Ignorera samvetet?

[monster1]

VA?! Har du ett liv utanför Buke?!

Här hittade jag några @bumpo Det första inlägget var ett svar på varför en del anser sig ha rätt att begränsa sin partner till att ha sex med bara mig. Så jag ställde mig frågan kring begränsningar i förhållanden överlag, är det okej att vara kär i någon annan? Ha ett förhållande med någon annan? Om inte, varför är denna begränsning annorlunda?

Sedan lite funderingar om relationsstärkande aktiviteter som därmed kan skapa känslor för en person. BDSM är exempelvis väldigt känslosamt för mig osv osv. Samt ett tillägg om att även min polygama relation som jag har haft hade "regler", eller rättare sagt överenskommelser om ramarna för vår relation. För att vi skulle må bra i relationen. Är dessa ramar annorlunda mot monogami?

Ja, lite sånt funderade jag på.

Jag tänker att våra rädslor gör att vi skapar de där ramarna, det blir en illusorisk trygghet att det finns någon form av gemensamt avtal man ska förhålla sig till. Men man glömmer bort att situationer, personer och känslor förändras hela tiden, de där ramarna kanske inte stämmer efter ett tag. Man kanske har tillräckligt gemensamt ändå utan att just sexuell trohet är så viktig. Men jag lever själv i en monogam relation och har aldrig varit otrogen eller i en polygamrelation. Jag har däremot varit utsatt för otrohet i en tidigare relation. Så jag ser inte alls ned på monogama relationer, men jag tycker det är intressant att diskutera varför vi tycker det är viktigt med just sexuell exklusivitet och att ha överenskommelser kring det.

 

[monster1]

Ja.
Det är i en krissituation många har störst behov av närhet.
Men behöver "närhet" betyda sex?
Eller menar du att det är i en krissituation som det är vanligt att ha störst behov av sex?

Om partnern är i absolut kris, kanske man kan vänta med sina sexuella önskemål tills partnern inte är i kris längre? För om man verkligen bryr sig om sin partner, kanske sex inte sitter högst upp på prio-listan just i krissituationen?

Tycker då att exemplet med tio år senare är rimligare, men då bör man ju kunna lyfta ämnet för diskussion, faktiskt.

Du får tycka att det är OK att vänstra.
Jag önskar att du tillåter mig att inte tycka det. Utan att försöka övertala mig till något annat.

Är det verkligen så hemskt att tänka på sina egna behov över partnerns? Sex gör ju att man mår väldigt bra och är ju ett av de största problemen med att vara singel just att man inte får den närheten och beröringen man behöver. Dn har haft hela artikelserier om hur man ska lösa detta som singel. Att vara i en relation utan närhet är ju ännu värre man får ingen närhet och man får heller inte hämta den någon annanstans. Man blir helt enkelt dömd till att leva utan.
Sen blir jag nyfiken, om jag åker hem och sover hos min bekanta och vi skedar hela nätterna och kramas är det mer ok då än om vi har regelrätt sex? För mig är närhet mer intimt än sex .

 

[Singoalla]

Jag tänker att våra rädslor gör att vi skapar de där ramarna, det blir en illusorisk trygghet att det finns någon form av gemensamt avtal man ska förhålla sig till. Men man glömmer bort att situationer, personer och känslor förändras hela tiden, de där ramarna kanske inte stämmer efter ett tag. Man kanske har tillräckligt gemensamt ändå utan att just sexuell trohet är så viktig. Men jag lever själv i en monogam relation och har aldrig varit otrogen eller i en polygamrelation. Jag har däremot varit utsatt för otrohet i en tidigare relation. Så jag ser inte alls ned på monogama relationer, men jag tycker det är intressant att diskutera varför vi tycker det är viktigt med just sexuell exklusivitet och att ha överenskommelser kring det.

Ja, det är väldigt intressant. En annan diskussion är ju vår mänskliga förmåga. Är det möjligt att inte ha rädslor alls? Eller till en viss grad?

Mycket av vår trygghet är ju en illusion. Jag bäddar in fötterna i täcket när jag kollar på skräckfilm. Helt orimligt, men det får mig att känna mig trygg så jag struntar i rimlighetsgraden. Trygghet är ju trots allt en känsla, och kan den egentligen någonsin vara helt legitim?

 

[monster1]

Ja.
Det är i en krissituation många har störst behov av närhet.
Men behöver "närhet" betyda sex?
Eller menar du att det är i en krissituation som det är vanligt att ha störst behov av sex?

Om partnern är i absolut kris, kanske man kan vänta med sina sexuella önskemål tills partnern inte är i kris längre? För om man verkligen bryr sig om sin partner, kanske sex inte sitter högst upp på prio-listan just i krissituationen?

Tycker då att exemplet med tio år senare är rimligare, men då bör man ju kunna lyfta ämnet för diskussion, faktiskt.

Du får tycka att det är OK att vänstra.
Jag önskar att du tillåter mig att inte tycka det. Utan att försöka övertala mig till något annat.

Föresten på vilket sätt tillåter jag inte dig att tycka något annat? För att jag ställer frågor kring hur du tänker?

 

[sjoberga]

Så jag ser inte alls ned på monogama relationer, men jag tycker det är intressant att diskutera varför vi tycker det är viktigt med just sexuell exklusivitet och att ha överenskommelser kring det.

Och "rådet" som kommer hela tiden "hitta någon som tycker lika". Det finns väl ingen anledning att det ens MÅSTE vara en ömsesidig överenskommelse.

Jag kanske kan vara helt trygg med att inte lägga några restriktioner på min partners sexuella engagemang samtidigt som jag inte ägnar en tanke åt annat än att vara exklusiv med min partner.

Det finns så mycket konstiga, antingen så måste det vara si eller så måste det vara så, i diskussionen. Krav, begränsningar och vuxenuppfostran.

Jag tänker att jag ser förhållanden på ett annat sätt. Inte något där man hyllar två (eller fler)-samheten som ideal utan man hyllar individerna som kan och vill växa tillsammans genom relationens existens. Det där man har tillsammans, är mycket värt, även om relationen skulle upplösas, därför att man har hjälpt varandra att växa som individer.

 

[monster1]

Ja, det är väldigt intressant. En annan diskussion är ju vår mänskliga förmåga. Är det möjligt att inte ha rädslor alls? Eller till en viss grad?

Mycket av vår trygghet är ju en illusion. Jag bäddar in fötterna i täcket när jag kollar på skräckfilm. Helt orimligt, men det får mig att känna mig trygg så jag struntar i rimlighetsgraden. Trygghet är ju trots allt en känsla, och kan den egentligen någonsin vara helt legitim?

Jag lever ju med generaliserad ångest och får därför jobba mycket med att ta bort mina kryckor/snuttefiltar eftersom jag fått lära mig av terapeuterna att det bara förvärrar oron och ångesten. Jag tänker att det är lite samma med ramarna.

 

[Petruska]

Ok ... Men trygghet, hur kommer det in? Själv skulle jag bara känna mig förbannad. Även om jag är helt med på dina tidigare resonemang om vad man "får" i ett förhållande. "Du får inte ligga med nån annan" känns ganska främmande.

Ja, tryggheten blir väl diskussionstemat. Förbannad är i det här fallet inte partners grej. Men hen kunde iofs ha sagt att hen känner att hen blir arg och undrar varför. Grejen är att snarare berätta om den negativa känslan utifrån sig själv, än att tala om hur dum/annat den andra är. Och att om.möjligt agera med måtta i själva känslouttrycket, eftersom båda de två sakerna hindrar diskussionen.

 

[Alexis]

Visst kan man tycka det, men är det försvarbart att krossa någon annan för sitt eget syfte?

Men alltså "krossa någon annan"?? Pratar vi fortfarande om sexliv och otrohet nu? Alla vuxna människor är väl medvetna om att otrohet händer och att relationer kan ta slut?

Den här grejen där man inte vågar prata om sitt sexliv och hellre fortsätter med lögn för att inte "krossa" sin partner verkar inte hälsosam och alla som säger sig inte se svartvitt på otrohet verkar ju vara dom som tar sex med andra absolut hårdast och därför tycker man måste smussla med det för att få relationen att hålla

I en akut krissituation kan man prioritera annat än sex...... du måste inte springa iväg för ett ligg när partnern ligger på sjukhus. Sen när värsta krisen är förbi kan man ha en öppen diskussion.. Jag slår vad om att partnern i den situationen själv undrar över hur sexlivet ska lösas och om den kommer räcka till ---> varför måste det vara så himla tabu att prata sex och normbrytande grejer i relationen? Och om relationen tar slut kommer någon verkligen att krossas?? Kommer den att dö? Ska man vara i en relation för att partnern kan dö om man lämnar? Hela grejen är liksom så ohälsosam

 

[mandalaki]

Grejen är att snarare berätta om den negativa känslan utifrån sig själv, än att tala om hur dum/annat den andra är.

Ok, det här fattar jag och kan definitivt hålla med om. Även om jag har lite svårare att gå med på det där med reagera med måtta.

 

[monster1]

Men alltså "krossa någon annan"?? Pratar vi fortfarande om sexliv och otrohet nu? Alla vuxna människor är väl medvetna om att otrohet händer och att relationer kan ta slut?

Den här grejen där man inte vågar prata om sitt sexliv och hellre fortsätter med lögn för att inte "krossa" sin partner verkar inte hälsosam och alla som säger sig inte se svartvitt på otrohet verkar ju vara dom som tar sex med andra absolut hårdast och därför tycker man måste smussla med det för att få relationen att hålla

I en akut krissituation kan man prioritera annat än sex...... du måste inte springa iväg för ett ligg när partnern ligger på sjukhus. Sen när värsta krisen är förbi kan man ha en öppen diskussion.. Jag slår vad om att partnern i den situationen själv undrar över hur sexlivet ska lösas och om den kommer räcka till ---> varför måste det vara så himla tabu att prata sex och normbrytande grejer i relationen? Och om relationen tar slut kommer någon verkligen att krossas?? Kommer den att dö? Ska man vara i en relation för att partnern kan dö om man lämnar? Hela grejen är liksom så ohälsosam

Partnern kanske ligger på sjukhus eller var den nu befinner sig i halvår eller mer. Det finns mängder av sjukdomstillstånd som påverkar en svårt. Jag har bekanta som drabbats av stroke mitt i livet tex, det är ganska många års rehabilitering där och inte säkert att man återgår till fullfunktion alls.

 

[Lovisaleonora]

Tycker då att exemplet med tio år senare är rimligare, men då bör man ju kunna lyfta ämnet för diskussion, faktiskt.

OK, efter 10 år får man krossa partnern? Men inte direkt i krissituationen?

 

[Mabuse]

Jag tänker att våra rädslor gör att vi skapar de där ramarna, det blir en illusorisk trygghet att det finns någon form av gemensamt avtal man ska förhålla sig till. Men man glömmer bort att situationer, personer och känslor förändras hela tiden, de där ramarna kanske inte stämmer efter ett tag. Man kanske har tillräckligt gemensamt ändå utan att just sexuell trohet är så viktig. Men jag lever själv i en monogam relation och har aldrig varit otrogen eller i en polygamrelation. Jag har däremot varit utsatt för otrohet i en tidigare relation. Så jag ser inte alls ned på monogama relationer, men jag tycker det är intressant att diskutera varför vi tycker det är viktigt med just sexuell exklusivitet och att ha överenskommelser kring det.

För väldigt många hänger sex och närhet ihop. Om en del av det man vill ha i en relation är att man är nr 1 för den andre, att man har en närhet tillsammans som den inte har med någon annan - om personen ifråga är sån att sex och närhet hänger ihop för dem, då funkar det ju inte att ha en polygam eller öppen relation. Parrelationen är väl ungefär den enda vuxenrelationen där det är socialt acceptabelt att ställa ett sånt krav.

Och då vill man ha sexuell trohet. Finns såklart många olika skäl, men det är ett skäl som jag ser det iaf. Sen finns väl också många som tycker otrohet helt enkelt är omoraliskt.

 

[Petruska]

Jag lever ju med generaliserad ångest och får därför jobba mycket med att ta bort mina kryckor/snuttefiltar eftersom jag fått lära mig av terapeuterna att det bara förvärrar oron och ångesten. Jag tänker att det är lite samma med ramarna.

Det tänker jag också. Med en msssa ramar och löften får man ju oroa sig BÅDE för löftesbrott OCH för otrohet. Utan ramar och löften slipper man det ena.

 

[kryddelydd]

OK, efter 10 år får man krossa partnern? Men inte direkt i krissituationen?

Jag blir lika tjatig som du, nu.

Du och jag behöver inte tycka lika.
Du behöver inte "tvinga" mig att tycka att otrohet är OK.
Du kommer heller inte att lyckas "tvinga" mig att tycka att otrohet är OK.

Vi tycker olika.
Det är tillåtet.

 

[kryddelydd]

Föresten på vilket sätt tillåter jag inte dig att tycka något annat? För att jag ställer frågor kring hur du tänker?

Genom att ställa upp situationer som du spetsar till så att det nästan "måste" svaras att det är OK med otrohet.

 

[monster1]

Det tänker jag också. Med en msssa ramar och löften får man ju oroa sig BÅDE för löftesbrott OCH för otrohet. Utan ramar och löften slipper man det ena.

Jag tänker att det gör lite ont ändå om en partner träffar någon annan och vill bryta upp oavsett anledningen. Det blir ett konstigt bedömning av vad som skulle göra ondast, att blir lämnad, att bli lämnad för någon annan, att inte bli lämnad men partner har haft en relation eller sex/närhet med någon annan.

 

[Alexis]

Partnern kanske ligger på sjukhus eller var den nu befinner sig i halvår eller mer. Det finns mängder av sjukdomstillstånd som påverkar en svårt. Jag har bekanta som drabbats av stroke mitt i livet tex, det är ganska många års rehabilitering där och inte säkert att man återgår till fullfunktion alls.

Men att man påverkas svårt betyder inte att man inte kan ha ett samtal med sin partner?? Eller ligger partnern i koma eller annat som gör det omöjligt? Ja om partnern inte KAN kommunicera kan man ju inte ha ett öppet samtal men nu trodde jag vi pratade om partners som man kan kommunicera med

 

[monster1]

Genom att ställa upp situationer som du spetsar till så att det nästan "måste" svaras att det är OK med otrohet.

Det är faktiskt min realitet och inte en "tillspetsad situation". Livet är helt enkelt precis så där tillspetsat när man lever med någon som har en svår kronisk sjukdom.

 

[monster1]

Men att man påverkas svårt betyder inte att man inte kan ha ett samtal med sin partner?? Eller ligger partnern i koma eller annat som gör det omöjligt? Ja om partnern inte KAN kommunicera kan man ju inte ha ett öppet samtal men nu trodde jag vi pratade om partners som man kan kommunicera med

Nej men det kanske blir det som tippar partnern över kanten?

 

[kryddelydd]

Det är faktiskt min realitet och inte en "tillspetsad situation". Livet är helt enkelt precis så där tillspetsat när man lever med någon som har en svår kronisk sjukdom.

Du kan alltså inte prata med din partner?