HUR svårt ska det vara (att göra nåt obehagligt)

[Fan of Bill]

Att göra en gynundersökning är inte trevligt för någon. Det måste vara göras. Bit ihop, tänk på något annat, snart är det över.

Fast bit bokstavligt talat inte ihop tänderna, knyt hellre händerna, så slipper man ev tandläkarbesök, dessutom.

 

[lil-sis]

Jag har inget emot gynundersökningar och har aldrig haft. Man måste inte tycka att det är obehagligt eller jobbigt.

Vill man inte träffa en man så säger man det, det är inget konstigt.

Eftersom att jag inte tycker att det är jobbigt så tillåter alltid jag studenter när man frågar (för de frågar först), det är ju vettigare att de får träna på folk som inte har några problem med det

(Efter ett par år i IVF-svängen blir man dessutom härdad till slut... ).

 

[illernettan]

Då borde du ju veta att livmoderhalscancer och många andra typer av cancer inte ger några symptomer öht innan de blivit väldigt allvarliga!! Kom igen nu båda två, skärpning. Ni fixar det här! Ja det är otäckt första gången, det tycker alla... Gå dit, prata med gynekologen och berätta hur rädda ni är och lägg tillsammans en plan för hur ni ska klara av en undersökning. Om det så krävs terapi eller lugnande tabletter, ni hittar ett sätt att klara av det. Heja heja!!

Det är inte första gången för mig, så ung är jag inte längre . Jag tror att det är upplevelsen i yngre tonåren med en manlig gynekolog som spökar. Det är lite samma som att gå till doktorn för mig då jag vet att det oftast slutar med provtagningar.....trots att jag varit med om provtagningar som gått bra så vill jag fortfarande ha Emla-salva.....det fungerar inte annars . Tandläkaren har jag inga problem att gå till.

 

[TheRedLightning]

Nej, jag vet att undanflykter inte hjälper. Men det GÅR inte att "bara göra", då hade jag ju gjort det redan för 8 månader sedan när jag bestämde mig. Eller när jag var hos barnmorskan. Men jag klarar det inte.

Jag vet förstås även att manliga vänner kan ge minst lika bra stöd som kvinnliga, som sagt, min bästa vän är man och har gett mig väldigt mycket stöd i olika situationer. Egentligen är det inte heller att det är gyn som är det som känns pinsamt och jobbigt, utan att be om stöd just för att jag är RÄDD för det.

Det verkar som du redan bestämt dig för att det inte kommer gå och du kommer inte klara det oavsett hur mycket råd och pepp du får. Jag kan inte hjälpa dig mer, bollen ligger hos dig. Det är bara du som kan ändra på dig själv, ingen annan. Lås dig inte i tankarna och jobba med dig själv.

Att be om stöd är inget pinsamt, du har ju bett om stöd här på buke, egentligen är det ingen skillnad mot att be om stöd i verkligheten.

 

[Lampan]

Det är inte första gången för mig, så ung är jag inte längre . Jag tror att det är upplevelsen i yngre tonåren med en manlig gynekolog som spökar. Det är lite samma som att gå till doktorn för mig då jag vet att det oftast slutar med provtagningar.....trots att jag varit med om provtagningar som gått bra så vill jag fortfarande ha Emla-salva.....det fungerar inte annars . Tandläkaren har jag inga problem att gå till.

Du kan ta smärtstillande tabletter i förväg, så känns det lite tryggare
När jag skulle tatuera mig va jag livrädd att det skulle göra ont och jagville inte ha en halv tatuering på magen. Jag tog värktabletter i förebyggande
Det funkade kanonbra

 

[Lovisaleonora]

Jag tror att det består av två saker. Dels ditt grundmurade obehag inför att få igenom det. Men också att vi nu i betong gjutit in det genom att prata om det och diskutera det och att det nu är så stort att du också är rädd för själva rädslan.

Det finns tyvärr inget lätt sätt. Jag brukar analysera det hela, börja med botten. Det är skitkass. Men jag måste göra det. OK, hur underlättar jag för mig? Genom att meddela att det faktiskt inte är farligt (vissa nödvändigheter, vissa operationer är ju faktiskt farliga, men inte detta). Det är obehagligt. Det kan göra pyttelite ont (nypet möjligen). Det är inte bestående. Det går fort, själva besöket. Du kan själv utforma strategi och ta med någon, så långt du vill (går inte med operation t ex).

Barnmorskan/gynekologen har valt sitt jobb för det intresserar dem. De ser inte ditt underliv som något pinsamt och läskigt. Det är det yrke de valt, som de kan och som de vet är viktigt att arbeta med. Jag har oerhört svårt att tro att du kan presentera något som överraskar dem, om det är en tanke som hjälper dig,

Du klarar detta, du måste bara lägga upp en strategi för att få dig själv att känna dig så bekväm med tanken att du faktiskt genomför. Men du måste nog sluta intala dig själv hur läskigt och hemskt det är, och istället gå över på att det är något nödvändigt du måste göra.

 

[lil-sis]

Jag tror att det består av två saker. Dels ditt grundmurade obehag inför att få igenom det. Men också att vi nu i betong gjutit in det genom att prata om det och diskutera det och att det nu är så stort att du också är rädd för själva rädslan.

Det finns tyvärr inget lätt sätt. Jag brukar analysera det hela, börja med botten. Det är skitkass. Men jag måste göra det. OK, hur underlättar jag för mig? Genom att meddela att det faktiskt inte är farligt (vissa nödvändigheter, vissa operationer är ju faktiskt farliga, men inte detta). Det är obehagligt. Det kan göra pyttelite ont (nypet möjligen). Det är inte bestående. Det går fort, själva besöket. Du kan själv utforma strategi och ta med någon, så långt du vill (går inte med operation t ex).

Barnmorskan/gynekologen har valt sitt jobb för det intresserar dem. De ser inte ditt underliv som något pinsamt och läskigt. Det är det yrke de valt, som de kan och som de vet är viktigt att arbeta med. Jag har oerhört svårt att tro att du kan presentera något som överraskar dem, om det är en tanke som hjälper dig,

Du klarar detta, du måste bara lägga upp en strategi för att få dig själv att känna dig så bekväm med tanken att du faktiskt genomför. Men du måste nog sluta intala dig själv hur läskigt och hemskt det är, och istället gå över på att det är något nödvändigt du måste göra.

Vilket nyp?
Cellprov grund så "borstar" de ju lite på tappen?

 

[Lovisaleonora]

Vilket nyp?
Cellprov grund så "borstar" de ju lite på tappen?

Aha, jag har bara tagit det med nypet.

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag hade fruktansvärt ångest och var livrädd för gynekologer. Sen kom den dagen då jag helt enkelt blev tvungen att sätta mig i den förskräckliga stolen och tårarna bara sprutade. Tyvärr räckte det inte med det besöket utan blev remiss till gyn på sjukhuset vilket innebar att jag va tvungen att sätta mig i stolen igen : där kom vändningen. När jag utsatt mig för det 2 gånger så blev det lättare och lättare för varje gång.

Jag tycker fortfarande inte det är trevligt eller kul, är fortfarande genomsvettig och har en puls på 210 men nu går det. Det blev än lättare efter förlossningen då allt och alla sprang och glodde/kände i fiffi.

Så det enda som hjälpte mig att bota min rädsla var att bli utsatt för det, tyvärr

 

[Kirie]

Nu vet jag inte vilket landsting du tillhör men det pågår en studie på Akademiska i Uppsala där man får ta provet själv och skicka in. Det är del i en studie där man undersöker om man kan få fler att ta göra cellprov om de kan göra det själv hemma.

http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Kvinnosjukvard/Mottagningar/HPV--sjalvprovtagning-i-hemmet/

Det var som en liten silikonborste som man vispade runt med, gjorde inte ont alls. Svaret fick jag hemskickat i brevlådan ett par veckor senare precis som vanligt.

 

[lil-sis]

Nu vet jag inte vilket landsting du tillhör men det pågår en studie på Akademiska i Uppsala där man får ta provet själv och skicka in. Det är del i en studie där man undersöker om man kan få fler att ta göra cellprov om de kan göra det själv hemma.

http://www.akademiska.se/sv/Verksamheter/Kvinnosjukvard/Mottagningar/HPV--sjalvprovtagning-i-hemmet/

Det var som en liten silikonborste som man vispade runt med, gjorde inte ont alls. Svaret fick jag hemskickat i brevlådan ett par veckor senare precis som vanligt.

Jag med. Men nu är det vanliga prover som gäller i fortsättningen. Jag tycker det var svårt att veta om man vispat rätt.

 

[Lovisaleonora]

Så det enda som hjälpte mig att bota min rädsla var att bli utsatt för det, tyvärr

Tyvärr är det ju bara i skarpt läge som jag inser att jag faktiskt inte dör av det. Att det är obehagligt eller okul, men ändå något jag kan ta mig igenom.

 

[Miljon]

Det verkar som du redan bestämt dig för att det inte kommer gå och du kommer inte klara det oavsett hur mycket råd och pepp du får. Jag kan inte hjälpa dig mer, bollen ligger hos dig. Det är bara du som kan ändra på dig själv, ingen annan. Lås dig inte i tankarna och jobba med dig själv.

Att be om stöd är inget pinsamt, du har ju bett om stöd här på buke, egentligen är det ingen skillnad mot att be om stöd i verkligheten.

Jag tror att det består av två saker. Dels ditt grundmurade obehag inför att få igenom det. Men också att vi nu i betong gjutit in det genom att prata om det och diskutera det och att det nu är så stort att du också är rädd för själva rädslan.

Det finns tyvärr inget lätt sätt. Jag brukar analysera det hela, börja med botten. Det är skitkass. Men jag måste göra det. OK, hur underlättar jag för mig? Genom att meddela att det faktiskt inte är farligt (vissa nödvändigheter, vissa operationer är ju faktiskt farliga, men inte detta). Det är obehagligt. Det kan göra pyttelite ont (nypet möjligen). Det är inte bestående. Det går fort, själva besöket. Du kan själv utforma strategi och ta med någon, så långt du vill (går inte med operation t ex).

Barnmorskan/gynekologen har valt sitt jobb för det intresserar dem. De ser inte ditt underliv som något pinsamt och läskigt. Det är det yrke de valt, som de kan och som de vet är viktigt att arbeta med. Jag har oerhört svårt att tro att du kan presentera något som överraskar dem, om det är en tanke som hjälper dig,

Du klarar detta, du måste bara lägga upp en strategi för att få dig själv att känna dig så bekväm med tanken att du faktiskt genomför. Men du måste nog sluta intala dig själv hur läskigt och hemskt det är, och istället gå över på att det är något nödvändigt du måste göra.

Jag förstår att det kan verka som att jag verkligen fastställt att jag inte klarar det, men så är det inte. Jag VILL ju klara det, jag vet vikten av att göra det, men HUR jag ska ta mig dit vet jag inte. Jag har ingen bra strategi.

@RedHyuuga För mig är det mycket, mycket svårare att be min vän om stöd i just den här situationen, än att skriva om det här på buke.

@Lovisaleonora Jag behöver en strategi ja, det håller jag helt med dig om. Jag försöker också intala mig själv att det är viktigt att göra, och alldeles säkert mycket mindre jobbigt än att drabbas av cancer. Men jag är ändå så jäkla rädd för det, framförallt för själva införandet av saker och, i fall av undersökning, fingrar. Det och just positionen man är i i en gynstol, känns så utlämnat och den känslan är jag rädd för. Att känna att jag inte "har kontroll". Det är det som är det som framkallar sån ångest. Men jag kommer ju inte ifrån det, hur jag än vrider och vänder på det.

Att BM/gyn ska tycka något om mitt underliv är jag inte orolig för. Jag tror inte heller de tycker det är något pinsamt eller märkligt med det, men jag förstår om många kanske känner ett obehag inför det också. Men just det är inte något (större) problem för mig, det är mer på nivån "visst, det känns konstigt och obekvämt men fine". Skulle de bara titta vore jag mycket mer okej med det, då hade jag varit där för länge sen.

 

[lil-sis]

Jag förstår att det kan verka som att jag verkligen fastställt att jag inte klarar det, men så är det inte. Jag VILL ju klara det, jag vet vikten av att göra det, men HUR jag ska ta mig dit vet jag inte. Jag har ingen bra strategi.

@RedHyuuga För mig är det mycket, mycket svårare att be min vän om stöd i just den här situationen, än att skriva om det här på buke.

@Lovisaleonora Jag behöver en strategi ja, det håller jag helt med dig om. Jag försöker också intala mig själv att det är viktigt att göra, och alldeles säkert mycket mindre jobbigt än att drabbas av cancer. Men jag är ändå så jäkla rädd för det, framförallt för själva införandet av saker och, i fall av undersökning, fingrar. Det och just positionen man är i i en gynstol, känns så utlämnat och den känslan är jag rädd för. Att känna att jag inte "har kontroll". Det är det som är det som framkallar sån ångest. Men jag kommer ju inte ifrån det, hur jag än vrider och vänder på det.

Att BM/gyn ska tycka något om mitt underliv är jag inte orolig för. Jag tror inte heller de tycker det är något pinsamt eller märkligt med det, men jag förstår om många kanske känner ett obehag inför det också. Men just det är inte något (större) problem för mig, det är mer på nivån "visst, det känns konstigt och obekvämt men fine". Skulle de bara titta vore jag mycket mer okej med det, då hade jag varit där för länge sen.

Börja så då? Med att klä av dig, klättra upp och göra en yttre besiktning?

 

[Miljon]

Jag hade fruktansvärt ångest och var livrädd för gynekologer. Sen kom den dagen då jag helt enkelt blev tvungen att sätta mig i den förskräckliga stolen och tårarna bara sprutade. Tyvärr räckte det inte med det besöket utan blev remiss till gyn på sjukhuset vilket innebar att jag va tvungen att sätta mig i stolen igen : där kom vändningen. När jag utsatt mig för det 2 gånger så blev det lättare och lättare för varje gång.

Jag tycker fortfarande inte det är trevligt eller kul, är fortfarande genomsvettig och har en puls på 210 men nu går det. Det blev än lättare efter förlossningen då allt och alla sprang och glodde/kände i fiffi.

Så det enda som hjälpte mig att bota min rädsla var att bli utsatt för det, tyvärr

Ja, jag har som sagt också gjort undersökningar förr. Första var lite pimsamt och jobbigt, men det gick bra. Andra var en undersökning som fick delas upp på två tillfällen, det var skitjobbigt, jag gick efteråt ut och grät, men jag överlevde. Och jag vet att ett cellprov och en vanlig undersökning inte tar lika lång tid eller är (borde vara) lika jobbigt som den undersökningen. Men jag är ändå mycket räddare/mer ångestfylld nu, just för "införandet och rörandet".

 

[Miljon]

Börja så då? Med att klä av dig, klättra upp och göra en yttre besiktning?

Men kan man göra så? Får man det om man inte går till någon privat? Jag menar, har de tid för att boka in ett besök bara för sånt? Jag inbillar mig att de har massor att göra och vill få det gjort liksom.

 

[Lovisaleonora]

@Lovisaleonora Jag behöver en strategi ja, det håller jag helt med dig om. Jag försöker också intala mig själv att det är viktigt att göra, och alldeles säkert mycket mindre jobbigt än att drabbas av cancer. Men jag är ändå så jäkla rädd för det, framförallt för själva införandet av saker och, i fall av undersökning, fingrar. Det och just positionen man är i i en gynstol, känns så utlämnat och den känslan är jag rädd för. Att känna att jag inte "har kontroll". Det är det som är det som framkallar sån ångest. Men jag kommer ju inte ifrån det, hur jag än vrider och vänder på det.

Lite går det att jämföra med ett tandläkarbesök. Kroppsöppning, det behövs grejor för att undersöka, verktyg såväl som fingrar. Jag tror att du kan komma långt med terapi för dig själv, du är så himla verbal och klartänkt. Jag är rätt övertygad om att du kan hitta ett sätt att själv lugna dig, du vet vilka delar som är obehagliga.

Det är ju inte roligt att ligga där med fötterna i vädret, men det är vad som krävs för att jag ska få spiralen/undersökningen/whatever. Och visst blir jag utlämnad till den som undersöker. Samtidigt är det en komfort att veta att det är en yrkesmässig relation.

Du har fortfarande kontroll över situationen, intala aldrig dig själv något annat.

 

[TheRedLightning]

@RedHyuuga För mig är det mycket, mycket svårare att be min vän om stöd i just den här situationen, än att skriva om det här på buke.

Ovsett hur svårt det är för dig är det fortfarande inte pinsamt, pinsamt och svårt är inte samma sak och det var att det var pinsamt som jag svarade på.

 

[Miljon]

Lite går det att jämföra med ett tandläkarbesök. Kroppsöppning, det behövs grejor för att undersöka, verktyg såväl som fingrar. Jag tror att du kan komma långt med terapi för dig själv, du är så himla verbal och klartänkt. Jag är rätt övertygad om att du kan hitta ett sätt att själv lugna dig, du vet vilka delar som är obehagliga.

Det är ju inte roligt att ligga där med fötterna i vädret, men det är vad som krävs för att jag ska få spiralen/undersökningen/whatever. Och visst blir jag utlämnad till den som undersöker. Samtidigt är det en komfort att veta att det är en yrkesmässig relation.

Du har fortfarande kontroll över situationen, intala aldrig dig själv något annat.

Jag förstår jämförelsen med ett tandläkarbesök, men för mig haltar det lite. Fingrar och verktyg i munnen är mest konstigt och en obekväm situation. Fingrar och verktyg i fitty är så mycket mer ångestladdat.

Jag vet att jag EGENTLIGEN har kontroll över situationen. Egentligen. Men det är liksom själva känslan av att ligga där med särade ben och "vara fast" och inte ha stenkoll på vad som händer mellan benen. För det kan jag ju inte ha, även om den som utför provtagningen/undersökningen berättar vad hen pysslar med så SER man ju inte.

 

[Miljon]

Ovsett hur svårt det är för dig är det fortfarande inte pinsamt, pinsamt och svårt är inte samma sak och det var att det var pinsamt som jag svarade på.

Fast JAG upplever det som pinsamt. Du gör kanske inte det och det är ju jättebra! Men för mig känns det både svårt och pinsamt.