Hur står man ut med varandras olikheter?

[Raderad medlem 6459]

Det är sällan enkelt med relationer och man glömmer ofta bort dom bra sakerna.

Oj, det låter jättejobbigt? Jag skulle nog inte orka stanna i en relation som var så svår att jag ofta "glömde bort" vad som var bra med den.

 

[Petruska]

Jo, jag förstår att det verkar högst förvirrande också.
Så jag uppskattar faktiskt din fråga. Det fick mig att tänka till lite.

Det är sällan enkelt med relationer och man glömmer ofta bort dom bra sakerna.
Nu påminde du mig. Tack för det.

Då blir det ännu mer en fråga - för mig - vad som är bra med relationen. Själv skulle jag snarare säga att de bra sakerna är närvarande i stort sett hela tiden, och att jag lätt glömmer de dåliga.

Det du skriver låter oerhört smärtsamt för mig.

 

[Vallmo]

Oj, det låter jättejobbigt? Jag skulle nog inte orka stanna i en relation som var så svår att jag ofta "glömde bort" vad som var bra med den.

Men det gäller ju både bra och dåliga sidor.
Man vänjer sig vid varandra, både det som är bra och dåligt.
Och sen går man ju inte tänker hela på det hela tiden. Det betyder inte att jag har glömt bort.

Ska förtydliga, våran relation är inte särskilt svår. Det skulle jag nog inte kalla den.
Snarare att jag kan sakna vissa saker, men svår, nej, verkligen inte.

 

[Vallmo]

Då blir det ännu mer en fråga - för mig - vad som är bra med relationen. Själv skulle jag snarare säga att de bra sakerna är närvarande i stort sett hela tiden, och att jag lätt glömmer de dåliga.

Det du skriver låter oerhört smärtsamt för mig.

Jag väljer att inte värdera det på det sättet.
Då skulle jag nog gräva ner mig..

Jag har precis grävt mig upp så jag försöker hålla mig kvar.

 

[Petruska]

Jag väljer att inte värdera det på det sättet.
Då skulle jag nog gräva ner mig..

Jag har precis grävt mig upp så jag försöker hålla mig kvar.

Ja, det låter tungt. Själv ser jag förhållanden främst som ett slags nöje i livet. Ger det inte nöje (betydligt mer nöje än motsatsen), får det vara.

 

[mandalaki]

Ska förtydliga, våran relation är inte särskilt svår. Det skulle jag nog inte kalla den.
Snarare att jag kan sakna vissa saker, men svår, nej, verkligen inte.

Men du skrev att du har mycket ångest som blivit värre av att han inte bekräftar dig? Det fick jag nästan strypkänslor av. Och nu säger du att det inte är svårt.

 

[Mabuse]

Ja, det låter tungt. Själv ser jag förhållanden främst som ett slags nöje i livet. Ger det inte nöje (betydligt mer nöje än motsatsen), får det vara.

Lars Lerin intervjuades i DN härförleden, och sa att en relation, "det är som ett plåster som gör att man står ut med livet".

Jag tyckte det var en ganska fin bild av vad en relation kan vara, den tar liksom udden av livets törnar. Om relationen snarare förser en med fler törnar så verkar den ju däremot inte så meningsfull. Inte som en krycka, men som ett plåster.

 

[Petruska]

Lars Lerin intervjuades i DN härförleden, och sa att en relation, "det är som ett plåster som gör att man står ut med livet".

Jag tyckte det var en ganska fin bild av vad en relation kan vara, den tar liksom udden av livets törnar. Om relationen snarare förser en med fler törnar så verkar den ju däremot inte så meningsfull. Inte som en krycka, men som ett plåster.

Det såg jag också, och gillade mycket.

Sen vill jag helst både ha plåster och därtill nöje av relationen, så att säga, men plåstereffekten ska verkligen inte förringas. Om relationen är både törnarna och plåster, blir det väl i bästa fall ett nollsummespel, eller vad det heter. Att det går jämnt upp. Det är otillräckligt, tycker jag. Jag tänker mig också att det är väldigt förminskande att behöva söka sig till den som bibringat än törnen för att bli omplåstrad.

 

[Inte_Ung]

Lars Lerin intervjuades i DN härförleden, och sa att en relation, "det är som ett plåster som gör att man står ut med livet".

Den var fin.
Min relation är plåster, krycka, nöje, valium och ett par extra händer.
Vi vet att vi inte skulle stå ut utan varandra så vi har inget annat val än att få relationen att fungera så smidigt som möjligt.

 

[Vallmo]

Men du skrev att du har mycket ångest som blivit värre av att han inte bekräftar dig? Det fick jag nästan strypkänslor av. Och nu säger du att det inte är svårt.

Men åh!
Jag förstår att jag verkar förvirrande! Jag får nog bara lämna det där. Jag tycker det är så svårt att förmedla i skrift hur jag känner. Det blir så rörigt.....

Ja, det låter tungt. Själv ser jag förhållanden främst som ett slags nöje i livet. Ger det inte nöje (betydligt mer nöje än motsatsen), får det vara.

Jo, så borde det naturligtvis vara.
Jag har inte alltid sett livet som ett nöje och förhållandet ingår i livet.
Man kan säga att mitt mående har påverkat förhållandet och tvärtom.

Jag tror att det är orealistiskt att alltid se förhållandet som ett nöje.
Jag tror alla i viss mån måste jobba med sina relationer.
Småbarnsåren är en prövning för dom flest, så var det även för oss.
Jag har inte hämtat mig än!

 

[Kattennizze]

Dels de jag redan nämnt. Dels hela den här grejen med att diagnostisera allting. Men det drar för långt att diskutera det.

Summasummarum så kvittar det, som jag ser det, om en partner har en NPF-diagnos eller inte. Personen är den hen är. Vill man leva med hen eller inte? Kan man leva med hen eller inte?

Att använda sig av diagnoser - ställda av en själv, buke eller läkare - för att uthärda sitt förhållande, ser jag inget positivt med.

Jag håller i princip helt med dig, men jag tycker ändå att det är bra att veta om personen har en diagnos, t ex i en relation jag har ver jag att skämt är lite svårförståeligt eftersom det måste vara konkret och allt tolkas bokstavligt. Det gör mig inget utan jag förtydligar att nu skämtar jag och så brukar vi skämta om att vederbörande inte fattar. Men det är kul och en annan dimension av vår relation som är ytterst positiv till sin natur.

 

[Kattennizze]

Oj, det låter jättejobbigt? Jag skulle nog inte orka stanna i en relation som var så svår att jag ofta "glömde bort" vad som var bra med den.

Men orka. Jag fattar inte, om jag skulle behöva analysera allt med min relation till den jag råkar leva med skulle jag bli helt utmattad. Antingen ger min relation mig nåt eller inte. Och det vet man och då är det dags att tacka för det berömda kaffet och gå vidare om man inte har något vidare kul med den man lever med. Varför ska man inte ha kul?

 

[Raderad medlem 6459]

Man vänjer sig vid varandra, både det som är bra och dåligt.
Och sen går man ju inte tänker hela på det hela tiden.

Jaha. Jag är väl medveten om exakt varför jag är med min partner, vad jag uppskattar hos honom och vad det ger mig. Jag känner aldrig att jag glömmer bort det, även om vi har tuffa perioder pga allmän skit i livet. Han gör bara allt finare, lättare, roligare.

 

[Vallmo]

Jaha. Jag är väl medveten om exakt varför jag är med min partner, vad jag uppskattar hos honom och vad det ger mig. Jag känner aldrig att jag glömmer bort det, även om vi har tuffa perioder pga allmän skit i livet. Han gör bara allt finare, lättare, roligare.

Ja, så kan det ju vara.
För min del tycker jag mycket ändras med tiden. Man utvecklas tillsammans.
Från det när vi skaffade häst, hus tillsammans, två hästar, barn, nytt hus osv har livet ändrat sig ganska mycket.
Jag tror att jag och min sambo har omvärderat våra liv och bytt riktning tillsammans och var för sig flera gånger.
Jag blir glad över att behöva tänka efter, för det innebär att man hela tiden uppgraderar sig i förhållandet (som mina barn skulle uttrycka det).

Vad är det som gör ditt förhållande bra?

 

[Vallmo]

Förresten, var tog Ts vägen?
Hoppas hon inte känner sig bortskrämd från sin tråd.

 

[Petruska]

Men åh!
Jag förstår att jag verkar förvirrande! Jag får nog bara lämna det där. Jag tycker det är så svårt att förmedla i skrift hur jag känner. Det blir så rörigt.....


Jo, så borde det naturligtvis vara.
Jag har inte alltid sett livet som ett nöje och förhållandet ingår i livet.
Man kan säga att mitt mående har påverkat förhållandet och tvärtom.

Jag tror att det är orealistiskt att alltid se förhållandet som ett nöje.
Jag tror alla i viss mån måste jobba med sina relationer.
Småbarnsåren är en prövning för dom flest, så var det även för oss.
Jag har inte hämtat mig än!

Livet är inte alltid ett nöje. Det är ju därför förhållandet ska vara plåster och nöje.

Jag fattar inte ens vad "jobba med sin relation" skulle vara för något.

 

[Raderad medlem 6459]

För min del tycker jag mycket ändras med tiden. Man utvecklas tillsammans.

Jamen verkligen, så är det för oss också. Men det är ju fortfarande fint bra och starkt liksom.

Jag blir glad över att behöva tänka efter, för det innebär att man hela tiden uppgraderar sig i förhållandet

Fast uppgraderar sig? Jag fattar inte.

Skulle någon fråga mig varför jag var med min partner och jag var tvungen att tänka efter skulle jag inte bli glad, jag skulle nog mest bli orolig.

Vad är det som gör ditt förhållande bra?

Allt. Vill inte gå in på detaljer för jag vet hur spylessa folk blir på att läsa om det . Men för min del är det bara ett stort plus att ha min partner i mitt liv. Det blir roligare, finare, trevligare, tryggare, bättre. Mer colourful på nåt vis . Trots att mitt liv var superbra när vi träffades så blev det liksom ännu bättre.

 

[Vallmo]

Jamen verkligen, så är det för oss också. Men det är ju fortfarande fint bra och starkt liksom.


Fast uppgraderar sig? Jag fattar inte.

Skulle någon fråga mig varför jag var med min partner och jag var tvungen att tänka efter skulle jag inte bli glad, jag skulle nog mest bli orolig.


Allt. Vill inte gå in på detaljer för jag vet hur spylessa folk blir på att läsa om det . Men för min del är det bara ett stort plus att ha min partner i mitt liv. Det blir roligare, finare, trevligare, tryggare, bättre. Mer colourful på nåt vis . Trots att mitt liv var superbra när vi träffades så blev det liksom ännu bättre.

Uppgradera = bli bättre, utvecklas.

Jag tror andra blir spyless av alla detaljer i den här diskussionen också så jag sätter nog punkt här.

 

[AVB]

tror verkligen man ska akta sig för att utifrån bedöma vad som är en "korrekt" mängd bekräftelse i en relation

jag tycker det finns ett stort tryck från omvärlden på vad som är "romantik" och hur det ska se ut, särskilt på kvinnor. kvinnor lär sig att om de diskar mer än sin man är de i en kvinnofälla, "DUMPA HONOM!!!!". samtidigt som om han inte bokar härliga semestrar och köper blommor så har man fått lära sig att man ska känna sig bortglömd, oälskad eller tagen för given. inget av det behöver ju stämma. rätt många män jag känner blir generade av stora gester, tänker att de ska upplevas som mindre manliga/mindre attraktiva om de anpassar sig för mycket, eller liknande. det behöver ju inte säga något om kvaliteten på förhållandet? bara för att det ser mindre romantiskt ut "på pappret"

 

[AVB]

tillägg: mitt förhållande är extremt romantiskt "på pappret" men jag skulle aldrig säga att det är DET som gör det bra.

tror det bara handlar om kompatibilitet. för nästan alla hade det nog varit en mardröm att vara ihop med nån som var som vi. de flesta jag känner skulle tycka det lät snudd på sjukligt om jag berättade att jag sög av honom i princip varje dag, t ex. och hans vänner skulle tycka det lät stört om han berättade vad han gör för mig. de flesta kräver inte så mycket, och är själva inte sugna på att anpassa sig så mycket, heller. däremot verkar många bli lurade av omvärlden att de vill ha den sortens förhållande.