Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag fick också en liknande kommentar från dig för en tid sedan och för min egen del handlade det inte om att jag inte "förstod" att jag skulle kunna älska mitt barn. Jag kan snarare göra en något haltande (jag ber innerligen om ursäkt här men jag kan inte komma på nåt annat för stunden ) liknelse kring en orgasm! Visst kan man ha läst spaltmeter om hur det "känns" men inget kan ändå förbereda en för den riktiga upplevelsen. Vissa känslor går inte att beskriva med ord.

Egentligen finns det mängder av saker som man måste ha upplevt för att förstå fullt ut. Sen kan man ju naturligtvis ha en bild av hur det skulle vara.

Förlossningen var en annan sån grej för mig. Visst hade jag förberett mig på en smärta, men det var nästan utomjordiskt.

Kanske tur att man inte vet innan.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Egentligen finns det mängder av saker som man måste ha upplevt för att förstå fullt ut. Sen kan man ju naturligtvis ha en bild av hur det skulle vara.

Förlossningen var en annan sån grej för mig. Visst hade jag förberett mig på en smärta, men det var nästan utomjordiskt.

Kanske tur att man inte vet innan.

Samma här Jag skulle ju inte ens åka in på BB, jag skulle stå på knä hemma vid min säng och föda själv, med bara barnets far som sällskap, med vacker musik spelande. Stillsamt, harmoniskt, smärtfritt och lite lagom magiskt.

Just det....... Hrm. Jag hade dessutom inte riktigt tagit in hur mycket blod och gegga som kommer ut tillsammans med barnet....

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Nä, verkligen inte. Tvärtom. Vad nu det har med saken att göra?

Om man har kärlekslösa föräldrar, skulle det ju kunna förklara varför man inte vet så mycket om den kärlek till sina barn som föräldrar ofta känner, tänker jag mig. Det är den förklaring jag spontant kan komma på, helt enkelt.

Men kan ta som exempel att jag alltid varit extremt petnoga och nojjig med min häst. Har kunnat ligga sömnlös över en hälta ungefär och varit livrädd att nåt skulle hända. Där har jag fått helt andra perspektiv kan jag säga.

Sådan är jag fortfarande, i stort sett. Och jag har haft barn i 22 år. Jag tolkar dock inte det där nojandet vare sig som att jag skulle älska hästen över allt annat i världen, eller som att jag inte har vanliga föräldrakänslor för barnen. Nojandet handlar om andra saker, som jag ser det.

För mig bleknade mkt i jämförelse. Jag älskar mina föräldrar som jag älskar min dotter. Jag älskar min höst gränslöst - men skulle jag vara tvungen att välja så är valet inte svårt över. huvud. taget!

Det är helt självklart även för mig att jag skulle välja barnet framför hästen. Men det visste jag innan jag fick barn att jag skulle göra, ja, faktum är att jag visste det redan som barn. Hästen har inte bleknat i jämförelse, jag har alltid vetat att barn går före.

Jag funderar ibland på om det kanske får den effekten att få barn ifall ens starkaste kärlek/relation har varit till djur/annat, inte människor, innan? För min partner t ex skulle nog ha gått före en häst redan innan, och nu går även barnet före en specifik häst. Jobbet är också viktigt, men nära relationer har alltid gått före.

Det var lite spännande! Hur har du kommit på den teorin?

Det beror ju lite på vad man rent praktiskt menar med "går före". Nu när mina barn inte direkt kräver min tid längre, så kan man lätt få intrycket att jag prioriterar min häst före min partner, tidsmässigt. Men det är ändå ingen tvekan om att relationen till partner är mycket väsentligare. Det är dock svårt att komma på exempel där jag skulle välja bort hästen för partners skull, men det beror ju på att partner är vuxen. Om partner tex blir svårt sjuk, vet jag inte om det skulle hjälpa att jag valde bort hästen.

I händelse av allvarlig livsmedelsbrist skulle vi väl äta upp hästen, men jag skulle ju inte äta upp partner och barn. Eller ens grannen.

Jag tror att det är något jag fått med mig från mina föräldrar, känslan av att när det kommer till kritan går de nära relationerna i familjen alltid först, och framförallt barnen. Det var därför vad jag väntade mig skulle hända när jag fick barn, att jag skulle vilja sätta barnet framför djur, jobb och annat icke-mänskligt, och så blev det också.

Jag tänker också ungefär så, och har fått med mig något liknande. För mig betyder dock inte att sätta barnet främst att allt annat bleknar, utan det är helt enkelt den planerade turordningen. Hästen blir inte mindre viktig, barnet är bara mer viktigt.

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Eftersom folk uttrycker en sådan förvåning över att nu när de fått barn blev de överraskade över att barnet går före hästen/jobbet/annat. Om partner/familj/vänner redan tidigare gick före annat, så borde det ju inte komma som en överraskning att även barnet gör det, menar jag. Men om hästen/jobbet/hunden tidigare stod som nummer ett, så blir det kanske mer av en överraskning att en annan människa faktiskt kan vara så viktig för en. Det är väl kanske mest ett sätt att försöka förstå varför en del blir så överraskade över hur mycket barnen betyder för en när man väl fått dem.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Eftersom folk uttrycker en sådan förvåning över att nu när de fått barn blev de överraskade över att barnet går före hästen/jobbet/annat.

Fast förvåning över att barnet går före vet jag inte om nån uttryckt, det förutsätter jag att folk känner innan de skaffar barn överhuvudtaget.

För min del var det mer att jag inte kunnat föreställa mig de enorma känslor man känner. Plus att jag inte kunnat ana att all oro kring hästen är en piss i havet i jämförelse med den man känner om ens barn är sjukt.

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Det var det jag menade, att man blir förvånad över hur mycket barnet betyder för en. Om andra människor redan tidigare varit det mest betydelsefulla (i jämförelse med t ex djur), så borde känslan inte vara överraskande, tänker jag.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Om man har kärlekslösa föräldrar, skulle det ju kunna förklara varför man inte vet så mycket om den kärlek till sina barn som föräldrar ofta känner, tänker jag mig.

Fast att veta om känslan är för mig inte samma sak som att veta precis hur den den känns.

Att man skulle känna nåt speciellt visste man, men exakt hur tror i alla fall jag är svårt att föreställa sig. Precis som man aldrig kan veta exakt hur någon annans sorg, oro eller smärta känns.

 

[No1]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag tänker som de flesta.

Om det känns viktigt med barn, är det nog en bra idé att inte skjuta upp det avsiktligt. Men jag är inte lika säker som en del andra på att det är så viktigt med barn. Det kan ju dock bara du svara på.

En variant är ju att du tycker att det viktiga är att tävla den där hästen NU, och om det sedan blir ett barn om två, tre, fyra år, så är det en väldigt trevlig bonus. I annat fall kan du fortsätta att tävla helt ostört, och det är också väldigt trevligt.

Det här var en väldigt neutral och stabil post, trevligt!

Problemet för många är väl just det - att de inte vet hur de förhåller sig i barnfrågan.
Jag har genom åren träffat en uppsjö människor som inte alls är sugna på barn men som nu i det sista hoppar på tåget, på vinst eller förlust, för att de inte vågar säga nej till något som så många går igenom och säger är fantastiskt.



Fö kan jag bidra med att råda TS att ta reda på om hon verkligen vill ha barn.
Kommer hon fram till att barn är viktigt är det nog läge att ta tag i det nu, det behövs viss tid att spela med om det visar sig bli problem.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Det var det jag menade, att man blir förvånad över hur mycket barnet betyder för en. Om andra människor redan tidigare varit det mest betydelsefulla (i jämförelse med t ex djur), så borde känslan inte vara överraskande, tänker jag.

Fast att barnet kommer betyda mest vet väl folk ändå? Jag syftar på att kärleken man känner är nåt översvallande. Även om jag älskar mina föräldrar och syskon (och vänner och häst) oändligt och villkorslöst kände i alla fall jag något annat när jag såg mitt barn.

Men alla är vi olika!

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Varför blir man då överraskad? Ifall man redan visste?

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Varför blir man då överraskad? Ifall man redan visste?

Jag hoppar in och svarar jag med För mig bestod överraskningen inte i vetskapen om att man skaulle älska barnet och älska det mycket, eller att barnet skulle få en väldigt central roll. Överraskningen bestod i styrkan hos känslorna - de spontana, överväldigande känslorna som vällde över mig och vars like jag aldrig upplevt, FASTÄN jag älskat många under min levnad. Som jag skrev i ett tidigare inlägg här, det är omöjligt ibland att föreställa sig en känsla som man aldrig upplevt - förälskelse, orgasm, dödsångest, panik.

 

[Kattennizze]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Det var det jag menade, att man blir förvånad över hur mycket barnet betyder för en. Om andra människor redan tidigare varit det mest betydelsefulla (i jämförelse med t ex djur), så borde känslan inte vara överraskande, tänker jag.

Jo men det beror nog på vilken bakgrund man har, tänker jag. Jag som haft en dysfunktionell uppväxt i en väldigt kärlekslös familj, har haft väldiga problem med mina relationer i vuxen ålder givetvis. Jag kan nog ärligt säga att det är först efter jag fick barn som jag upplevde någon slags riktig kärlek till en annan människa. Innan älskade jag mina djur mycket mer än människor, vilket jag inte tror är speciellt ovanligt för människor med min bakgrund. Det är ju svårt att uppleva känslor som jag aldrig själv fick som barn, tänker jag. Det intressanta är att jag också upplever det som att det är mycket lättare för mig nu att också känna kärlek till andra vuxna i min omgivning, en något omtumlande upplevelse.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Som sagt, det var styrkan och kraften i känslorna som överraskade, inte att de skulle finnas där.

Jag trodde aldrig man kunde älska någon så mycket. Trots att jag kommer från en väldigt kärleksfull och känslorik familj.

Men skickligt att flera redan visste innan. Jag tycker det är som att försöka få någon som aldrig varit kär att förstå hur det känns att vara upp över öronen förälskad. Eller att beskriva panikångest. Eller en orgasm. Det måste helt enkelt upplevas för att förstås fullt ut.

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

För min del var det mer att jag inte kunnat föreställa mig de enorma känslor man känner. Plus att jag inte kunnat ana att all oro kring hästen är en piss i havet i jämförelse med den man känner om ens barn är sjukt.

Fast just det där känner jag inte igen. När min häst är sjuk/halt/skadad oroar jag mig för att hon ska behöva avlivas samt i viss mån för veterinärkostnader etc. Det oroar jag mig ju aldrig för när människor är sjuka. Samhället ger ju ett helt annat stöd.

När det gäller mina barn är jag nog ganska lyckligt lottad, då de i stort sett aldrig har haft värre sjukdomar än förkylningar. Då har jag faktiskt inte oroat mig alls.

Jag ser inte heller graden av oro som kopplad till intensitet i kärlek.

Om både barnet och hästen vore livshotande sjuka, skulle jag naturligtvis vara mycket mer ledsen och orolig för barnet. Det visste jag i förväg.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Om både barnet och hästen vore livshotande sjuka, skulle jag naturligtvis vara mycket mer ledsen och orolig för barnet. Det visste jag i förväg.

Det är ju precis det jag säger. Det klart jag visste att jag skulle vara mer orolig för barnet, men inte hur mycket mer.

Liksom att jag visste att jag skulle älska barnet mer, men inte hur mycket mer.

Det är ju intensiteten i känslan som var en överraskning, inte att man skulle känna så överhuvudtaget.

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Överraskningen bestod i styrkan hos känslorna - de spontana, överväldigande känslorna som vällde över mig och vars like jag aldrig upplevt

Förutom att jag tycker att även det är väldigt konstigt, så pratar du alltså om just när barnet föddes? Eller har du varit på ett överraskande vis överväldigad av känslor för barnet varje stund sedan dess? Oavbrutet, hela tiden?

Om jag vore så överväldigad av känslor hela tiden, tror jag inte att jag hade kunnat fungera i mitt liv. Det hade varit väldigt svårt att koncentrera sig på jobbet, tex. Och det hade varit en plåga när barnet är i skolan eller hos kompisar. Det hade nog gjort mig till en väldigt konstig förälder, tror jag.

Hur mycket och exakt vad man känner just i samband med att barnet föds, däremot, säger ju väldigt lite om resten av föräldraskapet. Min gissning är rentav att känsloupplevelserna just då beror rätt mycket på hur förlossningen förlöpte. Om den är väldigt långdragen och trasslig så att kvinnan är medtagen, bör ju det räcka för att känsloupplevelserna ska bli väsentligt mindre. Själv var jag tex under narkos, och då känner man ju inget särskilt.

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Det är ju precis det jag säger.

Men vad är då grejen?

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Den där himlastormande känslan kom ganska snart efter förlossningen (som inte var speciellt långdragen eller dramatisk men gjorde ont ) och kulminerade under första halvåret. Om jag minns rätt, det var ju ett tag sedan. Idag är jag inte besatt av känslostormen på det viset, det hade nog varit besvärligt, men den grundläggande kärleken finns kvar. Den som vi alla pratat om, inte känslohavet.

Men ja, utan att gå in på detaljer så var det en väldigt intensiv upplevelse, jag hade inte förväntat mig att så stora känslor skulle ta över mig så totalt.

Men jag har upplevt andra saker också i mitt liv, där jag innan det hände haft en ganska klar uppfattning om hur jag skulle reagera om det inträffade. Och när det hände var mina känslor/reaktioner helt andra. Men då pratar jag om mer negativa känslor, i samband med grovt våld, panik och tillfällen då jag varit nära att dö och måst fatta rätt beslut inom någon sekund.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Men vad är då grejen?

Med vad?

Alla tycker ju olika. Jag tycker det är konstigt att man vet innan hur man kommer känna. Nästan tråkigt. Och det måste vara ovanligt att inte känna sig känslomässigt överväldigad när man precis fått barn.

Såklart man inte vimsar runt hela tiden, mest första tiden. Men jag kan fortfarande titta på mina barn och känna mig helt nykär. Det kanske lägger sig.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Förutom att jag tycker att även det är väldigt konstigt, så pratar du alltså om just när barnet föddes? Eller har du varit på ett överraskande vis överväldigad av känslor för barnet varje stund sedan dess? Oavbrutet, hela tiden?

Om jag vore så överväldigad av känslor hela tiden, tror jag inte att jag hade kunnat fungera i mitt liv. Det hade varit väldigt svårt att koncentrera sig på jobbet, tex. Och det hade varit en plåga när barnet är i skolan eller hos kompisar. Det hade nog gjort mig till en väldigt konstig förälder, tror jag.

Hur mycket och exakt vad man känner just i samband med att barnet föds, däremot, säger ju väldigt lite om resten av föräldraskapet. Min gissning är rentav att känsloupplevelserna just då beror rätt mycket på hur förlossningen förlöpte. Om den är väldigt långdragen och trasslig så att kvinnan är medtagen, bör ju det räcka för att känsloupplevelserna ska bli väsentligt mindre. Själv var jag tex under narkos, och då känner man ju inget särskilt.

Vad är det som du tycker är konstigt? I likhet med många jag känner, känner jag mig stundtals överväldigad av kärleken till mitt barn och för mig var det på flera sätt en väldigt intenstiv upplevelse att bli förälder. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligare ifall man som förälder aldrig upplever några liknande känslor inför sitt barn.