Ignorera samvetet?

[honung]

Jag är mest intresserad av att diskutera förhållanden per se och varför så många tycker att det är en bra ide att begränsa sin partner i deras liv, vad man får ut av det?. Varför så många nästan ser det som en självklarhet att man ska få ställa upp begränsningar för en annan individ när man har ett förhållande.

Eller menar du öppna förhållanden i ett bredare perspektiv än det sexuella?

Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera för- och nackdelar utan letar efter motivation och argumentation.

Varför är du intresserad av att ha en diskussion där du redan i utgångsfrågan attackerar och ifrågasätter på ett provokativt sätt? Läs @Singoalla s senare inlägg och lär av henne, jag tror hon och jag står väldigt långt ifrån varandra i våra livsval (ja, jag är nog dubbelt så gammal som henne så jag har en hel del i min ryggsäck som jag känner igen i hennes inlägg ibland) - men hon respekterar de som väljer monogama förhållanden. Hennes utgångspunkt i diskussionen handlar om respekt - du är bara ute efter att naila, trycka ner, håna. Du har en trist attityd som du kanske ska jobba med om du är ute efter "motivation och argumentation" (för övrigt är användandet av ordet "argumentation" i sig en provokativ parameter om du använder det som utgångspunkt då argumentation är en ganska låst position där man vill systematiskt framföra sin åsikt - inte lyssna so much. Använd ordet diskussion i kontexten du söker i stället!)

 

[Sezziyanen]

Problemet är att person A vill något (x) som person B inte vill att person A ska göra. Inte med B och inte heller med C. Inte med någon. Det är ett stort problem för person A eftersom hen behöver både x för att må bra.

Så en vuxen människa som kanske inte får göra allt denne vill precis som den vill? En vuxen människa som kanske måste kompromissa med en sak när denne ingår i ett förhållande?

Förhållanden har inga kompromisser alls, eller?

 

[Petruska]

Nu slänger jag mig med lite ord som poppar upp som popcorn. Se det som en ren spekulation. Men tvåsamhet bygger sannolikt på att två parter har någonting i deras relation som gör deras relationen unik. Annars skulle vi ju inte leva i tvåsamhet, om det inte fanns någon som helst unicitet i förhållandet. Kulturellt har detta bland annat blivit sex, men ponera att det är någonting annat. Jag och min partner lever i en sexuellt öppen relation, men hen är min livspartner och vi delar livet. Plötsligt blir jag kär i en annan person och vill inleda ett förhållande med denne också. Partnern hävdar att detta inte är okej, det är ju vi två som är ett par. Men jag är kär i båda, varför ska hen då få begränsa mig till att bara ha ett förhållande med just henom? Vad är motiven till att min partner får begränsa mig på detta sätt?

Är det skillnad på att få ligga med flera, att få vara kär i flera, eller att få ha ett förhållande med flera? Eller ser argumentationen likadan ut? Hur viktigt är det att bibehålla unicitet för att ha en stark relation? Hänvisar åter igen till min första mening, se detta som rena spekulationer.

Och det jag ser som diskussionsfrågan där är användningen av ordet "får".

 

[Singoalla]

Och det jag ser som diskussionsfrågan där är användningen av ordet "får".

Säkert, utveckla gärna.

 

[Fruentimber]

/.../du är bara ute efter att naila, trycka ner, håna. Du har en trist attityd som du kanske ska jobba med om du är ute efter "motivation och argumentation"/.../

Akta glaset med den där tegelstenen.

 

[Badger]

Jag var intresserad av vad du menade med praktisk istället för filosofisk i ämnet. Jag tror inte att praktiska skäl av typen jag nämnde används mer än möjligtvis som svepskäl.

Du förstår fel, det var en kommentar till att du förde en filosofisk diskusson, men ställde en praktisk fråga -hur. Jag svarade ett praktiskt svar -såhär, (dvs man vet ungefär hur nära vänner och partner kan vilja ha det, inte specifikt partnern, eftersom folk pratar med varandra om saker.)

I övrigt kan jag inte förstå varför "svepskäl" är ett relevant begrepp när det gäller känslor. "Jag känner" ska räcka i förhållanden när det gäller känslor. Om "jag känner att jag inte vill ha det så" inte duger så duger inte heller "jag känner att jag älskar dig". Känslor kan inte vara underkända som argument i förhållanden eftersom förhållandet inte skulle finnas utan känslor.

 

[monster1]

Man kan ju älska någon annan innerligt? Eller har vi en tanke om den enda sanna kärleken här? Eller är det kärnfamiljsidealet som har gnagt sig fast?

Det finns en person man kan bli kär i, under hela livet? Om den personen inte vill ha barn så får man råka glömma p-piller, vill han inte bli piskad så får man vara otrogen, vill han inte ha hus och Thailandssemester så öh ja vad ska man göra. Känns som att otrogenhetsbiten är kanske just den enda biten man kan smyga med och som inte deal breakar förhållandet för den otrogne. Det minst viktiga i förhållandet är sexet, viktigast är huset.

(Har märkt lite samma när det gäller barnfrågan som ibland kommer upp på forumet, omöjligt, en måste lida.)

Jag tycker det är intressant att fundera över varför vi tycker att just vissa saker är låsta till den man är i tvåsamhet med medan andra är helt ok att man gör med andra. Skaffa barn tex, man lever med en person som i nästan allt uppfyller det man vill ha ut av en livskamrat men man delar inte önskan om att skaffa barn tillsammans. Om man då inte var låst vid tvåsamhetsidealet så skulle man ju kunna skaffa barn tillsammans med någon annan och ändå fortsätta att vara i relation med sin livskamrat. Samma skulle ju kunna vara med sexlivet varför är just sex eller saker vi upplever som sexuella låsta till tvåsamheten? Varför är det viktigt för mig som inte ens upplever piskning eller dominans som en del av mitt sexliv att min partner inte får uppleva detta med någon annan. Är det min osäkerhet kring vår gemensamhet och samhörighet som gör det?

 

[Badger]

Jag tycker det är intressant att fundera över varför vi tycker att just vissa saker är låsta till den man är i tvåsamhet med medan andra är helt ok att man gör med andra. Skaffa barn tex, man lever med en person som i nästan allt uppfyller det man vill ha ut av en livskamrat men man delar inte önskan om att skaffa barn tillsammans. Om man då inte var låst vid tvåsamhetsidealet så skulle man ju kunna skaffa barn tillsammans med någon annan och ändå fortsätta att vara i relation med sin livskamrat. Samma skulle ju kunna vara med sexlivet varför är just sex eller saker vi upplever som sexuella låsta till tvåsamheten? Varför är det viktigt för mig som inte ens upplever piskning eller dominans som en del av mitt sexliv att min partner inte får uppleva detta med någon annan. Är det min osäkerhet kring vår gemensamhet och samhörighet som gör det?

Men varför? Vad är grejen med tvåsamhet? Kan man inte bara få bo själv och ha vänner?

Man kan ha barn med en vän och ligga med en annan och dricka te med en tredje och piskas med den fjärde?

Men kan det få vara så att det är upp till var och en hur den vill leva? Att just krav på att förhållanden ska vara öppna osv kan kännas hm kravfyllda och vara svårt att uppnå för folk som inte vill ha det så?

 

[monster1]

Men varför? Vad är grejen med tvåsamhet? Kan man inte bara få bo själv och ha vänner?

Man kan ha barn med en vän och ligga med en annan och dricka te med en tredje och piskas med den fjärde?

För att jag gillar att leva med en partner?

 

[monster1]

Men varför? Vad är grejen med tvåsamhet? Kan man inte bara få bo själv och ha vänner?

Man kan ha barn med en vän och ligga med en annan och dricka te med en tredje och piskas med den fjärde?

När man bor ensam så blir man ju också ifrågasatt samma sak om man har flera partners speciellt om man blandar in barn.

 

[sjoberga]

Varför är du intresserad av att ha en diskussion där du redan i utgångsfrågan attackerar och ifrågasätter på ett provokativt sätt? Läs @Singoalla s senare inlägg och lär av henne, jag tror hon och jag står väldigt långt ifrån varandra i våra livsval (ja, jag är nog dubbelt så gammal som henne så jag har en hel del i min ryggsäck som jag känner igen i hennes inlägg ibland) - men hon respekterar de som väljer monogama förhållanden. Hennes utgångspunkt i diskussionen handlar om respekt - du är bara ute efter att naila, trycka ner, håna. Du har en trist attityd som du kanske ska jobba med om du är ute efter "motivation och argumentation" (för övrigt är användandet av ordet "argumentation" i sig en provokativ parameter om du använder det som utgångspunkt då argumentation är en ganska låst position där man vill systematiskt framföra sin åsikt - inte lyssna so much. Använd ordet diskussion i kontexten du söker i stället!)

Jag tycker @Singoalla s inlägg var intressant läsning på det tema jag efterlyste. Tack. Min utgångspunkt är att försöka förstå, det har inte med bristande respekt att göra, alls - som vanligt väljer du att tolka mig på sådant sätt när du yttrar dig till mig. Trist attityd som du kanske ska jobba med.

För övrigt är jag just ute efter någon som kan och vill systematiskt argumentera för och motivera det här med begränsningar av en partners friheter, för att kunna förstå bättre hur sådana resonemang fungerar. Och diskutera det. Sedan ställer jag ut en hörnflagga, men den är ju bara min åsikt, att det i grunden är positivt att välja bort att begränsa andra människors friheter. Det är positivt med så få burväggar som möjligt, för en individ att kunna utvecklas och må bra. Men det är ju inte en universell sanning, det är min alldeles egna utgångspunkt, som både får ifrågasättas och diskuteras.

 

[sjoberga]

Du förstår fel, det var en kommentar till att du förde en filosofisk diskusson, men ställde en praktisk fråga -hur. Jag svarade ett praktiskt svar -såhär, (dvs man vet ungefär hur nära vänner och partner kan vilja ha det, inte specifikt partnern, eftersom folk pratar med varandra om saker.)

I övrigt kan jag inte förstå varför "svepskäl" är ett relevant begrepp när det gäller känslor. "Jag känner" ska räcka i förhållanden när det gäller känslor. Om "jag känner att jag inte vill ha det så" inte duger så duger inte heller "jag känner att jag älskar dig". Känslor kan inte vara underkända som argument i förhållanden eftersom förhållandet inte skulle finnas utan känslor.

Då missförstår du vad jag menade med svepskäl. Om argumentet "det kostar för mycket att resa till pisklokalen" skulle anges som argument i vår hypotetiskt beskrivna relation, så skulle jag tro att det handlar om svepskäl - och egentligen handlar om helt andra känslor än att plånboken töms lite fortare varje månad. Jag känner att jag inte vill ha det så, är inget svepskäl. Men det är ändå lite "tomt" om man inte kan motivera det. Inte så att det inte är godtagbart eller fel, men som logiskt tänkande människa vill man gärna förstå varför den känslan kommer. Vad ligger bakom det?

 

[em-pirre]

@honung jag vågar påstå att @sjoberga är en av forumets mest sakliga, artiga, tydliga och öppensinnade.

Jag har aldrig (!) Sett att han skulle ha skrivit en enda mening som varit elak, menad att såra eller trycka ner. Faktiskt.

 

[Singoalla]

Är det min osäkerhet kring vår gemensamhet och samhörighet som gör det?

Att dela upplevelser, särskilt känslosamma eller intima sådana, skapar ett starkare band mellan personer. Det behöver inte vara kopplat till kärleksrelationer, att exempelvis hjälpa en vän att gå igenom en sorgeprocess kan stärka bandet och göra vänskapsrelationen mer speciell. Har man en känslomässig men inte sexuell exklusivitet med en människa, det vill säga att vi är kära och tillsammans bara vi men ligger med andra, så förstår jag att det kan skapa osäkerhet hos partnern om dennes respektive piskas av någon annan. BDSM är extremt intimt och känslosamt. Delar jag det med någon så skapar det också ett väldigt speciellt och starkt band till en person. Inte alls konstigt om min partner skulle känna sig skakis då för hur denna BDSM relation kan påverka vårt exklusiva kärleksförhållande.

Vi är bara människor. Rädda för att mista det vi älskar.

 

[Badger]

För att jag gillar att leva med en partner?

Aha! spännande, men känns främmande. Jag gillar att leva med min partner, hade jag inte min partner hade jag hellre bott själv än med "någon partner" tills jag ev hittar "min partner" igen.

Om jag var en person som jättegärna ville bo med någon och inte hittade rätt man skulle jag nog fråga en kompis eller bo med mamma, syskon eller så.

 

[Badger]

När man bor ensam så blir man ju också ifrågasatt samma sak om man har flera partners speciellt om man blandar in barn.

Jo just det. Och det är bra? Nope säger jag, det måste vara ok att vara en person som bor själv och -"risken att bli ifrågasatt" tycker jag inte är en tillräcklig orsak för att flytta ihop med "någon som precis duger" och behöva ljuga om sina verkliga önskemål.

Jag blir så sur över den där attityden i samhället gentemot singlar.

 

[monster1]

Att dela upplevelser, särskilt känslosamma eller intima sådana, skapar ett starkare band mellan personer. Det behöver inte vara kopplat till kärleksrelationer, att exempelvis hjälpa en vän att gå igenom en sorgeprocess kan stärka bandet och göra vänskapsrelationen mer speciell. Har man en känslomässig men inte sexuell exklusivitet med en människa, det vill säga att vi är kära och tillsammans bara vi men ligger med andra, så förstår jag att det kan skapa osäkerhet hos partnern om dennes respektive piskas av någon annan. BDSM är extremt intimt och känslosamt. Delar jag det med någon så skapar det också ett väldigt speciellt och starkt band till en person. Inte alls konstigt om min partner skulle känna sig skakis då för hur denna BDSM relation kan påverka vårt exklusiva kärleksförhållande.

Vi är bara människor. Rädda för att mista det vi älskar.

Antagligen och samtidigt vill man väll unna den man älskar allt för att den ska vara lycklig och leva ett bra liv? Jag lever ju i ett vanligt monogamt förhållande så jag lever ju i systemet så att säga. Men jag tror att mycket av de här restriktionerna man har i förhållanden handlar just om rädslan för att förlora sin partner och samtidigt kanske det är tvärtom att ju mer man begränsar och sätter upp ramar för den andra och sig själv ju större är risken att relationen går förlorad.

 

[Badger]

Då missförstår du vad jag menade med svepskäl. Om argumentet "det kostar för mycket att resa till pisklokalen" skulle anges som argument i vår hypotetiskt beskrivna relation, så skulle jag tro att det handlar om svepskäl - och egentligen handlar om helt andra känslor än att plånboken töms lite fortare varje månad. Jag känner att jag inte vill ha det så, är inget svepskäl. Men det är ändå lite "tomt" om man inte kan motivera det. Inte så att det inte är godtagbart eller fel, men som logiskt tänkande människa vill man gärna förstå varför den känslan kommer. Vad ligger bakom det?

Jo absolut. Men som logiskt tänkande människa så är hela "jag älskar dig" ganska tomt i så fall. Eller känslan jag vill bo ihop med den här personen? (kan iofs motiveras -billigt, hen kan finansiera Thailandsresor, är fertil, eh? fertil? vill ha barn? varför det? svepskäl -någon som tar hand om en på ålderdomshemmet? vill ha? -lite tomt kanske) Varifrån kommer den känslan?

Rent logiskt arrangerar man naturligtvis sitt äktenskap med grannbonden för att åkrarna ligger nära och man kan få barn som för släkten vidare. Och så har man pisksex på sidan av, vilket ogillas för -vad ska grannarna tycka, men är ok när man är diskret. Men nu lever vi inte i den världen utan i "jag älskar dig" världen.

 

[monster1]

Aha! spännande, men känns främmande. Jag gillar att leva med min partner, hade jag inte min partner hade jag hellre bott själv än med "någon partner" tills jag ev hittar "min partner" igen.

Om jag var en person som jättegärna ville bo med någon och inte hittade rätt man skulle jag nog fråga en kompis eller bo med mamma, syskon eller så.

Vad är rätt menar du? Jag tror inte att det finns en människa som uppfyller precis alla mina behov iallfall har jag inte träffat den ännu. Men jag gillar ändå att ha någon att dela livet med en partner som fyller de flesta av mina behov och som jag älskar. Jag trivdes bra med att leva som singel med vilket jag gjorde i 9 år innan jag träffade partnern. Men det är väll inte singelskap vi diskuterar?

 

[sjoberga]

Vi är bara människor. Rädda för att mista det vi älskar.

Till priset av minskad frihet för den man påstår sig älska och vilja väl. Det blir lite kluvet. Samtidigt förståeligt på en del sätt.

Jag tror att det är en delförklaring för många. Men samtidigt har vi de i tråden som redan på förhand bestämt att de vill mista det de "älskar" om otrohet inträffar, oavsett hur. Det passar inte in på samma tema, eller gör det det? Att man tror att en uppsatt begränsning med stenhårda hot minskar risken på något sätt?

Intressant.