Känslig fråga!
Jag hade för länge sedan en arbetskamrat där hon och maken hade svårt att bli gravida.
Någon av dom bar på en gen för Bechrews (säkert felstavat) sjukdom, dvs puckelrygg som är väldigt smärtsamt för individen.
Nu kom jag inte ihåg alla detaljer för det här var typ för 25 år sedan, men genen kunde föras vidare av båda men det var bara manligt kön som drabbades.
Trots det genomgick de ivf och fick naturligtvis en pojke.
Min egen son har ju ASD och när vi skaffade barn så fanns inte tanken på att någon av oss skulle ha det.
Nu är det ju ganska tydligt att det är något han har ärvt från åtminstone en av oss, troligen min sambo.
Men min mamma har också vissa såna drag, men som sagt var det är ju egentligen rena gissningar.
Min andra son verkar till synes vara ett helt diagnosfritt, begåvat och synnerligen lättskött barn, så man kan ju aldrig veta.
Min pappa och jag är lika, ex har vi troligen samma sårbarhet, emotionell instabil personlighetsstörning.
Där tror man ju mer att miljö spelar in, men att det också kan finnas ärftliga samband. Dock är det väldigt osäkert.
Mina andra tre syskon har inga sådana drag.
Jag hade inte skaffat fler barn, eller ens något barn, om jag hade vetat det jag vet idag.
Ur etisk synvinkel är ju frågan ganska känslig.
Och ja, det är klart att man har ett existensberättigande även om man inte är perfekt.
Vem är det som till exempel kan bedöma om en person med Downs har ett värdigt och bra liv?
Däremot så är det ju oerhört påfrestande att ha ett barn eller flera med funktionshinder.
Och där får man väl fråga sig själv om man tycker det är värt risken och om man orkar med den ökade belastningen.
Jag hade för länge sedan en arbetskamrat där hon och maken hade svårt att bli gravida.
Någon av dom bar på en gen för Bechrews (säkert felstavat) sjukdom, dvs puckelrygg som är väldigt smärtsamt för individen.
Nu kom jag inte ihåg alla detaljer för det här var typ för 25 år sedan, men genen kunde föras vidare av båda men det var bara manligt kön som drabbades.
Trots det genomgick de ivf och fick naturligtvis en pojke.
Min egen son har ju ASD och när vi skaffade barn så fanns inte tanken på att någon av oss skulle ha det.
Nu är det ju ganska tydligt att det är något han har ärvt från åtminstone en av oss, troligen min sambo.
Men min mamma har också vissa såna drag, men som sagt var det är ju egentligen rena gissningar.
Min andra son verkar till synes vara ett helt diagnosfritt, begåvat och synnerligen lättskött barn, så man kan ju aldrig veta.
Min pappa och jag är lika, ex har vi troligen samma sårbarhet, emotionell instabil personlighetsstörning.
Där tror man ju mer att miljö spelar in, men att det också kan finnas ärftliga samband. Dock är det väldigt osäkert.
Mina andra tre syskon har inga sådana drag.
Jag hade inte skaffat fler barn, eller ens något barn, om jag hade vetat det jag vet idag.
Ur etisk synvinkel är ju frågan ganska känslig.
Och ja, det är klart att man har ett existensberättigande även om man inte är perfekt.
Vem är det som till exempel kan bedöma om en person med Downs har ett värdigt och bra liv?
Däremot så är det ju oerhört påfrestande att ha ett barn eller flera med funktionshinder.
Och där får man väl fråga sig själv om man tycker det är värt risken och om man orkar med den ökade belastningen.