Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Och funderar på olika saker utan att de har att göra med vad man sysslar med.Fast ibland gör man saker utan att fundera på dem
... och tvärtom I suppose.Fast ibland gör man saker utan att fundera på dem
Ibland blir det så mörkt på tvn när jag ser en rysare/serie så man ser knappt något. Jag undrar om det är min TV som har fel inställningar eller om det ska vara så. #börjarjagbligammal?
Väldigt ofta... och tvärtom I suppose.
Folk som inte ger tydliga besked tolkar jag som ett nej. Återkommer de sen mot förmodan med initiativ & jakande besked får man revidera. Men det spar på tankekraften för mig att helt enkelt tolka icke-ja som nej, även om det bär mig emot eftersom jag egentligen gillar att ta folk på orden.Hur en egentligen ska hantera vuxna människor som inte kan svara/ge tydliga besked. Ett exempel:
- Vill/kan du hjälpa till med X? Lördag eller måndag kanske?
- Hmm. Svårt. Kanske.
- Söndag kan också funka?
*inget svar*
Och alltså såhär är det varenda gång. Jag får spel. Säg nej då ffs!
Jo, jag vet. Det är bara så fruktansvärt irriterande, borde kanske tagit det i störigt tråden, men jag blir frustrerad för det här är en person som ofta uttrycker att hen vill umgås, hjälpa till, komma på besök etc. En person jag vill ha mitt liv. Men som ändå inte klarar av att ta ansvar för sin del i det hela? Så mitt alternativ att sluta fråga blir typ som att avsluta relationen. Men det har vi till och med pratat om och det vill hen inte. Hen har uppenbarligen något inre problem här som borde hanteras men jag vet inte hur jag ska hantera det så att det inte går ut över mig. Vilket det gör även i form av huvudbryn som är att fundera på det varje gång hen slingrar sig och slutar svara. Och sen blir jag, som nu, irriterad på mig själv för att jag funderar på det ens. ArghFolk som inte ger tydliga besked tolkar jag som ett nej. Återkommer de sen mot förmodan med initiativ & jakande besked får man revidera. Men det spar på tankekraften för mig att helt enkelt tolka icke-ja som nej, även om det bär mig emot eftersom jag egentligen gillar att ta folk på orden.
Förstår att det blir jobbigt. Säg till om du vill ha råd/perspektiv.Jo, jag vet. Det är bara så fruktansvärt irriterande, borde kanske tagit det i störigt tråden, men jag blir frustrerad för det här är en person som ofta uttrycker att hen vill umgås, hjälpa till, komma på besök etc. En person jag vill ha mitt liv. Men som ändå inte klarar av att ta ansvar för sin del i det hela? Så mitt alternativ att sluta fråga blir typ som att avsluta relationen. Men det har vi till och med pratat om och det vill hen inte. Hen har uppenbarligen något inre problem här som borde hanteras men jag vet inte hur jag ska hantera det så att det inte går ut över mig. Vilket det gör även i form av huvudbryn som är att fundera på det varje gång hen slingrar sig och slutar svara. Och sen blir jag, som nu, irriterad på mig själv för att jag funderar på det ens. Argh
Kan tillägga att det här med hjälpa mig med x är något hen sagt ja till när jag frågat i förväg. Så jag har förberett och fixat. Nu går det ut över mitt liv om det inte blir gjort. Igen.
Min strategi är att vara övertydlig med att nej är ett alternativ och med att jag behöver veta. Skrev häromdagen till en vän som har extremt svårt att säga nej något i stil med: ”jag tänker på de där X [som hon lovat hjälpa mig med]. Hur skulle det passa dig med glass och X på torsdag eller någon annan dag i veckan som du bestämmer? Säg bara när. Jag fattar om du inte kan/orkar. Säg till i så fall så att jag kan lösa det på något annat sätt.” Lite påståeligt, lite omständligt, men också funktionellt i just den relationen. Att det är legitimt att säga nej gör det på något sätt lättare att säga ja verkar det som för mig. Jag vet inte själv om den uppenbara glassmutan är okej eller bara mitt eget försök att göra det trevligt/visa uppskattning/gull-tvinga, så bortse från den.Hur en egentligen ska hantera vuxna människor som inte kan svara/ge tydliga besked. Ett exempel:
- Vill/kan du hjälpa till med X? Lördag eller måndag kanske?
- Hmm. Svårt. Kanske.
- Söndag kan också funka?
*inget svar*
Och alltså såhär är det varenda gång. Jag får spel. Säg nej då ffs!
Jag tycker det är svårt. Känns som att jag ska ta ansvar för hens problem då, och jag är allergisk mot det. Vilket väl är mitt problem i och för sigMin strategi är att vara övertydlig med att nej är ett alternativ och med att jag behöver veta. Skrev häromdagen till en vän som har extremt svårt att säga nej något i stil med: ”jag tänker på de där X [som hon lovat hjälpa mig med]. Hur skulle det passa dig med glass och X på torsdag eller någon annan dag i veckan som du bestämmer? Säg bara när. Jag fattar om du inte kan/orkar. Säg till i så fall så att jag kan lösa det på något annat sätt.” Lite påståeligt, lite omständligt, men också funktionellt i just den relationen. Att det är legitimt att säga nej gör det på något sätt lättare att säga ja verkar det som för mig. Jag vet inte själv om den uppenbara glassmutan är okej eller bara mitt eget försök att göra det trevligt/visa uppskattning/gull-tvinga, så bortse från den.
tja, så går det ju att tänka. Eller så bara förebygger du ditt problem en kvart senare? Jag tänker inte att jag curlar henne, utan att jag optimerar förutsättningarna för mig att bli tillfreds med kommunikationen, vilket innebär en del tillrättaläggande med syftet att tillfredsställa mina behov av att hon svarar något (som hon dessutom är okej med att ha svarat). För mig är både potentiell radioskugga och potentialen att kompis känner sig tvingad pga sin svårighet att säga nej/planera i förväg ett större problem än att jag frågar så att jag får svar.Jag tycker det är svårt. Känns som att jag ska ta ansvar för hens problem då, och jag är allergisk mot det. Vilket väl är mitt problem i och för sig
Eller så ser du på det som en typ av anpassat bemötande, om det är så att hen inte förmår bättre när det gäller den typen av kommunikation/beslutsfattande? (beroende på vad det är som är problemet och varför det är ett problem)Jag tycker det är svårt. Känns som att jag ska ta ansvar för hens problem då, och jag är allergisk mot det. Vilket väl är mitt problem i och för sig
Problemet är just att jag känner att jag behöver anpassa mig. Tycker det är osunt att jag ska förändra ett helt normalt sätt att kommunicera för att hen inte tagit tag i sina sociala problem.Eller så ser du på det som en typ av anpassat bemötande, om det är så att hen inte förmår bättre när det gäller den typen av kommunikation/beslutsfattande? (beroende på vad det är som är problemet och varför det är ett problem)
Nej, det beror ju på om det är något som ryms inom hens förmåga att ändra på eller inte. Ligger bortom min insyn att ha någon uppfattning om vilket som är lämplig avvägning där.Problemet är just att jag känner att jag behöver anpassa mig. Tycker det är osunt att jag ska förändra ett helt normalt sätt att kommunicera för att hen inte tagit tag i sina sociala problem.