Ignorera samvetet?

[Singoalla]

Ungefär det scenariot kom upp i en diskussionsövning på en fortbildning som jag gick för decennier sedan. Förutsatt att båda trivs i relationen i övrigt och under förutsättningarna, tycker jag att det låter som en vettig lösning.

Om jag hade varit den friska parten hade jag dock hellre velat kunna prata öppet om det med partnern.

Tänker ungefär likadant. Jag vet dock inte om jag hade sökt mig till någon annan för sex innan vi kunnat prata om det. Förstår dock om andra gör det i det här läget. Överlag önskar jag att jag hade en partner där vi kunde prata om sånna här saker utan att det blev allt för känsligt, så förhoppningsvis hade det inte varit så svårt att ta upp i det här läget heller. Hade jag varit en sjuka partnern hade jag nog tagit upp det själv.

 

[bumpo]

Jag förstår att ickemonogama relationer inte är för alla och det är helt okej, såklart. Men de senaste sidornas diskussion om KRAV är hörnstenen i alla förhållanden är WÄÄÄ. Otrohetsdiskussionen var intressant.

Jag har fått mitt förhållande dödsdömt, mitt oerhört kärleksfulla, upplyftande och stärkande förhållande.

Som du sa: jag värderade inte monogami vs andra former av relationer överhuvudtaget. Men tråden har spårat ur fullständigt. Jag tycker synd om ts.

Du missförstår mig. Jag pratar om @bumpo inlägg. Du gjorde din tolkning av det och spann vidare på det, jag gjorde min tolkning som såg annorlunda ut. Du har förklarat vad du menade och jag motsäger mig inte det på något vis alls, jag får väl bara tacka för att du tog dig tid att förklara. @bumpo första inlägg kvarstår dock och jag gjorde en annan tolkning av det inlägget, är vad jag menar. Där har det inte tillkommit någon förklaring förutom ytterligare ett inlägg där det står att diskussionen om krav är WÄÄÄ. Vad det nu innebär. Jag gjorde min tolkning, som jag tyckte var nedlåtande, och är den felaktig får väl @bumpo hojta till. Eller inte, om hen inte anser värt att diskutera.

Jag använde WÄÄ som ett uttryck för frustration över hur tråden spårat ur och värderar inga typer av relationer på något sätt (så länge det är samtyckande vuxna för det finns vissa relationer som jag värderar mycket lågt men i den här kontexten så värderar jag inte relationer överhuvudtaget). Jag tycker att jag visade det i de två inläggen jag citerar ovan men jag var kanske inte tydlig nog. Jag ber om ursäkt för det.

 

[Lovisaleonora]

eller så framstår sveket som så mycket större om man ser det som en krisreaktion.
Om hon skulle få reda på det...

Är det verkligen rimligt att förutsätta att en frisk människa ska avstå sex resten av livet för att partnern skadats?

Eller vill man ens som skadad ta ställning till priset för trygghet?

 

[Hedinn]

Vill be om ursäkt till TS för det stora sidospåret jag deltog i tidigare. För mig var det tänkt som anknytning till otrohet, men inser att det gick rätt brett utanför det. Hoppas att ingen tagit alltför illa upp av sidospåret och att tråden kan återgå till ursprungsdiskussionen.

 

[Singoalla]

Jag använde WÄÄ som ett uttryck för frustration över hur tråden spårat ur och värderar inga typer av relationer på något sätt (så länge det är samtyckande vuxna för det finns vissa relationer som jag värderar mycket lågt men i den här kontexten så värderar jag inte relationer överhuvudtaget). Jag tycker att jag visade det i de två inläggen jag citerar ovan men jag var kanske inte tydlig nog. Jag ber om ursäkt för det.

Inget att be om ursäkt för! Tack för förtydligandet, och som sagt trodde jag aldrig att du värderade relationer heller. Det var jag som uttryckte mig ytterst otydligt. Tycker också att det har varit många intressanta diskussioner om otrohet i tråden och det är synd att det inte spann vidare på dom spåren i stället.

 

[vallhund]

Själv tappade jag lusten för flera sidor sedan.

 

[Singoalla]

Själv tappade jag lusten för flera sidor sedan.

Jag tyckte att jag hade ett intressant spår igång med unicitet i tvåsamhetsrelationer men det var ingen som spann vidare på det Synd, hade gärna velat se fler tankar om det.

 

[bumpo]

Jag tyckte att jag hade ett intressant spår igång med unicitet i tvåsamhetsrelationer men det var ingen som spann vidare på det Synd, hade gärna velat se fler tankar om det.

Unicitet? Vilket spår missade jag? *nyfiken*

 

[Singoalla]

Unicitet? Vilket spår missade jag? *nyfiken*

Ja, hhrrrmmm.. vänta ska se om jag hittar nåt gammalt inlägg

 

[kryddelydd]

Är det verkligen rimligt att förutsätta att en frisk människa ska avstå sex resten av livet för att partnern skadats?

Eller vill man ens som skadad ta ställning till priset för trygghet?

Tja, inte vet jag.
Vet du?

Jag tycker fortfarande att kommunikation och diskussion är det viktiga, bortglömda alternativet.
Smyga och smussla är inte snyggt även om man tycker att man gör det för den andras skull.

Vet vi att den tänkta sjuka individen aldrig kommer att återfå sexlust och/eller förmåga?

Edit: det är intressant att man beskriver tänkta extremsituationer för att rättfärdiga sex vid sidan av.
Jag typer personligen fortfarande att det är sveket, smusslandet som är problemet i de här hypotetiska situationerna.
Inte att det är just sex.

Människor i relationer fattar många ensidiga beslut, som påverkar partnern och förhållandet. Finns det något annat sådant beslut om sex, där man anser att svek och att inte diskutera, är OK?
exempelvis en relation med gemensam ekonomi.
A vinner en högvinst på Triss. Köper en (dyr vadsomhelst som bara A har glädje av)...
B får inte veta att det blivit ett stort tillskott, förrän B upptäcker att A har (vaddetnuvar).
Man har ett gemensamt lån som det vore bra att amortera av.

Har A gjort rätt i den gemensamma ekonomin?
Är det OK om B blir ledsen, arg, känner sig sviken?

Mitt exempel är ju heller inte lika personligt som exemplet sex i ett monogamt förhållande.

 

[bumpo]

Ja, hhrrrmmm.. vänta ska se om jag hittar nåt gammalt inlägg

Det är en djungel att ta sig igenom och hitta inlägg. Jag vet att jag missat att svara på citeringar men jag har ju ett liv utanför buke igen så jag hann inte med

 

[Singoalla]

Nu slänger jag mig med lite ord som poppar upp som popcorn. Se det som en ren spekulation. Men tvåsamhet bygger sannolikt på att två parter har någonting i deras relation som gör deras relationen unik. Annars skulle vi ju inte leva i tvåsamhet, om det inte fanns någon som helst unicitet i förhållandet. Kulturellt har detta bland annat blivit sex, men ponera att det är någonting annat. Jag och min partner lever i en sexuellt öppen relation, men hen är min livspartner och vi delar livet. Plötsligt blir jag kär i en annan person och vill inleda ett förhållande med denne också. Partnern hävdar att detta inte är okej, det är ju vi två som är ett par. Men jag är kär i båda, varför ska hen då få begränsa mig till att bara ha ett förhållande med just henom? Vad är motiven till att min partner får begränsa mig på detta sätt?

Är det skillnad på att få ligga med flera, att få vara kär i flera, eller att få ha ett förhållande med flera? Eller ser argumentationen likadan ut? Hur viktigt är det att bibehålla unicitet för att ha en stark relation? Hänvisar åter igen till min första mening, se detta som rena spekulationer.

Att dela upplevelser, särskilt känslosamma eller intima sådana, skapar ett starkare band mellan personer. Det behöver inte vara kopplat till kärleksrelationer, att exempelvis hjälpa en vän att gå igenom en sorgeprocess kan stärka bandet och göra vänskapsrelationen mer speciell. Har man en känslomässig men inte sexuell exklusivitet med en människa, det vill säga att vi är kära och tillsammans bara vi men ligger med andra, så förstår jag att det kan skapa osäkerhet hos partnern om dennes respektive piskas av någon annan. BDSM är extremt intimt och känslosamt. Delar jag det med någon så skapar det också ett väldigt speciellt och starkt band till en person. Inte alls konstigt om min partner skulle känna sig skakis då för hur denna BDSM relation kan påverka vårt exklusiva kärleksförhållande.

Vi är bara människor. Rädda för att mista det vi älskar.

Så är det definitivt, men jag skulle också våga påstå att det kan gå åt andra hållet också. Att känslor odlas på annat håll för att man helt enkelt sysslar med relationsstärkande aktiviteter med personer som inte är ens partner. Hade man inte sysslat med dessa aktiviteter så kanske känslorna inte hade odlats, utan man hade använt sina vattenresurser till att vattna på hemmaplan. Så att säga.

Jag har haft en form av polygam relation och det var svårt. Vi fick ständigt diskutera igenom vad som kändes bra och inte, när vi var och skavde på gränsen och när vi råkade trampa på ömma tår. En ständig dans av ömhet och distans, att komma för nära gränsen så det brände och modifiering av vår uppgörelse. Det var utmanande och givande, men utmattande. Efter det förstår jag fullt ut människor som smackar fram ett tydligt ramverk för sin relation.

VA?! Har du ett liv utanför Buke?!

Här hittade jag några @bumpo Det första inlägget var ett svar på varför en del anser sig ha rätt att begränsa sin partner till att ha sex med bara mig. Så jag ställde mig frågan kring begränsningar i förhållanden överlag, är det okej att vara kär i någon annan? Ha ett förhållande med någon annan? Om inte, varför är denna begränsning annorlunda?

Sedan lite funderingar om relationsstärkande aktiviteter som därmed kan skapa känslor för en person. BDSM är exempelvis väldigt känslosamt för mig osv osv. Samt ett tillägg om att även min polygama relation som jag har haft hade "regler", eller rättare sagt överenskommelser om ramarna för vår relation. För att vi skulle må bra i relationen. Är dessa ramar annorlunda mot monogami?

Ja, lite sånt funderade jag på.

 

[Lovisaleonora]

Tja, inte vet jag.
Vet du?

Jag tycker fortfarande att kommunikation och diskussion är det viktiga, bortglömda alternativet.
Smyga och smussla är inte snyggt även om man tycker att man gör det för den andras skull.

Vet vi att den tänkta sjuka individen aldrig kommer att återfå sexlust och/eller förmåga?

Edit: det är intressant att man beskriver tänkta extremsituationer för att rättfärdiga sex vid sidan av.
Jag typer personligen fortfarande att det är sveket, smusslandet som är problemet i de här hypotetiska situationerna.
Inte att det är just sex.

Människor i relationer fattar många ensidiga beslut, som påverkar partnern och förhållandet. Finns det något annat sådant beslut om sex, där man anser att svek och att inte diskutera, är OK?
exempelvis en relation med gemensam ekonomi.
A vinner en högvinst på Triss. Köper en (dyr vadsomhelst som bara A har glädje av)...
B får inte veta att det blivit ett stort tillskott, förrän B upptäcker att A har (vaddetnuvar).
Man har ett gemensamt lån som det vore bra att amortera av.

Har A gjort rätt i den gemensamma ekonomin?
Är det OK om B blir ledsen, arg, känner sig sviken?

Mitt exempel är ju heller inte lika personligt som exemplet sex i ett monogamt förhållande.

Vad ger sig rätt att beskriva situationen som extrem?

Det är kanske min vardag?

 

[kryddelydd]

Vad ger sig rätt att beskriva situationen som extrem?

Det är kanske min vardag?

Det är sant att det kan vara din vardag.
Men det betyder inte att det är den gängse situationen.
Utan draget till sin extrem på så sätt att du menar att alternativet till att ha sex vid sidan av, är livslångt celibat.

 

[Roheryn]

Ja, alltså. Jag pekar på en möjlig alternatuv tolkning, bara. Som jag finner begriplig. Även din tolkning är begriplig, om än upprepad till leda i tråden. Av många.

Spinner jag vidare på mitt långa svar till @Singoalla om hur vår kultur ser på relationer, skulle jag säga att dina kommentarer pekar på en sådan kulturell grej som jag skulle vilja se mer och djupare diskuterad här i världen. Nämligen idén att det som sker i en relation - den mellan den som har sex vid sidan om och den som hen har sex med - inte har att göra med andra relationer - tex då förhållandet mellan den som har sex vid sidan om och hens partner. Nuvarande liksom kulturella tolkningsmönster är att dessa självklart har med varandra att göra. Jag skulle vilja atr vi generellt ifrågasatte det - oavsett hur vi själva faktiskt lever.

Det där är jätteintressant, tycker jag! Har reflekterat en del över detta - vilka delar av mig har en partner bestämmanderätt över? Min sexualitet? Något annat? Det är intressanta filosofiska frågeställningar tycker jag!

(sedan är jag personligen ganska monogam av mig - iaf seriellt monogam - och har mycket svårt att tänka mig sex med någon jag inte också är starkt känslomässigt involverad i, men det är i alla fall intressanta frågeställningar)

 

[mandalaki]

Det är ju knappast av omtanke för den ovetande partnern som det smygs och smusslas, ljugs och bedras.

Jag är helt övertygad om att det kan vara av omtanke om just den personen. (Att det sen är en form av omtanke personen inte hade velat ha om hen hade vetat om det, är nog inte unikt för just den situationen.)

Jag tänker att det nog är mest egoistiskt ändå. Men att man inser att det som är bra för en själv också gynnar partnern, i form av ett fortsatt liv ihop. Det yttersta motivet kommer dock alltid att vara att man inte är så altruistisk att man kan ge upp en stor del av sitt liv.

Jag antar att de kan vara lite olika med det där, tills motsatsen bevisas, typ.

Jag tycker ofta att det är fullt trovärdigt när personer beskriver hur det håller sina "snedsteg" hemliga för sin partner, så att partner helt enkelt slipper riva upp himmel och jord, eftersom de har det bra ihop.

Att jag sen kanske inte hade blivit så övertygad om jag var partnern, är inte riktigt samma sak som att de där personerna ljuger eller enbart ser till sitt eget bästa.

Beslut över huvudet på partnern som berör båda.

ETA: Speciellt illa blir det ju när en vet att partnern skulle "riva upp himmel och jord" om denne fick veta. Så arg, ledsen, besviken, förtvivlad skulle denne bli. Ändå genomförs det. Sanslöst egoistiskt, respektlöst, empatilöst.

Den här inläggsväxlingen är så symtomatisk för tråden. Den börjar med en rad inlägg som diskuterar huruvida det är egoistiskt eller inte att vara otrogen i hemlighet. Sedan kommer ditt sista inlägg @Sleepy som bara måste värdera smygandet. Vilket de andra två inte gjort. Du måste slå fast att det är Sanslöst egoistiskt, respektlöst, empatilöst - trots att ingen av dem skrivit motsatsen. Men ditt inlägg gör att man lätt får intrycket att de försvarat smygandet - och så bidrar det till trådnarrativet att alla som inte skarpt, i varje inlägg, tar avstånd från otrohet, tycker att otrohet är helt okej. Och det blockerar diskussion om folk hela tiden måste försvara sig med "men jag har aldrig skrivit så".

(Och detta är inget generalangrepp på just Sleepy, det är bara ett exempel på vad som förekommer i diskussionen precis hela tiden)

 

[mandalaki]

Vill be om ursäkt till TS för det stora sidospåret jag deltog i tidigare. För mig var det tänkt som anknytning till otrohet, men inser att det gick rätt brett utanför det. Hoppas att ingen tagit alltför illa upp av sidospåret och att tråden kan återgå till ursprungsdiskussionen.

TS skrev väl för ett par dagar sedan att hon lämnade tråden? Det är nog lugnt med fler aspekter på otrohet (som vanligt )

 

[et_flickan]

Jag kan se mig som monogam. Har nada intresse av sex utanför relationen. Tycker väldigt mycket om min sambo och vill inte göra något för att sabba våran för mig perfekta relation. Vi har, som jag för övrigt sagt i en annan tråd aldrig sagt/utalat/diskuterat om vi är monogama eller inte. Det har inte funnits på tapeten.

Jag har dock varit otrogen en gång förut. Relation var död och jag var för feg för att göra slut. Det tog slut dagen efter otroheten av en annan anledning än just otroheten. Killen fick reda på det och jag blev påhoppad av hans vänner och nån av mina fd vänner på fb. Jag var en vidrig och ond person.

 

[Dentaku]

Uppenbarligen. Och jag är nästan bergsäker på att om att de som här öppet förklarar sin oförståelse för att otrohet skulle ha negativ påverkan på sitt förhållande, skulle få sina inlägg här kommenterade av sina respektive (utan föregående verbal (oral) diskussion och förklaring om sina alster på detta forum i denna diskussion) - så skulle de(ni) bli mycket förvånade. Jag är så gott som 100% säker på det.

Återkommer till ett gammalt inlägg av den enkla anledningen att jag nyss uppbragt utbrast "diskussioner om otrohet på internet är helt galna!".
Min man sa något om att de "tenderar till att bli rätt polariserade, ja" och jag förklarade lite snabbt att de som inte tyckte att absoluta krav var en bra grund för ett förhållande och inte per automatik skulle göra slut om partnern varit otrogen fått frågan om hur de skulle gjort om partnern i stället visat sig vara barnamördare. Hans kommentar blev "är det en diskussion på Familjeliv, eller?".

Det ledde till ett snack om hur ingen av oss skulle tycka att otrohet skulle vara det värsta som kunde hända vårt förhållande(som alltså inte är öppet). Om någon av oss var otrogen skulle det snarast bli en diskussion om huruvida det var något som saknades i förhållandet och hur vi i så fall kunde lösa det.
Det ledde vidare till saker som vi skulle tycka vara värre än otrohet och exemplet om hur någon av oss snackade skit om den andra med kompisar/kollegor gav honom nästan tårar i ögonen. När jag tog upp att jag skulle tycka att det vore ett hemskt svek om han betedde sig som en misogyn mansgris på jobbet garvade vi mest.
Vi diskuterade även scenariot att han hade ett spelmissbruk som lett till stora skulder vilket också skulle påverka min situation ordentligt. Det skulle, utöver förstås många, långa och svåra diskussioner, leda till att jag skulle vilja ha en mycket större kontroll över vad han gör än om han varit otrogen.

Han hävdar dock att han brukar och inte missbrukar böcker och inte har gått så långt att han sniffar bokstäver. När jag generöst erbjöd honom att ha Thomas Pynchon som frikort var han skeptisk. När jag la till George R. R. Martin fick han ont i huvudet, så där avslutade vi diskussionen.

 

[Petruska]

Återkommer till ett gammalt inlägg av den enkla anledningen att jag nyss uppbragt utbrast "diskussioner om otrohet på internet är helt galna!".
Min man sa något om att de "tenderar till att bli rätt polariserade, ja" och jag förklarade lite snabbt att de som inte tyckte att absoluta krav var en bra grund för ett förhållande och inte per automatik skulle göra slut om partnern varit otrogen fått frågan om hur de skulle gjort om partnern i stället visat sig vara barnamördare. Hans kommentar blev "är det en diskussion på Familjeliv, eller?".

Det ledde till ett snack om hur ingen av oss skulle tycka att otrohet skulle vara det värsta som kunde hända vårt förhållande(som alltså inte är öppet). Om någon av oss var otrogen skulle det snarast bli en diskussion om huruvida det var något som saknades i förhållandet och hur vi i så fall kunde lösa det.
Det ledde vidare till saker som vi skulle tycka vara värre än otrohet och exemplet om hur någon av oss snackade skit om den andra med kompisar/kollegor gav honom nästan tårar i ögonen. När jag tog upp att jag skulle tycka att det vore ett hemskt svek om han betedde sig som en misogyn mansgris på jobbet garvade vi mest.
Vi diskuterade även scenariot att han hade ett spelmissbruk som lett till stora skulder vilket också skulle påverka min situation ordentligt. Det skulle, utöver förstås många, långa och svåra diskussioner, leda till att jag skulle vilja ha en mycket större kontroll över vad han gör än om han varit otrogen.

Han hävdar dock att han brukar och inte missbrukar böcker och inte har gått så långt att han sniffar bokstäver. När jag generöst erbjöd honom att ha Thomas Pynchon som frikort var han skeptisk. När jag la till George R. R. Martin fick han ont i huvudet, så där avslutade vi diskussionen.

Ja, vad @honung än tror, så vet jag att min partner resonerar ungefär som jag. Hens käpphästar handlar mer om rätten att bestämma vad andra gör med sin kroppar, medan mina handlar om hur vår kultur förstår relationer mellan människor.