Hur står man ut med varandras olikheter?

[mandalaki]

Jag tycker inte att de saker du berättat om här är lustiga små bagateller... Jag fick nästan andnöd när du berättade om hårborsten, en enda jäkla plats där du fick ha din ordning och han inte bara är och gräver i den han slarvar bort borsten också! Och då är jag en total slarver, som glömmer, tappar bort och helt enkelt inte bryr mig om massor av saker, så mitt hem allt som oftast närmast kan beskrivas som en sanitär olägenhet (), men den okänsligheten, den totala egocentreringen/ointresset, den ger mig halvt panik trots att jag ju inte på något sätt är påverkad av vad din sambo tar sig för...

Varför vill du vifta bort och minimera dina reaktioner efter tillräcklig tid har passerat för att du ska klara av det? Varför ska det vara något lustigt, att du blev så besviken och överkörd? Visst, det är enkla små vardagssaker det handlar om men dina känslor är verkliga ändå. Var är din plats i det här förhållandet? Inte ändra på andra, nej visst, men det betyder inte att man ska begå våld på sig själv för att ge andra all plats de kan ta...

Jag tycker också att sambon verkar väldigt egocentrerad. Semlorna igen ... Även om man nu tror att det är Polarkakor man hittar i frysen, det kanske t o m ÄR Polarkakor, så trycker man väl inte i sig större delen av påsen? Det kan ju tänkas att partnern vill ha någon frukost också.

 

[cirkus]

Den @Petruska närstående SIAMESEN är mer av den här typen. Tittar på en som om man var något som [whatever] släpat in. Drygare uppsyn finns inte.

Ers majestät

@Petruska jag tror att orientaler och siameser är samma sorts kisse men i olika färg. Min sambo är inte jätteförtjust i mitt fluff som jag släpar hem, så senaste kattillskottet gav jag till honom i födelsedagspresent (=tips till petruskans partner). Han gillar sin katt

 

[Petruska]

Ers majestät

@Petruska jag tror att orientaler och siameser är samma sorts kisse men i olika färg. Min sambo är inte jätteförtjust i mitt fluff som jag släpar hem, så senaste kattillskottet gav jag till honom i födelsedagspresent (=tips till petruskans partner). Han gillar sin katt

Min partner vågar INTE ge mig en katt!

Jag funderar som sagt på ett marsvin.

Edit: Jag funderar på två marsvin, de ska inte vara ensamma.

 

[Thaliaste]

Jag benämner inte det med något särskilt ord, och jag har aldrig levt ett liv där jag enbart har haft mig själv att ta hänsyn till. Jag har alltid bott med andra människor, i lite olika bostadsformer. Och jag har alltid haft andra människor omkring mig, i ungdomen i skolan, som vuxen på jobb. Och jag har alltid haft grannar. Och det är överhuvudtaget folk överallt, på stan, i affärerna, på bussen osv.

Min utgångspunkt är inte "hur skulle jag nu ha gjort om jag vore ensam och hur måste jag nu göra när jag inte är det?", utan snarare "det här är läget, detta är villkoren, om det inte rullar på av sig självt, hur gör vi då?". Jag ser ärligt talat ingen större skillnad mellan nära relationer och livet ute på stan på den punkten. Om jag vore helt ensam ute, skulle jag kanske gå raskt i mitten av gatan, men på grund av alla andra går jag snarare i lite långsammare tempo på trottoaren. Jag ser inte att det är en kompromiss eller ens en anpassning värd namnet, snarare är det som att ha handskar på sig när det är kallt.

Det enda jag kan se som ens liknar en kompromiss, är ungefär som det där med tapeterna. Nu har jag turen att varken partner eller jag är så petiga med sådant, så det är lätt att acceptera något annat än förstahandsvalen för båda.

I sak så verkar vi ju se på det rätt lika, det jag inte begriper är varför det är så känsligt att kalla det att kompromissa. Jag tycker jag kompromissar mig igenom livet mest hela tiden Men för mig är det inte alls ett laddat ord heller, inte mer än att visa hänsyn typ. Så det är väl där det ligger.

Jag sätter gärna ord på saker och ting, det blir enklare att reflektera över saker och ting då och disktutera dem med andra.

 

[Petruska]

Jag tycker också att sambon verkar väldigt egocentrerad. Semlorna igen ... Även om man nu tror att det är Polarkakor man hittar i frysen, det kanske t o m ÄR Polarkakor, så trycker man väl inte i sig större delen av påsen? Det kan ju tänkas att partnern vill ha någon frukost också.

Jag är väl helt förfallen, men det enda jag reagerar på av de här exemplen (kanske har jag läst något lite slarvigt och missat något) är just semmelepisoden. Där hade jag blivit galen av ilska.

Tvätt i handfatet, russin till middag (fast jag hade gått efter hämtmat om det bara fanns russin) och servetter när det uppstår brist på toalettpapper, ser jag inga större problem med. Att handla 3-4 gånger om dagen, är rätt normalt för mig - dvs, vore jag hemma med en unge och det inte fanns mat, fick jag väl ta ungen under armen och gå och köpa något att äta.

Då har jag betydligt större problem att se mig själv tillsammans med TS, jag får nervösa ryckningar av hennes krav på ordning och struktur.

Men frågan är ju inte vem av dem som har "rätt". Frågan är väl hur man gör när man inte fungerar ihop, men ändå envisas med att bo ihop?

Jag förstår inte riktigt, varför TS så helt underkänner idén om att vara särbo. För mig låter det som den utan tvekan enklaste lösningen.

 

[Vallmo]

Jag tycker inte att de saker du berättat om här är lustiga små bagateller... Jag fick nästan andnöd när du berättade om hårborsten, en enda jäkla plats där du fick ha din ordning och han inte bara är och gräver i den han slarvar bort borsten också! Och då är jag en total slarver, som glömmer, tappar bort och helt enkelt inte bryr mig om massor av saker, så mitt hem allt som oftast närmast kan beskrivas som en sanitär olägenhet (), men den okänsligheten, den totala egocentreringen/ointresset, den ger mig halvt panik trots att jag ju inte på något sätt är påverkad av vad din sambo tar sig för...

Varför vill du vifta bort och minimera dina reaktioner efter tillräcklig tid har passerat för att du ska klara av det? Varför ska det vara något lustigt, att du blev så besviken och överkörd? Visst, det är enkla små vardagssaker det handlar om men dina känslor är verkliga ändå. Var är din plats i det här förhållandet? Inte ändra på andra, nej visst, men det betyder inte att man ska begå våld på sig själv för att ge andra all plats de kan ta...

Håller med!
Gud, är det min sambo vi pratar om!
Han satte sig vid MITT skrivbord för att rengöra SIN kamera med luftblås. Han var rädd om sitt eget.
Kan säga att dammet flög.....

Ts, bagatellisera inte och skratta inte bort!
Det är inte fel på dig och dina känslor.

 

[cirkus]

Min partner vågar INTE ge mig en katt!

Jag funderar som sagt på ett marsvin.

Edit: Jag funderar på två marsvin, de ska inte vara ensamma.

Det är roliga djur! Pratsamma små saker - enda minuset är att de lever ganska kort.

 

[cirkus]

Jag tänker också på semmelincidenten - och det där låter precis som när man har barn och ungdomar som bor hemma. Väldigt frustrerande och väldigt symptomatiskt på en person som inte riktigt tänker på andra än sig själv.

 

[Petruska]

I sak så verkar vi ju se på det rätt lika, det jag inte begriper är varför det är så känsligt att kalla det att kompromissa. Jag tycker jag kompromissar mig igenom livet mest hela tiden Men för mig är det inte alls ett laddat ord heller, inte mer än att visa hänsyn typ. Så det är väl där det ligger.

Jag sätter gärna ord på saker och ting, det blir enklare att reflektera över saker och ting då och disktutera dem med andra.

Jovisst, så sant. Men det förutsätter ju att det finns något att sätta ord på.

"Livet" är väl det ord som kommer för mig i det här sammanhanget. Det är så jag kallar det, livet. Jag lever.

 

[Lovisaleonora]

Jag sitter och tänker mig in i den här händelsen. Och inser att alla jag kan komma på faktiskt hade frågat. Först lagt märke till att oj, här var det bakat. Och sedan hojtat "Är det OK att jag tar av de här bullarna till frukost?".

Eller "Vill du ha av polarkakorna eller kan jag äta upp dem?"

 

[mandalaki]

Jag är väl helt förfallen, men det enda jag reagerar på av de här exemplen (kanske har jag läst något lite slarvigt och missat något) är just semmelepisoden. Där hade jag blivit galen av ilska.

Tvätt i handfatet, russin till middag (fast jag hade gått efter hämtmat om det bara fanns russin) och servetter när det uppstår brist på toalettpapper, ser jag inga större problem med. Att handla 3-4 gånger om dagen, är rätt normalt för mig - dvs, vore jag hemma med en unge och det inte fanns mat, fick jag väl ta ungen under armen och gå och köpa något att äta.

Då har jag betydligt större problem att se mig själv tillsammans med TS, jag får nervösa ryckningar av hennes krav på ordning och struktur.

Men frågan är ju inte vem av dem som har "rätt". Frågan är väl hur man gör när man inte fungerar ihop, men ändå envisas med att bo ihop?

Jag förstår inte riktigt, varför TS så helt underkänner idén om att vara särbo. För mig låter det som den utan tvekan enklaste lösningen.

Det är just semlorna jag menar ... Och jag är inte heller ute efter vem som har "rätt". Jag tror fortfarande som jag skrev i början av tråden, att de här båda parterna nog står för långt från varann för att klara att bo ihop.

 

[cirkus]

Om jag ska generalisera så är det enklare att bo ihop med en som funkar någotsånär som man själv gör. Vi har alltid varit ganska dåliga på att planera och strukturera, alla i min familij anser att jag var mycket mer chill innan stroken så jag antar att de har rätt och försöker att vara avspänd, men det är svårt ibland ändå - så jag tror att min sambos tålmodighet är en bra sak för vårt förhållande.

 

[escodobe]

Vi körde ett tag med checklista. En app där vi la in allt som skulle göras återkommande, men inte med exakta tidsangivelser om det inte behövs. Vi behöver tex diska varje dag, städa kattlådor varje dag och dammsuga hela lägenheten en gång i veckan. Du kunde sambon för det första se hur mycket jag gjorde varje dag som han aldrig fattade, och sen komma ihåg de bitar som han glömde bort varje eftermiddag när han kom hem och slappnade av efter jobbet. Jag kunde se att han faktiskt gör massa saker som jag i min tur glömt bort.

Efter ett tag med checklista har vi fått in bättre rutiner, och den behövs bara när vi är stressade numera. Dock funkar den metoden bara om man kan komma överens om en rimlig städnivå och båda faktiskt vill ta det ansvaret.

Åh vad är det där för app? Vad heter den?
Vi har ju båda gradvis tappat städdiciplinen sedan kombon flyttade och behöver styra upp oss lite. En app skulle kanske hjälpa?

 

[stjarnhimmel]

Haha.. Jag hakade också upp mig på semlorna.., men inte för det var semlor..
Utan även om det var köpebröd så tycker jag det är märkligt att trycka i sig en stor del av paketet,
Dvs inte tänka på vad sambon ville ha. Speciellt om det är sambon som handlar mest.

TS- vad säger din sambo själv? Tycker han inte det känns jobbigt? Eller är han glad att typ få bo på hotell med all-inklusive...?
Eller det är säkert taskigt av mig att kalla det all-inklusivehotell...

 

[lil-sis]

Nej, jag kan inte föreställa mig att de var lätta att missta för mackor. Men visst, jag inser att det finns vissa människor som faktiskt inte ser skillnad på bröd och semlebullar. Samtidigt antar jag att din sambo känner till att du är glutenintolerant och att du bakar för att slippa köpa dyrt och äckligt glutenfritt bröd i affären - eller rent av baka sådant som inte går att köpa. Då är man väl extra noga med vad man tar ur frysen? Det kanske bara är huvudlöst, men det är faktiskt även respektlöst att inte ens reflektera över det när man tar något ur frysen. Det tycker jag är av en helt annan vikt än sådana saker som städning och ordning hemma.

Jag håller med. Det är en annan sak än att vara rörig/ordningssam. Det skulle tom jag kunna tänka mig att kalla för brist på respekt.

 

[em-pirre]

Fast jag tror att hon menade @Sassy s pipsiames?

Det gör inte jag Din bild var ENORM

 

[stjarnhimmel]

Jag vill förtydliga mitt inlägg;
Jag fattar absolut att man kan ha olika inställning och rutiner till städning etc.
Men jg får bilden TS av att du gör det mesta hemma? Och då tycker jag att han borde reagera. Han märker ju själv att han äter mat-då måste det ju finnas en tanke om att någon måste köpa maten?

Och om man lever med någon vill man väl underlätta för personen?
Sen vet inte jag om det är du TS som inte släpper in din sambo eller om han känner att han inte vill göra ngt för att det måste göras på ditt sätt.

Men när det gäller de omtalade bullarna så tänker jag att man borde ju tänka lite före? Nu lät det som en tonåring som inte vill ta ansvar.

 

[gronboll]

semmelincidenten får mig att tänka på min andra hälft. Vi bor inte ihop men sen vi träffades så har jag handlat för det mesta, har jag vart och handlat innan jag åkt hem till mig så handlar jag det jag vet att han och hans barn behöver kommande dagarna. Gör jag mat så ser jag till att det finns mat till honom också. Gör jag smörgås på kvällen så gör jag några extra när jag ändå har allt framme för att han ska ha med sig till jobbet dagen efter osv..

Men när jag kommer hit så har han ALDRIG sett till att det jag vill ha finns hemma, dom har ätit upp "mina" grejer utan att han köpt nytt. Kommer jag hut sent på kvällen efter jobb så finns det aldrig mat även om han någon timme tidigare lagat mat. Och kommenterar jag det får jag bara ett: "Tänkte inte på det"

Han är inte elak.. han bara tänker inte! Och ibland funderar jag på om det är mer normalt att fungera som han gör än som jag gör. För mig är det självklart att tänka som jag gör för jag gör det egentligen utan att tänka, jag bara fungerar så att jag handlar inte bara till mig om jag är i affären. Och hans sätt har verkligen gjort mig många ggr...

 

[Inte_Ung]

Många verkar tro att terapi innebär att "gå och prata av sig" och så fungerar knappast någon terapiform.

Jag har gått i terapi 2 gånger.
Båda gångerna så var jag ledig hela perioden och gjorde absolut inget annat.
Terapi är ett stort och tungt eget arbete att utföra.
För mig så var det absolut värt det på alla sätt men man måste veta att framgången av det bygger på att man har ett mål med det och att man är beredd på att göra jobbet.

 

[Inte_Ung]

Jo, precis, men det skulle inte fungera för min sambo och det skulle kännas ganska jobbigt för mig med. Jag hade som förslag att vi skulle dela varandras kalendrar så att man vet när den andra inte är hemma på kvällen, men inte ens detta har vi fått till, så ett schema är helt klart överkurs.

Jag lever i ett långt förhållande och hade före det ett annat långt förhållande (mer än 10 år) och i båda dessa så har just kalendrar och scheman varit avgörande för att det skall fungera.
Särskilt när man har barn.
Jag har 3 barn och under en period så var det jag, min sambo och mitt ex som jonglerade vardagspuzzlet tillsammans.
Utan kalender och schema hade det varit totalt omöjligt för någon av oss 3 vuxna att få det hela att fungera med dagistider och skola och så.