Ignorera samvetet?

[Milosari]

Jag frågade för att jag inte förstod ditt svar, bara.

Jag säger inte att det ser ut så för alla, heller. Jag har full förståelse att det finns lika många olika åsikter och lösningar som det finns människor. Det är därför jag anser att man bör prata om det, hur ser vi som par på det? Mitt ex var av åsikten att man inte alltid behöver berätta om en otrohet skett, om det var en engångsföreteelse. Jag var väldigt tydlig med att om han ska vara i en relation med mig så är det någonting som han måste berätta om. Ifall det skulle ske. Det är ett krav från mina sida och ett kriterium för att ha en relation med mig. Jag måste få veta vad som sker i vår relation och ta ställning till det. Det behöver inte innebära slutet på vår relation, förhoppningsvis kan vi lösa det. Men visa mig den respekten att jag får ta ställning själv. Det gick han med på när jag förklarat hur jag tänkte. Hade han gått bakom ryggen trots min tydlighet så hade jag blivit oerhört sårad.

Nej, jag kommer aldrig tycka att det är okej. Jag förstår och respekterar att andra tänker annorlunda, men jag kommer aldrig tycka att det är okej att göra så.

Om man kan prata om det så är det ju bra. Men det finns ju flera exempel på folk i tråden som är helt ointresserade av att prata. Då är det nog bättre att hålla tyst vid engångsföreteelser.

 

[Singoalla]

Så klart är det lämpligt att alla relationer som alla ingår i är så utformade att alla trivs.

Men från mitt håll sett hindrar det inte att vi diskuterar hur vi tror att det är bra för människor att vi i allmänhet - i vårt samhälle och vår kultur - ser på relationer mellan människor. Det finns ju kulturella mönster därvidlag, som bekant. Det är ju inte bara så att vi ingår relationer enligt någon sorts naturlagar.

Och där skulle jag ju då gärna se att det på det hela taget fanns en mycket mer levande diskussion kring just sådant som du istället pekar ut som faktorer att acceptera och respektera. Varför har vi överhuvudtaget en idé om att det är okej att begränsa varandras rörelsefrihet när vi bildar par med varandra, och varför har vi en idé om att göra det på vissa vis snarare än andra?

Varför har vi en så pass omfattande gemensam, kulturell förståelse av att sex utanför förhållandet överhuvudtaget kan betraktas som svek mot den vi lever med? Till exempel. Och är det något som bör få stå helt utan att ifrågasättas därför att personer hävdar att det är deras individuella val och att de mår bäst så?

Jag tycker att det finns alla skäl att betrakta våra relationsmönster som kulturyttringar vilka som helst, och diskutera igenom dem ordentligt och sedan låta den diskussionen pågå och pågå lika länge som det finns människor på jorden. Och jag tycker att vi lever i svår avsaknad av ett sådant diskussionsklimat som det ser ut nu.

Ja, det håller jag helt med om. Jag har som ni vet lika många ligg som det finns postnummer i det här länet och är inte alls säker på att jag vill ha en monogam relation framöver, eller relation i form av tvåsamhet alls. Det är en väldigt intressant diskussion, och önskar också ett mer öppet diskussionsklimat.

Men att vissa väljer att inte vända ut och in på detta, utan vill ha en monogam relation där de inte vill bli bedragna, anser jag att man också måste respektera. Det är deras val att göra.

 

[Petruska]

Jag tänker att det nog är mest egoistiskt ändå. Men att man inser att det som är bra för en själv också gynnar partnern, i form av ett fortsatt liv ihop. Det yttersta motivet kommer dock alltid att vara att man inte är så altruistisk att man kan ge upp en stor del av sitt liv.

Jag antar att de kan vara lite olika med det där, tills motsatsen bevisas, typ.

Jag tycker ofta att det är fullt trovärdigt när personer beskriver hur det håller sina "snedsteg" hemliga för sin partner, så att partner helt enkelt slipper riva upp himmel och jord, eftersom de har det bra ihop.

Att jag sen kanske inte hade blivit så övertygad om jag var partnern, är inte riktigt samma sak som att de där personerna ljuger eller enbart ser till sitt eget bästa.

 

[Sezziyanen]

Om man kan prata om det så är det ju bra. Men det finns ju flera exempel på folk i tråden som är helt ointresserade av att prata. Då är det nog bättre att hålla tyst vid engångsföreteelser.

Bättre ur vilken synvinkel? Att på så sätt lyckas med att fortsätta vara i ett förhållande som du vet skulle ta slut direkt om du vågade berätta sanningen om det du gör? Låter inte så toppenbra för min del.

 

[Sleepy]

personer beskriver hur det håller sina "snedsteg" hemliga för sin partner, så att partner helt enkelt slipper riva upp himmel och jord

Beslut över huvudet på partnern som berör båda.

ETA: Speciellt illa blir det ju när en vet att partnern skulle "riva upp himmel och jord" om denne fick veta. Så arg, ledsen, besviken, förtvivlad skulle denne bli. Ändå genomförs det. Sanslöst egoistiskt, respektlöst, empatilöst.

 

[Milosari]

Bättre ur vilken synvinkel? Att på så sätt lyckas med att fortsätta vara i ett förhållande som du vet skulle ta slut direkt om du vågade berätta sanningen om det du gör? Låter inte så toppenbra för min del.

Men vadå VET att det skulle ta slut. Det vet man väl inte alls?

 

[Sezziyanen]

Men vadå VET att det skulle ta slut. Det vet man väl inte alls?

I ditt exempel vet man ju det (mer eller mindre), det var ju hela grejen med varför man då väljer att inte berätta.

"Men det finns ju flera exempel på folk i tråden som är helt ointresserade av att prata. Då är det nog bättre att hålla tyst vid engångsföreteelser."

Detta. Dvs du beskriver ju själv att det är "bättre" att hålla tyst vid engångsföreteelser.

 

[Petruska]

Beslut över huvudet på partnern som berör båda.

ETA: Speciellt illa blir det ju när en vet att partnern skulle "riva upp himmel och jord" om denne fick veta. Så arg, ledsen, besviken, förtvivlad skulle denne bli. Ändå genomförs det. Sanslöst egoistiskt, respektlöst, empatilöst.

Ja, alltså. Jag pekar på en möjlig alternatuv tolkning, bara. Som jag finner begriplig. Även din tolkning är begriplig, om än upprepad till leda i tråden. Av många.

Spinner jag vidare på mitt långa svar till @Singoalla om hur vår kultur ser på relationer, skulle jag säga att dina kommentarer pekar på en sådan kulturell grej som jag skulle vilja se mer och djupare diskuterad här i världen. Nämligen idén att det som sker i en relation - den mellan den som har sex vid sidan om och den som hen har sex med - inte har att göra med andra relationer - tex då förhållandet mellan den som har sex vid sidan om och hens partner. Nuvarande liksom kulturella tolkningsmönster är att dessa självklart har med varandra att göra. Jag skulle vilja atr vi generellt ifrågasatte det - oavsett hur vi själva faktiskt lever.

 

[Badger]

Om man kan prata om det så är det ju bra. Men det finns ju flera exempel på folk i tråden som är helt ointresserade av att prata. Då är det nog bättre att hålla tyst vid engångsföreteelser.

Men nu förstår jag nog ingenting, du sa ju att det gällde mer regelbundet? Dvs att en person tex hade "trist vaniljsex" med sin partner och sedan gick till lämplig källa regelbundet för det övriga? Jag har liksom inga problem att se det här framför mig i en 1800-tals setting, eller 50-tal med "frigid fru". Men om jag tänker nutid känns det som att det "gamla trista" tänkandet inte ligger i trohetsfacket utan i tvåsamhetsnormen och att man inte vill sälja huset och att man tror att en skilsmässa är dåligt för barnen.

Faktum är att den bedragna partnern kanske skulle få ett fantastiskt sexliv om den slapp vara gift med just den här personen (eller är asexuell och skulle kunna få ett fantastiskt asexuellt förhållande med någon annan). Så det kanske inte alls är bådas lycka som maxas. Det känns spontant inte fint och altruistiskt för mig helt enkelt.

 

[Milosari]

I ditt exempel vet man ju det (mer eller mindre), det var ju hela grejen med varför man då väljer att inte berätta.

"Men det finns ju flera exempel på folk i tråden som är helt ointresserade av att prata. Då är det nog bättre att hålla tyst vid engångsföreteelser."

Detta. Dvs du beskriver ju själv att det är "bättre" att hålla tyst vid engångsföreteelser.

Ja man minskar ju risken. Gör man slut själv i förebyggande syfte så vet man däremot helt säkert hur utgången blir.

 

[em-pirre]

Ja, alltså. Jag pekar på en möjlig alternatuv tolkning, bara. Som jag finner begriplig. Även din tolkning är begriplig, om än upprepad till leda i tråden. Av många.

Spinner jag vidare på mitt långa svar till @Singoalla om hur vår kultur ser på relationer, skulle jag säga att dina kommentarer pekar på en sådan kulturell grej som jag skulle vilja se mer och djupare diskuterad här i världen. Nämligen idén att det som sker i en relation - den mellan den som har sex vid sidan om och den som hen har sex med - inte har att göra med andra relationer - tex då förhållandet mellan den som har sex vid sidan om och hens partner. Nuvarande liksom kulturella tolkningsmönster är att dessa självklart har med varandra att göra. Jag skulle vilja atr vi generellt ifrågasatte det - oavsett hur vi själva faktiskt lever.

Halleluja!

Det krävs tydligen en akademiker för att förklara detdär som jag försökt få fram i sjuttioelva inlägg

 

[Sleepy]

idén att det som sker i en relation - den mellan den som har sex vid sidan om och den som hen har sex med - inte har att göra med andra relationer - tex då förhållandet mellan den som har sex vid sidan om och hens partner.

Är det då öppna förhållandens vara eller icke vara du vill diskutera? Här handlar det ju om något helt annat, nämligen otrohet.

 

[Milosari]

Men nu förstår jag nog ingenting, du sa ju att det gällde mer regelbundet? Dvs att en person tex hade "trist vaniljsex" med sin partner och sedan gick till lämplig källa regelbundet för det övriga? Jag har liksom inga problem att se det här framför mig i en 1800-tals setting, eller 50-tal med "frigid fru" men om jag tänker nutid känns det som att det "gamla trista" tänkandet inte ligger i trohetsfacket utan i tvåsamhetsnormen och att man inte vill sälja huset och att man tror att en skilsmässa är dåligt för barnen.

Faktum är att den bedragna partnern kanske skulle få ett fantastiskt sexliv om den slapp vara gift med just den här personen. Så det kanske inte alls är bådas lycka som maxas. Det känns spontant inte fint och altruistiskt för mig helt enkelt.

Men okej. Tänk att du verkligen verkligen tänder på att piska någon. Din man vägrar bli piskad. Han ser all form av sexuell utlevand som en kärleksakt. Du kan inte leva utan piskandet (även om du uppskattar det vanliga sexet), men vill inte heller lämna din man som du älskar över allt annat. Du väljer därför att några gånger om året träffa en annan person som gärna blir piskad. Ni ligger inte ens med varandra, men du får utlopp för dina begär. Du kan fortsätta leva ett fantastiskt liv med din man, barnen växer upp med två lyckliga föräldrar, ni slipper sälja drömhuset och kan fortsätta resa till Thailand varje vinter. Är det verkligen ett så otrevligt scenario?

 

[stjarnhimmel]

Men okej. Tänk att du verkligen verkligen tänder på att piska någon. Din man vägrar bli piskad. Han ser all form av sexuell utlevand som en kärleksakt. Du kan inte leva utan piskandet (även om du uppskattar det vanliga sexet), men vill inte heller lämna din man som du älskar över allt annat. Du väljer därför att några gånger om året träffa en annan person som gärna blir piskad. Ni ligger inte ens med varandra, men du får utlopp för dina begär. Du kan fortsätta leva ett fantastiskt liv med din man, barnen växer upp med två lyckliga föräldrar, ni slipper sälja drömhuset och kan fortsätta resa till Thailand varje vinter. Är det verkligen ett så otrevligt scenario?

För vissa skulle det vara ett väldigt otrevligt scenario då jag skulle ha dåligt samvete över att jag gör något som min partner absolut inte vill.
För någon annan är det kanske ett trevligt scenario.

 

[Petruska]

Är det då öppna förhållandens vara eller icke vara du vill diskutera? Här handlar det ju om något helt annat, nämligen otrohet.

Nej. Jag är intresserad av våra mönster kring relationer på det hela taget, som jag skrev.

 

[Sezziyanen]

Men okej. Tänk att du verkligen verkligen tänder på att piska någon. Din man vägrar bli piskad. Han ser all form av sexuell utlevand som en kärleksakt. Du kan inte leva utan piskandet (även om du uppskattar det vanliga sexet), men vill inte heller lämna din man som du älskar över allt annat. Du väljer därför att några gånger om året träffa en annan person som gärna blir piskad. Ni ligger inte ens med varandra, men du får utlopp för dina begär. Du kan fortsätta leva ett fantastiskt liv med din man, barnen växer upp med två lyckliga föräldrar, ni slipper sälja drömhuset och kan fortsätta resa till Thailand varje vinter. Är det verkligen ett så otrevligt scenario?

Har du pratat med din man om det i scenariot?

 

[sjoberga]

Så klart är det lämpligt att alla relationer som alla ingår i är så utformade att alla trivs.

Men från mitt håll sett hindrar det inte att vi diskuterar hur vi tror att det är bra för människor att vi i allmänhet - i vårt samhälle och vår kultur - ser på relationer mellan människor. Det finns ju kulturella mönster därvidlag, som bekant. Det är ju inte bara så att vi ingår relationer enligt någon sorts naturlagar.

Och där skulle jag ju då gärna se att det på det hela taget fanns en mycket mer levande diskussion kring just sådant som du istället pekar ut som faktorer att acceptera och respektera. Varför har vi överhuvudtaget en idé om att det är okej att begränsa varandras rörelsefrihet när vi bildar par med varandra, och varför har vi en idé om att göra det på vissa vis snarare än andra?

Varför har vi en så pass omfattande gemensam, kulturell förståelse av att sex utanför förhållandet överhuvudtaget kan betraktas som svek mot den vi lever med? Till exempel. Och är det något som bör få stå helt utan att ifrågasättas därför att personer hävdar att det är deras individuella val och att de mår bäst så?

Jag tycker att det finns alla skäl att betrakta våra relationsmönster som kulturyttringar vilka som helst, och diskutera igenom dem ordentligt och sedan låta den diskussionen pågå och pågå lika länge som det finns människor på jorden. Och jag tycker att vi lever i svår avsaknad av ett sådant diskussionsklimat som det ser ut nu.

Det är just den typen av frågor jag vill diskutera också. Men det är svårt när allt blir svart eller vitt och nyanserna helt borttappade.

Är inte en av anledningarna till att man vill leva i en relation, att man vill stärka varandras möjligheter att leva det vill man vill? Att man tillsammans på något sätt i ännu högre grad, genom att finnas där för varandra som stöd, som individer kan utvecklas och trivas ännu bättre i livet. Att hjälpa varandra genom tyngre perioder. Att uppmuntra varandra när det kommer utmaningar.

Så fort det börjar pratas om att ens huvudsakliga relation ska på ett omfattande sätt begränsa ens övriga relationer, för att den huvudsakliga partnern "blir ledsen"/"inte vill", ringer varningsklockorna om att relationen inte bara är positiv.

Varför vill vi begränsa våra partners möjligheter? Istället för att glädjas med dem? Min partners relationer till andra människor påverkar mig som partner i ganska liten grad, så varför begränsa dem på förhand? Givetvis kan det uppstå svårigheter, som att tiden är ändlig och engagemang på annat håll skapar svårigheter att skapa tillräcklig tid tillsammans osv.

Samtidigt förstår jag sveken som beskrivs, där man inte håller överenskommelser. Men det tycker jag driver i en riktning att man ska minimera antalet överenskommelser så att sveken kan elimineras. Ju fler detaljer man har i överenskommelser, desto troligare att det kommer att förekomma olika typer av svek (antingen medvetna eller inte så medvetna).

Funderingar, helt enkelt. Inga svart-vita slutsatser.

 

[Petruska]

Det är just den typen av frågor jag vill diskutera också. Men det är svårt när allt blir svart eller vitt och nyanserna helt borttappade.

Är inte en av anledningarna till att man vill leva i en relation, att man vill stärka varandras möjligheter att leva det vill man vill? Att man tillsammans på något sätt i ännu högre grad, genom att finnas där för varandra som stöd, som individer kan utvecklas och trivas ännu bättre i livet. Att hjälpa varandra genom tyngre perioder. Att uppmuntra varandra när det kommer utmaningar.

Så fort det börjar pratas om att ens huvudsakliga relation ska på ett omfattande sätt begränsa ens övriga relationer, för att den huvudsakliga partnern "blir ledsen"/"inte vill", ringer varningsklockorna om att relationen inte bara är positiv.

Varför vill vi begränsa våra partners möjligheter? Istället för att glädjas med dem? Min partners relationer till andra människor påverkar mig som partner i ganska liten grad, så varför begränsa dem på förhand? Givetvis kan det uppstå svårigheter, som att tiden är ändlig och engagemang på annat håll skapar svårigheter att skapa tillräcklig tid tillsammans osv.

Samtidigt förstår jag sveken som beskrivs, där man inte håller överenskommelser. Men det tycker jag driver i en riktning att man ska minimera antalet överenskommelser så att sveken kan elimineras. Ju fler detaljer man har i överenskommelser, desto troligare att det kommer att förekomma olika typer av svek (antingen medvetna eller inte så medvetna).

Funderingar, helt enkelt. Inga svart-vita slutsatser.

Min strategi är också att i så låg grad som möjligt basera relationer på löften och avtal. Basen är snarare att vi vill vara med varandra. Eventuella besvikelser på varandra hanteras allteftersom de uppstår. Rätt sällan.

 

[Milosari]

Har du pratat med din man om det i scenariot?

JAAAA har jag skrivit flera gånger

 

[Milosari]

För vissa skulle det vara ett väldigt otrevligt scenario då jag skulle ha dåligt samvete över att jag gör något som min partner absolut inte vill.
För någon annan är det kanske ett trevligt scenario.

Ja trevligt är väl kanske att ta i? Det kan ju inte vara kul för den som behöver smyga? Men alternativen är sämre för den personen/den relationen.