HUR svårt ska det vara (att göra nåt obehagligt)

[Miljon]

I början av året gjorde jag en tråd här med frågor kring cellprovstagning och besök hos gynekolog/barnmorska. Jag fick många bra, fina och peppande svar och var SÅ beredd på att ringa och boka tid för cellprovstagning. Det slutade med att jag inte vågade...

I slutet av våren/början av sommaren var jag hos barnmorska för att diskutera preventivmedel för att eventuellt reglera mensen. Frågan om undersökning kom då upp, då hon tyckte det var bäst att göra en baserat på det jag berättade om tidigare sexliv etc. Jag tackade nej med motivationen - obehagligt. Fick en ny tid nu i början av hösten för utvärdering av preventivmedlet och eventuellt göra undersökningen då.

Nu blev det aldrig av att jag började med preventivmedlet ändå, och jag avbokade tiden. Har alltså FORTFARANDE, 8 månader efter min förra tråd, inte lyckats släpa mig iväg och få det där gjort.

HUR j*vla svårt ska det vara?! Jag blir så frustrerad och arg på mig själv, det är ju superviktigt att gå och det VET jag, ändå klarar jag inte av det. Logiskt är det ju skitenkelt.
1. Ring
2. Berätta att jag vill göra en undersökning, ta cellprov och att jag är rädd
3. Gå dit
Eller hur? Ändå klarar jag inte av det. Det var alltså åtta månader sedan jag bestämde mig för att NU är det dags, jag HAR varit hos barnmorska och ÄNDÅ inte fått det gjort.

Så därför vänder jag mig till er igen. Ni gav mig så mycket bra information sist. Kanske har ni något riktigt sjukt bra tips att komma med nu också? Hur gör man för att få sig själv att göra något man egentligen varken vill eller vågar?

 

[Equilina]

Har du någon som kan följa (tvinga) med dig dit?

 

[Miljon]

Har du någon som kan följa (tvinga) med dig dit?

Nej. Jag har ett ganska begränsat kontaktnät, och min närmsta vän är av motsatt kön vilket bara skulle kännas skitjobbigt. Tyvärr.

 

[Monkie]

Jag har lämnat många väntrum...... Väntade i tio år. Sedan började jag jobba på gyn, där många hade cancer. Det fick mig att ta provet. Det var lite obehagligt men det gjorde inte ont (och jag är rätt känslig). Var förberedd på att åtminstone minst behöva göra en konisering (min mamma gjort det), men jag var u a.

Jag tycker att du ska våga våga ☺. Det är rätt gött att ha det gjort faktiskt ☺

 

[Lovisaleonora]

Jag brukar se svåra saker som en övning. En övning i att göra svåra men nödvändiga saker. Funkar faktiskt, för mig. Behöver absolut inte göra det för dig.

Finns det någon bukefalist i närheten som kan följa med dig, som stöd?

 

[Equilina]

Nej. Jag har ett ganska begränsat kontaktnät, och min närmsta vän är av motsatt kön vilket bara skulle kännas skitjobbigt. Tyvärr.

Crap. Kan du komma på någon bra belöning för dig själv efteråt?

Jag är en sådandär som bara bestämmer mig och gör, men jag har en kompis som man får lirka med när det är något jobbigt. "Tyvärr" har det alltid funkat med sällskap (tvång) eller mutor så jag har inte mer att komma med.

 

[Miljon]

Jag har lämnat många väntrum...... Väntade i tio år. Sedan började jag jobba på gyn, där många hade cancer. Det fick mig att ta provet. Det var lite obehagligt men det gjorde inte ont (och jag är rätt känslig). Var förberedd på att åtminstone minst behöva göra en konisering (min mamma gjort det), men jag var u a.

Jag tycker att du ska våga våga ☺. Det är rätt gött att ha det gjort faktiskt ☺

Jag har haft en stallkamrat, bara något år äldre än mig, med livmoderhalscancer. Det skulle ju kunna motivera mig, kan man tycka, men icke Så inte ens skrämseltekniken verkar fungera på mig.

 

[Miljon]

Jag brukar se svåra saker som en övning. En övning i att göra svåra men nödvändiga saker. Funkar faktiskt, för mig. Behöver absolut inte göra det för dig.

Finns det någon bukefalist i närheten som kan följa med dig, som stöd?

Så brukar jag kunna resonera om ganska många jobbiga saker. Jag är en sån där som oroar mig för det mesta, mest hela tiden, så det händer med jämna mellanrum att jag gör de där svåra sakerna och tänker att det är en övning. Tandläkaren tillexempel, är också sjukt obehagligt men det fixar jag med tänket "det är bara att träna" och "om jag går dit nu så är det snart överstökat" men dessvärre fungerar det inte i det här sammanhanget.

Jag tror tyvärr inte jag skulle kunna/våga ha med en bukefalist som stöd.

 

[Miljon]

Crap. Kan du komma på någon bra belöning för dig själv efteråt?

Jag är en sådandär som bara bestämmer mig och gör, men jag har en kompis som man får lirka med när det är något jobbigt. "Tyvärr" har det alltid funkat med sällskap (tvång) eller mutor så jag har inte mer att komma med.

Njae, jag tror inte det. Det skulle nog behövas en riktig hejdundrande belöning då, och det tillåter inte ekonomin. En trevlig fikastund med en vän eller köpa något nytt plagg tillexempel känner jag att jag lätt struntar i för att "slippa" gå dit...

 

[TheRedLightning]

Jag brukar också fega ur och jag brukar tänka "vad är det värsta som kan hända?" sen när jag kommer fram till att jag inte kommer bli uppäten av hungriga monster, så gör jag det. Vi kan ta ringa som första exempel, sedan hade jag faktiskt med mig mamma som jag känner mig trygg med och litar på när jag gick på min första undersökning med en man.
Jag brukar tänka att det bara är att göra det och bita ihop, visst det kan vara lite våndaktigt innan man fått det gjort, men när man väl gjort det och fått det ur världen och inser att det var inte så farligt som man hade trott, då känns det mycket bättre.

Jag ska snart på mitt andra utökade cellprov och mamma följer med igen, känner mig inte helt bekväm i situationen, men sen jag utmanade mig själv till att våga känner jag att jag växt själv. Jag tror du @Miljon kommer våga också.
Sen när det gäller just cellprov kan man tänka så här också, "vill jag verkligen slippa gå dit för det är jobbigt och riskera att inte upptäcka livmoderscancer i tid?". Det var den frågeställningen som fick mig att gå på mitt första cellprov, även om jag egentligen inte ville och jag är glad att jag gick, då jag har cellförändringar, som vi nu håller koll på. Tänk om jag inte hade vågat gå dit och aldrig fått reda på det och kunnat hålla koll på förändringarna. Nä, det var det bästa jag någonsin gjort även om det också var det mest "läskiga" jag gjort också. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv att jag vågade, det är min belöning, att jag är stolt och kan säga det också.

Peppar här, då jag vet själv hur jobbigt det är/var.

 

[TinyWiny]

Du kan inte ta med din kompis så får han pusha dig dit också får han vänta utanför? Oftast är det ju just att ta sig dit som är det jobbiga. När man väl är i rummet så är det liksom lite kört att springa därifrån.

 

[dressyrtjejen]

Jag gick inte till gynekolog på säkert 10 om inte 15 år- tyckte att det var obehagligt och gjorde ont (eftersom jag spänner mig så).

Så läste jag om en tjej i 30-års åldern som befann sig på hospice pga för sent upptäckt underlivscancer.

Sedan dess går jag på regelbundna kontroller.....

 

[Lampan]

Vad är det du tycker är obehagligt
Är det att du är rädd för att det gör ont
Är det för att du känner dig naken och utlämnad i gynstolen
Är det för att du är rädd för att dom ska hitta cellförändringar
Att göra en gynundersökning är inte trevligt för någon. Det måste vara göras. Bit ihop, tänk på något annat, snart är det över. Bara gör det
Det går snabbt och gör inte ont, bara lite obehagligt

 

[Artax]

Du kanske kan höra om mottagningen kan erbjuda stöttande samtal (alltså flera stycken, hos typ barnmorska) med målet att lämna cellprov så småningom? Rent spontant tänker jag att du verkligen inte lär vara den första med den här rädslan, och det känns uppenbart att du behöver stöd. Om du tycker att det känns övermäktigt att ringa och fråga om det kanske någon bukefalist kan göra det åt dig.

 

[Vinterbad]

Du kommer ju att få en massa hejarop och beröm från oss här, det räcker väl som belöning? Nu har du faktiskt tagit första steget mot gynstolen genom att starta tråden och vi kommer att pusha dej hela vägen dit!
När det är klart hoppar du ner och säjer "Det var ju inte så farligt!" och Bukefalisterna (de kvinnliga) svarar i kör "Vad var det vi sa!"
Så tror jag att det blir! Nu har vi koll på dej. Kom igen!

 

[hier]

Åh, den här tråden följer jag. Jag har aldrig lyckats genomföra ett cellprov då jag har smärtproblematik i underlivet med endometrios och gynskräck. Den enda gången jag faktiskt gick var på första kallelsen, men jag blev chockad över hur ont det gjorde Så det gick inte att genomföra, barnmorskan sa att jag får komma tillbaka när jag drogat mig innan

Övriga gynbesök har jag löst med att ta med sambon, ett tag hade jag en gynekolog med specialistkompetens i psykologi. Hon var helt suverän

 

[Amha]

Lugnande tabletter? Det kan väl inte vara så svårt att få ut?

 

[Miljon]

Först och främst vill jag tacka för era svar och för att ni tar er tid att svara!

Sen när det gäller just cellprov kan man tänka så här också, "vill jag verkligen slippa gå dit för det är jobbigt och riskera att inte upptäcka livmoderscancer i tid?".

Så försöker jag tänka, och som sagt, jag känner till en ung tjej smo hade livmoderhalscancer. Så jag VET ju att det kan drabba även mig, men nej, det hjälper ändå inte att tänka så.

Du kan inte ta med din kompis så får han pusha dig dit också får han vänta utanför? Oftast är det ju just att ta sig dit som är det jobbiga. När man väl är i rummet så är det liksom lite kört att springa därifrån.

Det skulle kanske gå, men det känns så fruktansvärt pinsamt och dumt

Jag gick inte till gynekolog på säkert 10 om inte 15 år- tyckte att det var obehagligt och gjorde ont (eftersom jag spänner mig så).

Så läste jag om en tjej i 30-års åldern som befann sig på hospice pga för sent upptäckt underlivscancer.

Sedan dess går jag på regelbundna kontroller.....

Som sagt, tyvärr så spelar det ingen roll för mig. Tro mig, jag har försökt "skrämma upp mig" till att göra det, men klarar det ändå inte.

Vad är det du tycker är obehagligt
Är det att du är rädd för att det gör ont
Är det för att du känner dig naken och utlämnad i gynstolen
Är det för att du är rädd för att dom ska hitta cellförändringar
Att göra en gynundersökning är inte trevligt för någon. Det måste vara göras. Bit ihop, tänk på något annat, snart är det över. Bara gör det
Det går snabbt och gör inte ont, bara lite obehagligt

Oj, vad är det jag tycker är obehagligt... Jag borde väl egentligen inte tänka på det eftersom jag säkert bara kommer jaga upp mig ännu mer, men å andra sidan har jag ju ändå inte vågat gå dit så det kan ju knappast bli värre av att jag radar upp rädslorna
* Jag är rädd för att det ska göra ont (men jag vet att det inte brukar göra det)
* Att känna mig naken (vet att "lösningen" är kjol/långt linne/lång tunika och höga strumpor)
* Att känna mig utlämnad, gynstolsställningen känns så utsatt på något sätt
* Att de ska hitta en könssjukdom
* Att jag ska spänna mig jättemycket, eller ännu värre, bryta ihop och skämma ut mig totalt
* Att jag ska känna att jag inte vågar/vill, men inte våga säga det och få en obehaglig erfarenhet som gör det ÄNNU mer omöjligt till nästa gång
* Att den som tar provet/gör undersökningen ska vara en man (helt irrationellt, jag vet)
Det är väl det jag kommer på såhär i första hand. Och jag VET att det mesta är helt onödiga rädslor, men det hjälper inte att jag vet det. Logiken biter inte på mig.

 

[Miljon]

Du kanske kan höra om mottagningen kan erbjuda stöttande samtal (alltså flera stycken, hos typ barnmorska) med målet att lämna cellprov så småningom? Rent spontant tänker jag att du verkligen inte lär vara den första med den här rädslan, och det känns uppenbart att du behöver stöd. Om du tycker att det känns övermäktigt att ringa och fråga om det kanske någon bukefalist kan göra det åt dig.

Jag skulle väl egentligen behöva både lämna cellprov och göra en undersökning, och det känns förstås ännu jobbigare än om det "bara" var cellprovtagning.
Men att höra om stöttande samtal skulle troligen vara en bra ide, bara att det känns så pinsamt och dumt. Sedan vet jag inte om det brukar gå att få sånt? Måste man kanske gå till någon privat då?

Du kommer ju att få en massa hejarop och beröm från oss här, det räcker väl som belöning? Nu har du faktiskt tagit första steget mot gynstolen genom att starta tråden och vi kommer att pusha dej hela vägen dit!
När det är klart hoppar du ner och säjer "Det var ju inte så farligt!" och Bukefalisterna (de kvinnliga) svarar i kör "Vad var det vi sa!"
Så tror jag att det blir! Nu har vi koll på dej. Kom igen!

Nej, tyvärr. Jag önskar verkligen att det skulle vara så "enkelt", att pepp härifrån och stoltheten efteråt skulle räcka. Men det gör det inte

Åh, den här tråden följer jag. Jag har aldrig lyckats genomföra ett cellprov då jag har smärtproblematik i underlivet med endometrios och gynskräck. Den enda gången jag faktiskt gick var på första kallelsen, men jag blev chockad över hur ont det gjorde Så det gick inte att genomföra, barnmorskan sa att jag får komma tillbaka när jag drogat mig innan

Övriga gynbesök har jag löst med att ta med sambon, ett tag hade jag en gynekolog med specialistkompetens i psykologi. Hon var helt suverän

Hoppas du kan få hjälp av den här tråden också! Jag hejar på dig!

Lugnande tabletter? Det kan väl inte vara så svårt att få ut?

Nja, eftersom jag har en (hel del) psykisk problematik har jag provat många olika lugnande. Det enda jag tror skulle kunna vara till lite hjälp i det här skulle vara typ benso, men eftersom jag är ganska ung vill inte läkare skriva ut det åt mig eftersom risken finns att man fastnar i ett beroende. Men jag vet inte om det går att få typ enstaka piller utskrivet bara, för ett enstaka tillfälle?
Å andra sidan är jag då rädd för att känna mig lite "borta" och därmed mer utlämnad istället...

 

[Billy]

I början av året gjorde jag en tråd här med frågor kring cellprovstagning och besök hos gynekolog/barnmorska. Jag fick många bra, fina och peppande svar och var SÅ beredd på att ringa och boka tid för cellprovstagning. Det slutade med att jag inte vågade...

I slutet av våren/början av sommaren var jag hos barnmorska för att diskutera preventivmedel för att eventuellt reglera mensen. Frågan om undersökning kom då upp, då hon tyckte det var bäst att göra en baserat på det jag berättade om tidigare sexliv etc. Jag tackade nej med motivationen - obehagligt. Fick en ny tid nu i början av hösten för utvärdering av preventivmedlet och eventuellt göra undersökningen då.

Nu blev det aldrig av att jag började med preventivmedlet ändå, och jag avbokade tiden. Har alltså FORTFARANDE, 8 månader efter min förra tråd, inte lyckats släpa mig iväg och få det där gjort.

HUR j*vla svårt ska det vara?! Jag blir så frustrerad och arg på mig själv, det är ju superviktigt att gå och det VET jag, ändå klarar jag inte av det. Logiskt är det ju skitenkelt.
1. Ring
2. Berätta att jag vill göra en undersökning, ta cellprov och att jag är rädd
3. Gå dit
Eller hur? Ändå klarar jag inte av det. Det var alltså åtta månader sedan jag bestämde mig för att NU är det dags, jag HAR varit hos barnmorska och ÄNDÅ inte fått det gjort.

Så därför vänder jag mig till er igen. Ni gav mig så mycket bra information sist. Kanske har ni något riktigt sjukt bra tips att komma med nu också? Hur gör man för att få sig själv att göra något man egentligen varken vill eller vågar?

Jag hade tandläkarskräck och det är väl lite samma sak, rädsla som rädsla. Jag vet inte om det fungerar inom allmänvården men hos min privata tandläkare gjorde det. Jag ringde och förklarade att jag var SKITRÄDD!!! skakade i hela kroppen bara av att ringa, och att jag inte varit hos tandläkaren på många år p g a min rädsla som grundade sig i väldigt dåliga erfarenheter som barn.
Men min tandläkaren var väldigt förstående, antagligen van vid skräckslagna människor. Första gången tittade han bara i princip. Kände lite med fingrarna och tog lite bilder. Inga instrument, sugar, krokar och annat skrot som jag målat upp i min fantasi.
Min tanke med detta är; kan du inte få göra samma sak, "testligga" där barnmorskan känner på det yttre så att säga. Sedan få komma tillbaka och ta ett steg längre.