Jag tror inte polisen lägger resurser på det, om jag ska vara ärlig.
Men jag är själv förvånad eftersom jag inte tänkte det skulle förekomma i den utsträckningen här, det förekom när jag gick i Malmö och mötte ungdomar. Gällde att ha skinn på näsan och inte undvika deras blick när de såg på mig, det var ett bra sätt att minska på deras påhitt. jobbigast var kring nyår när de sprang omkring med smällare eller raketer av några slag och smällde i närheten av mig för att se om jag blev rädd. En gång slängde ett gäng killar något sådant i en soptunna när jag kom och precis när jag kom förbi (folk har en tendens till att tro att blindpinne =helt blind=ser inget ALLS) gick den av med en braksmäll. Jag rörde inte en min men stirrade stint på den som slängt i den hela vägen tills jag var framme och på väg förbi dem. Han frågade "Kan du se mig?" Jag svarade "Ja en blindkäpp behöver inte betyda att man är helt blind, så jag kan se dig".
Läste en för några år sedan om någon som kastat fyrverkerier eller smällare eller vad det är, efter en man och hans ledarhund så att hunden blev jätterädd.
Jag satt på tåget för några år sedan med min rottweilervalp på 16 veckor vid mina fötter. Hon sov i en boll. Lugn och sansad som hon alltid var. Hon visste att jag hade funktionsnedsättning, trots sin låga ålder, hon var verkligen mina ögon och öron den hunden. Några ungdomar en bit bort stimmade så jag höll koll på dem, tänkte att de skulle inte få en chans att vara dumma mot min valp. De satt och viskade och pekade mot oss. Så började en av dem, ivrigt påhejad av de andra, att gå fram och tillbaka mot mig och min hund, närmare för varje runda, flinade och fnissade, de andra kunde på typiskt ungdomars vis inte heller hålla sig för skratt. Började känna mig utsatt där, ensam i tåget med 4 ungdomskillar med en av dem som hela tiden ville komma närmare och närmare på något vis. Till slut, jag minns inte ens varför, vad det var som fick mig att känna mig hotad, men något var det, så rester jag mig upp och lyfter min pinne över huvudet utan ett ljud. I samma stund, samtidigt exakt som jag gör det reser min valp sig upp och morrar djupt från bröstkorgen och markerar tydligt att han gått för långt. Killen skriker "oh shit", de andra vrålar av skratt medan han springer tillbaka till dem, och så var det lugnt. Jag satte mig ner och hunden la sig som en boll och sov vidare. Den hunden var otroligt känslig för mina behov, och hade blivit bra som assistans-/servicehund, men dog knappt 6 månader gammal pga sitt hjärtfel.
När hon dog skulle jag inte ha fler hundar. Jag insåg ganska snart att jag inte är jag utan, att livet inte har någon mening utan.
Det bor en rottweiler här och när jag ser henne hugger det till i hjärtat av sorg, sorg för att min Zonya dog, men också sorg över att jag faktiskt inte har en servicehund i dag som kan hjälpa mig, att den hunden jag har aldrig kan bli det. Han har inte samma känsla riktigt. Men dobermann och rottweiler är mina favoritraser, ingen annan kan ju slå dem heller