Hur slutar man vara avundsjuk?

[Kiwifrukt]

Det är av skillnad på avundsjuka och avundsjuka. Man kan ju känna en önskan/längtan efter något någon annan har som man själv av olika skäl inte kan göra/förverkliga själv, i alla fall för tillfället. Man kan också känna någon form av bitterhet för att någon fått något på en räksmörgås som hen egentligen inte förtjänat när man själv jobbat röven av sig och misslyckats. Oftast brukar ju scenario ett röra personer man känner och tycker om, medan scenario två mer gäller personer man (starkt) ogillar.

Jag har haft problem med avundsjuka förut, hela min uppväxt egentligen, och det grundar sig definitivt i ett urkasst självförtroende och en obefintlig självkänsla. Det har blivit bättre. Framför allt har jag lärt mig att ändå kunna glädjas åt någon även om det kommer små stick av avundsjuka för att jag också vill. Man kan ju försöka vända på det till något positivt, skapa en jävlar-anamma-attityd som får en att kämpa mer för att också lyckas?

Och du, ingen skriver om den grå vardagen på sociala medier. Men deras liv är inte så rosaglittrande som de låtsas om. Man får tänka och sålla lite när man läser på sociala medier. Jag tar tio gånger hellre de där klämkäcka uppdateringarna än de där som är martyrer och gnäller hela tiden.

 

[TheRedLightning]

Det är jättestongt av dig att plocka upp den känslan, titta på den och begrunda den. Det är då först du på allvar kan börja jobba med dig själv. Den avundsjuka känslan kanske är något du alltid har levt med? Den eskalerar eller minskar i olika perioder beroende på hur du mår. Avundsjuk förresten.... behöver ju inte alls betyda något negativt. Men däremot är missunnsamhet energikrävande och en typ av känsla som sölar ner ens inre. Absolut något att ta tag i!! Övningar för dig blir att fokusera på allt det goda du har i ditt liv. Ta upp det ofta och tänk eller ännu bättre, säga det högt för dig själv...jag är tacksam över att jag har......att jag känner.....att jag får....att jag är osv. Skriv upp det också, och ta fram och läs. Ja -det ligger rätt mycket jobb med detta och det kan ta tid för din hjärna att programmera om sig. Men vem har sagt att allt ska vara lätt?
Bla..genom att man glädjas med andra i deras lycka eller framgång. När du tittar på din tillvaro, ditt hem och ditt liv så känner du glädje och tacksamhet.

Nej men vaddå "skit också"? Det är ju hur bra som helst att du funderar på hur du ska klara förändring i ditt liv! Jag kan varmt varmt varmt rekommendera att börja dansa pardans. Jag började i höstas med buggkurs och tidigt i våras modern foxtrot. Jag vill inte göra något annat än att dansa. Är helt galen i det. Jag blir så glad av det, träffar så många andra glada människor. Så får man manlig närhet utan krav -det är det bästa av allt. Jo jag dansar med kvinnor också. Vi säger -jag får skön mänsklig närhet.....utan krav

Det kommer att funka att helt lägga ner fajsbok och instagram. Prova!!
gulan

Hm, nu blir jag lite fundersamt samtidigt som jag är nyfiken. Jag känner igen ordet "missunnsamhet" men jag kan inte placera det vad det egentligen är nu igen. Är det något annat än att vara avundsjuk eller är det i grund och bott samma kanske?

Det som är "skit också" angående kurserna är att dom kurserna jag vill gå är på tok för långt bort, vilket resulterar att jag inte kan gå på dom (kostar för mycket att resa till dom i nuläget), eller så var det som sist, jag hittade en kurs jag skulle kunna tänka mig att gå men insåg att jag inte kunde gå pga att jag jobbar när kursen är osv.
Har försökt hitta några kurser som går på helgerna istället, hade helst velat gå någon fotokurs för att ta upp det igen. Har även funderat på om jag kanske skulle åka iväg på ridläger i Sverige och ta med mig hästen. Det är också ett sätt att hitta nya vänner. Så har inte gett upp den fronten letar bara andra mindre kostsamma vägar.

Jag kan inte lägga ner fb helt, det är enda sättet för mig att kommunicera med mina vänner och bekanta. Har några vänner/bekanta som bor utomlands. Så riktigt lägga ner helt funkar inte, men använder det mindre och mindre än vad jag har gjort.

 

[TheRedLightning]

Det är av skillnad på avundsjuka och avundsjuka. Man kan ju känna en önskan/längtan efter något någon annan har som man själv av olika skäl inte kan göra/förverkliga själv, i alla fall för tillfället. Man kan också känna någon form av bitterhet för att någon fått något på en räksmörgås som hen egentligen inte förtjänat när man själv jobbat röven av sig och misslyckats. Oftast brukar ju scenario ett röra personer man känner och tycker om, medan scenario två mer gäller personer man (starkt) ogillar.

Jag har haft problem med avundsjuka förut, hela min uppväxt egentligen, och det grundar sig definitivt i ett urkasst självförtroende och en obefintlig självkänsla. Det har blivit bättre. Framför allt har jag lärt mig att ändå kunna glädjas åt någon även om det kommer små stick av avundsjuka för att jag också vill. Man kan ju försöka vända på det till något positivt, skapa en jävlar-anamma-attityd som får en att kämpa mer för att också lyckas?

Och du, ingen skriver om den grå vardagen på sociala medier. Men deras liv är inte så rosaglittrande som de låtsas om. Man får tänka och sålla lite när man läser på sociala medier. Jag tar tio gånger hellre de där klämkäcka uppdateringarna än de där som är martyrer och gnäller hela tiden.

Kan man känna bitterhet avundsjukan trots att man inte ogillar personerna? Känner mig som en bitterf*tta ibland, men kanske har blandat ihop och egentligen är det önskan/längtan avundsjukan det rört sig om hela tiden.

Hm, urkasst självförtroende och obefintlig självkänsla? Varför känner jag igen mig själv så väl i det? Har väl blivit något bättre än vad det har varit, men långt ifrån som det borde vara.
Tanken på lång sikt är att prata med en psykolog för att bättra på just den biten i alla fall, en sak i taget dock.

Jo, men att alltid skriva om det där "rosaglittrande" blir lite tråkigt i längden också, eller så blir det så för mig. Behöver inte ofta skriva om den grå vardagen, men om det händer någon gång så man i alla fall vet att de fortfarande är lika mycket människor som en själv.
Svårt att förklara egentligen...

 

[Kiwifrukt]

Kan man känna bitterhet avundsjukan trots att man inte ogillar personerna? Känner mig som en bitterf*tta ibland, men kanske har blandat ihop och egentligen är det önskan/längtan avundsjukan det rört sig om hela tiden.

Hm, urkasst självförtroende och obefintlig självkänsla? Varför känner jag igen mig själv så väl i det? Har väl blivit något bättre än vad det har varit, men långt ifrån som det borde vara.
Tanken på lång sikt är att prata med en psykolog för att bättra på just den biten i alla fall, en sak i taget dock.

Jo, men att alltid skriva om det där "rosaglittrande" blir lite tråkigt i längden också, eller så blir det så för mig. Behöver inte ofta skriva om den grå vardagen, men om det händer någon gång så man i alla fall vet att de fortfarande är lika mycket människor som en själv.
Svårt att förklara egentligen...

Det kan man säkert. Även personer som man gillar kan ju ha räkmackat sig fram inom ett område? Även om personen sen har en massa andra positiva sidor och man egentligen gillar hen?

Jag hade verkligen mycket såna här känslor för ett par år sen, och sociala medier har inte precis varit oskyldiga till att känslorna skapats. Vissa använder ju verkligen medierna som en plats för regelrätt skryt. Jag har rensat ordentligt bland de jag följer och tagit bort personer som jag stör mig på (även av andra anledningar, som rutten människosyn eller andra saker som egentligen är mycket värre än skryt). Exempelvis så har mina gamla kompisar från grundskolan bundit upp sig tidigt och är gifta och har hus och barn och hela den biten. Jag har istället pluggat och har därför inte alls haft den ekonomiska chansen att skaffa ett boende jag är nöjd med, är singel och lever egentligen ett liv som i mycket liknar det jag levde när vi gick på mellanstadiet för femton år sen, med hästar och skola. Då kunde det kännas as-bittert, det ska jag villigt erkänna (hon kan ju bara leva det livet för att hon lever på sin killes lön...), men jag har insett att det inte behöver vara jag som dragit nitlotten, jag ska bara bli färdig med studierna och få ett jobb, sen slipper jag lägga hela min ekonomiska situation i händerna på någon annan, som de här personerna istället får göra. Och pojkvän hade jag absolut inte varit mogen för då, och är nog inte det nu heller. Barn ska vi alltså överhuvudtaget inte ens prata om, det lär dröja många år innan jag är där. Men det är okej, jag vill inte längre ha deras liv och de vill förmodligen inte heller ha mitt. Jag tycker ändå att jag har tagit stora kliv framåt i mitt sätt att se på det de senaste två åren, och hukar mig lite av skam för hur jag resonerade tidigare. Helt kan man nog inte jobba bort avundsjukan, men jag tror verkligen att man kan lära sig att kanalisera den rätt, för den behöver inte vara ENBART av ondo.

 

[EmmaBovary]

Jo, men att alltid skriva om det där "rosaglittrande" blir lite tråkigt i längden också, eller så blir det så för mig. Behöver inte ofta skriva om den grå vardagen, men om det händer någon gång så man i alla fall vet att de fortfarande är lika mycket människor som en själv.
Svårt att förklara egentligen...

Jag håller med dig här, jag tycker inte heller om att bara få en rosaglittrande verklighet presenterad för mig. Det känns inte äkta, och jag vill höra både om upp och nedgångar och inte få någon censurerad version. Men det har inte att göra med avundsjuka och igenkännande för min del, utan för att jag tycker att det blir platt annars.

Vidare så är missunnsamhet ett ganska självförklarande ord, att man inte unnar någon annan något specifikt. I stort sett synonymt med avundsjuka.

En spontan tanke: När jag läst dina trådar så låter det mer som en känsla av utanförskap än ren avundsjuka (även om det säkert hänger ihop).

 

[TheRedLightning]

Det kan man säkert. Även personer som man gillar kan ju ha räkmackat sig fram inom ett område? Även om personen sen har en massa andra positiva sidor och man egentligen gillar hen?

Jag hade verkligen mycket såna här känslor för ett par år sen, och sociala medier har inte precis varit oskyldiga till att känslorna skapats. Vissa använder ju verkligen medierna som en plats för regelrätt skryt. Jag har rensat ordentligt bland de jag följer och tagit bort personer som jag stör mig på (även av andra anledningar, som rutten människosyn eller andra saker som egentligen är mycket värre än skryt). Exempelvis så har mina gamla kompisar från grundskolan bundit upp sig tidigt och är gifta och har hus och barn och hela den biten. Jag har istället pluggat och har därför inte alls haft den ekonomiska chansen att skaffa ett boende jag är nöjd med, är singel och lever egentligen ett liv som i mycket liknar det jag levde när vi gick på mellanstadiet för femton år sen, med hästar och skola. Då kunde det kännas as-bittert, det ska jag villigt erkänna (hon kan ju bara leva det livet för att hon lever på sin killes lön...), men jag har insett att det inte behöver vara jag som dragit nitlotten, jag ska bara bli färdig med studierna och få ett jobb, sen slipper jag lägga hela min ekonomiska situation i händerna på någon annan, som de här personerna istället får göra. Och pojkvän hade jag absolut inte varit mogen för då, och är nog inte det nu heller. Barn ska vi alltså överhuvudtaget inte ens prata om, det lär dröja många år innan jag är där. Men det är okej, jag vill inte längre ha deras liv och de vill förmodligen inte heller ha mitt. Jag tycker ändå att jag har tagit stora kliv framåt i mitt sätt att se på det de senaste två åren, och hukar mig lite av skam för hur jag resonerade tidigare. Helt kan man nog inte jobba bort avundsjukan, men jag tror verkligen att man kan lära sig att kanalisera den rätt, för den behöver inte vara ENBART av ondo.

Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har nog lite liknande situation som dig, gamla klasskompisar som bundit upp sig. Syrran som är yngre har köpt hus och har en underbar sambo. Själv är jag singel sedan två år tillbka och när jag tänker tillbaka vet jag inte om mitt liv var så mycket bättre då när jag hade sambo, som det är nu, men jag är ändå glad för det jag har. Jag har tak över huvudet, ett hem, ett jobb, en häst, en bil, jag lever... tja typ så.

 

[TheRedLightning]

Jag håller med dig här, jag tycker inte heller om att bara få en rosaglittrande verklighet presenterad för mig. Det känns inte äkta, och jag vill höra både om upp och nedgångar och inte få någon censurerad version. Men det har inte att göra med avundsjuka och igenkännande för min del, utan för att jag tycker att det blir platt annars.

Vidare så är missunnsamhet ett ganska självförklarande ord, att man inte unnar någon annan något specifikt. I stort sett synonymt med avundsjuka.

En spontan tanke: När jag läst dina trådar så låter det mer som en känsla av utanförskap än ren avundsjuka (även om det säkert hänger ihop).

Där satte du ord på det jag tänkte på, det där med att det inte känns äkta.

Ah, så missunnsamhet och avundsjuka var samma, blev lite osäker där.

Kan nog mycket möjligt ligga något i det. Jag är ensam och utanför även om jag försöker anstränga mig för att vara med i gemenskapen. Vet inte om det hänger ihop med att jag alltid varit den där udda personen, som blev mobbad och utstött. Vilket resulterat att jag inte riktigt vet hur man ska bete sig i sociala sammanhang och ibland upplevs som lite "socialt klumpig".
Försöker såklart bättra mig, men det är svårt när jag inte riktigt vet vad det är folk inte verkar gilla/tycker om hos mig.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag vill inte vara avundsjuk, men det verkar inte fungera att bara tänka "nu ska jag inte vara avundsjuk".
Ibland funderar jag på om det inte hade varit bättre utan sociala medier, för då kan jag inte se allt det där jag blir avundsjuk på osv.
T ex kompisar som hittar på kul saker ihop och postar det på sociala medier och svarar varandra hur kul de haft m.m. Jag vet att det säkert finns någon som är avundsjuk på mig också, men det gör inte att min avundsjuka försvinner tyvärr. Jag vet att jag inte kan sluta använda sociala medier, för då skulle jag bli utanför på riktigt. Svårt att förklara kanske.

Jag har några gånger funderat på varför jag är avundsjuk och vad jag kan göra åt det, men det blir bara blankt i huvudet då. Egentligen vill jag inte vara avundsjuk, egentligen vill jag vara glad för deras skull, men det är svårt när avundsjukan kliver fram.

Någon som varit avundsjuk och lyckats bli av med den?

Jag tycker att avundsjuka kan omvandlas till en drivkraft att förändra sin egen situation och börja sträva mot det där som den andra personen har.

Så jag tycker inte att avundsjuka måste vara av ondo eller att man måste försöka bli av med den.

 

[TheRedLightning]

Jag tycker att avundsjuka kan omvandlas till en drivkraft att förändra sin egen situation och börja sträva mot det där som den andra personen har.

Så jag tycker inte att avundsjuka måste vara av ondo eller att man måste försöka bli av med den.

Å andra sidan hjälper det om man förstår exakt varför man är avundsjuk, så man kan bearbeta det på rätt sätt. När man bearbetar den blir man av med den för den situationen åtminstone, sen dyker den säkert upp i ett annat sammanhang.

 

[sjoberga]

Jag har nog aldrig varit avundsjuk på riktigt men jag tror enda sättet att bli av med det är att jobba med sig själv. Det är ju ens egen reaktion och känsla.

Visst, jag hade gärna haft en massa pengar på banken och varit frisk men det känns konstigt att vara avundsjuk på någon annan som har det. Att önska är en sak, att vara avundsjuk är en annan.

Sedan ska man inte tro att de som ser ut att ha så fabulösa liv på sociala medier har det jämt. Det är sällan någon visar det mindre roliga öppet.

+ 1 på den.

Har inte varit avundsjuk sedan förskoleåldern.

Sen kan man bli trött på de som ska skryta om allt i sitt liv hela tiden, men det är mer att det blir ointressant i längden att prata om materiella investeringar på ett ytligt sätt. Men jag blir glad för de som har möjlighet att göra saker de vill och köpa saker de önskar äga.

Mitt liv är mitt liv. Deras liv är deras liv.

(Har inte facebook så har säkert sluppit den värsta "visa vad jag har råd med"-grejen)

 

[Squie]

Jag ser det som att sociala medier, där levereras en bild över hur individen vill att sitt liv ska se ut. Där finns inga problem, inga skandaler, ingen negativitet. Bilden som många lämnar ut är exempelvis på middagar med glatt sällskap, långa dyra resor, nyinköpta dyra hus, etc. Inte så spännande o inte så värst mkt sanning över hur individens liv ser ut...egentligen.

En hjälp kan vara att intala sig själv om att alla har problem när fasaden visas upp.

 

[tanten]

Olika människor har olika utseende på sin facebook. Det jag ser är i mångt och mycket ett sätt att publicera sig. Människor delar med sig av saker de upplever som angelägna och tänkvärda. Andra skriver som små kåserier om sitt vardagsliv.

det där utfläkandet av sin fina tillvaro ser jag nog inget alls av. Men jag kanske är ett undantag?

Det gör att den där "fasaden" man talar om - den ser jag inte. De gånger människor berättar om sitt liv är det just en berättelse om deras liv. Man talar om det som känns viktigt. Oavsett vad de inneliggande motiven är?

 

[hindalhunned]

Nu på sistone så är det en bekant som verkar posta allt den gör ihop med en annan bekant till mig, förut gjorde denne inte detta och det har börjat på sista tiden, trots att de varit goda vänner hela tiden. Verkar bara vara när de gör saker ihop som det postas om, men alltid från samma person, den andra postar sällan något, har inte sett någon post om liknande saker med denne bekants egna vänner, den som alltid postar. Börjar skarpt överväga på att sluta följa denne, för det man inte vet kan man inte ha ont av.

Kanske jag kan gå vidare och lägga det bakom mig.

Jag skulle dölja de vännerna (bekanta) om jag vore du. Det hjälpte mig mycket när jag var i din situation, jag mådde mycket bättre av att inte se vad de gjorde i alla fall tillfälligt. Du berättade att du nyligen blivit singel och mist en stor del av din umgängeskrets, det tar på krafterna och på självförtroendet. Du vet att allt inte är rosenrött hela tiden men önskar säkert att det vore det när du ser alla roliga saker som andra gör. Jag tycker inte att det är konstigt, det vore konstigt om det vore tvärtom tycker jag. Det kommer säkert att gå över när livet börjar vända uppåt igen.

 

[TheRedLightning]

Jag skulle dölja de vännerna (bekanta) om jag vore du. Det hjälpte mig mycket när jag var i din situation, jag mådde mycket bättre av att inte se vad de gjorde i alla fall tillfälligt. Du berättade att du nyligen blivit singel och mist en stor del av din umgängeskrets, det tar på krafterna och på självförtroendet. Du vet att allt inte är rosenrött hela tiden men önskar säkert att det vore det när du ser alla roliga saker som andra gör. Jag tycker inte att det är konstigt, det vore konstigt om det vore tvärtom tycker jag. Det kommer säkert att gå över när livet börjar vända uppåt igen.

Nyligen och nyligen, men sen två år tillbaka. Visst hade säkert kunnat vara en del av den umgängeskretsen, men det hade känts konstigt att kanske stöta på x:et på deras fester, filmkvällar osv.
Tog tillfället i akt och har försökt hitta mig själv.

Ibland undrar jag om det inte är några hjärnspöken hos mig som spökar. Att jag är rädd för något kanske, vad vet jag inte. Jag vet en sak och det är att jag troligen är avundsjuk på att den här bekanta som troligen betyder mer för mig än jag trodde inte ser och bekräftar mig på samma sätt som den andra bekanta den umgås med och gillar i princip allt den postar, men aldrig något från mig.

Jag vill egentligen vara glad för deras skull, men avundsjukan gör det svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

 

[Tass]

Vidare så är missunnsamhet ett ganska självförklarande ord, att man inte unnar någon annan något specifikt. I stort sett synonymt med avundsjuka.

Jag ser det inte riktigt på det sättet. För mig är avundsjuka och missunnsamhet två helt olika saker. Att man är avundsjuk innebär inte att man inte unnar den andre personen att ha det den har. Det är bara det att man vill ha lite av det själv, vad det nu är. Att missunnas är däremot att önska att den andre blir av med det den har.

 

[TheRedLightning]

Jag ser det inte riktigt på det sättet. För mig är avundsjuka och missunnsamhet två helt olika saker. Att man är avundsjuk innebär inte att man inte unnar den andre personen att ha det den har. Det är bara det att man vill ha lite av det själv, vad det nu är. Att missunnas är däremot att önska att den andre blir av med det den har.

Jaha, är det så det ligger till. Tänk, man lär sig något nytt varje dag.

 

[tara]

Nyligen och nyligen, men sen två år tillbaka. Visst hade säkert kunnat vara en del av den umgängeskretsen, men det hade känts konstigt att kanske stöta på x:et på deras fester, filmkvällar osv.
Tog tillfället i akt och har försökt hitta mig själv.

Ibland undrar jag om det inte är några hjärnspöken hos mig som spökar. Att jag är rädd för något kanske, vad vet jag inte. Jag vet en sak och det är att jag troligen är avundsjuk på att den här bekanta som troligen betyder mer för mig än jag trodde inte ser och bekräftar mig på samma sätt som den andra bekanta den umgås med och gillar i princip allt den postar, men aldrig något från mig.

Jag vill egentligen vara glad för deras skull, men avundsjukan gör det svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tror du inte har bearbetat färdigt ditt ex. Du reagerar på tidigare bekantskapskretsen och är lite bitter(?) när du inte får ha den där förälskelsekänslan ihop med dem och ditt ex ???? Fråga??? Alltså eller??? Det kan vara fel? Bara tänkte?

 

[EmmaBovary]

Jag ser det inte riktigt på det sättet. För mig är avundsjuka och missunnsamhet två helt olika saker. Att man är avundsjuk innebär inte att man inte unnar den andre personen att ha det den har. Det är bara det att man vill ha lite av det själv, vad det nu är. Att missunnas är däremot att önska att den andre blir av med det den har.

Fast rent språkligt så ges avundsjuka som exempel på ett synonym till missunnsamhet. Men jag håller med dig om vad du säger

 

[Galant]

Nej avundsjuka och missunnsamhet är inte samma sak. Avundsjuka är att vilja ha det någon annan har. Missunnsamhet är att om jag inte har ska ingen annan ha det heller. Avundsjuka kan vara en drivkraft framåt i livet för man inser vad det är man saknar. Missunnsamhet bidrar bara till bitterhet och begränsning.

Edit: Tvåa på bollen ser jag. Tror att många gör skillnad även om det ses som synonymer. Kanske skillnad i olika delar av landet.

 

[TheRedLightning]

Jag tror du inte har bearbetat färdigt ditt ex. Du reagerar på tidigare bekantskapskretsen och är lite bitter(?) när du inte får ha den där förälskelsekänslan ihop med dem och ditt ex ???? Fråga??? Alltså eller??? Det kan vara fel? Bara tänkte?

Va?
Nej, nej, nej. Mitt ex har jag kommit över sen länge, kom över honom ett halvår efter att vi delat på oss. Nu tänker jag inte ens på honom längre. Vet jag mötte honom och hans nya sambo utanför ridskolan i torsdags, jag såg dom komma i bilen, men han tittade aldrig på mig eller åt mitt håll, men jag brydde mig inte om det.
Angående den gamla bekantskapskretsen är jag inte bitter, tänker knappt ens på dom längre.