Hur slutar man vara avundsjuk?

Fast riktigt så utanför som du verkar tro har jag inte varit. Jag har haft vänner under åren, har fortfarande, men jag har inte de där riktiga vännerna bara. En sådan vän man kan prata om allt med, som ställer upp och det verkligen är ge och ta relation och inte bara en ta relation.
Att jag är frågvis hänger inte alls ihop med "utanförskap" utan att jag är sådan som person och har alltid varit vetgirig och vill veta hur saker och ting fungerar även om det kanske inte spelar någon roll för mig personligen.
Det är svårt att i text förklara precis hur läget är, då jag inte kan skriva ner allt som händer i mitt liv, vad jag varit med om, vilka jag umgås med nu osv. Jag har t ex inga problem att umgås med kollegorna på jobbet eller när jag är hos kunderna, så jag vet hur saker och ting fungerar, annars hade jag nog inte varit så omtyckt av kollegor och kunder tänker jag. :)

Nu förminskar du allt du skrev i inlägget du jag svarade på? Det var du som tog upp att du haft erfarenhet av ett utanförskap och satte det i samband med att du var "socialt klumpig" och inte vad folk gillade eller ogillade med dig? Det är ju att vara frågvis. Det var DET som jag menade att du kanske behöver hjälp med, jag tvivlar inte på att läget är bättre än vad du skriver, nu när du säger det. Men det är klart att en hjälpsam person försöker skriva något vänligt apropå vad du skrev i de här inläggen. Jag tvivlar inte alls på att du är väldigt omtyckt av kollegor, och det är jättebra att du är det!
 
Jag förstår verkligen hur du känner, jag är själv där ibland. Jag var helt "normal" med "normalt" umgänge fram tills sexan-sjuan någon gång. Sen utvecklades mina kompisar framåt i raketfart och började hänga med äldre (vi snackar mycket äldre, i 30-års åldern) killar och jag var inte alls där mentalt. Vi gled ifrån varandra, och det är väl egentligen helt naturligt i den ålderna, men jag fick inga riktiga kompisar mer efter det. Varken på gymnasiet eller efter. Jag har alltid varit andrahandsvalet, den som folk valt att vara med när den de egentligen vill vara med inte kan.

Inte blev det bättre för att jag sen träffade en kille som öppet sa att han bara var med mig för att han inte fick vara med sin före detta som han fortfarande hade känslor för. Så här i efterhand förstår jag inte att jag alls stannade hos honom, han hade fler stora fel än det, men jag var ung och jag var kär.

Jag flyttade min häst till mitt nuvarande stall för lite drygt ett och ett halvt år sen. Här finns personer som är i min ålder och som jag rider med ett par gånger i veckan. Personer som hör av sig och frågar om vi ska rida och som svarar om jag frågar dem. Det var exakt det jag behövde. Och jag är nöjd med det, jag har inga extrema sociala behov, men att åtminstone ha någon att göra något med någon gång i veckan var mer än jag trodde var möjligt för två år sen.
Egentligen är det inte så konstigt att man glider ifrån varandra med åren, då vi utvecklas åt olika håll. Har glidit ifrån gamla barndomskompisar på det sättet.

Det sista du beskriver är sådana jag söker också, men jag vet med mig att dom inte kommer komma till mig, utan det är jag som aktivt måste hitta dom. I dagsläget har jag kollegorna på jobbet, men det hade inte varit fel att ha några som dom på fritiden också. :)
 
Nu förminskar du allt du skrev i inlägget du jag svarade på? Det var du som tog upp att du haft erfarenhet av ett utanförskap och satte det i samband med att du var "socialt klumpig" och inte vad folk gillade eller ogillade med dig? Det är ju att vara frågvis. Det var DET som jag menade att du kanske behöver hjälp med, jag tvivlar inte på att läget är bättre än vad du skriver, nu när du säger det. Men det är klart att en hjälpsam person försöker skriva något vänligt apropå vad du skrev i de här inläggen. Jag tvivlar inte alls på att du är väldigt omtyckt av kollegor, och det är jättebra att du är det!
Förminska? Nej, det gjorde jag inte. Det jag skrev är sanningen, hur kan sanningen förminska något?
Ja, jag tog upp det och det verkade som du läste in mer i det än vad jag ens hade menat med det från början.
Ja, jag ska gå till en psykolog när ekonomin tillåter, vilket den inte gör nu, men även om jag går till en psykolog kommer en psykolog ALDRIG ersätta vänner tyvärr.
 
Förminska? Nej, det gjorde jag inte. Det jag skrev är sanningen, hur kan sanningen förminska något?
Ja, jag tog upp det och det verkade som du läste in mer i det än vad jag ens hade menat med det från början.
Ja, jag ska gå till en psykolog när ekonomin tillåter, vilket den inte gör nu, men även om jag går till en psykolog kommer en psykolog ALDRIG ersätta vänner tyvärr.


Om du jämför inlägget jag svarade på från början, där du själv resonerade om ditt gamla utanförskap, med det inlägget där du sa att det inte är så farligt, så förminskar du väl innebörden i det förra?
Och jag menar absolut inte att en psykolog kan ersätta en vän, men en psykolog kan hjälpa dig att känna dig mer säker i olika situationer och då blir det nog enklare att finna vänner. Hänger du med då?
 
Fast riktigt så utanför som du verkar tro har jag inte varit. Jag har haft vänner under åren, har fortfarande, men jag har inte de där riktiga vännerna bara. En sådan vän man kan prata om allt med, som ställer upp och det verkligen är ge och ta relation och inte bara en ta relation.
Fast hur många har sådana vänner?
Visst finns de, men jag vet jättemånga som inte har någon annan sådan person än partnern i sitt liv.

Det är verkligen inte så att de flesta människor har sådana vänner. Kanske i de tidiga ungdomsåren när man har ett behov av att hitta sig själv och identifiera sig, och vem man är.
Som äldre vuxen är det sannolikt inte så himla vanligt tror jag.

Sedan tror jag inte heller på absolut jämlikhet i vänskapsrelationer. Det varierar över tid. ibland behöver någon mer hjälp och ibland ger de. Vissa människor ger aldrig för de är helt enkelt sådana. Då får man bestämma sig för hur mycket man investerar i dem.
 
Fast hur många har sådana vänner?
Visst finns de, men jag vet jättemånga som inte har någon annan sådan person än partnern i sitt liv.

Det är verkligen inte så att de flesta människor har sådana vänner. Kanske i de tidiga ungdomsåren när man har ett behov av att hitta sig själv och identifiera sig, och vem man är.
Som äldre vuxen är det sannolikt inte så himla vanligt tror jag.

Sedan tror jag inte heller på absolut jämlikhet i vänskapsrelationer. Det varierar över tid. ibland behöver någon mer hjälp och ibland ger de. Vissa människor ger aldrig för de är helt enkelt sådana. Då får man bestämma sig för hur mycket man investerar i dem.

Jag håller med, bästisar är nog ganska sällsynt när man är vuxen.
Jag har några nära vänner men det är banne mig inte många. Sen har jag ett antal bekanta.
 
Jag skrev inte till dig? Och vadå härskarteknik, TS skrev att hon varit utanför och därför kände sig socialt klumpig. Det här är något som TS skriver i tråd efter tråd, och vi är många som av ren hjälpsamhet rekommenderat att hon kanske behöver hjälp för att reda ut sina funderingar.

Så, med det i åtanke? Hur fan var det en förminskande kommentar? Jag är typen som ältar och funderar på livet för mkt, i den mån att jag mår väldigt psykiskt dåligt. Och jag led av utanförskap när jag var liten och har hamnat i ett nytt nu när jag blivit äldre. Och när i helvete sa jag att någon var inne eller ej?
Jag anser att kommentaren var förminskande och står för det. Att definiera en okänd person på ett forum som tillhörande gruppen med ett utanförskap är förminskande.
Vill du fortsätta ta diskussionen så kan vi fortsätta, eller i PM. Hur du vill, så vi inte trådkapar... Annars ta det lugnt och läs på om härskartekniker i princip alla både utför dem och har varit utsatta för dem.
 
Fast hur många har sådana vänner?
Visst finns de, men jag vet jättemånga som inte har någon annan sådan person än partnern i sitt liv.

Det är verkligen inte så att de flesta människor har sådana vänner. Kanske i de tidiga ungdomsåren när man har ett behov av att hitta sig själv och identifiera sig, och vem man är.
Som äldre vuxen är det sannolikt inte så himla vanligt tror jag.

Sedan tror jag inte heller på absolut jämlikhet i vänskapsrelationer. Det varierar över tid. ibland behöver någon mer hjälp och ibland ger de. Vissa människor ger aldrig för de är helt enkelt sådana. Då får man bestämma sig för hur mycket man investerar i dem.
Hellre nån som vän än inga vänner alls, allt är bättre än inget. I dagsläget har jag bara en vän, egentligen vill jag ha fler så jag kan variera mig och inte alltid ta kontakt med denne, då jag vet att den har fler vänner som det också vill hålla kontakten med och då är det egoistiskt av mig att vilja ha den personen för mig själv för att det är den enda vännen jag har. Då hade det varit bättre med fler vänner, så jag hade kunnat variera mig, speciellt om den vännen inte kan för tillfället osv.

Jag räknar inte riktiga vänner som "bästisar" utan mer vänner som kommer finnas kvar som vänner oavsett vad som händer. Tyvärr verkar det mest finnas så kallade "falska vänner", de som bara är vän så länge det gynnar dom och när det inte gör det längre nä då duger det inte längre.
 
Om du jämför inlägget jag svarade på från början, där du själv resonerade om ditt gamla utanförskap, med det inlägget där du sa att det inte är så farligt, så förminskar du väl innebörden i det förra?
Och jag menar absolut inte att en psykolog kan ersätta en vän, men en psykolog kan hjälpa dig att känna dig mer säker i olika situationer och då blir det nog enklare att finna vänner. Hänger du med då?
Jag tycker det börjar bli fånigt att ta upp vad som skrevs i tidigare inlägg när det redan blivit förklarat, det för inte diskussionen framåt. Vi kan släppa det och gå vidare nu.

Jag vet redan att en psykolog troligen kan hjälpa mig med annat, men i dagsläget har jag dessvärre inte råd att gå till en, kanske kommer jag ha råd efter nästa löning återstår att se.
 
Att känna avundsjuka är mänskligt och inte en "farlig" känsla alls. Men det förutsätter väl, tycker jag, att man rationaliserar känslan och vet om det är ett hjärnspöke eller en känsla som har grund.

Jag har sagt till folk med ett jäkligt glatt hjärta att jag är avundsjuk på dem men unnar dem det jag är avundsjuk på. Det kan ju vara vad som helst egentligen.

Jag tycker det var väldigt bra skrivet av någon att det är skillnad på att unna någon det man är avundsjuk på eller vara bitter över sin avundsjuka och känna bitterhet över personen som har "allt". Det är ju inte sunt att känna bitterhet. Gör man det kanske man ska jobba med det med sig själv. Att känna så ibland är en annan sak.
Jag håller nog med om att det snarare handlar om känslan av tillkortakommande och känslan av att inte själv klara av att komma dit, få det och kunna det.

Även när vi pratar räkmacka kan man ju tänka på att talang måste få utrymme men de som kanske får allt utan att göra något lätt kan komma att hamna på listan över vad man är avundsjuk på och även bitter över.
Här brukar jag dock tänka på vad de istället missar. Kunskapen om att kunna må dåligt över saker (lån, mat på bordet, renovering som måste göras men man inte har råd med) och kunna må så förbannat bra den dagen man lyckats med detta. Känslan av att kunna kämpa och komma över kullen, överleva ett helvete och förhoppningsvis komma ut starkare i andra änden.

Känslan av att bo i ett litet skyffe som är det bästa man vet med tio barn och en fantastiskt partner. Eller varför inte fått den stora gård man drömt om och kämpat för i så många år. Eller kämpat för sitt miljonföretag i många år och nu kan håva in pengarna. Vilken känsla!

Eller varför inte bara ödmjukheten som oftast följer med ett kämpande? Det kanske skulle vara de som var avundsjuka?






.
 
Nu på sistone så är det en bekant som verkar posta allt den gör ihop med en annan bekant till mig, förut gjorde denne inte detta och det har börjat på sista tiden, trots att de varit goda vänner hela tiden. Verkar bara vara när de gör saker ihop som det postas om, men alltid från samma person, den andra postar sällan något, har inte sett någon post om liknande saker med denne bekants egna vänner, den som alltid postar. Börjar skarpt överväga på att sluta följa denne, för det man inte vet kan man inte ha ont av. :angel:

Kanske jag kan gå vidare och lägga det bakom mig.

Alltså du måste sluta älta och överanalysera. Sitter man och räknar bekantas poster på sociala medier har man fel fokus. Vill du umgås med ngn så släng iväg ett sms och kolla bara?
 
Alltså du måste sluta älta och överanalysera. Sitter man och räknar bekantas poster på sociala medier har man fel fokus. Vill du umgås med ngn så släng iväg ett sms och kolla bara?
Jag varken ältar eller överanalyserar, sedan vad du läser in får stå för dig. Jag har konstaterat en sak om mig själv och det är varken att älta eller att överanalysera, det är bara ren fakta. :)
 
Ang avundsjuka så tror jag att man måste renodla begreppet.
Jag kan ibland önska att jag hade något. Men det betyder inte per automatik att jag missunnar ngn annan.
Tex har jag en vän som är runt 25 år. Hon är enormt driven, har ett eget företag inom kultursektorn som går väldigt bra. Trots sin ringa ålder har hon verkligen "lyckats" karriärsmässigt. Hon tjänar bra, reser jorden runt i jobbet. Träffar massa människor, möter folk och verkar ha ett fantastiskt givande liv.
I Sthlm har hon en fantastisk sekelskiftesvåning dessutom har hon ett hus på Gotland. Till råga på allt ;) är hon snygg, smart, charmig ...

Ibland kan man ju leka med tanken att byta liv med henne. Liksom "tänk om"... MEN jag känner ingen missunnsamhet. Hon är värd dina framgångar och hon är ju en fantastisk människa.

ISTÄLLET försöker jag umgås med henne när chansen ges för att hon inspirerar mig!
 
Senast ändrad av en moderator:
Om du sitter och är avundsjuk
Då ältar du
Då är alla som är avundsjuka ältade människor enligt den logiken och det köper jag inte, för i så fall är ALLA människor på hela jorden ältade människor, för jag tror inte att någon inte har varit avundsjuk någon gång.
 
Jag varken ältar eller överanalyserar, sedan vad du läser in får stå för dig. Jag har konstaterat en sak om mig själv och det är varken att älta eller att överanalysera, det är bara ren fakta. :)

Men snälla. I stort sett allt du skriver här och i dina trådar försöker du analysera in i minsta detalj även den minsta lilla sak som ngn eventuellt kan ha sagt till någon på jobbet. Du verkar fundera enormt mycket på vem som säger vad, skriver vad, postar vad. Om ngn checkar in eller gör ngt på sociala medier med ngn så analyseras det varför, hur ofta, varför en part gjort si eller så.
Det verkar enormt destruktivt för ditt mående att älta allt som sker i omgivningen.
 
Då är alla som är avundsjuka ältade människor enligt den logiken och det köper jag inte, för i så fall är ALLA människor på hela jorden ältade människor, för jag tror inte att någon inte har varit avundsjuk någon gång.

Nu ältar du igen ;)
 
Men snälla. I stort sett allt du skriver här och i dina trådar försöker du analysera in i minsta detalj även den minsta lilla sak som ngn eventuellt kan ha sagt till någon på jobbet. Du verkar fundera enormt mycket på vem som säger vad, skriver vad, postar vad. Om ngn checkar in eller gör ngt på sociala medier med ngn så analyseras det varför, hur ofta, varför en part gjort si eller så.
Det verkar enormt destruktivt för ditt mående att älta allt som sker i omgivningen.
Det verkar som du stör dig på mig? Du behöver inte "snälla" mig.
 
Då är alla som är avundsjuka ältade människor enligt den logiken och det köper jag inte, för i så fall är ALLA människor på hela jorden ältade människor, för jag tror inte att någon inte har varit avundsjuk någon gång.
Där måste jag faktiskt säga att så är det nog. Det är ett av människans stora problem tror jag och som skiljer oss från andra djur. Se på hästar och hundar tex, dom ältar ingenting på det sättet och dom är lyckliga för stunden i stunden.

Jag tror en stor del av våra psykiska problem, en anledning till att många mår så dåligt är för att vi inte kan släppa saker och ting. Vi tänker för mycket, ältar för mycket.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hej! Jag har efter en sjukgymnast och otroped felbehandlat mig fått förlorad inkomst och sjukskrivning i 7 månader. Jag fick första...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 072
Senast: Sassy
·
Kropp & Själ Jag har köpt hus och flyttar in om några veckor och det har varit långdraget med massor av strul och oro. Jag kollade på huset 20 mars...
6 7 8
Svar
141
· Visningar
9 905
Senast: Inte_Ung
·
R
Relationer Konstig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag har iprincip alltid varit väldigt blyg och så. Och ända från jag var liten så um gicks...
2
Svar
35
· Visningar
1 676
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
7 884
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp