Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Ja, jag har aldrig träffat nån som inte känner så. Lite sorgligt att missa den känslan hade jag tyckt.

 

[Sunshine]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Och det måste vara ovanligt att inte känna sig känslomässigt överväldigad när man precis fått barn.

Jag vet inte om det ar sa ovanligt egentligen. Jag alskar mina barn men kande aldrig den dar himlastormande intensiva karleken som du och nagra andra pratar om. Faktum ar att det tog ett tag innan kanslorna vaxte fram. I borjan kande jag mer att dessa (fick tvillingar) var mina avkommor som jag maste ta hand om, beskydda osv. DEN kanslan var stark. Men karleken, den vaxte fram allteftersom jag larde kanna dem.

Jag vet flera som haft liknande upplevelser men man vagar ju knappt prata om det for det ar inte sa det "ska" vara.

 

[sidensvans]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Ja, jag har aldrig träffat nån som inte känner så. Lite sorgligt att missa den känslan hade jag tyckt.

Fast förlossningdepression är väl ganska vanligt? Måste kännas ändå värre att få det när denna lycko-hets råder ...

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Vad är det som du tycker är konstigt? I likhet med många jag känner, känner jag mig stundtals överväldigad av kärleken till mitt barn och för mig var det på flera sätt en väldigt intenstiv upplevelse att bli förälder. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligare ifall man som förälder aldrig upplever några liknande känslor inför sitt barn.

Jag tycker att det är konstigt att så många uttrycker en förvåning över hur starkt de känner för sina barn, att de tex betonar att barnet till och med är viktigare än hästen. För mig vore det mer förväntat att i vissa lägen exakt vilket barn som helst är viktigare än hästen, för att inte tala om de egna barnen.

Om det sedan är så, vilket jag tyckte att en del inlägg verkar innebära, att det framförallt är en överväldigande känsla just vid förlossningen som är den stora överraskningen, så vet jag inte vad jag ska tro. Hur man känner just vid förlossningen, verkar ju ha väldigt lite betydelse för hur föräldraskapet sedan utvecklar sig. Tex blir så vitt jag vet både de som förlösts med kejsarsnitt under narkos (och alltså inte direkt känt något och som kanske snarare mår illa av narkos än känner andra känslor när man vaknar) och de som får förlossningsdepression vanligtvis helt normalt kärleksfulla föräldrar, de med.

Jag tycker också att det är konstigt om det är just ett känslorus vid förlossningen som man till den grad går och tänker på år efter år sedan. Det är ju inte ens självklart att sådana emotionella svallvågor ens har med några känslor för barnet att göra, för min del kan det lika gärna handla om att smärtan är avklarad, man överlevde, diverse hormonpåslag, reaktioner på smärtlindringen osv - som inte säger särskilt mycket om det kommande livet som förälder.

Men om det snarare är känslorna för barnen över tid det handlar om, så handlar det ju troligen inte om ett artonårigt eller livslångt intensivt känslosvall (som verkar omöjliggöra rätt mycket annat), utan just om föräldrakärlek av rätt vanligt slag. Och jag tycker att det är väldigt konstigt att den känslan är en sådan överraskning för många. Jag tycker att man ser så pass mycket av den, och såg så mycket av den som barn, att jag visste rätt väl vad det handlar om. (Nu är ju inte alla föräldrar kärleksfulla, men jag hade tur med min omgivning som barn.)

Att vara stundtals överväldigad eller väldigt upptagen av kärleken till barnet, är väl något man hade kunnat förvänta sig? Det trodde jag i min enfald att de flesta då och då är även när det gäller kärleken till sin partner, och kanske även till andra (sina syskonbarn, sin häst, eller så).

 

[mandalaki]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Det är klichévarning på det där med Den Framvällande Kärleken till barnet, tycker nog jag. Inte sällan verkar nyblivna föräldrar tävla i hur starkt det kändes. Och trots att alla verkar tro att just deras upplevelse är unik så uttrycker de sig påfallande lika - därav klyschvarningen. Det låter som något man "ska" säga och jag misstänker att det kan leda till grubblerier om man faktiskt inte känner så.

KL

Jag fattar inte vad Den Stora Kärleken Till Ett Barn gör i tråden. Det är väl ingen som tror att TS fundering handlar om huruvida hon kommer att älska sitt barn mer än sin häst och att det är det som styr hennes val.

Den som inte sätter ett befintligt barn före ett djur är inte riktigt navlad. Däremot kan man ju grubbla en hel del över om man, istället för att försöka bli gravid just nu, ska hoppa på ett erbjudande om drömjobbet, om man hellre vill intensivyoga på ett indiskt ashram som man alltid fantiserat om - eller ta chansen på en tävlingshäst.

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Faktum ar att det tog ett tag innan kanslorna vaxte fram. I borjan kande jag mer att dessa (fick tvillingar) var mina avkommor som jag maste ta hand om, beskydda osv. DEN kanslan var stark. Men karleken, den vaxte fram allteftersom jag larde kanna dem.

Fast jag tänker att det där med att ta hand om och beskydda är en väldigt viktig del av kärleken. Den räcker inte, man måste tycka om barnen för att det ska vara uthärdligt att ta hand om dem i längden och för att de ska utvecklas gynnsamt emotionellt sett. Men det faktum att du var beredd att på stående fot anpassa ditt liv så att du kunde ta hand om de där två små pyrena, nog är det ett slags stark kärlek?

För övrigt tycker jag att det du beskriver låter betydligt mer stabilt och pålitligt för barnen, än att de ska behöva sätta sin trygghet till något intensivt känslorus i en så laddad och ovanlig situation som själva födelsen. Det ruset handlar ju om mindre än en promille av föräldraskapet. Och tänk bara så många helt fel personer man har varit förälskad i, det där känsloruset säger ju ingenting om hur det hela kommer att funka. Att det är behagligt att uppleva det där ruset vid förlossningen, betvivlar jag förstås inte, men det handlar ju om en själv, inte om barnen - att man helt enkelt kickar.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Det är klichévarning på det där med Den Framvällande Kärleken till barnet, tycker nog jag. Inte sällan verkar nyblivna föräldrar tävla i hur starkt det kändes. Och trots att alla verkar tro att just deras upplevelse är unik så uttrycker de sig påfallande lika - därav klyschvarningen. Det låter som något man "ska" säga och jag misstänker att det kan leda till grubblerier om man faktiskt inte känner så.

KL

Jag fattar inte vad Den Stora Kärleken Till Ett Barn gör i tråden. Det är väl ingen som tror att TS fundering handlar om huruvida hon kommer att älska sitt barn mer än sin häst och att det är det som styr hennes val.

Den som inte sätter ett befintligt barn före ett djur är inte riktigt navlad. Däremot kan man ju grubbla en hel del över om man, istället för att försöka bli gravid just nu, ska hoppa på ett erbjudande om drömjobbet, om man hellre vill intensivyoga på ett indiskt ashram som man alltid fantiserat om - eller ta chansen på en tävlingshäst.

Jag tycker heller inte detta har med trådens ämne att göra, faktiskt. Och jag tycker också att hela diskussionen börjar bli bisarr - en användare skrev en mening om Känslor, och blev omedelbart ifrågasatt. Sen rullade det på i allt snabbare takt. Jag tycker det är märkligt. Varför är det så suspekt att en människa, eller flera, "Drabbas" av en känslostorm efter något så omvälvande som att få ett barn? Tar man händelsen med ro och inte blir känslomässigt speedad, är väl det bra det med. So what?? Ingen har förespråkat varesej det ena eller det andra som någon förväntat och/eller önskansvärt.

Själv "försvarar" jag varken det ena eller det andra som någon att sträva efter (hur man nu skulle kunna sträva efter en spontan känsla) men kan inte förstå hur man ens kan ifrågasätta folks känslor och förklara dem som att personen ifråga måste lida brist på kärlek från sin barndom. Helt absurt.

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag tycker det är konstigt att man vet innan hur man kommer känna. Nästan tråkigt. Och det måste vara ovanligt att inte känna sig känslomässigt överväldigad när man precis fått barn..

Fast man måste väl inte bli överraskad av sina känslor för att njuta av ögonblicket? Jag vet t ex på förhand att jag förmodligen kommer bli väldigt glad om det blir dubbelnolla när jag tävlar, det hindrar ju inte att jag blir jätteglad när det väl händer.

När det gäller att bli känslomässigt överväldigad av barnafödande, så kan jag inte påstå att jag blev det. Jag trodde på förhand att det skulle vara väldigt roligt att ha barn, annars hade jag aldrig i livet utsatt mig för en graviditet, som är en rätt plågsam historia med stor risk för komplikationer, och det blev just så bra också. Jag var och är väldigt lycklig över mitt barn, men inte överväldigad. Men det kanske beror på vad man lägger i ordet överväldigad, iofs, jag är en rätt emotionell person, men överväldigad av könslor blir jag nästan aldrig, om någonsin. För mig innebär det att bli chockad, överraskad, osv, och ett barn kommer ju inte som en chock eller överraskning, normalt.

 

[klockmalva]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Tusen aspekter på detta.
hästen i fråga kan bryta benet i morgon eller säljas till någon annan.
du kanske inte blir gravid och ska adoptera - det tar fyra år innan du har ditt barn ...

du kanske blir gravid direkt, får tidiga problem med foglossning och har 1,5 års konvalecens efter förlossningen (min situation).

men barn är värt det. skaffa barn du.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Fast förlossningdepression är väl ganska vanligt? Måste kännas ändå värre att få det när denna lycko-hets råder ...

Jag tycker det skrivs mycket om just förlossningsdepression, som numera är både väl dokumenterad och inget folk behöver känna skam över.

Någon lyckohets ser jag inte heller till. Men det är tråkigt när människor inte får berätta om sina spontana känslor och upplevelser utan att ifrågasättas. Jag menar inte att du ifrågasatt dem, men många tycks göra det. Lite som en gren av Jantelagen. Kom inte här och tro att dina passionerade himlastormande känslor är nåt. Lagom är bäst.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag håller med dig om allt du skriver! Anledningen till att jag undrade vad du tyckte var så konstigt var att jag fick uppfattningen att du tyckte det faktum att Lena Furberg kände sig överväldigad av kärlek var det konstiga eftersom du skrev såhär:

Förutom att jag tycker att även det är väldigt konstigt, så pratar du alltså om just när barnet föddes? Eller har du varit på ett överraskande vis överväldigad av känslor för barnet varje stund sedan dess? Oavbrutet, hela tiden?

Om jag vore så överväldigad av känslor hela tiden, tror jag inte att jag hade kunnat fungera i mitt liv. Det hade varit väldigt svårt att koncentrera sig på jobbet, tex. Och det hade varit en plåga när barnet är i skolan eller hos kompisar. Det hade nog gjort mig till en väldigt konstig förälder, tror jag.

Men då var det alltså det faktum att en del påstått sig vara överraskade av känslorna som du tyckte var konstigt, inte att man känt sig överväldigad. Fast är inte den diskussionen mest hårklyverier? Jag förstår det som att skribenterna i tråden förväntat sig att känna stark kärlek men att det var svårt att veta exakt hur det skulle kännas eftersom man inte känt så förut. Så var det för mig i alla fall.

Sen, är det någon som skrivit att de känt sig överväldigade av kärlek vid just förlossningen? Lena Furberg skrev att hennes känslor började strax efter förlossningen och så var det för mig också. Det hade dock inte så mycket med själva förlossningen att göra utan just att jag äntligen fick träffa mitt barn. Så kanske det var för henne också. (Personligen kan jag känna mig rätt sentimental när jag såhär ett år senare tänker på min (helt okomplicerade) förlossning. Jag tyckte inte att det var en särskilt rolig upplevelse just då men det känns fint att tänka att det var då mitt barn kom till oss.)

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Fast det har väl ingen skrivit, att man inte får känna så? Jag är kanske lite förvånad över att man känner så, att man blir så överraskad av en känsla man i vårt samhälle både ser och hör mycket om på förhand. Men det innebär ju inte att det är förbjudet. Inte jante alls, utan mer förvåning över att man missat att innan inse att många föräldrar tycker väldigt mycket om sina barn, att det rent av är vanligt att känna så, och att oddsen är låga för att man själv kommer känna likadant. Då borde man ju inte bli överväldigad eller överraskad när det väntade faktiskt också inträffar, menar jag.

Jag tycker nog snarare än jante att tanken tangerar en annan föreställning, nämligen den att moderslyckan är så fantastisk att ingen som inte fått barn kan begripa den, att barn är mycket mer fantastiska än vad barnlösa kan förstå. Och den iden tycker jag är direkt felaktig, att kunna begripa sig på föräldrakärlek har ganska litet med eget barnafödande att göra, enligt min erfarenhet.

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Sen, är det någon som skrivit att de känt sig överväldigade av kärlek vid just förlossningen?

Jag tyckte bara att det plötsligt blev lite oklart om det var ett översvallande känslorus vid förlossningen, ett översvallande känslorus under hela föräldratiden eller mer vanliga och (som jag ser det) förväntade föräldrakänslor vi pratade om.

Att byta bort en lovande tävlingshäst mot ett känslorus när barnet föds, verkar jättekonstigt för mig. Lite mer än så vill man väl ha om man ska avstå en möjlighet som man har önskat sig, som i TS fall.

Jag tycker överlag att vår kultur uppmuntrar att vi blir utom oss av lycka när barnet föds, helst då på ett sätt ingen hade kunnat ana - vilket är lite paradoxalt. Ett krav/förväntan på oss att känna saker vi inte hade kunnat ana - man får ju prestationsångest för mindre.

 

[Mitten]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag hade kanske en känsla för att det skulle innebära mycket känslor för barnet, och det var inte riktigt det som blev omtumlande för mig, utan hur många pinnhål djuren åkte ner. Jag sörjde lite att min häst jag hade då sannolikt är min sista himlastormande 'hästkärlek', för jag tror inte att jag kommer knyta så hårt till ett djur mer, när jag knutit till min dotter. Kärleken till min man är ju en relation mellan två vuxna individer och även om vi har en jättestark och kärleksfull relation så är den inte av samma typ som känslan för dottern. Det är förmodligen den där ansvarsdelen som skiljer dem åt (?).
Svårt att förklara. Men min man hade gått före djuren även innan dottern föddes, men jag hade ändå inte förutspått hur annorlunda jag skulle förhålla mig till djuren.

(Mina djur var ren hobby och intresse, skall tilläggas, inga tävlingsambitioner här, vilket såklart spelar in)

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag tycker att det är konstigt att så många uttrycker en förvåning över hur starkt de känner för sina barn, att de tex betonar att barnet till och med är viktigare än hästen. För mig vore det mer förväntat att i vissa lägen exakt vilket barn som helst är viktigare än hästen, för att inte tala om de egna barnen.

Om det sedan är så, vilket jag tyckte att en del inlägg verkar innebära, att det framförallt är en överväldigande känsla just vid förlossningen som är den stora överraskningen, så vet jag inte vad jag ska tro. Hur man känner just vid förlossningen, verkar ju ha väldigt lite betydelse för hur föräldraskapet sedan utvecklar sig. Tex blir så vitt jag vet både de som förlösts med kejsarsnitt under narkos (och alltså inte direkt känt något och som kanske snarare mår illa av narkos än känner andra känslor när man vaknar) och de som får förlossningsdepression vanligtvis helt normalt kärleksfulla föräldrar, de med.

Jag tycker också att det är konstigt om det är just ett känslorus vid förlossningen som man till den grad går och tänker på år efter år sedan. Det är ju inte ens självklart att sådana emotionella svallvågor ens har med några känslor för barnet att göra, för min del kan det lika gärna handla om att smärtan är avklarad, man överlevde, diverse hormonpåslag, reaktioner på smärtlindringen osv - som inte säger särskilt mycket om det kommande livet som förälder.

Men om det snarare är känslorna för barnen över tid det handlar om, så handlar det ju troligen inte om ett artonårigt eller livslångt intensivt känslosvall (som verkar omöjliggöra rätt mycket annat), utan just om föräldrakärlek av rätt vanligt slag. Och jag tycker att det är väldigt konstigt att den känslan är en sådan överraskning för många. Jag tycker att man ser så pass mycket av den, och såg så mycket av den som barn, att jag visste rätt väl vad det handlar om. (Nu är ju inte alla föräldrar kärleksfulla, men jag hade tur med min omgivning som barn.)

Att vara stundtals överväldigad eller väldigt upptagen av kärleken till barnet, är väl något man hade kunnat förvänta sig? Det trodde jag i min enfald att de flesta då och då är även när det gäller kärleken till sin partner, och kanske även till andra (sina syskonbarn, sin häst, eller så).

Fast som vanligt väljer du att missförstå. Visa gärna vem som uttryckt förvåning över att barnet blev viktigare än hästen.

Nu försöker jag för sista gången: Det var inte att man skulle känna så som var överraskningen, utan storleken på känslan, den som gjorde att allt annat blev mindre viktigt.

Och eftersom du verkar ha hakat upp dig på just förlossningen så är vi flera som sagt att känslan inte kom under själva förlossningen utan växte fram under första tiden. Själv hade jag en tuff förlossning där de sprang ut med mitt barn och det dröjde flera timmar innan jag fick hålla honom. Där var det definitivt inte tal om romantiska känslostormar. Det kom efter ett tag tillsammans med massa andra känslor.
Men att barnet hamnar i en instabil och otrygg situation för att föräldern blir förvånad över styrkan i känslorna, nu får du väl ändå ge dig?

Om nu vi kände så, vad stör det dig? Vem är du att döma hur andra känner? Jag trodde i min enfald att man får känna vad man vill?

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Inte jante alls, utan mer förvåning över att man missat att innan inse att många föräldrar tycker väldigt mycket om sina barn, att det rent av är vanligt att känna så, och att oddsen är låga för att man själv kommer känna likadant. Då borde man ju inte bli överväldigad eller överraskad när det väntade faktiskt också inträffar, menar jag.

Så genom att läsa och höra om en känsla vet man precis hur den känns? Eller genom att höra andras upplevelser vet man precis hur man känner själv i samma situation?

Tror du på det själv?

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Ja, man kan genom att ta del av andras erfarenheter ofta skapa sig en rimlig bild av hur man själv kommer uppleva något. Är det märkligt för dig?

Det innebär inte att man vet exakt hur något kommer kännas, det innebär att man skapat sig en rimlig bild av hur det kommer kännas, och därför inte blir överraskad eller överväldigad av sina känslor när man väl hamnar i den situationen. För det är ungefär de känslor man trodde man skulle uppleva.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag tyckte bara att det plötsligt blev lite oklart om det var ett översvallande känslorus vid förlossningen, ett översvallande känslorus under hela föräldratiden eller mer vanliga och (som jag ser det) förväntade föräldrakänslor vi pratade om.

Att byta bort en lovande tävlingshäst mot ett känslorus när barnet föds, verkar jättekonstigt för mig. Lite mer än så vill man väl ha om man ska avstå en möjlighet som man har önskat sig, som i TS fall.

Jag tycker överlag att vår kultur uppmuntrar att vi blir utom oss av lycka när barnet föds, helst då på ett sätt ingen hade kunnat ana - vilket är lite paradoxalt. Ett krav/förväntan på oss att känna saker vi inte hade kunnat ana - man får ju prestationsångest för mindre.

Men då kan/bör man ju isåfall inte uttrycka sina känslor överhuvudtaget i några situationer, om ens egen upplevelse skulle få någon annan att känna sig mindervärdig, eller oförmögen. Då måste man vakta sina ord mycket noga och vara väldigt lagom i sina uttryck.

Jag brukar faktiskt aldrig prata vitt och brett om mina känslor kring att ha barn, det är nog egentligen bara här, där känslorna ifrågasatts, som jag känner ett behov av att argumentera för dem. Annars håller jag dem mest för mig själv.

Men om människor i min omgivning upplever något himlastormande, brukar jag nog glädjas med dem, även i de fall jag själv inte riktigt delar deras entusiasm. Jag brukar definitivt inte ifrågasätta deras glädje och försöka hitta negativa orsaker till den.

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag tycker heller inte detta har med trådens ämne att göra, faktiskt. Och jag tycker också att hela diskussionen börjar bli bisarr - en användare skrev en mening om Känslor, och blev omedelbart ifrågasatt. Sen rullade det på i allt snabbare takt. Jag tycker det är märkligt. Varför är det så suspekt att en människa, eller flera, "Drabbas" av en känslostorm efter något så omvälvande som att få ett barn? Tar man händelsen med ro och inte blir känslomässigt speedad, är väl det bra det med. So what?? Ingen har förespråkat varesej det ena eller det andra som någon förväntat och/eller önskansvärt.

Själv "försvarar" jag varken det ena eller det andra som någon att sträva efter (hur man nu skulle kunna sträva efter en spontan känsla) men kan inte förstå hur man ens kan ifrågasätta folks känslor och förklara dem som att personen ifråga måste lida brist på kärlek från sin barndom. Helt absurt.

Exakt, tack! Jag tycker det visar på en enorm brist på förmåga att förstå andras känslor, väldigt märkligt när man säger sig exakt känna till sina egna långt i förväg.

Men det är så det funkar tyvärr. Säger någon att himlen är blå kommer vissa och hävdar att den röd, bara för att vara kärringen mot strömmen. Jag förstår att många håller sig från att börja diskutera med vissa. Och hade det varit jag som folk hade undvikit hade jag funnit det väldigt, väldigt sorgligt!

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Vilka är de där "många" och "vissa" du pratar om, lite mer i klarspråk? Det blir så luddigt att prata i förklädda termer och insinuera på det sättet. Kan du inte säga rätt ut vad du menar istället, så blir du lättare att förstå?