HUR svårt ska det vara (att göra nåt obehagligt)

[Miljon]

Jag hade tandläkarskräck och det är väl lite samma sak, rädsla som rädsla. Jag vet inte om det fungerar inom allmänvården men hos min privata tandläkare gjorde det. Jag ringde och förklarade att jag var SKITRÄDD!!! skakade i hela kroppen bara av att ringa, och att jag inte varit hos tandläkaren på många år p g a min rädsla som grundade sig i väldigt dåliga erfarenheter som barn.
Men min tandläkaren var väldigt förstående, antagligen van vid skräckslagna människor. Första gången tittade han bara i princip. Kände lite med fingrarna och tog lite bilder. Inga instrument, sugar, krokar och annat skrot som jag målat upp i min fantasi.
Min tanke med detta är; kan du inte få göra samma sak, "testligga" där barnmorskan känner på det yttre så att säga. Sedan få komma tillbaka och ta ett steg längre.

Det låter ju bra att du kunde få sån hjälp av din tandläkare! Jag tror inte det finns någon privat barnmorske/gynmottagning här, så jag vet inte om den möjligheten kan finnas då?
Fast jag känner att bara "testligga" och barnmorskan känner på det yttre känns enormt svårt. Får ångest bara av att läsa det... Jag fattar ju att jag MÅSTE ta mig samman och få det avklarat, på något sätt. Och då kan jag inte hålla på att vara såhär feg.

 

[Lampan]

Först och främst vill jag tacka för era svar och för att ni tar er tid att svara!


Så försöker jag tänka, och som sagt, jag känner till en ung tjej smo hade livmoderhalscancer. Så jag VET ju att det kan drabba även mig, men nej, det hjälper ändå inte att tänka så.


Det skulle kanske gå, men det känns så fruktansvärt pinsamt och dumt


Som sagt, tyvärr så spelar det ingen roll för mig. Tro mig, jag har försökt "skrämma upp mig" till att göra det, men klarar det ändå inte.


Oj, vad är det jag tycker är obehagligt... Jag borde väl egentligen inte tänka på det eftersom jag säkert bara kommer jaga upp mig ännu mer, men å andra sidan har jag ju ändå inte vågat gå dit så det kan ju knappast bli värre av att jag radar upp rädslorna
* Jag är rädd för att det ska göra ont (men jag vet att det inte brukar göra det)
* Att känna mig naken (vet att "lösningen" är kjol/långt linne/lång tunika och höga strumpor)
* Att känna mig utlämnad, gynstolsställningen känns så utsatt på något sätt
* Att de ska hitta en könssjukdom
* Att jag ska spänna mig jättemycket, eller ännu värre, bryta ihop och skämma ut mig totalt
* Att jag ska känna att jag inte vågar/vill, men inte våga säga det och få en obehaglig erfarenhet som gör det ÄNNU mer omöjligt till nästa gång
* Att den som tar provet/gör undersökningen ska vara en man (helt irrationellt, jag vet)
Det är väl det jag kommer på såhär i första hand. Och jag VET att det mesta är helt onödiga rädslor, men det hjälper inte att jag vet det. Logiken biter inte på mig.

Jag går alltid till en manlig gynekolog, han är så försiktig när han tar cellprov och sätter in spiral
Inget av det gör ont, det känns bara att han är där och "grejar"
Jag har gjort cellprov hos en äldre barnmorska, hon va inte försiktig, jag går aldrig dit igen

Det viktiga är att du känner att du har förtroende för personen som ska ta provet, säg till när du bokar att du vill ha ett samtal innan du bestämmer dig för att ta provet

 

[Rosett]

Jag vet flera som säger att manliga gyn är mycket försiktigare än kvinnliga. Kan vara så att män inte kan veta hur obehagligt det kan vara så då är de extra varsamma.
Jag har råkat ut för en kvinnlig som var lite väl "på" så det slutade med att jag sa stopp och klev upp ur stolen innan hon hunnit röra i mig.

Fast man kan ju inte generalisera förstås.

 

[Artax]

Jag skulle väl egentligen behöva både lämna cellprov och göra en undersökning, och det känns förstås ännu jobbigare än om det "bara" var cellprovtagning.
Men att höra om stöttande samtal skulle troligen vara en bra ide, bara att det känns så pinsamt och dumt. Sedan vet jag inte om det brukar gå att få sånt? Måste man kanske gå till någon privat då?

Men det kanske inte är så dumt att dela upp det i två besök, ena gången cellprov och andra gången undersökning (eller tvärtom).
Hör med din mottagning om dom kan hjälpa dig! Berätta hur rädd du är, och att du skulle behöva nån form av stöd och samtal. Kan inte dom erbjuda det, så vet dom nog var du kan vända dig. (Och vet dom inte kan jag hjälpa dig leta)

Och - vill du ha en kvinnlig gynekolog - inga problem, det kan du säga när du gör den bokningen så småningom. Det är inte ovanligt alls att en del känner sig obekväma med en manlig gynekolog och det brukar finnas full förståelse för.

Låt ingen skrämma upp dig med berättelser om någon gynekolog/barnmorska som varit oförsiktig, det gagnar inte dig. Särskilt du kommer behandlas extra varsamt av gynpersonal när dom vet hur rädd du är.

 

[Amha]

Jag skulle väl egentligen behöva både lämna cellprov och göra en undersökning, och det känns förstås ännu jobbigare än om det "bara" var cellprovtagning.
Men att höra om stöttande samtal skulle troligen vara en bra ide, bara att det känns så pinsamt och dumt. Sedan vet jag inte om det brukar gå att få sånt? Måste man kanske gå till någon privat då?


Nej, tyvärr. Jag önskar verkligen att det skulle vara så "enkelt", att pepp härifrån och stoltheten efteråt skulle räcka. Men det gör det inte


Hoppas du kan få hjälp av den här tråden också! Jag hejar på dig!


Nja, eftersom jag har en (hel del) psykisk problematik har jag provat många olika lugnande. Det enda jag tror skulle kunna vara till lite hjälp i det här skulle vara typ benso, men eftersom jag är ganska ung vill inte läkare skriva ut det åt mig eftersom risken finns att man fastnar i ett beroende. Men jag vet inte om det går att få typ enstaka piller utskrivet bara, för ett enstaka tillfälle?
Å andra sidan är jag då rädd för att känna mig lite "borta" och därmed mer utlämnad istället...

Det borde väl kunna finnas enstaka piller på någon slags mottagning du kan få? Om inte annat finns det väl mindre paket. Jag tror att jag fick ett 10-pack (?) Sobril som muskelavslappnande men det är möjligt att det måste beställas. Jag besökte 3 apotek för att få ut det och på nr 3 var jag så trött på det att de erbjöd sig att ge mig ett större paket jag fick betala fullpris för och de plockade ut allt utom en karta pillerna var bra. Riktiga hästpiller för mig jag var helt med tills dess att jag la mig på kudden. Då tvärdäckade jag

 

[skiesabove]

Erbjuder din vårdcentral KBT? Ring och förklara att du vill ha hjälp med din gynfobi. Det kan kännas löjligt och som att övningarna är skräp men på nåt mysko sett fungerar det ändå.

 

[Amha]

Jag vet flera som säger att manliga gyn är mycket försiktigare än kvinnliga. Kan vara så att män inte kan veta hur obehagligt det kan vara så då är de extra varsamma.
Jag har råkat ut för en kvinnlig som var lite väl "på" så det slutade med att jag sa stopp och klev upp ur stolen innan hon hunnit röra i mig.

Fast man kan ju inte generalisera förstås.

Jag håller med om de manliga. Jag har besökt en och annan och den ena kvinnan var så fruktansvärt oförsiktig. Övervägande delen andra kvinnor har varit försiktigare.

Gör man klart från början att man är rädd tror jag dock att de är väldigt försiktiga.

 

[Artax]

Men @Amha @Linda8142 @Lampan
Nu är det här ingen fråga om manliga vs kvinnliga gyn, det är en fråga om att TS ska kunna gå till gyn öht. Och hon har konstaterat att hon helst inte vill gå till en manlig. Ni kanske då inser att dela med sig av negativa upplevelser inte är särskilt hjälpsamt i det här fallet?

 

[Amha]

Men @Amha @Linda8142 @Lampan
Nu är det här ingen fråga om manliga vs kvinnliga gyn, det är en fråga om att TS ska kunna gå till gyn öht. Och hon har konstaterat att hon helst inte vill gå till en manlig. Ni kanske då inser att dela med sig av negativa upplevelser inte är särskilt hjälpsamt i det här fallet?

Insåg det lite för sent men står någonstans ändå fast vid att man inte behöver skrota de manliga då jag läst om flera som haft väldigt positiva erfarenheter av manliga.

 

[Amha]

Btw, @Miljon. Vilken del av landet bor du i? Buke kanske kan hjälpa dig att hitta en bra gyn om du skulle känna dig tryggare med det?

 

[Lovisaleonora]

Hittade en sida som avslutar med lite stärkande tips - för vad det kan vara värt

http://www.evafrid.se/index.php?opt...-aeger-din-kropp&catid=35:reportage&Itemid=53

 

[Artax]

Insåg det lite för sent men står någonstans ändå fast vid att man inte behöver skrota de manliga då jag läst om flera som haft väldigt positiva erfarenheter av manliga.

Man kan framhålla det positiva man upplevt av manliga gyn utan att för den sakens skull ta upp negativa saker man upplevt av kvinnliga.

Men faktumet att TS hellre vill gå till en kvinnlig kvarstår ju dock, och den här tråden går ju snarare ut på att peppa TS att faktiskt gå till gyn än att minsann påpeka att det finns bra manliga gynekologer också (vilket det ju självklart gör!).

 

[TheRedLightning]

Så försöker jag tänka, och som sagt, jag känner till en ung tjej smo hade livmoderhalscancer. Så jag VET ju att det kan drabba även mig, men nej, det hjälper ändå inte att tänka så.

Du får inte låsa dig att det inte hjälper, säg till dig själv att du MÅSTE, ta med någon som du verkligen litar på och känner dig trygg med, som följer med dig dit, så du blir tvingad att göra det där du egentligen inte vill.
Det kommer kännas så skönt efteråt när du väl gjort det och klarat av det.

 

[illernettan]

Sitter själv i samma sits, har inte varit iväg på 15-20 år. Har även en syster som fick livmoderhalscancer förra året, men jag har fortfarande inte kommit iväg. Eftersom jag inga problem har så blundar jag och hoppas på det bästa. Tänker varje gång jag får kallelse att nu, nu ska jag gå....dagen efter så avbokar jag tiden .

Det som gör att jag drar mig är att på mig gör det verkligen ont och jag upplever det hela som väldigt obehagligt och det slutar alltid med tårar......jag hoppas att jag med hjälp av den här tråden kan få mig till att gå in till barnmorskan och i alla fall prata med dom och kanske komma så långt som till att beställa tid.....

@Miljon : vi kanske skulle utmana varandra? Vågar du så vågar jag

 

[Amha]

Sitter själv i samma sits, har inte varit iväg på 15-20 år. Har även en syster som fick livmoderhalscancer förra året, men jag har fortfarande inte kommit iväg. Eftersom jag inga problem har så blundar jag och hoppas på det bästa. Tänker varje gång jag får kallelse att nu, nu ska jag gå....dagen efter så avbokar jag tiden .

Det som gör att jag drar mig är att på mig gör det verkligen ont och jag upplever det hela som väldigt obehagligt och det slutar alltid med tårar......jag hoppas att jag med hjälp av den här tråden kan få mig till att gå in till barnmorskan och i alla fall prata med dom och kanske komma så långt som till att beställa tid.....

@Miljon : vi kanske skulle utmana varandra? Vågar du så vågar jag

Boka tid samma dag i utmaningen?

Men om det gör ont, hjälper inga piller? När man sätter spiral säger de ju att man ska ta smärtlindring i förebyggande.

 

[Ajda]

Jag brukar jämföra en gynekologisk undersökning med ett tandläkarbesök. Ungefär samma känsla men det går snabbare att göra en gyn undersökning. Det tar väl 2 min ungefär.

 

[Miljon]

Jag hinner inte med alla era svar, tack så otroligt mycket för all respons!!

Det här med manlig vs. kvinnlig gynekolog är inte diskuterbart för mig, hur positiva erfarenheter andra än har av dem. Självklart är jag inte korkad bara för att jag är rädd, jag förstår naturligtvis att manliga gynekologer är lika bra som kvinnliga. Men för mig är det totalt otänkbart att ligga med fitty i vädret framför en man.

@Artax Det är ingen fara, jag skärms inte upp av att höra skräckhistorier, men jag uppskattar förstås om de kanske inte delas med av just här

@Amha Jag kanske ska försöka se över möjligheten att få bara några piller utskrivna då, om det går. Fast jag skulle vilja prova ta ett innan jag går dit så jag vet att jag inte blir "borta" av dem.

@skiesabove Jag har faktiskt ingen aning om de erbjuder KBT! Men kan man verkligen gå i KBT för gynskräck?

@Lovisaleonora Tack för länken du delade med dig av! Jag skummade bara som snabbast nu, men ska sätta mig och läsa ordentligt ikväll när jag har mer tid.

@RedHyuuga Som sagt, att jag tänker att jag måste hjälper inte. Inte heller att jag tänker att jag kommer vara nöjd efteråt, för jag har så svårt att föreställa mig det. Jag kommer snarare vara helt utmattad och sova resten av den dagen och en bra bit in på nästa, om jag klarar av att göra en undersökning. Och det känns inte superlockande...
Tyvärr har jag ingen jag litar på till 100% som jag skulle kunna ta med mig. Den "bästa kandidaten" är väl min manlige vän, men det känns så pinsamt att be om stöd för just det här.

@illernettan Det låter jättejobbigt att det gör ont för dig Vet du varför det gör ont? Jag har läst att det t.ex. kan göra ont om man spänner sig, tror du det är något sånt för dig?

@Ajda Jag har sett flera göra den jämförelsen, men jag kan inte hålla med. Visst, det är långt ifrån någon höjdare att gå till tandläkaren och jag drar mig för det också. Men då är jag fullt påklädd, ligger i en relativt bekväm position och de tittar, petar och stoppar in saker bara i munnen. Det gör säkert oftare ont hos tandläkaren än gynekologen, men samma känsla skulle jag inte säga att det är. Tandläkaren känns inte på långa vägar lika utlämnande och psykiskt jobbigt som gynekologen.

 

[Rosett]

@Miljon Jo man kan gå i terapi för gynundersökningsrädsla. Jag har gjort det men kunde inte/ville inte fullfölja terapin. Det var på Södersjukhuset i Stockholm, jag vet inte var du bor men det borde finnas på andra större orter också.

 

[Squie]

Jag tycker du ska berömma dig själv.

 

[Lilltess]

I början av året gjorde jag en tråd här med frågor kring cellprovstagning och besök hos gynekolog/barnmorska. Jag fick många bra, fina och peppande svar och var SÅ beredd på att ringa och boka tid för cellprovstagning. Det slutade med att jag inte vågade...

I slutet av våren/början av sommaren var jag hos barnmorska för att diskutera preventivmedel för att eventuellt reglera mensen. Frågan om undersökning kom då upp, då hon tyckte det var bäst att göra en baserat på det jag berättade om tidigare sexliv etc. Jag tackade nej med motivationen - obehagligt. Fick en ny tid nu i början av hösten för utvärdering av preventivmedlet och eventuellt göra undersökningen då.

Nu blev det aldrig av att jag började med preventivmedlet ändå, och jag avbokade tiden. Har alltså FORTFARANDE, 8 månader efter min förra tråd, inte lyckats släpa mig iväg och få det där gjort.

HUR j*vla svårt ska det vara?! Jag blir så frustrerad och arg på mig själv, det är ju superviktigt att gå och det VET jag, ändå klarar jag inte av det. Logiskt är det ju skitenkelt.
1. Ring
2. Berätta att jag vill göra en undersökning, ta cellprov och att jag är rädd
3. Gå dit
Eller hur? Ändå klarar jag inte av det. Det var alltså åtta månader sedan jag bestämde mig för att NU är det dags, jag HAR varit hos barnmorska och ÄNDÅ inte fått det gjort.

Så därför vänder jag mig till er igen. Ni gav mig så mycket bra information sist. Kanske har ni något riktigt sjukt bra tips att komma med nu också? Hur gör man för att få sig själv att göra något man egentligen varken vill eller vågar?

Jag tyckte också det var obehagligt och gjorde det inte förens efter min graviditet då jag lärde känna min BM och kände mig bekväm med henne. Så mitt tips är att bygga upp ett förtroende för en BM och låt sedan henne göra det. Det borde väl gå att lösa!