingen av de övriga i vår familj/släkt är särskilt kreativa.

 

[Kattennizze]

Jättesvårt det där.

Jag är ju själv en av dom som inte är något vidare att avla på, men tar inte åt mig av din frågeställning. Jag förstår att frågan alltid kommer att existera.

I mitt fall var det så att mellanbarnet bakades i magen när jag började misstänkta att den äldsta hade diagnos och därmed var det lite sent att välja att inte tillverka fler barn.
Sedan när nr 3 tillverkades och bakades ett ex antal år senare så upprepade sig historien. Mellanbarnet fick dock inte diagnoserna förens minsta var 7 månader. Visst hade vi misstänkt tidigare att det kunde funnits en diagnos men samtidigt hade vi ett gravt autistiskt barn med ADHD att gå efter. Hur sjutton avgör man då vad som är normal och inte normalt? Allt verkade ju normalt eftersom hon ändå kan allt han inte kan. Det var inte ens vi som skickade remiss om utredningen utan personal på sjukhuset som kollade henne för en annan sak.
Det var först när vi gick på stan och såg hur andra barn betedde sig som vi faktiskt fattade att mellanungen måste ha ADHD för det hon sysslar med gick över vårat förstånd men det sa lyckligtvis dom på BUP med, ett solklart fall av ADHD. Vi hade inte sett det för alla träd var ivägen för skogen typ.

Och då tredje ungen? Har denna någon diagnos undrar man då?
Vi har ju bara våra två med diagnoser att jämföra med och dessvärre är hon väldigt lik sin syster när hon var mindre och sin bror på några andra. Tiden får utvisa men högst troligt har vi en flock ADHDbarn.

Jag ångrar ingen av mina barn. Jag älskar dom mer än något annat. Men tufft är det. Så jävla tufft. Troligen hade vi inte skaffat syskon så nära inpå nr 1 om vi hade vetat om hans funktionshinder nu när vi vet vad det innebär. Kanske inga syskon alls. Men vi har alltid velat ha 2-3 barn så vi har gått efter våran dröm.

Frågan om jag skulle välja att behålla ett barn jag vet kommer ha ett svårt liv är ett fett nej på. Aldrig någonsin. Skulle göra abort direkt och tacka gudarna för att barnet inte behöver komma till denna värld och behöva all den hjälp och vård hen kommer behöva.

Och jag undrar hur i all världen ni orkar med en flock med så stora funktionsnedsättningar?! Ni måste vara helt slut.

 

[Kattennizze]

Allmän åsikt:

Oavsett nästan hur allvarlig sjukdom man har, är det en dito som det redan idag finns bra mediciner för, som man ändå kan leva ett gott liv med osv. - så givetvis ska man skaffa barn om man nu vill. När det sedan växer upp kommer det antagligen finnas ännu bättre mediciner och behandlingar.

Är det däremot så att man har en allvarlig och ärftlig sjukdom, där man själv inte har riktig ordning på medicineringen och behandlingar, det kanske finns hjälp, men mycket fortfarande ligger i sin linda etc. Och man själv har stora problem av det i vardagen, kanske man åtminstone borde vänta med att skaffa barn tills man själv "har kommit mer i ordning".

För egen personlig del:

Jag kommer aldrig skaffa barn. Delvis pga. de sjukdomar jag har och kommer att få. Har redan nu kronisk huvudvärk/migrän, eksem (ev. lite åt psoriasis-hållet?), allergier som inskränker rätt mycket i min vardag, endometrios och PCOS. Frågan är inte om, utan när jag kommer att få hypotyreos också. Därtill har jag en hel del ortopediska skador.
Endon. och PCOS gör ju att jag antagligen inte kan få barn heller, men det är inget jag är ledsen över. Nu är väl mina sjukdomar och skador i grunden inte så "jävliga" ändå. Men jag tycker det är tillräckligt för att jag aldrig skulle bli en bra mamma. Jag skulle inte orka.
Med det inte sagt att någon annan med samma sjukdomar inte skulle kunna bli en toppenmamma, säger bara att jag inte skulle bli det.

Det här tycker jag är insiktsfullt, att du redan nu vet att du inte kommer att orka med barn och därför inte vill ha några. Så klokt att tänka efter ordentligt före. Önskar fler unga människor gjorde det och inte skaffar barn bara "för att".