Och som vanligt märks det inte när jag tar till mig något och begrundar det. Det händer i tråd efter tråd. Jag har inte för vana att ställa mig upp och jubla när någon säger något vettigt. Men mitt sätt att uttrycka att jag lyssnat verkar inte vara acceptabelt. Inte konstigt att jag känner mig som ett ufo när jag inte kan de sociala koderna för hur jag måste uttrycka mig för att vara okej.
Ja du blir lätt avig.
Men det är ändå en väldig skillnad mot tidigare. Du är betydligt mer eftertänksam i dina kommentarer än du varit förr. Så visst har något skett?
Vi vill ju alla dig väl och vi vill ju hjälpa dig hitta vägar till lösningar.
En sak är nu ju detta med att hantera dina bekymmer med att kunna planera.
För egen del är jag en hopplös virrpanna. Men jag har jobbat med administration och organiserande hela livet. Jag vet ungefär vad jag behöver göra för att få snurr på saker. Och jag vet hur hopplöst det är när jag helt enkelt inte orkar.
För mig funkar listor. Men de får inte vara för långa. Jag skriver en lista på dagens eller helgens arbetsuppgifter. Sedan är jag nöjd om jag gjort undan en tredjedel. Det är så mycket som jag fått lära mig av kloka personer att man ska vara nöjd med. En tredjedel utfört av det man föresatt sig. Det är bra! Eftersom man oftast föresätter sig för mycket.
Och jag har fått lära mig att väga sakerna. Vad är viktigast för att jag ska må bra. Vad är mindre viktigt.
I mitt fall har det faktiskt varit viktigare att rensa ogräs i landet än att dammsuga. För bägge mäktade jag inte. Så det som var bäst för själen fick det bli. Ogräset. Jag mår som bäst om jag får stå i landen och riva nate och målla. Se hur det växer och glädjas åt den skörd jag ska frysa in för vintern behov. Tillsammans med de blommor som gör mig lycklig.
Nu mår jag bättre och har klarat att kitta om söderfönstren. Idag har jag grundat det som saknade färg. Imorgon ska jag måla fönsterfärg.
Sovrumsfönstret är illa däran. Men jag måste få hjälp två gånger. En gång för att ta ner fönstren och en gång för att sätta tillbaka. Så det får anstå. Kanske till senare i sommar eller kanske till och med till nästa sommar.
Men jag har varit jätteduktig som kittat om och fixat de där flagnande fönstren. Jag vet det. Det gör mig lite stolt. Både att jag kan, och att jag gjort.
Hade besök av vänner ikväll. De gick runt i min frodiga trädgård och var lite häpna. De har bara besökt mig vintertid förr. Så trädgården var en överraskning. Det ÄR massor av ogräs i rabatterna och vissa perenner har vuxit in i varann. Men det ger ett maffigt intryck. De var överväldigade av blomsterprakten och jag kände mig mallig för det.
Du måste lära dig att vara stolt över det DU gjort.
