Hur står man ut med varandras olikheter?

[Petruska]

Åh. Mitt inlägg var inte menat att "bidra" med något eller driva någon tes, det var mer en anekdot.

Eh, citerade jag inte @Inte_Ung ? Det var min mening, i alla fall.

 

[gronboll]

Tänker han inte i andra sammanhang heller? Han glömmer att gå till jobbet, kör i motsatt riktning på motorvägen, går ut i kalsonger och strumpor i januari?

Om inte, skulle jag kalla hans "tanklöshet" mot dig som ren respektlöshet och nonchalans. Att du snällt servar honom och hans barn övergår mitt förstånd.

Du har rätt, det låter väldigt dumt. Men han har ursäktat det med att han inte är sån som tänker på sånt bara och jag har även fått höra från andra håll att han är karl så jag kan inte begära mer.
Har varit både arg och irriterad och besviken och jag borde naturligtvis lyssna mer på det än andra som säger att det är så det är.

 

[gronboll]

Mandalaki har egentligen skrivit exakt det jag vill säga i ämnet.

V A R F Ö R ursäktar du sådan total brist på respekt, omtänksamhet och normal uppfostran med att "han är inte elak"?! Vad f*n spelar det för roll när resultatet blir att du är rena rama dörrmattan, en passopp i deras tillvaro. Som snällt kommer och fyller kylskåpet och inte kräver något i retur.

Hur kan en relation fungera när bara en vårdar relationen? Vänta, svara inte. Det gör den inte

Har faktiskt inget bra svar på det, precis som jag skrev till Mandalaki så är det nog för att han sagt att han inte är sån och andra har sagt att han är karl och dom tänker inte på samma sätt.

Jag tycker ju egentligen precis som du och Mandalaki, men har blivit intalade av min omgivning att jag har för höga krav. "Bara för att du fungerar så betyder der inte att andra gör det"

 

[netia]

Jag tycker ju egentligen precis som du och Mandalaki, men har blivit intalade av min omgivning att jag har för höga krav. "Bara för att du fungerar så betyder der inte att andra gör det"

Glömmer han att köpa mat till sina barn också?

 

[TinyWiny]

Har faktiskt inget bra svar på det, precis som jag skrev till Mandalaki så är det nog för att han sagt att han inte är sån och andra har sagt att han är karl och dom tänker inte på samma sätt.

Jag tycker ju egentligen precis som du och Mandalaki, men har blivit intalade av min omgivning att jag har för höga krav. "Bara för att du fungerar så betyder der inte att andra gör det"

Menar han och din omgivning att bara för att han är man har han inte förmågan att tänka eller bry sig om andra människor? Herregud så förminskande mot det manliga släktet! Jag vet massor av män som utan att blinka klarar av att tänka på sin partner och på andra människor och bry sig om deras behov. Puckon finns det av alla kön men att säga att det är typiskt män är bara så dumt och så förminskande.

Alla behöver inte fungera som en själv men man måste fungera tillsammans.

 

[Mabuse]

jag har även fått höra från andra håll att han är karl så jag kan inte begära mer.

Såvida inte "karl" är slang för "förståndshandikappad", så vet jag inte vad det skulle ha med saken att göra? Visst kan man ha stöd i könsrollen i att inte bry sig om hushållet som man, men det är väl ingen ursäkt?

 

[Raderad medlem 19815]

Eh, citerade jag inte @Inte_Ung ? Det var min mening, i alla fall.

Jo. Men jag skrev om professorstypen. Strunt samma.

 

[Myrten]

Menar han och din omgivning att bara för att han är man har han inte förmågan att tänka eller bry sig om andra människor? Herregud så förminskande mot det manliga släktet! Jag vet massor av män som utan att blinka klarar av att tänka på sin partner och på andra människor och bry sig om deras behov. Puckon finns det av alla kön men att säga att det är typiskt män är bara så dumt och så förminskande.

Alla behöver inte fungera som en själv men man måste fungera tillsammans.

Ska tillägga att jag känner flera män som är - håll i er nu - professorer (på riktigt!) som utmärkt klarar att rodda sina delar av hem och hushåll.

 

[Inte_Ung]

Ska tillägga att jag känner flera män som är - håll i er nu - professorer (på riktigt!) som utmärkt klarar att rodda sina delar av hem och hushåll.

Jaja, det gör jag också.
Men det var inte så bokstavligt.
Det var ett förenklat sätt att beskriva en personlighet på.

 

[Monstermom]

han är karl så jag kan inte begära mer

För att.... Karlar är defekta? Något slags hjälplösa husdjur som inte riktigt klarar av livet utan att någon tar ansvar för dem?
Är de som sa detta till dig månne också karlar? Så den defekten kan vara orsaken till det otroligt korkade påståendet, kanske...

 

[Petruska]

han är karl så jag kan inte begära mer.

Nu finns det ju trevligt nog en och annan man som fungerar som vilken vuxen människa som helst, både i privatlivet och i yrket. Men om man inte kan uppbringa någon sådan, så fattar jag faktiskt inte varför man nöjer sig med en som är defekt på det vis ditt uttryck antyder.

Vore det inte enklare att bara leva ensam då?

 

[bollen__]

Åh gud! Jaaa - ännu en härlig källa till skojiga diskussioner i vårt hem. Sen har vi skidbacken på osten eller var man klämmer på kaviartuben gudbevars. Vi är antaligen skitenkla människor som skrattar åt sånt.

Kaviartuben är oerhört viktig!

 

[stjarnhimmel]

Kaviartuben är oerhört viktig!

Ja man får inte klämma Kalle på mitten. En vän blev närmast galen när jag gjorde det.

 

[tanten]

Jag har inte påstått att han är en galning och han har alldeles säkert goda sidor, de har faktiskt de flesta människor. Jag ställer mig bara tveksam till att en människa som inte klarar av att arbeta tillsammans med dig för att lösa de problem ni har nu som bevisligen får dig att må dåligt helt plötsligt blir en ansvarstagande förälder som alltid kommer ihåg att ta ansvar och fixa saker för barnet. Vilket du å andra sidan inte heller påstår, i och med att han inte ens skulle komma ihåg att fira sitt barns födelsedag.

@Katti -lite tankar som kanske inte har någon relevans alls men ändå.

Jag funderar - ju mer jag läser - på om det finns något dysfunktionellt i sambon.

Jag har själv levt med en man som aldrig fått någon "diagnos" men sannolikt har någon.

Han har väldigt svårt för att kunna begripa hur andra människor känner eller tänker. Hans liv är det enda som finns i honom liksom. Han är också väldigt okänslig för saker i sin omgivning. Han sorterar bort det. Vi hade en tid en hund som ibland satte sig mitt på en matta istället för att väcka oss för att gå ut. Maken kunde ta ett stort kliv över högen och fortsätta in på toaletten för morgonbestyren innan han for till jobbet. Han hängde en gång ett bälte över TV och jag lät det hänga kvar. I tre veckor. Han såg inte att det hände en läderbit mitt över TV-skärmen. Seriöst - han SÅG den inte.

Han är ingen ond man. Men han - och även hans bror - är helt oförmögna att se vissa saker och helt oförmögna att sätta sig in i andra människors tankar.

Jag tror - utifrån mina mer än 30 års erfarenhet - att det helt enkelt inte går att förutsätta att sådana personer fungerar på samma sätt som en "normalstörd". Jag tror att enda sättet är att stå ut eller lämna. Det spelar ingen roll hur mycket det vill fungera normalt så kan de inte. Det kräver ett oerhört arbete och en självinsikt om sin egen person för att det ska gå. Vissa klarar det - andra gör det inte. Brodern har i 40-åren fått diagnos - han har ADD. Exet har aldrig behövt fundera över sig själv.

Vi stred ständigt över hemmet, ordningen, städningen, ansvar för barnet, ansvar över hästarnas avmaskning, verkning, brunstperioder,. Han hävdade - och för honom var det sannolikt helt sant - att han städade betydligt mycket mer än jag. Trots att han nog inte rörde dammsugaren mer än en gång i halvåret.

Exet lever numera med en kvinna som är aggressivt bestämd och skäller som en bandhund så fort något inte funkar. Det gör deras relation (utifrån de samstämmiga rapporter jag får från deras omgivning) relativt välfungerande men kärv och bitsk.

Jag kan självklart inte veta hur kattis sambo är men detta är mina tankar i detta.

 

[Myrten]

@tanten - jag är helt inne på att det är som du beskriver, att vissa människor går genom livet i sin egen värld där bara de existerar. Jag är nämligen precis sådan själv.

Men - eftersom jag är kvinna har inte samhället (inklusive mina föräldrar) låtit mig komma undan med det. Jag har fått lära mig att se andra människors behov. Sedan är det vissa saker jag aldrig kommer att lära mig. Jag ser inte om det är smutsigt om jag inte specifikt tittar efter. Så det är ofta ganska stökigt och vad många säkert skulle karaktärisera som smutsigt hemma hos mig. Jag fixar inte att hålla ordning. Om jag skulle bli sambo igen skulle det vara en utmaning. Jag har inga problem att bo i mitt eget kaos, men jag fattar ju att det är skillnad att bo i någon annans! På jobbet är jag väldigt uppmärksam för att se till så jag inte lämnar disk, tvättar kaffemaskinen vid behov etc. För då finns det andra människor där som påverkas.

Jag läser ju rätt mycket äldre skriftliga källor, både litterära och historiska. De gör mig övertygad om att empati och förmåga att se andra människor som vi definierar begreppen i Västvärlden idag är kulturellt betingade och något vi lär oss. Det var väldigt annorlunda förr (se bara det faktum att man hade trälar...)! Visst mått av empati finns nog i att vara människa, man ser det ju (i alla fall med den egna arten) hos andra högt utvecklade däggdjur. Men framför allt är det något vi lär oss. Sedan har vi alla olika förutsättningar, men det tar olika lång tid för människor att lära sig gå, cykla och läsa också.

Den senaste veckan har det varit en del trådar på Buke som fått mig att allvarligt fundera på hur det står till med dels mansbilden (d v s hur det definieras en man ska vara som man) och dels manssynen (hur vi utifrån uppfattar män) i Sverige idag. Notera att detta rör bild och syn, inte individer. Det känns som om allt allvarligt borde revideras, för naturligtvis ska man kunna förvänta sig viss förståelse för andra av alla något så när fungerande individer oavsett kön. Annars får de faktiskt lära sig! Men för det krävs insikt i problematiken.

 

[Inte_Ung]

Visst mått av empati finns nog i att vara människa, man ser det ju (i alla fall med den egna arten) hos andra högt utvecklade däggdjur.

Det finns människor med inbyggd empati.
De är födda så att de ser andras behov och vad som behöver göras omkring dem av sig själva.
Baksidan på det är att de kan ha svårt att hålla fokus och koncentrera sig på sin egen uppgift.
Mycket fokuserade människor har i stället svårt att ta in vad som händer omkring dem, de kan koncentrera sig i vilket kaos som helst.
Dessa olika egenskaper samt den glidande skalan där i mellan behövs alla i ett fungerande samhälle.
Så det ena är inte sämre eller bättre än det andra utan det är mest bara olika.

 

[Migo]

@tanten - jag är helt inne på att det är som du beskriver, att vissa människor går genom livet i sin egen värld där bara de existerar. Jag är nämligen precis sådan själv.

Men - eftersom jag är kvinna har inte samhället (inklusive mina föräldrar) låtit mig komma undan med det. Jag har fått lära mig att se andra människors behov. Sedan är det vissa saker jag aldrig kommer att lära mig. Jag ser inte om det är smutsigt om jag inte specifikt tittar efter. Så det är ofta ganska stökigt och vad många säkert skulle karaktärisera som smutsigt hemma hos mig. Jag fixar inte att hålla ordning. Om jag skulle bli sambo igen skulle det vara en utmaning. Jag har inga problem att bo i mitt eget kaos, men jag fattar ju att det är skillnad att bo i någon annans! På jobbet är jag väldigt uppmärksam för att se till så jag inte lämnar disk, tvättar kaffemaskinen vid behov etc. För då finns det andra människor där som påverkas.

Jag läser ju rätt mycket äldre skriftliga källor, både litterära och historiska. De gör mig övertygad om att empati och förmåga att se andra människor som vi definierar begreppen i Västvärlden idag är kulturellt betingade och något vi lär oss. Det var väldigt annorlunda förr (se bara det faktum att man hade trälar...)! Visst mått av empati finns nog i att vara människa, man ser det ju (i alla fall med den egna arten) hos andra högt utvecklade däggdjur. Men framför allt är det något vi lär oss. Sedan har vi alla olika förutsättningar, men det tar olika lång tid för människor att lära sig gå, cykla och läsa också.

Den senaste veckan har det varit en del trådar på Buke som fått mig att allvarligt fundera på hur det står till med dels mansbilden (d v s hur det definieras en man ska vara som man) och dels manssynen (hur vi utifrån uppfattar män) i Sverige idag. Notera att detta rör bild och syn, inte individer. Det känns som om allt allvarligt borde revideras, för naturligtvis ska man kunna förvänta sig viss förståelse för andra av alla något så när fungerande individer oavsett kön. Annars får de faktiskt lära sig! Men för det krävs insikt i problematiken.

Word!

 

[Vallmo]

@Katti -lite tankar som kanske inte har någon relevans alls men ändå.

Jag funderar - ju mer jag läser - på om det finns något dysfunktionellt i sambon.

Jag har själv levt med en man som aldrig fått någon "diagnos" men sannolikt har någon.

Jag är lite inne på samma spår.
Vill inte skriva det -inte först i alla fall.

Jag misstänker att min sambo har något åt aspbergerhållet.
Hans mamma har det definitivt.
Min son håller på att utredas för något neuropsykiatriskt.
Det är tydligen i viss mån ärftligt och det är något man föds med.

Nu säger jag inte att Ts sambo har det. Det kan jag egentligen inte uttala mig om alls.
Det vill jag vara väldigt tydlig med.

Men mycket, utifrån vad Ts skriver är så oerhört likt hur jag upplever min sambo.
Just att vara sådär ego, men som Ts skriver något i stil med att sambon är gullig, osjälvisk och väldigt snäll.
För mig är det likadant. Jag har inte kunnat få ihop i mitt huvud att man kan vara väldigt ego men ändå omtänksam.

Jag har läst oerhört mycket på nätet.
Mycket av det stämmer in ordagrant på min sambo.
Det blev faktiskt lättare att förstå då.

Det svåraste, för mig, är distansen och avsaknaden av bekräftelse och att han är totalt oförmögen att förstå hur han påverkar mig.

 

[Vallmo]

Det finns människor med inbyggd empati.
De är födda så att de ser andras behov och vad som behöver göras omkring dem av sig själva.
Baksidan på det är att de kan ha svårt att hålla fokus och koncentrera sig på sin egen uppgift.
Mycket fokuserade människor har i stället svårt att ta in vad som händer omkring dem, de kan koncentrera sig i vilket kaos som helst.
Dessa olika egenskaper samt den glidande skalan där i mellan behövs alla i ett fungerande samhälle.
Så det ena är inte sämre eller bättre än det andra utan det är mest bara olika.

Jag tror att förmågan till empati är inlärd, dvs något man lär sig i samspel med med andra människor från tidig ålder under anknytningsfasen.
Många av dom som alltid sätter andras behov först har från tidig ålder lärt sig att ta hand om andra istället för sig själv. Jag tror faktiskt inte att man föds till det. Snarare blir man präglad.
Vanligt i hem där det finns missbruk eller psykisk ohälsa. Barn som inte fått vara barn.

Däremot kan brist av empati bero på något neuropsykiatriskt. Men det är något annat.
Många försöker aktivt att träna upp det beteendet.

Psykopater och narcissister saknar empati. Men ingen föds till psykopat. Eller narcissist.
Det blir man pga bristande anknytning mm.

Jag är inte så förtjust i att dela upp människor i olika "sorter" där det ena utesluter det andra.
Jag tror människan är mycket mer komplex än så.

 

[Inte_Ung]

Jag tror att förmågan till empati är inlärd, dvs något man lär sig i samspel med med andra människor från tidig ålder under anknytningsfasen.

Med den teorin så borde inte autism vara ärftligt utan en påverkan från föräldern.
Det vägrar jag att tro på.
Dessutom så skuldbelägger den teorin föräldrar.
Jag har också flera vänner med diagnostiserad Asperger och ingen av dessa saknar vare sig empati eller förmåga att se andras behov.

Jag är inte så förtjust i att dela upp människor i olika "sorter" där det ena utesluter det andra.
Jag tror människan är mycket mer komplex än så.

Visserligen så är det ju så.
Men det underlättar i en diskussion om man förenklar det hela litet.
Och människor är olika med olika sorters förmågor.
Och det som man inte har förmåga att klara av det kan man ju inte.

Jag har t.ex. en litet ovanlig förmåga med mitt extrema minne.
Men att jag kan minnas i princip allt gör inte att andra som inte kan det måste bli som jag.
För det går inte, det är inte fysiskt möjligt.