Inte bara nätdejting del 6

[Return_to_the_moon]

Ja.

Så här: https://media.giphy.com/media/XH6dfMa0cLzYA/giphy.gif

Haha! Vilken charmör

 

[Frokennordberg]

Jahopp, idag är det visst en sån dag igen...

Jättetrevlig jobbfest igår, sen blir kvällen lite senare och man ska hemåt, och "alla andra" har någon att gå hem till. Och jag fattar inte att det ska vara så jobbigt. Och jag fattar inte att jag hela tiden känner det som att jag inte duger pga det, att jag inte är värd något som person för att jag inte har någon. När jag VET att det inte är en korrelation. Ändå känns det som att jag är "ingen". Väldigt frustrerande att inte kunna styra över känslor.

 

[Return_to_the_moon]

Jahopp, idag är det visst en sån dag igen...

Jättetrevlig jobbfest igår, sen blir kvällen lite senare och man ska hemåt, och "alla andra" har någon att gå hem till. Och jag fattar inte att det ska vara så jobbigt. Och jag fattar inte att jag hela tiden känner det som att jag inte duger pga det, att jag inte är värd något som person för att jag inte har någon. När jag VET att det inte är en korrelation. Ändå känns det som att jag är "ingen". Väldigt frustrerande att inte kunna styra över känslor.

Det är inte ensam om att känna sådär och det har inget med dig att göra. Det är samhällets tvåsamhetsnorm som hela tiden finns där. Även om folk inte säger det rakt ut finns den där, pressen att man bör hitta någon och det så fort som möjligt. Är många i min bekantskapskrets som hela tiden ska ge partnerförslag till mig. T.ex. var jag ute på fest igår och då skulle en kompis börja göra reklam för hans killkompisar. "De är så bra killar, han och han och varför inte han..."

Varför kan vi inte duga som vi är? Vi är inte halvor som springer runt och letar efter den andra hälften. Jag är faktiskt så glad att vara singel! Jag är fri! Har mycket tid att umgås med vänner och lära känna nytt folk. Jag behöver inte ta ansvar för någon annans känslor, vara orolig för att jag gjort något fel, för att bli sårad eller såra etc.

 

[Frokennordberg]

@Myblackcat - jo men nu är det ju faktiskt så att jag gärna VILL träffa någon, tvåsamhetsnorm eller inte.

Jag duger alldeles utmärkt som jag är, men det hindrar ju inte att jag ändå vill träffa någon att dela saker med på ett annat sätt än vad man gör med vänner. Jag är faktiskt inte så glad över att vara singel.
Och även som del i en relation har jag mycket tid att umgås med vänner och göra det jag vill, och det där med att ta ansvar för andras känslor etc, tycker jag inte har något specifikt med partnerskap att göra, sådana saker tycker jag uppkommer i alla typer av relationer med människor.

Men som sagt, oavsett varifrån känslan uppstår så hjälper det ju inte att man vet när man ändå krockar med sig själv

 

[corzette]

Det är inte ensam om att känna sådär och det har inget med dig att göra. Det är samhällets tvåsamhetsnorm som hela tiden finns där. Även om folk inte säger det rakt ut finns den där, pressen att man bör hitta någon och det så fort som möjligt. Är många i min bekantskapskrets som hela tiden ska ge partnerförslag till mig. T.ex. var jag ute på fest igår och då skulle en kompis börja göra reklam för hans killkompisar. "De är så bra killar, han och han och varför inte han..."

Varför kan vi inte duga som vi är? Vi är inte halvor som springer runt och letar efter den andra hälften. Jag är faktiskt så glad att vara singel! Jag är fri! Har mycket tid att umgås med vänner och lära känna nytt folk. Jag behöver inte ta ansvar för någon annans känslor, vara orolig för att jag gjort något fel, för att bli sårad eller såra etc.

Fast i mitt fall är det inte "normen"... Det är JAG som inte vill va ensam !

 

[TantAgda]

Åker snart in till stan för barhäng /dejt med en hp-kille

 

[Return_to_the_moon]

@Myblackcat - jo men nu är det ju faktiskt så att jag gärna VILL träffa någon, tvåsamhetsnorm eller inte.

Jag duger alldeles utmärkt som jag är, men det hindrar ju inte att jag ändå vill träffa någon att dela saker med på ett annat sätt än vad man gör med vänner. Jag är faktiskt inte så glad över att vara singel.
Och även som del i en relation har jag mycket tid att umgås med vänner och göra det jag vill, och det där med att ta ansvar för andras känslor etc, tycker jag inte har något specifikt med partnerskap att göra, sådana saker tycker jag uppkommer i alla typer av relationer med människor.

Men som sagt, oavsett varifrån känslan uppstår så hjälper det ju inte att man vet när man ändå krockar med sig själv

Jag tolkade det du skrev annorlunda. Du skriver att du inte känner att du duger som du är för att du är singel och inte är värd någonting. Att du är den enda som inte har någon. I den situationen som du beskriver jämför du dig med "alla" andra och mår inte bra av det.

Min intention med svaret till dig var att peppa dig genom att ge det lite perspektiv. Varför känner jag såhär? Det brukar funka för mig många ggr. Jag tror att det är bra att inte göda den där längtan efter att träffa någon (även om den känslan kan kännas stark och äkta) för det tror jag inte man mår bra av. (Och med det menar jag såklart inte att man ska sluta dejta.)

Sedan är det såklart omöjligt att säga hur mycket som är norm och vad vi själva innerst inne vill när det gäller att ha en partner. Jag känner iallafall en stark press på mig att träffa någon, fast folk vet att jag varit i relationer i hela mitt vuxna liv och att jag behöver vara singel ett bra tag framöver.

Och nu ska jag försöka peppa oss singlar igen, får se hur det mottages : Jag njuter iallafall av mitt singelliv. Jag har mycket tid och energi som jag faktiskt inte visste fanns. Jag har fått så många nya vänner och får fler hela tiden. Jag slipper ev. drama som är vanligt särskilt i början av relationer. Slipper vänta på samtal/sms. Det är underbart att få dejta vem jag vill och när jag vill. Jag kan hångla upp vem jag vill på dansgolvet och testa att ligga med olika personer. Jag "tillhör" inte någon, är inte "upptagen" som folk brukar kalla det. Och det bästa av allt är att jag inte är känslomässigt beroende av någon och jag känner mig töntigt nog "lycklig". Vad som än händer senare i mitt liv kommer jag minnas den här perioden som "the time of my life" typ.

Samtidigt så vill jag förstås inte förminska hur du och många andra känner. Det måste vara jobbigt . Jag har inte varit singel så länge så jag kanske kommer känna som er längre fram, vem vet.

 

[Gnist]

Jag är faktiskt så glad att vara singel! Jag är fri!

Kul för dig, men inte alla trivs alltid med eller är glada över att vara singel.

Kunde inte bry mig mindre om nån "tvåsamhetsnorm" och "samhället säger". JAG personligen trivs inte med att vara singel, att vara ensam, att inte ha någon sån där speciell att dela livet med och det är jag inte ensam om och att man då ibland har svackor och känner att man "inte duger" även om man vet tt det gör man visst, är inget konstigt. Alls.

 

[Return_to_the_moon]

Kul för dig, men inte alla trivs alltid med eller är glada över att vara singel.

Kunde inte bry mig mindre om nån "tvåsamhetsnorm" och "samhället säger". JAG personligen trivs inte med att vara singel, att vara ensam, att inte ha någon sån där speciell att dela livet med och det är jag inte ensam om och att man då ibland har svackor och känner att man "inte duger" även om man vet tt det gör man visst, är inget konstigt. Alls.

Jag har inte påstått att det är något konstigt i det och jag känner också att det kan kännas tomt ibland att vara ensam.
Sedan tror jag att vi mår sämre av att i det här fallet Sverige är så familjeorienterat. Man hamnar lätt utanför om man är singel och inte har barn. Samhället är uppbyggt så. Paren går hem till sig vid ett visst klockslag och kanske umgås med sina familjer på lördagar eller vad det nu är. När kompisar umgås med respektives familjer på helgerna så inkluderas inte kompisarna, inte heller på skidsemestern, julen osv.

Tvåsamhetsnormen och barnpressen är stark i Sverige om man jämför med vissa andra länder och det får en att må extra dåligt som singel. När detta delvis exkluderar oss och gör att vi känner oss annorlunda och utanför.

 

[Frokennordberg]

Min intention med svaret till dig var att peppa dig genom att ge det lite perspektiv. Varför känner jag såhär? D

Jag förstår. Kanske inte var tydlig i mitt inlägg - jag vet ju exakt varför jag känner som jag gör, och jag vet ju också att känslan av att inte duga inte är en verklighet.

Det är DET som var min poäng: att det suger att veta en sak och känna en annan. Det är frustrerande när man krockar med sig själv.

Men när jag läser resten av ditt inlägg förstår jag att du är i den där "woop woop-singel!!"-fasen och då är man lätt frälst

 

[Return_to_the_moon]

Jag kanske inte var tydlig i mitt inlägg - jag vet ju exakt varför jag känner som jag gör, och jag vet ju också att känslan av att inte duga inte är en verklighet.

Det är DET som var min poäng: att det suger att veta en sak och känna en annan. Det är frustrerande när man krockar med sig själv.

Men när jag läser resten av ditt inlägg förstår jag att du är i den där "woop woop-singel!!"-fasen och då är man lätt frälst

Hehe ja kanske det . Hoppas att det håller i sig, men känner tyvärr pressen från samhället ibland och då måste jag hålla mig stark i min lyckobubbla.

 

[Gnist]

Man hamnar lätt utanför om man är singel och inte har barn.
Tvåsamhetsnormen och barnpressen är stark i Sverige

Med 3 barn, 2 barnbarn och nr 3 på gång så, nä det är inte applicerbart på just mig det där och som sagt "samhället säger" och "tvåsamhetsnorm" skiter jag i. Jag personligen trivs inte alls med konstant ensamhet oavsett vad "samhället tycker", men är å andra sidan hellre ensam än att jag skulle nöja mig med någon bara för att inte vara ensam. DET är något som aldrig skulle ske.

Och även om jag saknar närhet, så är jag inte ett dugg intresserad av att hångla upp eller ligga runt med random män. Har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att bli, det är helt enkelt inte min grej.

 

[starcraft]

Jag har inte påstått att det är något konstigt i det och jag känner också att det kan kännas tomt ibland att vara ensam.
Sedan tror jag att vi mår sämre av att i det här fallet Sverige är så familjeorienterat. Man hamnar lätt utanför om man är singel och inte har barn. Samhället är uppbyggt så. Paren går hem till sig vid ett visst klockslag och kanske umgås med sina familjer på lördagar eller vad det nu är. När kompisar umgås med respektives familjer på helgerna så inkluderas inte kompisarna, inte heller på skidsemestern, julen osv.

Tvåsamhetsnormen och barnpressen är stark i Sverige om man jämför med vissa andra länder och det får en att må extra dåligt som singel. När detta delvis exkluderar oss och gör att vi känner oss annorlunda och utanför.

jag tror att Sverige inte är så familjeorienterat utan väldigt individorienterat och det är det som är problemet. I begreppet familj i Sverige är det oftast bara en ganska liten grupp, ofta bara de som lever under samma tak, men den gruppen är väldigt tajt. Jag upplever att begreppet familj är vidare i många andra länder och Man har generellt mer kontakt och umgås mer med sin familj också, även om man inte bor hemma längre och har egna barn och det hjälper tycker jag att känna sig mindre ensam när man känner en större tillhörighet. Dock har det sina problem också såklart och det finns ju alltid individer. Jag tror alltså inte att det är tvåsamhetsnormen som är orsaken till att svenskar tillhör världens ensammaste folk, utan snarare behovet av att vara frigjord från sin familj och satsning på den egna individen är en större bov.

 

[Return_to_the_moon]

jag tror att Sverige inte är så familjeorienterat utan väldigt individorienterat och det är det som är problemet. I begreppet familj i Sverige är det oftast bara en ganska liten grupp, ofta bara de som lever under samma tak, men den gruppen är väldigt tajt. Jag upplever att begreppet familj är vidare i många andra länder och Man har generellt mer kontakt och umgås mer med sin familj också, även om man inte bor hemma längre och har egna barn och det hjälper tycker jag att känna sig mindre ensam när man känner en större tillhörighet. Dock har det sina problem också såklart och det finns ju alltid individer. Jag tror alltså inte att det är tvåsamhetsnormen som är orsaken till att svenskar tillhör världens ensammaste folk, utan snarare behovet av att vara frigjord från sin familj och satsning på den egna individen är en större bov.

Du har helt rätt .

 

[Viva]

Får ett meddelande i stil med: Knullsugen?

Inget konstigt med det, tyvärr dyker de ju upp ibland. Men av ren nyfikenhet gick jag in på personens presentation, alias var något i stol med Kungavflörtande.

Där går i alla fall att läsa att personen är "trevlig, gentelmen akademiker osv" att han "uppskattar gärna likasinnade samt folk som är allmänbildad generellt."

Sen avslutar han med: "söker vän kompis till och börja med! resten låtar jag kemin o ordväxel avgöra! jag har inte många krav .allt börjar med vänskap"

Antar att det är en variant av "skogspromenader", att man skriver vad man tror att folk vill höra.

 

[stjarnhimmel]

@gul_zebra
Var det du som kände dig som avelsko?
Kom på att jag också har gjort det ibland. Jag fick ofta mail från betydligt äldre män. Ibland frågade jag om varför de bara ville träffa en kvinna som vag betydligt yngre. Då var ofta svaret att de ville träffa någon som är i ålder för att föda barn eller "nu vill jag ha barn"
Jag är lite splittrad till det. Det är väl bra att tala om vad man vill ha samtidigt som det ibland kändes lite konstigt.

Eller så känns det konstigt för mig för jag tycker det är så orättvist där. Dvs en kvinna på 55+ kan inte tänka att nu ska jag träffa någon och skaffa barn med.

 

[CillaW]

 

[gul_zebra]

@gul_zebra
Var det du som kände dig som avelsko?
Kom på att jag också har gjort det ibland. Jag fick ofta mail från betydligt äldre män. Ibland frågade jag om varför de bara ville träffa en kvinna som vag betydligt yngre. Då var ofta svaret att de ville träffa någon som är i ålder för att föda barn eller "nu vill jag ha barn"
Jag är lite splittrad till det. Det är väl bra att tala om vad man vill ha samtidigt som det ibland kändes lite konstigt.

Eller så känns det konstigt för mig för jag tycker det är så orättvist där. Dvs en kvinna på 55+ kan inte tänka att nu ska jag träffa någon och skaffa barn med.

Nja, det är nog inte jag, men jag känner helt klart igen problemet, om än mest åldersmässigt iom att jag inte ens brukar svara.
Själv känner jag mest att om en så pass mycket äldre karl kontaktar mig för att jag är i rätt ålder för honom så skulle jag aldrig vilja ha barn med mänskan ändå av den enkla anledningen att han saknar respekt för vad jag vill när han inte respekterat det åldersintervall jag satt upp som intressant. Och ptja, lite sketen respekt får väl ändå vara rätt grundläggande innan man går och skaffar avkommor också, dels för sin egen skull men även för ungarna som kommer ha en kass förebild...

Det är orättvist, önskar så att jag hade mer tid själv. Fast jag tror det är till stor nackdel för män att kunna chilla också, för ärligt talat är det nog inte många av de som faktiskt lyckas skaffa sig en avelsko efter 55. Vilket iofs kanske är en fördel för att så få av den sorten som möjligt slutligen får möjlighet att föröka sig

 

[TantAgda]

Vidareutveckla gärna!

 

[SkorpSmulan]

Ett 8:e meddelande från tidigare nämnda och nu är jag helt säker på att jag träffade honom för 10 år sen, när min häst var nyfödd, och jag blev inte av med honom på flera år. Han var riktigt obehaglig och jag var tydligen hans bästa vän, i flera år efter vi hade setts i 20 minuter.

Men han är ju intresserad av hästar så vi måste ju vara en perfekt match.