Hur står man ut med varandras olikheter?

[Inte_Ung]

Men mina känslor för katterna är sådana att jag inte fattar att katter öht är så populära som husdjur. Jag tycker inte att de funkar särskilt bra i möblerade hem.

Jag lever numera med en hund i huset.
Den ligger här bredvid mig i soffan.
Hunden är underbart trevlig men definitivt inget som jag hade hittat på för egen del.

 

[mandalaki]

Ja den där @hendalaki vet du. Hen ska då alltid vara störst och värst.

Fast jag tror att hon menade @Sassy s pipsiames?

 

[Katti]

Oj, vad många inlägg som har kommit..! Jag har skummat lite, men får nog svara såhär lite allmänt.

Först och främst känner jag mig lite missförstådd av flera. Även om jag iofs förstår om jag uttryckt mig lite konstigt och har skrivit några inte helt färdigtänkta tankar. Självklart tycker jag att "mitt sätt" är enklare att leva efter, annars hade jag inte gjort det, men det innebär inte att jag tror/tycker att min sambo borde ta efter eller att jag tror att han också tycker att "mitt sätt" är enklare.. Jag vet att han försöker och det är uppenbart för mig att han också mår dåligt över situationen. Det enda sättet för oss att gå vidare är att mötas någonstans i mitten, vilket i så fall innebär att jag måste acceptera en del av hans livsstil. Och det är det som är så svårt för mig. Jag har ALDRIG sagt "det är väl bara att..." eller liknande till min sambo; det är bara tankar jag har tänkt för att jag tycker att det är svårt att ta till mig av min sambos livsstil. Jag tycker inte att jag är perfekt och fantastisk och att alla borde leva som jag. Jag tycker INTE att min sambo är "sämre och ska skärpa sig". Jag moraliserar inte. Jag gör verkligen inte det.

Jag får heller inte självmordstankar om det inte luktar ajax (ingen har påstått det iofs)... Jag har verkligen inte städmani. Det handlar inte om det. Ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om renlighet när jag tänker efter. När jag bodde själv så städade jag varannan vecka och det är ju inte så ofta om man jämför med många andra? Nog kan jag stå ut med lite skit i hörnen. Problemet är snarare det som någon klokt skrev om att när man inte mår bra så kan det bli ännu viktigare att ha lite ordning och reda omkring sig. Jag blir trött av att komma hem och känna att om jag ska ha rena kläder, ett hem med "acceptabel" städning och mat på bordet + matlåda till morgondagens lunch så måste jag troligast fixa det själv, för det ansvaret är inte min sambo så duktig på att ta, som jag upplever det. Kanske skulle han fixa det, på sitt sätt, om jag släppte ansvaret. Jag borde testa det. När han bodde själv så levde han inte i misär, men det hände att han åt russin till middag när han bommat att fixa middagsmat, att han använda servetter för att toapappret var slut och att han var tvungen att paniktvätta saker i handfatet. För mig är allt sådant jättesvårt att hantera. Jag blir stressad och trött. För mig känns det som att springa omkring och släcka eldar när man inte har planer och strukturer för saker och ting. Inte så att jag vill ha pedantfint hemma eller ett schema över varje aktivitet, men det känns mindre stressigt för mig att veta att det finns en tvättid på onsdag än att bara se tvättberget växa. Tvättberget i sig har jag inget problem med. Det kan gärna stå och svälla i badrummet. Det är den här allmänna röran och brist på struktur som får det att rasa ihop inuti mig. Vi är olika när det gäller det. Jag säger INTE att det ena är bättre än det andra. Jag konstaterar bara att vi är olika. Att det är okej. Och att nu krockar det på ett jobbigt sätt (för mig).

Antingen lever vi ju såhär eller också jobbar jag halvt ihjäl mig för att uppnå "min" ordning och reda i tillvaron. Så det är svårt. Jag är okej med att dra ett större lass hemma. Vill jag ha det lite extra glänsande så är det upp till mig att fixa det eftersom jag är den enda som vill ha det så. Inga konstigheter. Men det är all den där "röran" som stressar mig. För ett tag sedan bakade jag semlor (glutenrfia; kan inte köpa färdiga semlor, så bakning är i praktiken enda sättet att få en semla). Min sambo åt upp merparten av dem till frukost. Sådant kan göra mig "helt förstörd" i stunden. Det är så löjligt, men så är det. Ibland känns det som att jag måste tänka på allt. Det räckte inte att baka till fettisdagen utan jag måste också märka upp påsen med stora lappar "SEMLOR. ÄT EJ" och gömma dem. Typ. (jag har aldrig gjort detta som ni säkert förstår och obs att jag inte förväntar mig att han ska baka) Alla de här små bagatellerna, som var och en går att skratta åt, tömmer mig på energi. Det är mitt ansvar att tänka på varje liten detalj, känns det som ibland. Nu överdriver jag. Men ibland när jag är trött så är det så tankarna går och då blir jag så utmattad. När jag bodde själv var jag också stressad och trött emellanåt, men jag visste ju också att saker och ting var där jag lämnade de sist, att det fanns si och så många matlådor i frysen osv. Nu vet jag ingenting, för vi är två som lever sina liv i vårt hem. Det är svårare att ha koll och svårare att vila. Min hjärna snurrar hela tiden. Jag säger inte att det är bra eller att min sambo är en skurk som inte hjälper mig att upprätthålla "min" ordning. Jag konstaterar bara att det är såhär och att det inte funkar, för mig.

Det har varit väldigt givande att läsa den här tråden (det jag har hunnit läsa). Det är tröstande att se att många klarar av att leva i relationer där man är väldigt olika. Och jag har fått flera konrekta tips på hur man kan underlätta vardagen, så att säga. Jag har också fått en tankeställare nu när jag har fått det på pränt. Det min sambo och jag kan göra tillsammans för att underlätta för mig just nu är väl först och främst att prata mycket mer och att splitta upp arbetsuppgifterna på ett annat sätt, så att jag kan släppa saker som snurrar i huvudet helt i onödan. Det är inget problem för mig att ta all städning t,ex., men jag orkar nog inte det i längden om jag också ska tänka på tvätten, maten, inköpen, byta den där lampan, fixa med blommorna, säga till att semlorna inte är frukostmackor och så vidare. Det är INTE min sambos fel. Det är bara såhär. Och det måste vi såklart prata om. Han är bortrest t.o.m. söndag, så det får bli efter det.

Det är uppenbart att vi har problem med att kommunicera.. Vi borde få professionell hjälp med det. Jag är inte så säker på att det är något han vill gå med på. Men ja, jag måste verkligen försöka prata med honom på ett bättre sätt än hittills. Det är tuffa ämnen som är svåra för mig att ta upp eftersom det känns som att så mycket står på spel och jag vet att han också blir ledsen/upprörd.. Men ja, jag måste helt enkelt.

Att bli särbo igen ser jag inte som ett alternativ. Då är det rimligare att separarea faktiskt. Jag vill skaffa barn inom en hyfsat nära framtid och jag tänker inte bo ensam med en bebis, särskilt när jag inte ens har någon släkt i stan. Det är också helt osannolikt att han skulle vilja bli pappa under de omständigheterna (jag vill inte bli mamma under de omständigheterna; jag känner mig ensam redan som det är). Och visst vet jag att många barn växer upp med separareade föräldrar, men jag vill inte ge mitt ev. framtida barn en sådan splittrad uppväxt om jag kan undvika det. Det känns också jättekonstigt att bo isär om man ändå ska vara ihop, ärligt talat. Vem försöker man lura? Hade jag vuxna barn eller vore mycket ung så skulle särbolivet vara perfekt, men inte nu.

Och ja, jag mår inte bra (det har lite blandade orsaker). Jag har naturligtvis sökt hjälp för detta i omgångar, men som den som varit i samma sits vet så får man ingen hjälp i Sverige om man inte har allvarligt menade tankar om att ta sitt liv och/eller om man uppenbart skadar sig själv och/eller saknar arbetsförmåga. Om man, som jag, kan gå till jobbet nästan varje dag så får man ingen hjälp. Jag har därför under hösten gått i KBT-terapi hos en privat aktör, men jag fick avsluta det eftersom vi inte kom vidare. Det var terapeuten som tyckte att det var meningslöst och ville avsluta (jag blev ganska paff). Så just nu får jag ingen hjälp alls och jag har ingen förhoppning om att få det heller. För den med psykiska problem finns det ingen hjälp att få när det handlar om att öka sin livskvalité så att säga. Vården är inriktad på att låsa in knäppskallar som riskerar att skada andra och att rädda livet på de som är på väg att avsluta sina liv. Det är jättefint att folk peppar mig att söka hjälp. Jag skulle gärna göra det om det fanns hjälp att få, men det gör det alltså inte. det är också ältande och jobbigt att börja om med ytterligare en terapeut och jag orkar inte det just nu. Kanske sedan någon gång, om något år, tidigast.

Oj, nu blev mitt inlägg väldigt långt. Men ja, tack alla som har svarat. Jag har fått många nya tankar och insikter och jag hoppas och tror verkligen att vi kan ta oss ur den här svackan. Tack alla.

 

[mandalaki]

Semlorna ... Jag är mållös. Är han dum i hela huvudet?

 

[Katti]

Semlorna ... Jag är mållös. Är han dum i hela huvudet?

Nej, alltså jag förstår om det är en jättelöjlig bagatell att ta upp. Du behöver inte förlöjliga mig för det. Jag tycker naturligtvis inte att jag och min sambo ska gå isär för den sakens skull. Det är bara sådana här smågrejer som bygger upp och till slut gör mig trött. Vore jag lite mer ångestfri och sprudlande skulle vi såklart bara skratta åt det.

 

[Lovisaleonora]

Nej, alltså jag förstår om det är en jättelöjlig bagatell att ta upp. Du behöver inte förlöjliga mig för det. Jag tycker naturligtvis inte att jag och min sambo ska gå isär för den sakens skull. Det är bara sådana här smågrejer som bygger upp och till slut gör mig trött. Vore jag lite mer ångestfri och sprudlande skulle vi såklart bara skratta åt det.

Jag tror reaktionen var mot din sambo. Så korkad som han var i det fallet får man helt enkelt inte vara om man går upprätt... Är min reflektion.

 

[Katti]

Jag tror reaktionen var mot din sambo. Så korkad som han var i det fallet får man helt enkelt inte vara om man går upprätt... Är min reflektion.

Kanske ska förtydliga att det alltså rör sig om själva kardemummabullarna, som låg i en påse i frysen. Hade tänkt fylla dem och ha grädde på dem till fettisdagen. Då var de såklart lätta att missta för mackor, antar jag.

 

[Lovisaleonora]

Kanske ska förtydliga att det alltså rör sig om själva kardemummabullarna, som låg i en påse i frysen. Hade tänkt fylla dem och ha grädde på dem till fettisdagen. Då var de såklart lätta att missta för mackor, antar jag.

Ärligt talat. Nej.

 

[AgentCarter]

Oj, vad många inlägg som har kommit..! Jag har skummat lite, men får nog svara såhär lite allmänt.

Först och främst känner jag mig lite missförstådd av flera. Även om jag iofs förstår om jag uttryckt mig lite konstigt och har skrivit några inte helt färdigtänkta tankar. Självklart tycker jag att "mitt sätt" är enklare att leva efter, annars hade jag inte gjort det, men det innebär inte att jag tror/tycker att min sambo borde ta efter eller att jag tror att han också tycker att "mitt sätt" är enklare.. Jag vet att han försöker och det är uppenbart för mig att han också mår dåligt över situationen. Det enda sättet för oss att gå vidare är att mötas någonstans i mitten, vilket i så fall innebär att jag måste acceptera en del av hans livsstil. Och det är det som är så svårt för mig. Jag har ALDRIG sagt "det är väl bara att..." eller liknande till min sambo; det är bara tankar jag har tänkt för att jag tycker att det är svårt att ta till mig av min sambos livsstil. Jag tycker inte att jag är perfekt och fantastisk och att alla borde leva som jag. Jag tycker INTE att min sambo är "sämre och ska skärpa sig". Jag moraliserar inte. Jag gör verkligen inte det.

Jag får heller inte självmordstankar om det inte luktar ajax (ingen har påstått det iofs)... Jag har verkligen inte städmani. Det handlar inte om det. Ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om renlighet när jag tänker efter. När jag bodde själv så städade jag varannan vecka och det är ju inte så ofta om man jämför med många andra? Nog kan jag stå ut med lite skit i hörnen. Problemet är snarare det som någon klokt skrev om att när man inte mår bra så kan det bli ännu viktigare att ha lite ordning och reda omkring sig. Jag blir trött av att komma hem och känna att om jag ska ha rena kläder, ett hem med "acceptabel" städning och mat på bordet + matlåda till morgondagens lunch så måste jag troligast fixa det själv, för det ansvaret är inte min sambo så duktig på att ta, som jag upplever det. Kanske skulle han fixa det, på sitt sätt, om jag släppte ansvaret. Jag borde testa det. När han bodde själv så levde han inte i misär, men det hände att han åt russin till middag när han bommat att fixa middagsmat, att han använda servetter för att toapappret var slut och att han var tvungen att paniktvätta saker i handfatet. För mig är allt sådant jättesvårt att hantera. Jag blir stressad och trött. För mig känns det som att springa omkring och släcka eldar när man inte har planer och strukturer för saker och ting. Inte så att jag vill ha pedantfint hemma eller ett schema över varje aktivitet, men det känns mindre stressigt för mig att veta att det finns en tvättid på onsdag än att bara se tvättberget växa. Tvättberget i sig har jag inget problem med. Det kan gärna stå och svälla i badrummet. Det är den här allmänna röran och brist på struktur som får det att rasa ihop inuti mig. Vi är olika när det gäller det. Jag säger INTE att det ena är bättre än det andra. Jag konstaterar bara att vi är olika. Att det är okej. Och att nu krockar det på ett jobbigt sätt (för mig).

Antingen lever vi ju såhär eller också jobbar jag halvt ihjäl mig för att uppnå "min" ordning och reda i tillvaron. Så det är svårt. Jag är okej med att dra ett större lass hemma. Vill jag ha det lite extra glänsande så är det upp till mig att fixa det eftersom jag är den enda som vill ha det så. Inga konstigheter. Men det är all den där "röran" som stressar mig. För ett tag sedan bakade jag semlor (glutenrfia; kan inte köpa färdiga semlor, så bakning är i praktiken enda sättet att få en semla). Min sambo åt upp merparten av dem till frukost. Sådant kan göra mig "helt förstörd" i stunden. Det är så löjligt, men så är det. Ibland känns det som att jag måste tänka på allt. Det räckte inte att baka till fettisdagen utan jag måste också märka upp påsen med stora lappar "SEMLOR. ÄT EJ" och gömma dem. Typ. (jag har aldrig gjort detta som ni säkert förstår och obs att jag inte förväntar mig att han ska baka) Alla de här små bagatellerna, som var och en går att skratta åt, tömmer mig på energi. Det är mitt ansvar att tänka på varje liten detalj, känns det som ibland. Nu överdriver jag. Men ibland när jag är trött så är det så tankarna går och då blir jag så utmattad. När jag bodde själv var jag också stressad och trött emellanåt, men jag visste ju också att saker och ting var där jag lämnade de sist, att det fanns si och så många matlådor i frysen osv. Nu vet jag ingenting, för vi är två som lever sina liv i vårt hem. Det är svårare att ha koll och svårare att vila. Min hjärna snurrar hela tiden. Jag säger inte att det är bra eller att min sambo är en skurk som inte hjälper mig att upprätthålla "min" ordning. Jag konstaterar bara att det är såhär och att det inte funkar, för mig.

Det har varit väldigt givande att läsa den här tråden (det jag har hunnit läsa). Det är tröstande att se att många klarar av att leva i relationer där man är väldigt olika. Och jag har fått flera konrekta tips på hur man kan underlätta vardagen, så att säga. Jag har också fått en tankeställare nu när jag har fått det på pränt. Det min sambo och jag kan göra tillsammans för att underlätta för mig just nu är väl först och främst att prata mycket mer och att splitta upp arbetsuppgifterna på ett annat sätt, så att jag kan släppa saker som snurrar i huvudet helt i onödan. Det är inget problem för mig att ta all städning t,ex., men jag orkar nog inte det i längden om jag också ska tänka på tvätten, maten, inköpen, byta den där lampan, fixa med blommorna, säga till att semlorna inte är frukostmackor och så vidare. Det är INTE min sambos fel. Det är bara såhär. Och det måste vi såklart prata om. Han är bortrest t.o.m. söndag, så det får bli efter det.

Det är uppenbart att vi har problem med att kommunicera.. Vi borde få professionell hjälp med det. Jag är inte så säker på att det är något han vill gå med på. Men ja, jag måste verkligen försöka prata med honom på ett bättre sätt än hittills. Det är tuffa ämnen som är svåra för mig att ta upp eftersom det känns som att så mycket står på spel och jag vet att han också blir ledsen/upprörd.. Men ja, jag måste helt enkelt.

Att bli särbo igen ser jag inte som ett alternativ. Då är det rimligare att separarea faktiskt. Jag vill skaffa barn inom en hyfsat nära framtid och jag tänker inte bo ensam med en bebis, särskilt när jag inte ens har någon släkt i stan. Det är också helt osannolikt att han skulle vilja bli pappa under de omständigheterna (jag vill inte bli mamma under de omständigheterna; jag känner mig ensam redan som det är). Och visst vet jag att många barn växer upp med separareade föräldrar, men jag vill inte ge mitt ev. framtida barn en sådan splittrad uppväxt om jag kan undvika det. Det känns också jättekonstigt att bo isär om man ändå ska vara ihop, ärligt talat. Vem försöker man lura? Hade jag vuxna barn eller vore mycket ung så skulle särbolivet vara perfekt, men inte nu.

Och ja, jag mår inte bra (det har lite blandade orsaker). Jag har naturligtvis sökt hjälp för detta i omgångar, men som den som varit i samma sits vet så får man ingen hjälp i Sverige om man inte har allvarligt menade tankar om att ta sitt liv och/eller om man uppenbart skadar sig själv och/eller saknar arbetsförmåga. Om man, som jag, kan gå till jobbet nästan varje dag så får man ingen hjälp. Jag har därför under hösten gått i KBT-terapi hos en privat aktör, men jag fick avsluta det eftersom vi inte kom vidare. Det var terapeuten som tyckte att det var meningslöst och ville avsluta (jag blev ganska paff). Så just nu får jag ingen hjälp alls och jag har ingen förhoppning om att få det heller. För den med psykiska problem finns det ingen hjälp att få när det handlar om att öka sin livskvalité så att säga. Vården är inriktad på att låsa in knäppskallar som riskerar att skada andra och att rädda livet på de som är på väg att avsluta sina liv. Det är jättefint att folk peppar mig att söka hjälp. Jag skulle gärna göra det om det fanns hjälp att få, men det gör det alltså inte. det är också ältande och jobbigt att börja om med ytterligare en terapeut och jag orkar inte det just nu. Kanske sedan någon gång, om något år, tidigast.

Oj, nu blev mitt inlägg väldigt långt. Men ja, tack alla som har svarat. Jag har fått många nya tankar och insikter och jag hoppas och tror verkligen att vi kan ta oss ur den här svackan. Tack alla.

Har ni försökt ha schema? Inte det sexigaste men praktiskt och till slut blir det en rutin.

 

[AgentCarter]

Jag hade fö. lätt kunnat göra det med semlorna, en gång gjorde jag smörgåsar av genom mögligt bröd pga morgontrött.
Spydde lite sen (tog nog två bett) och är väldigt känslig för mögellukt numera

 

[mandalaki]

Nej, alltså jag förstår om det är en jättelöjlig bagatell att ta upp. Du behöver inte förlöjliga mig för det. Jag tycker naturligtvis inte att jag och min sambo ska gå isär för den sakens skull. Det är bara sådana här smågrejer som bygger upp och till slut gör mig trött. Vore jag lite mer ångestfri och sprudlande skulle vi såklart bara skratta åt det.

Bagatell? Tvärtom. Det var bland det sämsta jag har hört. Du sliter och bakar och han trycker i sig alltihop till frukost. Totalt respektlöst mot ditt arbete.

 

[Katti]

Bagatell? Tvärtom. Det var bland det sämsta jag har hört. Du sliter och bakar och han trycker i sig alltihop till frukost. Totalt respektlöst mot ditt arbete.

Hehe. Jag förstår att det blev som det blev. Det var inte lätt för honom att förutse att det fanns annat än bröd i frysen. Så jag klandrar honom inte. Men all energi rann av mig i den stunden jag upptäckte det. Och det händer sådana här grejer rätt ofta. Jag tror inte han riktigt förstår var all min trötthet kommer ifrån, men det bygger på på något sätt.

 

[Katti]

Har ni försökt ha schema? Inte det sexigaste men praktiskt och till slut blir det en rutin.

Nej, det har vi inte testat. Jag har på sätt och vis haft ett schema länge eftersom onsdag kväll är den enda veckodag då jag är hemma och kan tvätta. Så om det inte dyker upp något annat så "schemalägger" jag tvätten till onsdag. Det funkar ju för mig, men det är typexemplet på något som min sambo inte skulle ha lika lätt för eller bli hjälpt av. Schema är nog mer för sådana som är "som jag" och jag vet inte ens om jag skulle trivas med att ruta in livet så mycket, alltså trycka in fler aktiviteter än just tvätten.

 

[AgentCarter]

Nej, det har vi inte testat. Jag har på sätt och vis haft ett schema länge eftersom onsdag kväll är den enda veckodag då jag är hemma och kan tvätta. Så om det inte dyker upp något annat så "schemalägger" jag tvätten till onsdag. Det funkar ju för mig, men det är typexemplet på något som min sambo inte skulle ha lika lätt för eller bli hjälpt av. Schema är nog mer för sådana som är "som jag" och jag vet inte ens om jag skulle trivas med att ruta in livet så mycket, alltså trycka in fler aktiviteter än just tvätten.

Jag tänker inte schema för dig, utan för er.
Ex. Måndag- Katti lagar mat, sambo handlar mat utifrån lista. Tisdag- Katti städar vardagsrummet sambo tvättar osv.
Spalta upp alla grejer i huset och fördela jämnt.

 

[Vallmo]

Jag anser inte att uppmuntra någon att söka stöd hos någon utomstående är ett dugg skuldbeläggande. Jag tror att ALLA skulle ha nytta av att gå till terapeut ibland.
Sedan om andra inte tycker det, fine, det är upp till var och en, precis som allt annat.

Detta är verkligen off topic , men...... min uppfattning OCH min personliga och professionella (jobbar med psykvård) erfarenhet är att terapi verkligen inte något för alla.
En del är inte mottagliga, andra är för sköra.
Ibland är vissa terapiformer mer eller mindre lämpliga eller framgångsrika.
Många verkar tro att terapi innebär att "gå och prata av sig" och så fungerar knappast någon terapiform.
Då talar man istället om samtalsstöd.
För vissa kan terapi vara enormt ångestskapande och inte alls lämpligt.

Varför svarar jag på detta?
Jag tror jag stör mig enormt på dina generaliseringar och att du vill ge intryck av att du vet hur det ÄR.
För alla!

Jag brukar inte vara någon som märker ord men av någon anledning går jag igång på detta.
Jag får väl försöka undersöka vad det handlar om, tror jag.

 

[Katti]

Jag tänker inte schema för dig, utan för er.
Ex. Måndag- Katti lagar mat, sambo handlar mat utifrån lista. Tisdag- Katti städar vardagsrummet sambo tvättar osv.
Spalta upp alla grejer i huset och fördela jämnt.

Jo, precis, men det skulle inte fungera för min sambo och det skulle kännas ganska jobbigt för mig med. Jag hade som förslag att vi skulle dela varandras kalendrar så att man vet när den andra inte är hemma på kvällen, men inte ens detta har vi fått till, så ett schema är helt klart överkurs.

 

[Viva]

Att bli särbo igen ser jag inte som ett alternativ. Då är det rimligare att separarea faktiskt. Jag vill skaffa barn inom en hyfsat nära framtid och jag tänker inte bo ensam med en bebis, särskilt när jag inte ens har någon släkt i stan. Det är också helt osannolikt att han skulle vilja bli pappa under de omständigheterna (jag vill inte bli mamma under de omständigheterna; jag känner mig ensam redan som det är).

Med all respekt för att människor är olika och allt det där men skulle du känna dig bekväm med att bli mamma under de omständigheter ni har nu? Utifrån det du beskriver kommer eventuell barn bli ännu ett av dina ansvarsområden, skulle du ens kunna lita på att han planerar att ha mat hemma till barnet om du är borta några dagar?

 

[Katti]

Detta är verkligen off topic , men...... min uppfattning OCH min personliga och professionella (jobbar med psykvård) erfarenhet är att terapi verkligen inte något för alla.
En del är inte mottagliga, andra är för sköra.
Ibland är vissa terapiformer mer eller mindre lämpliga eller framgångsrika.
Många verkar tro att terapi innebär att "gå och prata av sig" och så fungerar knappast någon terapiform.
Då talar man istället om samtalsstöd.
För vissa kan terapi vara enormt ångestskapande och inte alls lämpligt.

Varför svarar jag på detta?
Jag tror jag stör mig enormt på dina generaliseringar och att du vill ge intryck av att du vet hur det ÄR.
För alla!

Jag brukar inte vara någon som märker ord men av någon anledning går jag igång på detta.
Jag får väl försöka undersöka vad det handlar om, tror jag.

Intressant att höra. Jag har föreställt mig att det kan vara bra för "alla" att lära känna sig själv och sina tankemönster lite på djupet. Att det kan vara personligt utvecklande liksom. Jag känner flera som har gått psykologprogrammet och då har det ingått i deras utbildning att själva gå i terapi. Jag har trott att syftet med detta är just den där "lära känna"-biten (alla lär ju knappast ha haft en specifik frågeställninga tt jobba kring). Men intressant att höra att terapi i en del fall är helt olämpligt! Själv vill jag verkligen inte gå i terapi just nu, med tanke på att jag precis har gått i en helt misslyckas terapi och nu vill jag vara i fred en stund..

 

[Thaliaste]

Kanske ska förtydliga att det alltså rör sig om själva kardemummabullarna, som låg i en påse i frysen. Hade tänkt fylla dem och ha grädde på dem till fettisdagen. Då var de såklart lätta att missta för mackor, antar jag.

Fast även om det var mackor hade jag inte på egen hand ätit upp merparten av vad min partner bakat. Det var riktigt tanklöst.

Annars förstår jag din partner lite, det kan visst vara rationellt och vara ett skönt liv att inte planera och ha kontroll på allt, så där har du fel

Uppenbart är att ni har väldigt olika behov, och jag tror att ni måste vara väldigt specifika i er överenskommelse om ni ska kunna mötas på halva vägen. Kort sagt: gör upp scheman. Där kommer ni överens om er gemensamma nivå på saker och ting, t ex hur ofta det ska dammsugas, tvättas, veckans matdagar (med lagad mat, ej fil eller mackor) m.m. Sätt upp ett datum redan från början några veckor/månader bort och först DÅ får ni börja ändra i schemat. Tills dess ska vardera part bara följa överenskommelsen utan tjafs åt det ena eller andra hållet.

Kan kännas lite torrt och tråkigt med scheman, men kan ändå funka bättre att göra det "för att det ska göras" än att följa principen "den som tycker att det behövs" när ni står så väldigt långt ifrån varandra i att tycka att behov finns.

 

[Sassy]

Nej, det har vi inte testat. Jag har på sätt och vis haft ett schema länge eftersom onsdag kväll är den enda veckodag då jag är hemma och kan tvätta. Så om det inte dyker upp något annat så "schemalägger" jag tvätten till onsdag. Det funkar ju för mig, men det är typexemplet på något som min sambo inte skulle ha lika lätt för eller bli hjälpt av. Schema är nog mer för sådana som är "som jag" och jag vet inte ens om jag skulle trivas med att ruta in livet så mycket, alltså trycka in fler aktiviteter än just tvätten.

Vi körde ett tag med checklista. En app där vi la in allt som skulle göras återkommande, men inte med exakta tidsangivelser om det inte behövs. Vi behöver tex diska varje dag, städa kattlådor varje dag och dammsuga hela lägenheten en gång i veckan. Du kunde sambon för det första se hur mycket jag gjorde varje dag som han aldrig fattade, och sen komma ihåg de bitar som han glömde bort varje eftermiddag när han kom hem och slappnade av efter jobbet. Jag kunde se att han faktiskt gör massa saker som jag i min tur glömt bort.

Efter ett tag med checklista har vi fått in bättre rutiner, och den behövs bara när vi är stressade numera. Dock funkar den metoden bara om man kan komma överens om en rimlig städnivå och båda faktiskt vill ta det ansvaret.