Hur står man ut med varandras olikheter?

[TygerTyger]

Det kryper i hela kroppen när jag läser dina beskrivningar. Din sambo framstår för mig som ett slött och själviskt barn. Jag har varit i en liknande relation själv för flera år sedan och herregud så glad jag är över att jag till slut släppte alla tankar på att vi skulle kunna hitta någon lösning där båda anpassade sig. Han kunde inte anpassa sig för han kunde aldrig ta in att någon annan än han var viktig (även om han också kunde spela med och se bekymrad ut eller till och med gråta när vi skulle prata om problemet för femtonde gången).

Livet är för kort.

 

[Katti]

Med all respekt för att människor är olika och allt det där men skulle du känna dig bekväm med att bli mamma under de omständigheter ni har nu? Utifrån det du beskriver kommer eventuell barn bli ännu ett av dina ansvarsområden, skulle du ens kunna lita på att han planerar att ha mat hemma till barnet om du är borta några dagar?

Jag skulle inte vilja ha barn nu i denna sekund eftersom jag själv mår så dåligt och har sådan ångest. Men jag tänker på något-några års perspektiv. Jag och min sambo har i alla fall varit tillsammans i närmare fem år och vi känner varandra på djupet. Nu framkommer ju bara en massa gnäll och skit i den här tråden eftersom jag har öst ur mig en massa. Men det finns ju bra saker också. Jag tror att vi kan hitta tillbaka till det, särskilt när jag har repat mig lite från all ångest jag har. Min sambo är ingen galning. Han skulle aldrig låta ett barn fara illa. Men han skulle lösa det på sitt sätt och hålla ordning på sitt sätt och han skulle garanterat glömma ungens födelsedag och sådana saker, för att han inte håller reda på någons födelsedag. Jag tror inte att han skulle bli en dålig pappa. Han är den mest omtänksamma och gulliga jag vet. Och han är t.ex. oerhört bra med sina syskonbarn. Han har alltid varit oerhört noga med precis allt runt dem och deras säkerhet så fort vi har haft dem på besök och han är alltid oerhört omtänksam och noga med att underhålla kompisars barn när de hälsar på. Han ser alltid barnen och leker och skojar. Han är bra mycket bättre och säkrare med barn än vad jag är.. Inte för att jag skulle glömma att mata en unge heller. Men ja.

 

[Katti]

Det kryper i hela kroppen när jag läser dina beskrivningar. Din sambo framstår för mig som ett slött och själviskt barn. Jag har varit i en liknande relation själv för flera år sedan och herregud så glad jag är över att jag till slut släppte alla tankar på att vi skulle kunna hitta någon lösning där båda anpassade sig. Han kunde inte anpassa sig för han kunde aldrig ta in att någon annan än han var viktig (även om han också kunde spela med och se bekymrad ut eller till och med gråta när vi skulle prata om problemet för femtonde gången).

Livet är för kort.

Tråkigt att höra om ditt ex. Alltså, tvärtemot vad det kanske framstår som här så är min sambo den mest osjälviska och omtänksamma person jag har träffat. Han bryr sig mycket mer om andra än om sig själv och sin hälsa. Jag vill ofta ruska om honom för att han är sådan, för han är så lätt att utnyttja av kollegor och andra. Han är lite för snäll. 100% av gångerna han gör något som irriterar mig är det helt omedvetet. Det finns ingenting ont eller själviskt i honom. Det gör mig lite lättare nu när jag skriver det faktiskt. Jag borde påminne mig om det varje gång istället för att bara lagra irritationen.

 

[AgentCarter]

Vi körde ett tag med checklista. En app där vi la in allt som skulle göras återkommande, men inte med exakta tidsangivelser om det inte behövs. Vi behöver tex diska varje dag, städa kattlådor varje dag och dammsuga hela lägenheten en gång i veckan. Du kunde sambon för det första se hur mycket jag gjorde varje dag som han aldrig fattade, och sen komma ihåg de bitar som han glömde bort varje eftermiddag när han kom hem och slappnade av efter jobbet. Jag kunde se att han faktiskt gör massa saker som jag i min tur glömt bort.

Efter ett tag med checklista har vi fått in bättre rutiner, och den behövs bara när vi är stressade numera. Dock funkar den metoden bara om man kan komma överens om en rimlig städnivå och båda faktiskt vill ta det ansvaret.

Vad använde ni för app?

 

[Viva]

Jag skulle inte vilja ha barn nu i denna sekund eftersom jag själv mår så dåligt och har sådan ångest. Men jag tänker på något-några års perspektiv. Jag och min sambo har i alla fall varit tillsammans i närmare fem år och vi känner varandra på djupet. Nu framkommer ju bara en massa gnäll och skit i den här tråden eftersom jag har öst ur mig en massa. Men det finns ju bra saker också. Jag tror att vi kan hitta tillbaka till det, särskilt när jag har repat mig lite från all ångest jag har. Min sambo är ingen galning. Han skulle aldrig låta ett barn fara illa. Men han skulle lösa det på sitt sätt och hålla ordning på sitt sätt och han skulle garanterat glömma ungens födelsedag och sådana saker, för att han inte håller reda på någons födelsedag. Jag tror inte att han skulle bli en dålig pappa. Han är den mest omtänksamma och gulliga jag vet. Och han är t.ex. oerhört bra med sina syskonbarn. Han har alltid varit oerhört noga med precis allt runt dem och deras säkerhet så fort vi har haft dem på besök och han är alltid oerhört omtänksam och noga med att underhålla kompisars barn när de hälsar på. Han ser alltid barnen och leker och skojar. Han är bra mycket bättre och säkrare med barn än vad jag är.. Inte för att jag skulle glömma att mata en unge heller. Men ja.

Jag har inte påstått att han är en galning och han har alldeles säkert goda sidor, de har faktiskt de flesta människor. Jag ställer mig bara tveksam till att en människa som inte klarar av att arbeta tillsammans med dig för att lösa de problem ni har nu som bevisligen får dig att må dåligt helt plötsligt blir en ansvarstagande förälder som alltid kommer ihåg att ta ansvar och fixa saker för barnet. Vilket du å andra sidan inte heller påstår, i och med att han inte ens skulle komma ihåg att fira sitt barns födelsedag.

 

[TygerTyger]

Tråkigt att höra om ditt ex. Alltså, tvärtemot vad det kanske framstår som här så är min sambo den mest osjälviska och omtänksamma person jag har träffat. Han bryr sig mycket mer om andra än om sig själv och sin hälsa. Jag vill ofta ruska om honom för att han är sådan, för han är så lätt att utnyttja av kollegor och andra. Han är lite för snäll. 100% av gångerna han gör något som irriterar mig är det helt omedvetet. Det finns ingenting ont eller själviskt i honom. Det gör mig lite lättare nu när jag skriver det faktiskt. Jag borde påminne mig om det varje gång istället för att bara lagra irritationen.

Vad skönt att höra att han inte menar något illa. Frågan är om det räcker i längden, om han t ex glömmer bort dig och era hypotetiska barn för att någon på jobbet behövde hjälp med något eller han fastnar i en konversation med en granne och missar att hämta på dagis. Eller han är hungrig på eftermiddagen och äter upp hela familjens middag.

 

[Mabuse]

Nu undrar jag var denna luftballongstapet finns?

Jag säger bara tapetorama...

 

[Philosophia]

Kanske ska förtydliga att det alltså rör sig om själva kardemummabullarna, som låg i en påse i frysen. Hade tänkt fylla dem och ha grädde på dem till fettisdagen. Då var de såklart lätta att missta för mackor, antar jag.

Nej, jag kan inte föreställa mig att de var lätta att missta för mackor. Men visst, jag inser att det finns vissa människor som faktiskt inte ser skillnad på bröd och semlebullar. Samtidigt antar jag att din sambo känner till att du är glutenintolerant och att du bakar för att slippa köpa dyrt och äckligt glutenfritt bröd i affären - eller rent av baka sådant som inte går att köpa. Då är man väl extra noga med vad man tar ur frysen? Det kanske bara är huvudlöst, men det är faktiskt även respektlöst att inte ens reflektera över det när man tar något ur frysen. Det tycker jag är av en helt annan vikt än sådana saker som städning och ordning hemma.

 

[Thaliaste]

Sen kanske ordet "kompromiss" som Petruska påpekade inte är det bästa i sammanhanget men jag hittar liksom inget bättre (och försöker lite grann definiera ordet - många här verkar tänka lite annorlunda kring vad det innebär att "kompromissa" än vad jag har gjort tidigare).

"Kompromiss betyder ungefär detsamma som ömsesidiga eftergifter." Hmm, alltså blir "ensidig kompromiss" lite av en paradox.

Jag har ungefär samma känsla som du inför ordet kompromiss som jag uppfattar att du har, att det handlar om att jämka ihop sig med andra människor man har i sin närhet, t ex en partner. Inte att man medvetet iscensätter ett förhandlingsspel, utan att man från båda håll gör saker/har saker/upplever saker man inte hade gjort om man inte hade levt tillsammans med sin partner. Och att det finns olika grader av det.

Jag blir lite nyfiken på vad alla som ogillar kompromisser, @Petruska m.fl., lägger i ordet? Och vad benämner ni det att göra saker/acceptera saker man inte hade gjort på det sättet om man bara hade sig själv att ta hänsyn till?

 

[Katti]

Jag har inte påstått att han är en galning och han har alldeles säkert goda sidor, de har faktiskt de flesta människor. Jag ställer mig bara tveksam till att en människa som inte klarar av att arbeta tillsammans med dig för att lösa de problem ni har nu som bevisligen får dig att må dåligt helt plötsligt blir en ansvarstagande förälder som alltid kommer ihåg att ta ansvar och fixa saker för barnet. Vilket du å andra sidan inte heller påstår, i och med att han inte ens skulle komma ihåg att fira sitt barns födelsedag.

Du skrev "skulle du ens kunna lita på att han planerar att ha mat hemma till barnet om du är borta några dagar". En man som är kapabel att låta sina barn svälta ihjäl för att mamman är bortrest några dagar tycker jag känns helt spritt språngande galen. Jag tror verkligen inte att det är realistiskt att en part i ett förhållande ska komma ihåg att ta allt ansvar och fixa alla saker. Han kommer säkert att brista på vissa punkter och jag på andra. Man kan inte vara perfekt. Men i det stora hela har jag svårt att tro att ett ev. barn skulle fara illa. Självklart är det helt grundläggande att vi kommunicerar bättre innan vi tar ett sådant här steg. Men som det har visat sig i den här tråden så finns det massor av människor som har samma inställning till saker som min sambo, så det är väl inte helt ovanligt att man är tankspridd och gör saker lite mer "hipp som happ". Och det är väl inget handikappande i sig. Om jag ska ta exemplet med tvätten så tvättar alltså min sambo när han upptäcker att kläderna börjar ta slut och jag tvättar varannan onsdag för att jag är mer fyrkantig. Men tvätten blir ju tvättad oavsett. Det finns säkert tusen sätt att vara förälder på. Jag är inte ens förälder så jag vet inte ens hur jag skulle vara i den rollen. Mitt föräldrasätt kan vara bra eler dåligt, jag har ingen aning. Har ingen aning om hur min sambo skulle funka i den rollen heller. Vet någon det?

 

[Vallmo]

Intressant att höra. Jag har föreställt mig att det kan vara bra för "alla" att lära känna sig själv och sina tankemönster lite på djupet. Att det kan vara personligt utvecklande liksom. Jag känner flera som har gått psykologprogrammet och då har det ingått i deras utbildning att själva gå i terapi. Jag har trott att syftet med detta är just den där "lära känna"-biten (alla lär ju knappast ha haft en specifik frågeställninga tt jobba kring). Men intressant att höra att terapi i en del fall är helt olämpligt! Själv vill jag verkligen inte gå i terapi just nu, med tanke på att jag precis har gått i en helt misslyckas terapi och nu vill jag vara i fred en stund..

Jo, terapi kan faktiskt vara olämpligt för en del eller i vissa skeenden i livet.
Vad roligt att du är öppen och vill veta hur!
Nu tror jag inte att det är så för dig för du verkar vara en reflekterande person som kan vara hyfsat objektiv när det gäller dig själv.
För personer med svåra trauman kan det till exempel vara riskfyllt att i vissa skeden prata om för svåra saker.
Det krävs hyfsat mående för att dra upp svåra saker och kunna stå ut.
Ibland kan pratandet bli ett ältande som hindrar en att komma vidare.

För psykopater och narcissister är det helt verkningslöst. De är inte intresserade eller motiverade.

Jag förstår att du inte är sugen på terapi just nu. Man behöver mellanrum.

Jag känner igen så mycket själv av det du skriver i tråden och känslorna däremellan.
Jag skulle kunnat skriva något liknande.
Det är så mycket runt om kring och processen är svår att förklara men jag tror att jag kan sätta mig in i hur den kan vara. Jag känner igen mig....

KBT är framgångsrikt när man vill förändra beteende, så jag förstår att det inte funkade.
Det verkar inte vara DITT problem, snarare HANS.
KBT funkade inte för mig heller....
Jag har fått bra hjälp med en annan form av terapi som är lite mer psykodynamiskt inriktad och man arbetar i grupp och enskilt. du kan PM:a om du vill veta mer.

Jag hade blivit galen över semlorna!

 

[mandalaki]

Nej, jag kan inte föreställa mig att de var lätta att missta för mackor. Men visst, jag inser att det finns vissa människor som faktiskt inte ser skillnad på bröd och semlebullar. Samtidigt antar jag att din sambo känner till att du är glutenintolerant och att du bakar för att slippa köpa dyrt och äckligt glutenfritt bröd i affären - eller rent av baka sådant som inte går att köpa. Då är man väl extra noga med vad man tar ur frysen? Det kanske bara är huvudlöst, men det är faktiskt även respektlöst att inte ens reflektera över det när man tar något ur frysen. Det tycker jag är av en helt annan vikt än sådana saker som städning och ordning hemma.

Bryr man sig det minsta lilla så ser man om en rund bulle är hembakt eller från affären, skulle jag säga.

 

[Azalea]

Detta är verkligen off topic , men...... min uppfattning OCH min personliga och professionella (jobbar med psykvård) erfarenhet är att terapi verkligen inte något för alla.
En del är inte mottagliga, andra är för sköra.
Ibland är vissa terapiformer mer eller mindre lämpliga eller framgångsrika.
Många verkar tro att terapi innebär att "gå och prata av sig" och så fungerar knappast någon terapiform.
Då talar man istället om samtalsstöd.
För vissa kan terapi vara enormt ångestskapande och inte alls lämpligt.

Varför svarar jag på detta?
Jag tror jag stör mig enormt på dina generaliseringar och att du vill ge intryck av att du vet hur det ÄR.
För alla!

Jag brukar inte vara någon som märker ord men av någon anledning går jag igång på detta.
Jag får väl försöka undersöka vad det handlar om, tror jag.

Ja jag stör dig uppenbarligen väldigt, och kan förmodligen inte säga något mer för att få dig att förstå vad jag menar, så vi släpper det.

 

[Katti]

Nej, jag kan inte föreställa mig att de var lätta att missta för mackor. Men visst, jag inser att det finns vissa människor som faktiskt inte ser skillnad på bröd och semlebullar. Samtidigt antar jag att din sambo känner till att du är glutenintolerant och att du bakar för att slippa köpa dyrt och äckligt glutenfritt bröd i affären - eller rent av baka sådant som inte går att köpa. Då är man väl extra noga med vad man tar ur frysen? Det kanske bara är huvudlöst, men det är faktiskt även respektlöst att inte ens reflektera över det när man tar något ur frysen. Det tycker jag är av en helt annan vikt än sådana saker som städning och ordning hemma.

Alltså. Hehe. Det är bara jag som är glutenintolerant, men när det gäller bröd så äter vi båda glutenfritt allt som oftast. Jag har frågat honom varför han gör det, inte för att det stör mig då, utan för att glutenfritt är så mycket äckligare och han behöver ju inte äta samma bröd som jag om han inte vill. Min sambo har då svarat att det är för jobbigt att ha olika sorter och att veta vilken som fattas hemma när man ska handla o.s.v. Jag har inte tänkt så mycket på det, men nu när jag skriver det så känns det ju rätt hemskt på olika sätt att det känns så jobbigt att hålla reda på 2 olika sorters bröd att man helt enkelt ger upp och börjar äta den äckliga sorten för att det är enklast. Jag skäms lite när jag skriver det, men jag tror att han är rädd för min reaktion om han skulle råka äta upp allt mitt glutenfria bröd av misstag för att han är så tankspridd, så därför kör han också glutenfritt så att det bara finns den sorten och den alltid finns hemma. Vi borde kanske styra upp det där med glutenfritt igen, fixa någon egen hylla för gott bröd eller något.

 

[Mabuse]

Nej, jag kan inte föreställa mig att de var lätta att missta för mackor. Men visst, jag inser att det finns vissa människor som faktiskt inte ser skillnad på bröd och semlebullar. Samtidigt antar jag att din sambo känner till att du är glutenintolerant och att du bakar för att slippa köpa dyrt och äckligt glutenfritt bröd i affären - eller rent av baka sådant som inte går att köpa. Då är man väl extra noga med vad man tar ur frysen? Det kanske bara är huvudlöst, men det är faktiskt även respektlöst att inte ens reflektera över det när man tar något ur frysen. Det tycker jag är av en helt annan vikt än sådana saker som städning och ordning hemma.

Om man inte märker någon skillnad på vanligt frukostbröd och glutenfria kardemummabullar, så är det kanske bäst att ta för vana att alltid dubbelkolla vad det är man äter. Och om det är något man borde äta. För sin egen säkerhets skull, om inte annat.

TS, jag tycker inte alls du överreagerar. Din sambo må vara en trevlig och rar person, men att dela hushåll med honom skulle göra den bäste trött och aggressiv. Det är en gåta för mig hur du står utan att dagligen få raseriutbrott på honom. Semmelhistorien exempelvis skulle ha fått mig att gå i taket, så blind kan man bara inte vara om man ska dela hushåll med någon och ha tillträde till deras saker. Klarar han inte det så får han väl bo själv med russinmiddagar, handfatstvätt och servetttoalettpapper.

 

[Vallmo]

Nej, alltså jag förstår om det är en jättelöjlig bagatell att ta upp. Du behöver inte förlöjliga mig för det. Jag tycker naturligtvis inte att jag och min sambo ska gå isär för den sakens skull. Det är bara sådana här smågrejer som bygger upp och till slut gör mig trött. Vore jag lite mer ångestfri och sprudlande skulle vi såklart bara skratta åt det.

Jag tror inte det där om semlorna var ett förlöjligande.... utan snarare en bekräftelse till dig.
Det är bara ett bevis på att han inte ens i sånt smått kan ens ta sig det lilla besväret att tänka på dig.
Jag tycker det säger rätt mycket om en person.....
Och, ja, jag hade blivit skitsur.

Antagligen är jag en riktig suris!

 

[Lovisaleonora]

Ärligt talat, ts. Ju mer du skriver om din sambo desto rövigare tycker jag han är. Som att leva med ett förvuxet och omoget barn som inte kan tänka på någon annan än sig själv och sina behov.

 

[Monstermom]

Alla de här små bagatellerna, som var och en går att skratta åt, tömmer mig på energi.

Jag tycker inte att de saker du berättat om här är lustiga små bagateller... Jag fick nästan andnöd när du berättade om hårborsten, en enda jäkla plats där du fick ha din ordning och han inte bara är och gräver i den han slarvar bort borsten också! Och då är jag en total slarver, som glömmer, tappar bort och helt enkelt inte bryr mig om massor av saker, så mitt hem allt som oftast närmast kan beskrivas som en sanitär olägenhet (), men den okänsligheten, den totala egocentreringen/ointresset, den ger mig halvt panik trots att jag ju inte på något sätt är påverkad av vad din sambo tar sig för...

Varför vill du vifta bort och minimera dina reaktioner efter tillräcklig tid har passerat för att du ska klara av det? Varför ska det vara något lustigt, att du blev så besviken och överkörd? Visst, det är enkla små vardagssaker det handlar om men dina känslor är verkliga ändå. Var är din plats i det här förhållandet? Inte ändra på andra, nej visst, men det betyder inte att man ska begå våld på sig själv för att ge andra all plats de kan ta...

 

[labb]

Du skrev "skulle du ens kunna lita på att han planerar att ha mat hemma till barnet om du är borta några dagar". En man som är kapabel att låta sina barn svälta ihjäl för att mamman är bortrest några dagar tycker jag känns helt spritt språngande galen. Jag tror verkligen inte att det är realistiskt att en part i ett förhållande ska komma ihåg att ta allt ansvar och fixa alla saker. Han kommer säkert att brista på vissa punkter och jag på andra. Man kan inte vara perfekt. Men i det stora hela har jag svårt att tro att ett ev. barn skulle fara illa. Självklart är det helt grundläggande att vi kommunicerar bättre innan vi tar ett sådant här steg. Men som det har visat sig i den här tråden så finns det massor av människor som har samma inställning till saker som min sambo, så det är väl inte helt ovanligt att man är tankspridd och gör saker lite mer "hipp som happ". Och det är väl inget handikappande i sig. Om jag ska ta exemplet med tvätten så tvättar alltså min sambo när han upptäcker att kläderna börjar ta slut och jag tvättar varannan onsdag för att jag är mer fyrkantig. Men tvätten blir ju tvättad oavsett. Det finns säkert tusen sätt att vara förälder på. Jag är inte ens förälder så jag vet inte ens hur jag skulle vara i den rollen. Mitt föräldrasätt kan vara bra eler dåligt, jag har ingen aning. Har ingen aning om hur min sambo skulle funka i den rollen heller. Vet någon det?

Det kan ju bli som när en man skulle lägga ungarna när frun var borta, frun ringde på kvällen och frågade hur det gått och mannen svarade att en hade varit lite bråkig men det löste sig. När frun kom hem sent på natten så låg även en kompis till barnen nedbäddad

Hittar ni bara en lösning som ni båda trivs med lär inte något kommande barn ta skada, det är jag helt övertygad om.

 

[Petruska]

Jag har ungefär samma känsla som du inför ordet kompromiss som jag uppfattar att du har, att det handlar om att jämka ihop sig med andra människor man har i sin närhet, t ex en partner. Inte att man medvetet iscensätter ett förhandlingsspel, utan att man från båda håll gör saker/har saker/upplever saker man inte hade gjort om man inte hade levt tillsammans med sin partner. Och att det finns olika grader av det.

Jag blir lite nyfiken på vad alla som ogillar kompromisser, @Petruska m.fl., lägger i ordet? Och vad benämner ni det att göra saker/acceptera saker man inte hade gjort på det sättet om man bara hade sig själv att ta hänsyn till?

Jag benämner inte det med något särskilt ord, och jag har aldrig levt ett liv där jag enbart har haft mig själv att ta hänsyn till. Jag har alltid bott med andra människor, i lite olika bostadsformer. Och jag har alltid haft andra människor omkring mig, i ungdomen i skolan, som vuxen på jobb. Och jag har alltid haft grannar. Och det är överhuvudtaget folk överallt, på stan, i affärerna, på bussen osv.

Min utgångspunkt är inte "hur skulle jag nu ha gjort om jag vore ensam och hur måste jag nu göra när jag inte är det?", utan snarare "det här är läget, detta är villkoren, om det inte rullar på av sig självt, hur gör vi då?". Jag ser ärligt talat ingen större skillnad mellan nära relationer och livet ute på stan på den punkten. Om jag vore helt ensam ute, skulle jag kanske gå raskt i mitten av gatan, men på grund av alla andra går jag snarare i lite långsammare tempo på trottoaren. Jag ser inte att det är en kompromiss eller ens en anpassning värd namnet, snarare är det som att ha handskar på sig när det är kallt.

Det enda jag kan se som ens liknar en kompromiss, är ungefär som det där med tapeterna. Nu har jag turen att varken partner eller jag är så petiga med sådant, så det är lätt att acceptera något annat än förstahandsvalen för båda.