Hur står man ut med varandras olikheter?

[tanten]

Jag har inte kunnat få ihop i mitt huvud att man kan vara väldigt ego men ändå omtänksam.
...
Det svåraste, för mig, är distansen och avsaknaden av bekräftelse och att han är totalt oförmögen att förstå hur han påverkar mig.

Det jag förstått om mitt ex har jag lärt mig på de senaste åren - och vi har ju varit skilda i 10 år.

Jag kunde inte begripa honom när vi levde ihop. Att han kunde vara kapabel och högfungerande. Ha uppdrag upp på nationell nivå och fungera så oerhört skärpt i många sammanhang - men inte kunna dra de enklaste slutsatser om mig, vårt barn och vårt liv tillsammans. Jag gick hos psykolog och jag undrade om han inte ville veta vad vi talade om där. Han svarade förvånat att nej, det var ju mig det handlade om. När vi gick isär hade jag skrivit ett brev till honom eftersom han inte förstod vad jag sa när vi pratade. Han läste och sa förfärat att han aldrig tänkt att han skulle kunna ha någon del i att jag mådde dåligt eller ville skiljas. Allt jag sa fanns ju bara i mitt huvud.

När hans bror fick diagnos blev det på något sätt enklare. Och med årens distans har jag begripit mer.

Det TS skriver stämmer så oerhört väl i på hur vi hade det. Med skillnaden att TS sambo blir ledsen över att det inte funka. Vi två grävde ner oss i skyttegravar istället.

Vill man leva vidare tillsammans så kanske det är klokt att läsa in sig på neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar? För att lära sig vad som är vad. Oförmåga eller illvilja och lathet.

 

[Inte_Ung]

Han läste och sa förfärat att han aldrig tänkt att han skulle kunna ha någon del i att jag mådde dåligt eller ville skiljas. Allt jag sa fanns ju bara i mitt huvud.

Med den typen av människor så måste man vara oerhört tydlig.
Och logisk.
Det går att leva tillsammans men det kräver en kommunikation som båda förstår.

 

[Petruska]

Men alltså. Jag blir lite förvirrad här.

Dels förstår jag faktiskt inte den stora vikt flera lägger vid att visa att TS sambo inte är "elak på riktigt" och liknande. För mig är "elakhet" en helt ointressant fråga i sammanhang som det här, och framstår mest som psykologisk spekulation. Det här att tillskriva honom något neuropsykiatriskt funktionshinder som ett sätt att undkomma frågan om "elakhet", framstår för mig som aningens förhastat via nätet plus att det ju inte ändrar något. Han är ju som han är oavsett vad man kallar det för. Liksom vi alla.

Dels tycker jag att det är underligt att de känslor som TS beskriver kring ordning och reda och struktur, i sammanhanget ges konstigt litet utrymme. Hon beskriver ju - kanske inte ordagrant - hur hon tappar sitt inre fotfäste när det är handlat och ordnat som det "ska". Det öppnar ju för två möjligheter. Antingen finner man det lämpligt att sambo tar ständig hänsyn till detta (vilket är väldigt långt från vad som sker i detta nu), eller så finner man det lämpligt att TS själv ansvarar för sin ångest (vilket är vad jag lutar åt). Hur man tar ansvar för sin ångest kan ju variera, men det är en annan fråga. Att förvänta sig att andra ska hantera den, tycker jag är helt orimligt och gränslöst.

Ja, sammantaget fattar jag ingenting av trådens senare utveckling här, helt enkelt.

 

[Inte_Ung]

Dels förstår jag faktiskt inte den stora vikt flera lägger vid att visa att TS sambo inte är "elak på riktigt" och liknande.

Det är en stor skillnad på att medvetet utnyttja sin partner för egen vinning och att vara oförmögen att hålla ordning hemma.
Det ena är det ingen idé att jobba på och det andra kan man hitta praktiska lösningar kring.

Jag för min del klarar av mycket men inte människor som medvetet utnyttjar mig och lurar mig.
Det grejar jag inte.

 

[Petruska]

Det är en stor skillnad på att medvetet utnyttja sin partner för egen vinning och att vara oförmögen att hålla ordning hemma.
Det ena är det ingen idé att jobba på och det andra kan man hitta praktiska lösningar kring.

Jag för min del klarar av mycket men inte människor som medvetet utnyttjar mig och lurar mig.
Det grejar jag inte.

Och det jag var ute efter i den delen är att jag inte tror att den sortens elakhet är det vanliga i de många beskrivningar av förhållanden där arbetsdelningen i hemmet funkar så dåligt som i den här tråden. Jag tror att sådan elakhet är rätt sällsynt och jag tycker att det är konstigt att det ens kommer upp som tolkningsförslag, vilket det dock alltid gör. Oftast för att någon helt omotiverat finner det viktigt att påpeka att mannen inte är elak- ofta trots att ingen har antytt det.

Jag tror att det handlar om obetänksamhet. Könad (maskulint genuskodad) obetänksamhet. Vi behöver inte mystiska teorier om "ondska" för att förklara det, och vi behöver inte heller neuropsykiatriska termer för att förklara det. Män behöver i vår kultur ofta inte leverera bättre än så här i hemmet, därför gör de inte det.
Typ. Varför krångla till något så enkelt?

 

[mandalaki]

Jag tror att det handlar om obetänksamhet. Könad (maskulint genuskodad) obetänksamhet. Vi behöver inte mystiska teorier om "ondska" för att förklara det, och vi behöver inte heller neuropsykiatriska termer för att förklara det. Män behöver i vår kultur ofta inte leverera bättre än så här i hemmet, därför gör de inte det.

Min tanke också. Diagnosticeringen med Asperger skulle gå i höjden om alla män som inte levererade hemma antogs ha det. För att inte tala om Buke- och kvällstidningsfavorlten "psykopat".

Konsekvenserna för partnern blir ju heller inte väsentligt lättare att hantera för att hon tänker "han har nog Asperger". Eller borde i alla fall inte bli det.

 

[Petruska]

Min tanke också. Diagnosticeringen med Asperger skulle gå i höjden om alla män som inte levererade hemma antogs ha det. För att inte tala om Buke- och kvällstidningsfavorlten "psykopat".

Konsekvenserna för partnern blir ju heller inte väsentligt lättare att hantera för att hon tänker "han har nog Asperger". Eller borde i alla fall inte bli det.

Han är ju den han är oavsett om han har Asperger eller råkar vara född i lejonets tecken med solen i sjunde huset, tänker jag.

Jag hade inte heller fått lättare att stå ut med TS krav på ordning bara för att jag fattade att kraven är (delvis) ångestdrivna. Tvärtom är risken stor att jag hade skrikit högre och högre att hennes ångest är hennes ansvar, inte mitt problem. (Inte heller jag är perfekt, som framgår.)

 

[Inte_Ung]

Män behöver i vår kultur ofta inte leverera bättre än så här i hemmet, därför gör de inte det.
Typ. Varför krångla till något så enkelt?

Problemet uppstår närde där männen anser sig ha rätt att slippa leverera bättre än så för det blir ju jobbigt för dem.
Då så är de utnyttjande och lata i min värld.
Om de däremot inte har förmågan och är beredda att kompensera på annat vis, t.ex. genom att köpa städhjälp enligt principen att man lejer bort det som man inte kan, så är det en annan femma.
Att lämna bilen på lagning för att man inte kan laga den är ju okej så det borde anlita städare också vara.
Min sambo kan laga det mesta men vi har det rörigt hemma i stället.

 

[Inte_Ung]

Konsekvenserna för partnern blir ju heller inte väsentligt lättare att hantera för att hon tänker "han har nog Asperger". Eller borde i alla fall inte bli det.

Konsekvenserna blir lättare om partnern på något vis kompenserar för sina brister och erkänner sin oförmåga.
Jämfört med att hävda sin rätt att slippa göra tråkiga saker.

 

[mandalaki]

Konsekvenserna blir lättare om partnern på något vis kompenserar för sina brister och erkänner sin oförmåga.
Jämfört med att hävda sin rätt att slippa göra tråkiga saker.

Konsekvenserna blir alltså lättare om partnern lär sig nya strategier, oavsett om han passar in på något NPF.

 

[tanten]

Ja, sammantaget fattar jag ingenting av trådens senare utveckling här, helt enkelt.

Att börja tänka i banor av funktionshinder är väl ett sätt att ta tag i just det?

Dvs inse att det är "obotbart" och antigen får man anpassa livet till det eller lämna?

Det handlar mycket om TS inställning till sig själv och till sambon. Förståelse för sitt eget sätt och personer man har runt om kring sig är väl vettigt och kan bli konstruktivt? Eller?

 

[Inte_Ung]

Jag hade inte heller fått lättare att stå ut med TS krav på ordning bara för att jag fattade att kraven är (delvis) ångestdrivna. Tvärtom är risken stor att jag hade skrikit högre och högre att hennes ångest är hennes ansvar, inte mitt problem.

Jag hade personligen fått spunk av något sådant och ansett att det var dags för TS att åtgärda ångesten i stället för att jaga mig.

Så visst är det på det viset i många fall.
Jag hade utan vidare klarat av TS sambo men definitivt inte TS.

 

[Sassy]

Min tanke också. Diagnosticeringen med Asperger skulle gå i höjden om alla män som inte levererade hemma antogs ha det. För att inte tala om Buke- och kvällstidningsfavorlten "psykopat".

För att inte tala om att vi som har något av funktionshindren det så ofta spekuleras kring inte direkt gynnas av att fler fördomar hamras in. Funktionshindret är medfött, vad man gör med det är delvis kodat, delvis valbart.

 

[Inte_Ung]

Konsekvenserna blir alltså lättare om partnern lär sig nya strategier, oavsett om han passar in på något NPF.

Precis så.
Och framför allt lättare om partnern går med på att det kan behövas nya strategier.

 

[Inte_Ung]

Funktionshindret är medfött, vad man gör med det är delvis kodat, delvis valbart.

Min erfarenhet är dock att de med en diagnos är mer benägna att lyssna på de problem som det medför för omgivningen och sedan försöka komma fram till en lösning än de som uppför sig som svin utan diagnos.
De, svinen alltså, hävdar oftast sin rätt till att just uppföra sig som svin.

 

[Petruska]

Att börja tänka i banor av funktionshinder är väl ett sätt att ta tag i just det?

Dvs inse att det är "obotbart" och antigen får man anpassa livet till det eller lämna?

Det handlar mycket om TS inställning till sig själv och till sambon. Förståelse för sitt eget sätt och personer man har runt om kring sig är väl vettigt och kan bli konstruktivt? Eller?

Jag uppfattar det i det här sammanhanget snarare som ett sätt att lyfta frågan om mannens ansvar för sig själv från hans späda axlar. Det är ju möjligt att jag läser extremt slarvigt, men jag ser inte mycket i den här tråden när det gäller mannen som jag inte har sett i både många andra trådar och med egna ögon förut. Det verkar underligt att diagnostisera kanske 40% av männen i landet. Vi vill ju helst inte tro att det är en sorts funktionshinder att vara man, men jag tycker att det är åt det hållet det drar i den här tråden.

Obotbart kan det naturligtvis vara i praktiken även om han inte stämmer med någon NPF-diagnos. Dvs han varken vill eller kan eller kommer att ändra på sig. Det ser ju ut att funka från hans perspektiv som det är.

Då finner jag det mer troligt att TS skulle kunna få ner sina ångestnivåer och/eller hantera sin ångest annorlunda, om hon tog tag i det.

 

[Sassy]

Min erfarenhet är dock att de med en diagnos är mer benägna att lyssna på de problem som det medför för omgivningen och sedan försöka komma fram till en lösning än de som uppför sig som svin utan diagnos.
De, svinen alltså, hävdar oftast sin rätt till att just uppföra sig som svin.

Desto större anledning att inte blanda ihop lathet, egoism och NPF!

 

[Lovisaleonora]

Konsekvenserna för partnern blir ju heller inte väsentligt lättare att hantera för att hon tänker "han har nog Asperger". Eller borde i alla fall inte bli det.

Men precis! Jag ställer mig frågan om jag kan leva med fenomenet som sådant. Inte elaktheten. Elakhet hade jag aldrig levt med. Och om jag ställer mig frågan om fenomenet (stökighet) är något jag kan leva med har det redan gått rätt långt på ohållbarhetsskalan.

 

[mandalaki]

Men precis! Jag ställer mig frågan om jag kan leva med fenomenet som sådant. Inte elaktheten. Elakhet hade jag aldrig levt med. Och om jag ställer mig frågan om fenomenet (stökighet) är något jag kan leva med har det redan gått rätt långt på ohållbarhetsskalan.

Ja. Jag kan också tänka mig hur jag själv skulle reagera om vi haft ett ständigt pågående bråk om hemarbetet och min (fiktiva) partner sa "jag misstänker att du har Asperger, du borde nog kolla upp det."

 

[Petruska]

Ja. Jag kan också tänka mig hur jag själv skulle reagera om vi haft ett ständigt pågående bråk om hemarbetet och min (fiktiva) partner sa "jag misstänker att du har Asperger, du borde nog kolla upp det."

Precis! Inget annat än funktionshinder kan ju förklara så alarmerande saker som slarv i hushållet!