Hur ska man få relationen att överleva?

[Smurfoff]

Vi är ju båda 30 + och vill båda ha familj och stadja sig. Han har tidigare kommit från relationer där tjejen mest levt på honom och inte bidragit till ekonomin. Här är vi mer jämställda när de gäller ekonomi men man märker att han är en sån perosn som hellre flyr från problemen än tar tag i de. Jag vet inte så mycket ifrån hans tidigare relationer mer än att han sagt att de alltid varit han som gjort slut och bett de flytta typ. och han sa att han har aldrig gett ett förhållande såmånga chanser som han gjort med vårt. För han känner också att de är värt att kämpa för men sen ifrågasätter han är de värt att kämpa för, kommer de bli bättre. Ingen av oss vill gå runt och vara irriterade på varandra. MEn samtidigt säger vi båda att vi har de så jäkla bra när vi väl är där. Vi har roligt ihop vi skojar med varandra vi kan vara oss själva. Vi båda har våra egna problem vi måste jobba på. Han har också sagt till mig att han till å från känner sig deprimerad och han är ledsen hur han är mot mig ibland. MEn jag måste ockås tänka på hur jag är mot honom. som att jag en gång kallade han snål de tog väldigt hårt på honom och inget han pratade om förens 3 veckor senare då fler tjejer i hans relationer kallat han detta.

 

[MiniLi]

Vi är ju båda 30 + och vill båda ha familj och stadja sig. Han har tidigare kommit från relationer där tjejen mest levt på honom och inte bidragit till ekonomin. Här är vi mer jämställda när de gäller ekonomi men man märker att han är en sån perosn som hellre flyr från problemen än tar tag i de. Jag vet inte så mycket ifrån hans tidigare relationer mer än att han sagt att de alltid varit han som gjort slut och bett de flytta typ. och han sa att han har aldrig gett ett förhållande såmånga chanser som han gjort med vårt. För han känner också att de är värt att kämpa för men sen ifrågasätter han är de värt att kämpa för, kommer de bli bättre. Ingen av oss vill gå runt och vara irriterade på varandra. MEn samtidigt säger vi båda att vi har de så jäkla bra när vi väl är där. Vi har roligt ihop vi skojar med varandra vi kan vara oss själva. Vi båda har våra egna problem vi måste jobba på. Han har också sagt till mig att han till å från känner sig deprimerad och han är ledsen hur han är mot mig ibland. MEn jag måste ockås tänka på hur jag är mot honom. som att jag en gång kallade han snål de tog väldigt hårt på honom och inget han pratade om förens 3 veckor senare då fler tjejer i hans relationer kallat han detta.

Nu är det kanske jag som är krass men i min värld så ska man inte behöva kämpa för att en relation ska överleva. Och definitivt inte efter endast ett år. Jag förstår nog inte hur man kan ha behövt ge en 1-årig relation "så många chanser"? Har man stött på så mkt problem under "smekmånadstiden" känns det som att man har en ganska ostadig grund.

 

[Mabuse]

Vi är ju båda 30 + och vill båda ha familj och stadja sig. Han har tidigare kommit från relationer där tjejen mest levt på honom och inte bidragit till ekonomin. Här är vi mer jämställda när de gäller ekonomi men man märker att han är en sån perosn som hellre flyr från problemen än tar tag i de. Jag vet inte så mycket ifrån hans tidigare relationer mer än att han sagt att de alltid varit han som gjort slut och bett de flytta typ. och han sa att han har aldrig gett ett förhållande såmånga chanser som han gjort med vårt. För han känner också att de är värt att kämpa för men sen ifrågasätter han är de värt att kämpa för, kommer de bli bättre. Ingen av oss vill gå runt och vara irriterade på varandra. MEn samtidigt säger vi båda att vi har de så jäkla bra när vi väl är där. Vi har roligt ihop vi skojar med varandra vi kan vara oss själva. Vi båda har våra egna problem vi måste jobba på. Han har också sagt till mig att han till å från känner sig deprimerad och han är ledsen hur han är mot mig ibland. MEn jag måste ockås tänka på hur jag är mot honom. som att jag en gång kallade han snål de tog väldigt hårt på honom och inget han pratade om förens 3 veckor senare då fler tjejer i hans relationer kallat han detta.

Det framstår väl kanske inte som att är en fena på relationer riktigt. Om han återkommande får höra att han är snål från dem han lever med, så kanske det är något han borde jobba på med sig själv? Don't shoot the messenger, liksom.

"Kampen" verkar ju mest vara att han ska bete sig som en partner i relationen - uppskatta den andre, se till den andres behov och inte bara sina egna, visa omtanke och kärlek. Om det är en kamp för honom att göra det, ens i början av en relation, så blir det ju tufft att få relationer att funka. Och hittills verkar det ju ha funkat sådär för honom.

Hur tänker han sig att en relation ska vara? En kravlös hushållerska som sköter markservicen, och som man kan ha kul med på semestern?

 

[Smurfoff]

Nu är det kanske jag som är krass men i min värld så ska man inte behöva kämpa för att en relation ska överleva. Och definitivt inte efter endast ett år. Jag förstår nog inte hur man kan ha behövt ge en 1-årig relation "så många chanser"? Har man stött på så mkt problem under "smekmånadstiden" känns det som att man har en ganska ostadig grund.

Jag kan väl själv hålla med om att allting gick fort i början. Vi skulle ha distansförhållande och ses varannan vecka men de blev i princip att han var hos mig nästa från början hela tiden för han jobbade mycket här och han var hos mig istället för att ta in på hotell. Sen åkte jag upp till honom 1 eller 2 gånger. Sen hitta vi ett ställe och flyttade ihop. Med facit i hand så hade jag önskat idag att vi hade dejtat på distans minst 7-8 mån och därefter bestämt oss för vad nästa steg skulle bli.

Men nu är de ju svårt att vara efterklok och gå tillbaka i tiden, vilket inte går. Hade vi inte haft något sexliv eller närhet kvar och attraktionen försvunnit så hade jag aldrig kämpat för detta. När de dör för mig så dör mina känslor direkt och där har vi båda två sagt att vi aldrig haft de bättre på den punkten med någon annan.

Så jag vet ni säkert tycker vi bara ska gå isär, men jag ser så mycket bra och försöker se mindre av de dåliga för att känna att de är värt att kämpa för. Jag vet de ligger mycket på mig och min självkänsla, jag har hoppat runt och dejtat och gång på gång blivit sårad för jag klämmer mig fast så hårt. När jag äntligen känner att jag träffat den rätta så känns de som att jag måste verkligen ta den tiden att fokusera på mig själv och bli en mer självständig person och inte vilja låsa in mig i en bubbla med min kille som jag alltid vill när jag blivit kär i någon. De är inte hälsosamt.

 

[Smurfoff]

Vi märker båda att när han är borta i jobb på hotell så känner vi enorm saknad och han hör alltid av sig varje morgon och sen ringer mig på kvällen efter jobbet. Då känner jag inte de är dött när det fortfarande finns.

 

[Mabuse]

Jag kan väl själv hålla med om att allting gick fort i början. Vi skulle ha distansförhållande och ses varannan vecka men de blev i princip att han var hos mig nästa från början hela tiden för han jobbade mycket här och han var hos mig istället för att ta in på hotell. Sen åkte jag upp till honom 1 eller 2 gånger. Sen hitta vi ett ställe och flyttade ihop. Med facit i hand så hade jag önskat idag att vi hade dejtat på distans minst 7-8 mån och därefter bestämt oss för vad nästa steg skulle bli.

Men nu är de ju svårt att vara efterklok och gå tillbaka i tiden, vilket inte går. Hade vi inte haft något sexliv eller närhet kvar och attraktionen försvunnit så hade jag aldrig kämpat för detta. När de dör för mig så dör mina känslor direkt och där har vi båda två sagt att vi aldrig haft de bättre på den punkten med någon annan.

Så jag vet ni säkert tycker vi bara ska gå isär, men jag ser så mycket bra och försöker se mindre av de dåliga för att känna att de är värt att kämpa för. Jag vet de ligger mycket på mig och min självkänsla, jag har hoppat runt och dejtat och gång på gång blivit sårad för jag klämmer mig fast så hårt. När jag äntligen känner att jag träffat den rätta så känns de som att jag måste verkligen ta den tiden att fokusera på mig själv och bli en mer självständig person och inte vilja låsa in mig i en bubbla med min kille som jag alltid vill när jag blivit kär i någon. De är inte hälsosamt.

Men 7-8 månader?? Ni är väl två vuxna med lite livserfarenhet, hur lång tid kan det ta? Man är väl olika, men om båda tycker om varandra och vill vara tillsammans så verkar det ju väldigt frustrerande att sitta på distans i sju månader och avhålla sig från att ses eller bli tillsammans.

 

[Smurfoff]

Det framstår väl kanske inte som att är en fena på relationer riktigt. Om han återkommande får höra att han är snål från dem han lever med, så kanske det är något han borde jobba på med sig själv? Don't shoot the messenger, liksom.

"Kampen" verkar ju mest vara att han ska bete sig som en partner i relationen - uppskatta den andre, se till den andres behov och inte bara sina egna, visa omtanke och kärlek. Om det är en kamp för honom att göra det, ens i början av en relation, så blir det ju tufft att få relationer att funka. Och hittills verkar det ju ha funkat sådär för honom.

Hur tänker han sig att en relation ska vara? En kravlös hushållerska som sköter markservicen, och som man kan ha kul med på semestern?

Jag frågade vad det var han ville ha för att de skulle bli bra. Då var de liksom småsaker som att diska samtidigt som man lagar mat, att ställa undan kläder i byrån istället för att sätta de på en stol. Jag kan va lite slarvig emellanåt men sen får jag ett ryck och städar undan allting också. Sen att jag måste respektera att han ibland måste jobba undan hemma och behöver vara ifred, att vi gör saker på olika håll och att han inte ska behöva följa med på allt. Att han ser de som om jag lagar mat i veckorna att han ex kör mig å hästen på helgen fast han egentligen inte har tid. Han tycker inte att jag ser när han gör något för mig. Vilket jag kan hålla med om att jag kanske inte alltid ser de förens han påminner mig om de.

 

[MiniLi]

Jag kan väl själv hålla med om att allting gick fort i början. Vi skulle ha distansförhållande och ses varannan vecka men de blev i princip att han var hos mig nästa från början hela tiden för han jobbade mycket här och han var hos mig istället för att ta in på hotell. Sen åkte jag upp till honom 1 eller 2 gånger. Sen hitta vi ett ställe och flyttade ihop. Med facit i hand så hade jag önskat idag att vi hade dejtat på distans minst 7-8 mån och därefter bestämt oss för vad nästa steg skulle bli.

Men nu är de ju svårt att vara efterklok och gå tillbaka i tiden, vilket inte går. Hade vi inte haft något sexliv eller närhet kvar och attraktionen försvunnit så hade jag aldrig kämpat för detta. När de dör för mig så dör mina känslor direkt och där har vi båda två sagt att vi aldrig haft de bättre på den punkten med någon annan.

Så jag vet ni säkert tycker vi bara ska gå isär, men jag ser så mycket bra och försöker se mindre av de dåliga för att känna att de är värt att kämpa för. Jag vet de ligger mycket på mig och min självkänsla, jag har hoppat runt och dejtat och gång på gång blivit sårad för jag klämmer mig fast så hårt. När jag äntligen känner att jag träffat den rätta så känns de som att jag måste verkligen ta den tiden att fokusera på mig själv och bli en mer självständig person och inte vilja låsa in mig i en bubbla med min kille som jag alltid vill när jag blivit kär i någon. De är inte hälsosamt.

Jag tänker nog inte att det spelar så stor roll hur snabbt det går i början. Problemet är väl att ni, trots en ganska kort relation, verkar ha stött på så mkt problem redan att ni båda upplever att ni behöver kämpa för att relationen ska överleva, och att han själv uttrycker att han gett relationen flera chanser i situationer då han övervägde att göra slut?

Jag tycker bara det låter som att du far illa i den här relationen och att du försöker ändra på dig själv för att det ska bli mer behagligt för hans skull. Det är inget fel med att vilja vara med sin partner typ hela tiden, sålänge man mår bra av det. Alla är olika där, och tricket är ju att hitta en partner som mår bra av samma upplägg som man själv mår bra av.

Jag har förövrigt själv nyligen inlett en relation som gått från 0-100 på extremt kort tid, det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man hinner tänka kring ifall att man är kompatibla eller inte.

Sen får jag personligen rysningar av stormiga relationer där det förvisso förekommer mycket kärlekskänslor och attraktion men också mkt bråk och negativa känslor. Så vill iaf inte jag leva. Det är fullt möjligt att ha en relation som innehåller lika mycket passion och stark attraktion utan alla bråk..

 

[MiniLi]

Jag frågade vad det var han ville ha för att de skulle bli bra. Då var de liksom småsaker som att diska samtidigt som man lagar mat, att ställa undan kläder i byrån istället för att sätta de på en stol. Jag kan va lite slarvig emellanåt men sen får jag ett ryck och städar undan allting också. Sen att jag måste respektera att han ibland måste jobba undan hemma och behöver vara ifred, att vi gör saker på olika håll och att han inte ska behöva följa med på allt. Att han ser de som om jag lagar mat i veckorna att han ex kör mig å hästen på helgen fast han egentligen inte har tid. Han tycker inte att jag ser när han gör något för mig. Vilket jag kan hålla med om att jag kanske inte alltid ser de förens han påminner mig om de.

Men tänker du inte själv att det troligen står för större problem om sådana småsaker gör att man överväger att avsluta relationen?

 

[Mabuse]

Jag frågade vad det var han ville ha för att de skulle bli bra. Då var de liksom småsaker som att diska samtidigt som man lagar mat, att ställa undan kläder i byrån istället för att sätta de på en stol. Jag kan va lite slarvig emellanåt men sen får jag ett ryck och städar undan allting också. Sen att jag måste respektera att han ibland måste jobba undan hemma och behöver vara ifred, att vi gör saker på olika håll och att han inte ska behöva följa med på allt. Att han ser de som om jag lagar mat i veckorna att han ex kör mig å hästen på helgen fast han egentligen inte har tid. Han tycker inte att jag ser när han gör något för mig. Vilket jag kan hålla med om att jag kanske inte alltid ser de förens han påminner mig om de.

Så typ att han villha lite mer ordning i hemmet än du (kläder som ligger framme, ingen disk i köket, osv), och inte förväntas göra fritidssysslor tillsammans?

Dvs småsaker som handlar om hur man bor ihop. Men det blir ju såklart irriterande om ni har olika idéer om hur det ska se ut.

Du kanske ser det som att hästkörandet på helgerna är en gemensam aktivitet, och han ser det som att gör dig en tjänst, som du borde återgälda genom att t ex ta hand om tvätten.

Och båda tycker att den andre inte ser och uppskattar det man gör för dem. Han ser inte att du tvättar hans jobbkläder, och du ser inte att han kör hästen. Så ingen av er känner att ni får tillräckligt med cred för det ni gör?

 

[Smurfoff]

Jag tror att den största delen är för att vi är för mycket runt varandra och att han inte har vänner här. Han kan inte gå ut och ta en öl på helgen med sina vänner. Hans vänner bor 10 h bort. Visst han pratar mycket i telefon men de är inte riktigt samma sak. Han har direkt inga kollegor utan jobbar mycket själv. Så vissa helger blir de att de bara är vi som umgås och ibland gör vi saker och ibland är vi bara hemma och inte gör någonting typ. Tror det är den biten som gör att de mesta kommer i kläm att han inte har ett socialt liv och han saknar sin famil/vänner. Dock flyttade han ifrån de för 2 år sedan till en ny stad där han kände en person som han endå inte umgicks särskilt mycket med. Men då jobbade han mest. Så han har egentligen inte mindre fritid här än vad han hade där han flyttade ifrån.

 

[Smurfoff]

Jag tror att den största delen är för att vi är för mycket runt varandra och att han inte har vänner här. Han kan inte gå ut och ta en öl på helgen med sina vänner. Hans vänner bor 10 h bort. Visst han pratar mycket i telefon men de är inte riktigt samma sak. Han har direkt inga kollegor utan jobbar mycket själv. Så vissa helger blir de att de bara är vi som umgås och ibland gör vi saker och ibland är vi bara hemma och inte gör någonting typ. Tror det är den biten som gör att de mesta kommer i kläm att han inte har ett socialt liv och han saknar sin famil/vänner. Dock flyttade han ifrån de för 2 år sedan till en ny stad där han kände en person som han endå inte umgicks särskilt mycket med. Men då jobbade han mest. Så han har egentligen inte mindre fritid här än vad han hade där han flyttade ifrån.

Jag tror att han alltid fokuserat mest på sitt jobb och satt de i fokus och nu driver han sitt eget företag 2a året och de går bättre än vad han trodde. Jag kommer aldrig be han välja bort företaget för vet hur mycket de betyder för honom. Vi har även sagt att vi inte vill skaffa barn under tiden de är såhär för han vill vara lika delaktig i att vara ledig vabba osv. och det har jag accepterat jag kan vänta 2-3 år innan barn kommer på tal. Men han är en arbetsnarkoman och denna veckan jobbar han både dagtid och natt och är inte jätterolig i humöret och jag har sovit borta för att låta han vara. Så ja han måste hitta en balans i jobbet. Jag tror att han ständigt känner stress över företaget hur de ska gå osv och då orkar han inte ha problem i privatlivet också.

 

[Fruentimber]

Jag kan väl själv hålla med om att allting gick fort i början. Vi skulle ha distansförhållande och ses varannan vecka men de blev i princip att han var hos mig nästa från början hela tiden för han jobbade mycket här och han var hos mig istället för att ta in på hotell. Sen åkte jag upp till honom 1 eller 2 gånger. Sen hitta vi ett ställe och flyttade ihop. Med facit i hand så hade jag önskat idag att vi hade dejtat på distans minst 7-8 mån och därefter bestämt oss för vad nästa steg skulle bli.

Fast även om något "går fort" så anser jag nog ändå inte att man om och om igen ska ge relationen "en chans" när bara ett år har förflutit. Jag och min man flyttade ihop efter bara tre veckors förhållande, av praktiska skäl. Visst blev det en form av speedad lära-känna-varandra-period, men det har känts rätt för oss båda hela tiden och vi har inte behövt "ge chanser" eller dylikt om och om igen för att få det att funka. Håller med @MiniLi om att ett förhållande bör ha betydligt bättre grund än så för att det ska vara värt att fortsätta. Varför ska du klänga dig fast vid honom? Även om du har en önskan om att bilda familj och stadga dig så betyder det inte att du bör göra det på vilka grunder som helst.

 

[MiniLi]

Jag tror att han alltid fokuserat mest på sitt jobb och satt de i fokus och nu driver han sitt eget företag 2a året och de går bättre än vad han trodde. Jag kommer aldrig be han välja bort företaget för vet hur mycket de betyder för honom. Vi har även sagt att vi inte vill skaffa barn under tiden de är såhär för han vill vara lika delaktig i att vara ledig vabba osv. och det har jag accepterat jag kan vänta 2-3 år innan barn kommer på tal. Men han är en arbetsnarkoman och denna veckan jobbar han både dagtid och natt och är inte jätterolig i humöret och jag har sovit borta för att låta han vara. Så ja han måste hitta en balans i jobbet. Jag tror att han ständigt känner stress över företaget hur de ska gå osv och då orkar han inte ha problem i privatlivet också.

Jag skulle inte heller be någon att avstå från sitt jobb, men jag kan ta aktiva beslut kring om jag vill leva med en person som har den typen av jobb. Jag har tex haft en lång relation med en lantbrukare, och jag skulle aldrig i livet ge mig in i en ny relation med någon som har den typen av jobb. Jag har inga problem med någon som jobbar mycket (det gör jag också), men det kommer annat på köpet med (många) egenföretagare som jag inte är intresserad av att ha i min relation.
Det är ju en av flera saker man måste ta ställning till. Inte för att man ska tvinga någon annan att ändra sig, utan för att själv bestämma vilken typ av relation man mår bra av.

 

[MiaMia]

Jag tror att han alltid fokuserat mest på sitt jobb och satt de i fokus och nu driver han sitt eget företag 2a året och de går bättre än vad han trodde. Jag kommer aldrig be han välja bort företaget för vet hur mycket de betyder för honom. Vi har även sagt att vi inte vill skaffa barn under tiden de är såhär för han vill vara lika delaktig i att vara ledig vabba osv. och det har jag accepterat jag kan vänta 2-3 år innan barn kommer på tal. Men han är en arbetsnarkoman och denna veckan jobbar han både dagtid och natt och är inte jätterolig i humöret och jag har sovit borta för att låta han vara. Så ja han måste hitta en balans i jobbet. Jag tror att han ständigt känner stress över företaget hur de ska gå osv och då orkar han inte ha problem i privatlivet också.

Tror du ärligt att den dagen kommer när han slutar vara arbetsnarkoman och slår om till att ha tid för jämställt vabbande?

Om det är HANS jobb som gör att han inte kan vara i samma rum som en annan människa, varför är det DU som lämnar hemmet?

 

[cirkus]

Jag tror att jag helt enkelt måste visa mer förståelse och kanske att göra mer i hemmet för tillfället när han jobbar så mycket som han gör. Sen att ja hans sitt andrum och göra saker med mina vänner som jag tycker är roligt och isåfall låta han sitta själv hemma om det är detta han vill. Dock är jag rädd att det är för sent då han redan fått tanken att han vill göra slut. Och att han ger de en chans till för att jag verkligen inte ville göra slut.

Det kommer inte räcka att DU vill försöka få relationen att funka. Han måste också vilja och det verkar han ju inte riktigt vilja

 

[Anna-Bella]

Jag tror att han alltid fokuserat mest på sitt jobb och satt de i fokus och nu driver han sitt eget företag 2a året och de går bättre än vad han trodde. Jag kommer aldrig be han välja bort företaget för vet hur mycket de betyder för honom. Vi har även sagt att vi inte vill skaffa barn under tiden de är såhär för han vill vara lika delaktig i att vara ledig vabba osv. och det har jag accepterat jag kan vänta 2-3 år innan barn kommer på tal. Men han är en arbetsnarkoman och denna veckan jobbar han både dagtid och natt och är inte jätterolig i humöret och jag har sovit borta för att låta han vara. Så ja han måste hitta en balans i jobbet. Jag tror att han ständigt känner stress över företaget hur de ska gå osv och då orkar han inte ha problem i privatlivet också.

Att du inte sover i ditt eget hem för att ge honom space tycker jag är väldigt oroande. Om ni (och inte bara du som försöker vända ut och in på dig själv) vill att det ska funka verkar det väldigt rimligt att vara särbos och se hur det funkar.

 

[Smurfoff]

Såklart de bådas ansvar. Jag kommer inte kämpa om jag får kämpa på egen hand. Utan jag måste se förändringar hos han med, jag vill inte leva med någon som är konstant sur.

 

[Grazing]

Vi är ju båda 30 + och vill båda ha familj och stadja sig. Han har tidigare kommit från relationer där tjejen mest levt på honom och inte bidragit till ekonomin. Här är vi mer jämställda när de gäller ekonomi men man märker att han är en sån perosn som hellre flyr från problemen än tar tag i de. Jag vet inte så mycket ifrån hans tidigare relationer mer än att han sagt att de alltid varit han som gjort slut och bett de flytta typ. och han sa att han har aldrig gett ett förhållande såmånga chanser som han gjort med vårt. För han känner också att de är värt att kämpa för men sen ifrågasätter han är de värt att kämpa för, kommer de bli bättre. Ingen av oss vill gå runt och vara irriterade på varandra. MEn samtidigt säger vi båda att vi har de så jäkla bra när vi väl är där. Vi har roligt ihop vi skojar med varandra vi kan vara oss själva. Vi båda har våra egna problem vi måste jobba på. Han har också sagt till mig att han till å från känner sig deprimerad och han är ledsen hur han är mot mig ibland. MEn jag måste ockås tänka på hur jag är mot honom. som att jag en gång kallade han snål de tog väldigt hårt på honom och inget han pratade om förens 3 veckor senare då fler tjejer i hans relationer kallat han detta.

Alltså jag ser så myket varningsflagg så som du beskriver honom. Det låter verkligen inte som en relation att satsa på.

 

[_Elly_]

Fast nä. Det är väl som med barnen, även om man kan vara arg och irriterad på dem i stunden så älskar man dem ändå. Likadant i parrelationen, att det finns ett gemensamt grundantagande att man älskar varandra och vill vara i en relation med varandra, även om man för stunden är osams och jättearg.

Men den dagen det känns osäkert, om man ens vill fortsätta tillsammans och älskar varandra, då tänker att jag att relationen är på väg att ta slut. Det går ju inte att ha en relation med någon som inte vill.

Nja, jag tolkar det nog lite annorlunda. Han verkar inte vara så mycket för att kommunicera och utforska sina känslor men... är jag helt slut finns det inte alltid plats för alla känslor. Även om jag innerst inne förstår att jag älskar personen idag också kan annat ta över. Ser inte det som konstigt alls men uttrycks det som av och på hela tiden är det givetvis inte bra. Frågan är om det självmant velas+ uttrycks eller om det är något som kommer av att samma konversationer upprepas där han behöver bekräfta TS. Eller vad som nu sker. Ingen aning. Min poäng var att alla inte fungerar på samma sätt eller ens har koll på sina känslor såpass att de kan utskilja.