Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

[trazel]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

För att återgå till TS ursprungsfråga skulle jag vilja säga att jag inte skulle vänta en dag med att försöka skaffa barn om jag var gift och 36 år och visste att jag vill ha barn.

Jag valde bort hästen med stort H när jag var nyss fyllda 22 år för att skaffa barn. Jag var 24 när vi fick vårat första barn efter två år. Då var jag ju förhållandevis ung också. Jag trodde det skulle vara betydligt lättare än vad det var, och problemet var inte att bli gravid utan att det blev upprepade missfall. Det kan ingen fertilitetsutredning visa i förhand vad jag vet.

Det finns många hästar. Det finns inte lika många chanser att få ett barn.

 

[Petruska]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Men om människor i min omgivning upplever något himlastormande, brukar jag nog glädjas med dem, även i de fall jag själv inte riktigt delar deras entusiasm. Jag brukar definitivt inte ifrågasätta deras glädje och försöka hitta negativa orsaker till den.

För mig är det underligt att känslor, känslouttryck och vilken sorts situationer som utlöser vilka känslor och vad känslorna står för etc inte skulle tåla att diskuteras. Vi lever ju med normer kring känslor. Det finns situationer i vilka det finns normer för lämpliga känslor, eller i alla fall för lämpliga känslouttryck. I en del fall tycker jag att de normerna är problematiska, och i samtliga fall som man/jag kan identifiera dem, tycker jag att de är intressanta.

Nu är ju det här ett diskussionsforum, och det betyder ju just att man får diskutera saker, även på sätt som kanske är socialt osmidigt i andra sammanhang. Jag tycker att just känslor och tankar om livet tillhör de saker som är intressanta att diskutera och man får ju tillgång till människor på ett annat vis på ett diskussionsforum än i andra sociala sammanhang.

Den "negativa orsak" som du verkar vara upptagen vid, var ju bara en gissning. Jag känner personer som har problematisk familjebakgrund, och där just känslorna för barnen har blivit en överraskning (positiv överraskning, så klart).

 

[Thera]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Men vem har inte tålt att de diskuteras?

Det många reagerat på är hur man kan benämna någon annans känslor som konstiga och mena att någon som känt en väldig kärlek till sitt barn haft en kärlekslös barndom. Eller att hävda att barn vars föräldrar blivit överraskade av styrkan i känslan skulle hamna i en instabil och otrygg situation.

Vem är du att döma vilka känslor som är ok? Är du så pass skicklig på att känna in andras känslor som du påstår borde du ju kunna föreställa dig mina också.

Eller åtminstone förstå att alla inte känner som du.

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

För mig är det underligt att känslor, känslouttryck och vilken sorts situationer som utlöser vilka känslor och vad känslorna står för etc inte skulle tåla att diskuteras. Vi lever ju med normer kring känslor. Det finns situationer i vilka det finns normer för lämpliga känslor, eller i alla fall för lämpliga känslouttryck. I en del fall tycker jag att de normerna är problematiska, och i samtliga fall som man/jag kan identifiera dem, tycker jag att de är intressanta.

Nu är ju det här ett diskussionsforum, och det betyder ju just att man får diskutera saker, även på sätt som kanske är socialt osmidigt i andra sammanhang. Jag tycker att just känslor och tankar om livet tillhör de saker som är intressanta att diskutera och man får ju tillgång till människor på ett annat vis på ett diskussionsforum än i andra sociala sammanhang.

Den "negativa orsak" som du verkar vara upptagen vid, var ju bara en gissning. Jag känner personer som har problematisk familjebakgrund, och där just känslorna för barnen har blivit en överraskning (positiv överraskning, så klart).

Javisst, vill man inte diskutera så ska man nog hålla sig miltals från Buke . Det jag reagerar på är, att vissa känslor tycks ifrågasättas och nervärderas som om de inte var riktigt berättigade.

 

[Björk]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Sedan när blev det fertilitetshämmande att vara uppslukad av jobbet?!
Är det därför så många karriärister ligger efter i barnafödandet - de behöver massor av år på sig att övht bli gravida?

*halkar in*
Jamen precis!

*knapplån*
Själv hade jag ingen "karriärsatsning", men väl livet i stort som gjorde att det dröjde tills jag blev 37 innan jag blev gravid första gången. Och vi hade en oerhörd tur (eller så är det att pappan är 7 år yngre... ) och jag blev gravid på tredje försöket (efter 18 års p-pillerkäkande). Barn nummer två var ju en annan historia (som det finns en gammal tråd om). Vi försökte aktivt i 6 månader när jag var 39-40 och sen igen (pga allt möjligt som står i den tråden jag nämnde) i ca 9 månader till när jag var 40-41. Fick vårt andra barn i fjol; några månader innan min 42-årsdag.

Som sagt; vi hade TUREN att jag fortfarande uppenbarligen var så pass fertil. Det hade (nästan) lika gärna kunnat blivit ingenting; eller i alla fall ett barn och inte fler. (Jag hade precis börjat undersöka IVF-möjligheterna privat när jag blev gravid; det hängde verkligen på håret för att kunna få en sådan behandling. Om det ens hade varit lönt.... beroende på hur mina ägg hade sett ut vid en undersökning).

TS> givet är ju att de flesta redan sagt det självklara: vill du ha barn så börja nu. Vill du inte ha barn eller det spelar inte så stor roll alls så kan du vänta.

 

[Björk]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Vad är det som du tycker är konstigt? I likhet med många jag känner, känner jag mig stundtals överväldigad av kärleken till mitt barn och för mig var det på flera sätt en väldigt intenstiv upplevelse att bli förälder. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligare ifall man som förälder aldrig upplever några liknande känslor inför sitt barn.

Jag instämmer med dig och flera. Jag har begripit att mina föräldrar älskar mig; mer än väl. Det har genomsyrat hela min uppväxt OCH mitt vuxna liv; att de ALLTID skulle ställa upp för mig.

Jag älskar dem också. Och jag begrep långt innan barnen att jag (allra troligast) skulle älska dem mest i hela världen och på en annan nivå än någon annan person. Men HUR det ska kännas inuti; exakt HUR det känns gick inte att föreställa sig. Nu känner jag att jag på ett mer påtagligt sätt kan förstå att våra föräldrar faktiskt än idag förmodligen känner ännu mycket starkare kärlek till oss barn än vad jag/vi känner för dem. Tror jag. Som barn blir man vuxen och "frigör" sig (vilket i och för sig kan vara väldigt befriande för föräldrarna också!), men som förälder tror jag att många har ett starkare känslomässigt BEHOV av sina barn fortfarande. Och då har jag ändå föräldrar som absolut INTE är några jobbiga typer som behandlar mig som ett barn, ringer stup i kvarten osv.

För mig är kärleken till barnen villkorslös och i sin själva grund "opåverkbar" (även om något av mina barn skulle bli en grov brottsling; mördare eller dylikt så har jag svårt att föreställa mig att jag skulle sluta älska dem). Kärleken till föräldrarna (=oss) är inte på samma sätt villkorslös. Så känner jag.

 

[Javan]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Knapplån:

OM du verkligen vill ha barn men vänta kolla upp vad som gäller ang hjälp i erat landsting. Ex i Norrland får du ingen landstingsfinansierad hjälp som IVF om du är över 38 år som kvinna... Du ska dessutom ha försökt i minst ett halvår på egen hand för att komma på fråga (gäller bara äldre par yngre ska ha försökt ett år). Sen gäller privat finansiering och det är INTE billigt.

Ex ett IVF-försök går på runt 30 000 kr, på 3 försök blir 75% gravida men då är alla åldrar inräknande... Då är dock 25% dvs 1 på 4 fortfarande barnlösa...

Så om pengar också är ett hinder ifall du verkligen vill ha barn börja nu det är jättedyrt att betala sin egen behandling.

Dock är det ju inte alls säkert att detta ens är ett problem dem allra flesta får ju faktiskt barn UTAN fertilitetsbehandlingar och då även äldre par. Men efter 35 år är det ett faktum fertiliteten sjunker som en sten för kvinnor har googlat lite och försökt hitta en bild jag vet jag sett förrut som visade på hur mkt den sjönk för varje år i snitt och det var MYCKET för varje år över 35 år. Från 30-35 var det knappt något och sen föll kurvan anmärkningsvärt. Detta är dock i snitt och inget som gäller ALLA kvinnor förstås.

Så fundera på HUR viktigt det är med barn om det är ett måste skulle jag börja nu annars kanske chansa och börja sen. Sen vill jag TROTS att jag har två egna barn säga att barn är INTE den enda meningen med livet och att man alldeles säkert kan ha ett alldeles fullgott liv utan barn. Alla måste inte ha barn utan det tycker jag är ett personligt val precis som syskon.

 

[Björk]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

För mig är kärleken till barnen villkorslös och i sin själva grund "opåverkbar" (även om något av mina barn skulle bli en grov brottsling; mördare eller dylikt så har jag svårt att föreställa mig att jag skulle sluta älska dem). Kärleken till föräldrarna (=oss) är inte på samma sätt villkorslös. Så känner jag.

Tillägg:
Det kan ju hända att vi gör något fel som föräldrar och som de upplever som oförlåtligt. På något vis känner jag att det skulle vara svårare som förälder att kalla det som ett barn gör mot mig som "oförlåtligt", men att föräldrar gör saker som är oförlåtliga är för mig fullständigt klart.

 

[Björk]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Men om det snarare är känslorna för barnen över tid det handlar om, så handlar det ju troligen inte om ett artonårigt eller livslångt intensivt känslosvall (som verkar omöjliggöra rätt mycket annat), utan just om föräldrakärlek av rätt vanligt slag. Och jag tycker att det är väldigt konstigt att den känslan är en sådan överraskning för många.
----------------

Att vara stundtals överväldigad eller väldigt upptagen av kärleken till barnet, är väl något man hade kunnat förvänta sig?

Jag tror du och de andra (inkl jag) talar om samma sak, men på olika sätt. Jag blev inte direkt överraskad, jag förstod att kärleken till barnen skulle kännas starkare, mer påtaglig än andra kärlekar. Att jag skulle prioritera dem allra först osv. Det förstod jag; det var inte en överraskning. Men hur det verkligen KÄNNS inuti; det visste jag inte. Jag kunde förstå det intellektuellt, men känna känslorna kan man ju inte förrän man har dem. Och jag kan inte jämföra dem med kärleken till en partner, ens föräldrar/syskon eller ett djur. Känslorna är ojämförbart större. För mig har det inte rört sig om fantastiska förälskelserus efter födelsen. Jag talar om vardagskärleken som man känner till barnen hela tiden. Den grundläggande kärleken så att säga.

(Det slår mig ofta när jag blir totalt aptrött på någon av barnen. När de frestar på mitt tålamod med gnäll, skrik eller annat. Jag blir arg, irriterad och ilsk. Men det går faktiskt över "i nästa sekund". Och jag kan känna en ström av kärlek till dem direkt efter detta.Det går inte över lika fort om jag känner samma irritation över sambon, morsan eller chefen. Då kan irritationen kvarstå ett antal minuter/timmar ibland dagar.)

 

[zazzarazz]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag hade inte satt mig in i innan hur det skulle kännas att få barn. Jag har aldrig varit intresserad av barn och jag var inte speciellt intresserad av min gravidmager heller. Jag förstod dock att jag skulle älska mitt barn, såklart! Men hela tiden jobbade jag väldigt hårt för att min hjärna skulle fortsätta att se min andra baby (min häst). Min häst var min livsdröm. Ngt jag eftersträvat så länge jag kan minnas. Min motivation till att plugga och få ett välbetalt och spännande jobb. Jag presenterade kalkyl efter kalkyl för min mamma när jag var minderårig, på hur det skulle gå ihop att ha häst. När han väl stod i stallet, efter 20 år av tjat, sparande, slit så hade jag uppnått målet - jag kunde dö imorrn om jag var tvungen

Sen blev jag gravid. Jag gick hos samtalsterapuet för att jag ville höra henne säga att jag visst kunde kombinera hästen med barn. Jag ville inte att mitt barn skulle vara det enda viktiga i mitt liv. Jag ville inte föreställa mig att barnet skulle vara viktigast av allt (även om jag hela tiden förstod att det skulle bli så).

Sen föddes dottern. Jag kände inga lyckostormar, jag kände att jag hade ett litet pyre att ta hand om tillsammans med hennes pappa. Så länge jag var mammaledig var hästen fortfarande viktig. Och jag "stred" (med mig själv, för att förtydliga) för att ha kvar honom. Men kände samtidigt att tiden i stallet var mindre och mindre värdefull.

Sen började jag jobba. Tiden räckte inte längre till och jag fick se mig "besegrad" (av mina tankar/känslor). Jag tror att det var när jag började jobba som "känslostormen" kom på allvar. När jag inte längre träffade min dotter 24/7. Jag insåg ganska snabbt att det inte var värt all tid jag var borta från min dotter (jobb och stall) så jag tog mittsvåraste beslut någonsin - att sälja min fina och högst älskade häst (som jag inte älskar mindre, men styrkan i kärleken till dottern är mer intensiv). Jag hamnade där jag inte ville hamna när jag var gravid - och jag trodde faktiskt inte att jag skulle hamna här. Jag trodde hästen skulle fortsätta vara viktig, just eftersom han var det jag drömde om under hela min uppväxt och första delen av mitt vuxna liv... Därav min förvåning när känslorna för dottern visade sig vara så starka... Alltså ingenting jag själv känner att jag kan påverka. Jag är idag glad att jag skaffade barn - för ingen häst i världen kan ge mig det jag får av henne just nu - älskade fina gosunge!

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Tillägg:
Det kan ju hända att vi gör något fel som föräldrar och som de upplever som oförlåtligt. På något vis känner jag att det skulle vara svårare som förälder att kalla det som ett barn gör mot mig som "oförlåtligt", men att föräldrar gör saker som är oförlåtliga är för mig fullständigt klart.

Jag tror att kärleken till barn, medan de är barn, kan vara villkorslös. Men jag tror också att om man i vuxen ålder tillräckligt länge beter sig tillräckligt illa mot sina föräldrar, så kan till och med de ledsna till slut. Inte så att bandet bryts kanske, men att det blir lite tunnslitet. Jag tror inte det finns nån relation mellan människor som tål att man beter sig precis hursomhelst i längden.

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Jag känner igen mig!

Jag blev väll inte speciellt förvånad över känslorna till mitt barn. Jag hade förstått att mitt barn skulle bli det absolut viktigaste i mitt liv. Däremot var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle fortsätta vara aktiv ryttare, om än betydligt mindre än tidigare. Jag har mängder av vänner och bekanta som kombinerar småbarn med ryttar/tävlings-liv. Ridningen, tränandet och tävlandet har varit hela mitt liv tidigare, nästan hela min identitet.

Därav har jag blivit mäkta förvånad hur obetydligt hästlivet plötsligt är. Jag är inte ens hälften så intresserad längre. Jag tycker det är roligt att rida, men jag har inte alls kvar samma drivkraft som tidigare. Inte i närheten. Jag är verkligen sjukt förvånad!

Hade jag vetat att det skulle bli så här så tror jag inte jag hade skaffat barn, för att vara helt ärlig. Jag ångrar mig givetvis inte, men jag kunde aldrig föreställa mig att kärleken till min son skulle ha sådan verkan på mitt liv, aldrig.

För övrigt så ser jag genom mitt arbete, att det är betydligt vanligare men dåliga/trasiga föräldra/barnrelationer än jag någonsin trott. Alltså gällande vuxna barn. Jag är verkligen förvånad över hur lite som kan slå relationer i spillror.

 

[sidensvans]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Visst är det sunt att älska sitt barn mer än sin häst. Fast jag tycker att det känns lite obehagligt att ni älskar era barn så mycket att allt annat blir totalt oviktigt. Sätter man inte indirekt en otrolig press på sitt barn, om man har det som enda stora livsuppgiften ...?

 

[viv]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Visst är det sunt att älska sitt barn mer än sin häst. Fast jag tycker att det känns lite obehagligt att ni älskar era barn så mycket att allt annat blir totalt oviktigt. Sätter man inte indirekt en otrolig press på sitt barn, om man har det som enda stora livsuppgiften ...?

På vilket sätt obehagligt? Och vem sa att allt annat blir totalt oviktigt? Så tolkade inte jag varken Zazza eller Rumpnissen eller att ta hand om sina barn skulle vara deras stora livsuppgift Hur menar du att man sätter en otrolig press på sina barn? För att man vill tillbringa mer tid med dem?

 

[Rumpnissen]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Visst är det sunt att älska sitt barn mer än sin häst. Fast jag tycker att det känns lite obehagligt att ni älskar era barn så mycket att allt annat blir totalt oviktigt. Sätter man inte indirekt en otrolig press på sitt barn, om man har det som enda stora livsuppgiften ...?

Nu har du ju inte svarat mig, men jag tar åt mig (du skriver "ni"). Allt annat blir inte alls oviktigt, det är inte alls den enda stora livsuppgiften. Jag prioriterar mitt arbete högt, jag började jobba när sonen var knappt 6 månader. Jag äger fortfarande en unghäst som inte är inriden ännu, men jag prioriterar inte hästlivet i närheten lika högt som tidigare. Min övriga familj och vänner prioriterar jag mer nu än tidigare.

Mitt hästintresse har minskat drastiskt och det är jag grymt förvånad över och hade aldrig kunnat tänka mig. Men jag ser verkligen inte sonen som min "enda stora livsuppgift" .

 

[Lena Furberg]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Visst är det sunt att älska sitt barn mer än sin häst. Fast jag tycker att det känns lite obehagligt att ni älskar era barn så mycket att allt annat blir totalt oviktigt. Sätter man inte indirekt en otrolig press på sitt barn, om man har det som enda stora livsuppgiften ...?

Men att älska någon så djupt att man utan en sekunds tvekan skulle ge sitt liv för den människan, behöver inte betyda att man samtidigt vill låsa sig fast vid personen och se denne som sin enda Livsuppgift. En bra förälder ser till att barnet "får vingar" och ett bra avstamp ut i livet och världen.

Samtidigt - ett barn ÄR en del av en förälders Livsuppgift! Under en tid i livet, i alla fall.

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Visst är det sunt att älska sitt barn mer än sin häst. Fast jag tycker att det känns lite obehagligt att ni älskar era barn så mycket att allt annat blir totalt oviktigt. Sätter man inte indirekt en otrolig press på sitt barn, om man har det som enda stora livsuppgiften ...?

Jag kan inte heller känna igen mig av den beskrivningen, att man skulle tappa intresset för ridningen när man får barn. Jag är lika intresserad av hästar och ridning som innan jag fick barn, däremot har jag tyvärr inte lika mycket tid till det längre, vilket förståss är tråkigt. Men man kan inte få allt, och barnet har jag ansvar för, hästarna är bara för att ha roligt, och ansvaret får gå före det roliga. Hade dygnet fler timmar skulle jag mer än gärna lägga mycket mer tid på ridningen! Däremot har kanske ridningen ändrat roll lite, nu är det ännu tydligare något jag gör bara för nöjes skull, det mesta andra i livet är mestadels av plikt och ansvar (även om det såklart är kul också med jobb och familjeliv, men det enda syftet är ju inte att jag ska ha roligt.) Men ridningen är bara för mitt eget höga nöjes skull, inte för att jag borde eller måste. På sätt och vis gör ju det att ridningen har blivit mer viktig, för tidigare hade jag fler saker jag gjorde bara för nöjes skull, nu hinner jag inte så mycket mer än ridningen.

 

[zazzarazz]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Men du har ju heller ingen egen häst utan rider på andras hästar. Även det tror jag spelar in. Jag är lika intresserad men tycker inte slitet är värt längre. Jag har inte tillräckligt med tid för att det ska vara värt det. Hade jag jobbat halvtid Och haft råd med barnflicka hade jag mer än gärna haft kvar hästen och tillbringat lika mkt tid med dottern som jag kan göra nu. Men eftersom det inte är möjligt så går inte det. Jag trodde innan att jag skulle tycka det var värt det - med tanke på mitt extrema intresse för hästar (som jag ju även hade innan jag köpte min häst). Det är ju dessutom skillnad att äga en häst - då har man ansvar som man inte bara kan skita i. Det är mitt ansvar som hästägare att se till att min häst har ett bra liv. Nu är jag inte beredd att köra på så som jag måste för att få det att gå runt. Det är jag förvånad över. Att jag inte är beredd att få det att funka. Och det tolkar jag som att intresset för/kärleken till hästen blev inte svagare - kärleken till dottern är helt enkelt vara starkare - för mig! Var sak har sin tid, helt enkelt!

 

[Mabuse]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Nåja, det går tyvärr utmärkt väl att fästa sig vid hästar man inte äger också. Det tar lite längre tid bara. Men rider man en häst i fyra-fem år och tycker om den, så kommer man varann rätt nära. Däremot har man såklart inte ansvaret på samma sätt, och jag håller med om att det är en lättnad att veta att hästen jag rider har det bra, även om jag inte har möjlighet att rida eller vara i stallet. Han kommer inte säljas, han kommer bli omskött och väl omhändertagen, och när jag har mer tid igen så finns han där. Rumpnissen skriver att hon tappat intresset, och det var det jag svarade på. För mig har det inte varit så, jag har samma intresse för hästar och ridning nu som innan jag fick barn. Däremot inte samma möjlighet att utöva det, men jag tycker det är lika roligt och intressant. Hästen jag rider är lika viktig för mig nu som innan jag fick barn.

Fast jag iofs aldrig trott att jag skulle vilja lägga lika mycket tid på hästarna efter det att jag fick barn, jag var helt på det klara med att om vi skaffade barn skulle det bli mindre tid för hästar. Det blev dessutom rent konkret så att jag faktiskt valde mellan att skaffa barn eller att skaffa häst - hade vi inte fått något barn hade jag högst troligt haft en häst nu. Men jag insåg att jag aldrig skulle hinna med båda samtidigt, och eftersom man faktiskt kan köpa häst när man är 45, men knappast skaffa barn, så fick barnet gå före. Jag ville inte köpa en häst, och sen ett år senare bli tvungen att sälja den för att jag skulle få barn. Det skulle för mig vara värre att gå genom livet barnlös än hästlös, så därför prioriterade jag barnafödande framför hästinköp. Efter åren som medryttare vet jag hur mycket tid en häst tar, framförallt om man vill försöka hålla den i tävlingskondition och komma nån vart på tävlingsbanan, det kräver att man har tid inte bara lite nu och då, utan kontinuerligt, helst under flera år, att bygga upp och träna hästen och sig själv.

 

[zazzarazz]

Sv: Hur länge skulle ni vänta innan ni började försöka bli gravid?

Ja, mig behöver du inte övertyga. Jag vet ju hur det är