Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

[Snurrfian]

Jag ser inget konstigt i att om min mamma uttryckligen säger "Jag vill att ni kommer och vi går ut och äter på den här restaurangen" så förväntar jag mig att bli bjuden av henne, träffas vi däremot och någon föreslår att vi ska gå och äta på en restaurang, ja då betalar var och en för sig. Bjuder vi till en restaurang, ja då är det vi som betalar. Det fungerar på samma sätt med kompisar, "vi vill bjuda er på den här restaurangen"= vi betalar "Vill ni hänga med och äta på den här restaurangen?"= var och en betalar för sig.

Ja det finns osunda relationer mellan föräldrar och barn men det är inte avhängt på om man får något eller inte utan det handlar mer om själva relationen.

 

[Milosari]

Jag läser in någon sorts förakt för curlingföräldrar i trådstarten? Då rekommenderar jag att läsa detta;
https://hejlskov.se/aktuell-debatt/om-curlingforaldraskapets-resultat-och-konsekvenser/

Men visst finns det relationer där barnen aldrig ses som vuxna av sina föräldrar. Jag har hamnat där med min mamma, där hennes omsorg kommer till uttryck som jag uppfattar som kontrollerande, förminskande (du klarar inte det där själv, bäst jag kommer med goda råd), misstänksamhet (lånade du bilen fast du inte fick) och en allmän undervärdering av min kompetens. Visst har jag fått hjälp och ibland ekonomiskt stöd (men småsummor i de flesta fall) och det är väl kanske dåligt av mig att ta emot att bli bjuden på middag någon gång om året?

Vi går i familjeterapi för att försöka få ordning på detta, men det är ingen lätt sits att vara i. Att hitta en lagom nivå går kanske inte, för responsen på att jag vill bli behandlad som en vuxen är att då blir det ingen hjälp alls. Men men, kanske finns den gyllene medelvägen någonstans i framtiden.

 

[nightcrawler]

Jag får mycket hjälp ekonomiskt av mina föräldrar. Jag har varit sjukskriven i många år av mitt vuxenliv och student eller väldigt låginkomsttagare resten av tiden. Föräldrarna har det bra ställt ekonomiskt.
När jag varit sjukskriven för depression under flera år fick jag min häst av mina föräldrar för att få mig att må bättre, två år efter det så tog jag mig ur sjukskrivningen tack vare hästen.
De har sedan dess hjälpt mig ekonomiskt med hästen när jag behöver det för att de vet hur mycket han gör för mitt psykiska mående.

Lite samma här. Jag klarar mej egentligen men min pappa ( tidigare även mamma innan hon gick bort) hjälper mej ofta ekonomiskt för att jag ska kunna leva lite åxå och kunna behålla mina hästar för att må hyfsat. Annars skulle jag vara totalt barskrapad hela tiden och antagligen åka in och ut på psyk om jag skulle överleva alls. Han gör det för att han vill och kan. Jag har ofta lånat men betalat tillbaka. Hade jag kunnat göra det samma för min pappa och mina syskon så hade jag självklart gjort det.

 

[_Taggis_]

Jag har nog aldrig i hela mitt liv träffat en vuxen som förväntat sig att dennes förälder/föräldrar ska betala för dem.

Jag har upplevt fenomenet uteslutande i de fall där barnet har en dyr hobby (läs: hästar) som denne delat med sina föräldrar mer eller mindre. Då "barnet" blir vuxet blir det som att förhållandet inom hästeriet kvarstår, dessa "barn" är alltså långt över 20 år, ofta i 30-årsldern, men det är fortfarande föräldrar som sponsrar och möjliggör hästägandet. Åtminstone på den befintliga nivån, tex att kunna ha mer än en häst i tävlingsmässigt skick och att åka land och rike runt på tävlingar. Ofta kan barnet inte jobba heltid för att då hinns hästeriet inte med, vilket då möjliggörs av att nån annan betalar för väldigt få tjänar så mkt pengar på att jobba deltid att denna livsstil finansieras.
Inte helt sällan står föräldrar för markservicen i stallet, så att barnet orkar/hinner rida, oavsett om föräldrar då bidrar ekonomiskt så är det deras arbete som möjliggör hästeriet för barnet.

Och övrigt känner jag inte igen innehållet artikeln mer än på hörsägen.

 

[tanten]

Ja det är just förväntningarna som skaver för mig med. Att som vuxet barn förvänta sig att föräldrarna ska betala för en och att som förälder känna att man behöver betala för ditt och datt för att "få ha" en relation med sitt barn. Att det förekommer och är destruktivt vet jag men någon statistik har jag inte.

Nu är vi flera som hävdat att vi inte ens träffat på det. Torde inte det bekräfta att det är väldigt ovanligt?

De stundtals knepiga relationer som föräldrar och barn har - det är nog kanske värt en egen tråd?

 

[Badger]

Jo ekonomiskt oberoende är fel ord men jag utgår ifrån att det syftas på att det vuxna barnet ska försörja sig själv. Dvs oberoende av föräldrarnas ekonomi. Hur vanligt det är vet jag inte och det var väl lite det jag funderade på, har jag missat något pga min dysfunktionella uppväxt? Är det kanske helt normalt att som vuxen förvänta sig att ens föräldrar betalar för en och att det är jag som bara tycker att det är ett märkligt sätt att ha en relation på?

Nej jag tror nog svaren i tråden verkar tyda på att Svd stött på ett ganska sällsynt fenomen den här gången? Som såklart är ett problem där det uppstår. Fast kanske inte vanligare utan kanske snarare sällsyntare än många andra problem man kan ha mellan förälder och barn?

Men att det verkar vanligt att föräldrar eller barn ibland bjuder varandra på saker? Även om föräldern är 80 och barnet 40. Jag känner ingen som har problem med en sådan sak med en förälder. (Mamma hade liite problem med att morfar bjöd alltid, men det var alltid och hon var 50-60.)

Sedan känner jag att det spontant känns som ett problem man borde kunna lösa om man är en man som är 40+ tjänar 60 000 i månaden medan gamla mamma får in 9 000 att klara av att inte låta henne betala resan till Bahamas.

 

[TinyWiny]

Nu är vi flera som hävdat att vi inte ens träffat på det. Torde inte det bekräfta att det är väldigt ovanligt?

De stundtals knepiga relationer som föräldrar och barn har - det är nog kanske värt en egen tråd?

Att det tas upp i en artikel på det sättet och att jag har pratat med flera som ser det som helt normalt att föräldrarna ska fortsätta betala för dem och att ytterligare andra berättar om vänner vars föräldrar gör så gör att jag inte tror att det är så ovanligt. Mer kanske att det är så normalt för de som har det så att de inte tycker att det är något att fundera över. Oavsett hur vanligt eller ovanligt det är så är det något jag hade velat diskutera, själva fenomenet runt det, inte att folk ska redogöra för hur de själva har det men jag lägger ner den önskan.

 

[_FiA_]

När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?

Mina föräldrar hjälper mig väldigt ofta ekonomskt och jag är över 30. Jag är så oerhört tacksam för det och de underlättar något oerhört för mig, har inte haft det så lätt på många sätt och vis. Jag hoppas att jag kommer kunna göra samma sak för mina barn. Jag skulle säga att barn-föräldrarrelationen aldrig kan bli en vuxen-vuxen relation fullt ut, jag kommer ju alltid vara mina föräldrars dotter och det är väl så det ska vara antar jag? Även om relationen såklart förändras en hel del från när man var yngre.

Det är inte så att jag hade gått under om jag inte fått stödet, men det har besparat mig många gråtande nätter. Mina föräldrar har väldigt god ekonomi och de känner att de kan hjälpa, istället för att man ska få arvet senare i livet, så varför inte?

 

[vallhund]

Nu är vi flera som hävdat att vi inte ens träffat på det. Torde inte det bekräfta att det är väldigt ovanligt?

De stundtals knepiga relationer som föräldrar och barn har - det är nog kanske värt en egen tråd?

Jag har levt med det i många år, två bröder som hotade med suicid i parti o minut för att mjölka pengar av mina föräldrar, visserligen försökte föräldrarna ösa pengar över mig också men jag tyckte priset var för högt.

 

[Badger]

Att det tas upp i en artikel på det sättet och att jag har pratat med flera som ser det som helt normalt att föräldrarna ska fortsätta betala för dem och att ytterligare andra berättar om vänner vars föräldrar gör så gör att jag inte tror att det är så ovanligt. Mer kanske att det är så normalt för de som har det så att de inte tycker att det är något att fundera över. Oavsett hur vanligt eller ovanligt det är så är det något jag hade velat diskutera, själva fenomenet runt det, inte att folk ska redogöra för hur de själva har det men jag lägger ner den önskan.

Men något av de exemplen du hört kanske känns mer nära att diskutera? För Svd exemplen kändes verkligen långt från min verklighet.

Sedan i de exemplen du nämner verkar ju de här personerna inte orättvist inlåsta av föräldrarna utan det är en annan situation där de kanske verkar/framstår som (i folks/dina ögon) bortskämda snarare?

 

[TinyWiny]

Men något av de exemplen du hört kanske känns mer nära att diskutera? För Svd exemplen kändes verkligen långt från min verklighet.

Nej eftersom sydsvenskans artikel fångar det jag ville diskutera helt korrekt.

 

[Badger]

Nej eftersom sydsvenskans artikel fångar det jag ville diskutera helt korrekt.

Fast jag förstod inte vilken del i sydsvenskan (förlåt att jag skrev Svd) som var problemet.
Eftersom det som många i tråden beskriver, att de blir bjudna ibland och får lite ekonomisk hjälp ibland, eller ger lite ekonomisk hjälp ibland inte är ett problem direkt?

Är det förväntan om bjudande som var problemet? Tex om förälder och barn lunchar.

Eller var det ekonomisk hjälp av någon med lägre inkomster? Antar att om det är med små marginaler lägre inkomster, dvs att föräldern visserligen har lägre inkomst men rejält lägre utgifter och därmed ligger före.

 

[tanten]

Att det tas upp i en artikel på det sättet och att jag har pratat med flera som ser det som helt normalt att föräldrarna ska fortsätta betala för dem och att ytterligare andra berättar om vänner vars föräldrar gör så gör att jag inte tror att det är så ovanligt. Mer kanske att det är så normalt för de som har det så att de inte tycker att det är något att fundera över. Oavsett hur vanligt eller ovanligt det är så är det något jag hade velat diskutera, själva fenomenet runt det, inte att folk ska redogöra för hur de själva har det men jag lägger ner den önskan.

Då gled tråden åt fel håll?
Rubriken är ju hur länge det är rimligt att vara som barn till sina föräldrar.

För egen del tycker jag frågan är underlig, men så kom det ekonomiska perspektivet med och då svarade jag på det.

Jag anser att den legala gränsen på 18 är en lämplig ålder att bli vuxen. Samtidigt som man alltid är "barn" till föräldrarna. Min devis har alltid varit att barn är inte skyldiga sina föräldrar någonting, men förälder är man hela livet.

Så förväntan från barn att få ekonomiskt bistånd från föräldrana är galen i min värld. Men tanken att bistå barnet är självklar.

 

[TinyWiny]

Jag läser in någon sorts förakt för curlingföräldrar i trådstarten? Då rekommenderar jag att läsa detta;
https://hejlskov.se/aktuell-debatt/om-curlingforaldraskapets-resultat-och-konsekvenser/

Men visst finns det relationer där barnen aldrig ses som vuxna av sina föräldrar. Jag har hamnat där med min mamma, där hennes omsorg kommer till uttryck som jag uppfattar som kontrollerande, förminskande (du klarar inte det där själv, bäst jag kommer med goda råd), misstänksamhet (lånade du bilen fast du inte fick) och en allmän undervärdering av min kompetens. Visst har jag fått hjälp och ibland ekonomiskt stöd (men småsummor i de flesta fall) och det är väl kanske dåligt av mig att ta emot att bli bjuden på middag någon gång om året?

Vi går i familjeterapi för att försöka få ordning på detta, men det är ingen lätt sits att vara i. Att hitta en lagom nivå går kanske inte, för responsen på att jag vill bli behandlad som en vuxen är att då blir det ingen hjälp alls. Men men, kanske finns den gyllene medelvägen någonstans i framtiden.

Jag vet inte hur du får in curling i det här? Jag ser det som ett maktmissbruk. Ett sätt för föräldrarna att fortsätta säga till sina barn att de inte ser dem som kapabla att klara sig själva. Hur föräldrarna ser på sina barn påverkar. Inte bara under uppväxten utan även i vuxenlivet.

 

[TinyWiny]

Fast jag förstod inte vilken del i sydsvenskan (förlåt att jag skrev Svd) som var problemet.
Eftersom det som många i tråden beskriver, att de blir bjudna ibland och får lite ekonomisk hjälp ibland, eller ger lite ekonomisk hjälp ibland inte är ett problem direkt?

Är det förväntan om bjudande som var problemet? Tex om förälder och barn lunchar.

Eller var det ekonomisk hjälp av någon med lägre inkomster? Antar att om det är med små marginaler lägre inkomster, dvs att föräldern visserligen har lägre inkomst men rejält lägre utgifter och därmed ligger före.

Att du skrev fel tidning såg jag inte ens

Precis. Det är förväntan och maktmissbruket jag ser som problemet. Hur föräldrarna ser på sina vuxna barn som okapabla att klara sig själva och att föräldrarna "köper" umgänge med sina barn istället för att båda parter kan lägga krutet på att skapa en vuxen-vuxenrelation.

 

[TinyWiny]

Då gled tråden åt fel håll?
Rubriken är ju hur länge det är rimligt att vara som barn till sina föräldrar.

För egen del tycker jag frågan är underlig, men så kom det ekonomiska perspektivet med och då svarade jag på det.

Jag anser att den legala gränsen på 18 är en lämplig ålder att bli vuxen. Samtidigt som man alltid är "barn" till föräldrarna. Min devis har alltid varit att barn är inte skyldiga sina föräldrar någonting, men förälder är man hela livet.

Så förväntan från barn att få ekonomiskt bistånd från föräldrana är galen i min värld. Men tanken att bistå barnet är självklar.

Ja. Åt helt fel håll.

Barn till sina föräldrar kan man vara även om man har en vuxen-vuxenrelation. Att vara som barn är en helt annan sak, då har man ingen vuxen-vuxenrelation utan fortfarande en barn-föräldrarelation till det vuxna barnet/föräldern. Självklart är inte barnen skyldiga sina föräldrar någonting precis som man inte är skyldig någon annan man har blivit påtvingad en relation med, kollegor, klasskompisar eller på andra sätt men har man en vuxen-vuxenrelation är det inte heller något problem. I en relation finns man för varandra oavsett vem som är äldst eller barn till vem.

 

[svea]

Min devis har alltid varit att barn är inte skyldiga sina föräldrar någonting, men förälder är man hela livet.

Oj, jag tycker att man som barn är skyldig sina föräldrar ganska mycket, i alla fall om de inte misslyckats totalt i föräldrarollen eller på annat sätt bränt sina skepp i relationen. Jag tycker att jag som barn har ett ansvar för att hjälpa och stödja min mamma under hennes ålderdom. Hon lade ju väldigt mycket tid på oss barn, och lät sina ambitioner stå åt sidan.

Jag har utnyttjat "föräldrabanken" mycket mindre än jag kunnat just för att inte hamna i beroendeställning eller känna att jag måste redovisa vad jag gör för pengarna. Tyvärr har väl det medfört att mamma och jag missade att resa och uppleva saker medan hon fortfarande kunde, för att jag hade det tajt med pengar och var stolt och skämdes över att säga att pengarna inte räckte till sånt.

Nu har mamma varit i beroendeställning i ett par år, och då har jag inte heller velat be om hjälp med pengar. Jag vill inte att det ska kännas som om mamma "köper" min omsorg och att jag tar hand om henne för pengarnas skull. Tack och lov har min jobbsituation löst sig fint, så nu är det inte tajt med pengar längre.

Jag har tagit emot förskott på arv för att kunna köpa en fritidshustomt nu, men den ligger i hela familjens intresse. Vi räknar med att det inte blir några längre semesterresor på ett antal år, och att det kommer att gå åt en hel del tid och ork för att mamma ska ha det bra. Då blir det skönt att ha ett ställe dit man kan ta sig på mindre än 1,5 timme utan att packa, och dit mamma kan följa med.

 

[Badger]

Att du skrev fel tidning såg jag inte ens

Precis. Det är förväntan och maktmissbruket jag ser som problemet. Hur föräldrarna ser på sina vuxna barn som okapabla att klara sig själva och att föräldrarna "köper" umgänge med sina barn istället för att båda parter kan lägga krutet på att skapa en vuxen-vuxenrelation.

Ok, det verkar väldigt dåligt. Tyvärr har jag inga hållpunkter där att diskutera utifrån, dvs jag har inte stött på fenomenet -maktmissbruk och visste nog inte att det fanns.

(Eller då möjligen morfars envishet att betala för mamma (lunch, fika, ICA) eftersom hon var flicka (50+), det irriterade henne mycket och hon skällde på honom för det, men de tyckte ju fortfarande om varandra och de hängde helt frivilligt. Dvs makt ej inblandat.)

 

[Badger]

Jag läser in någon sorts förakt för curlingföräldrar i trådstarten? Då rekommenderar jag att läsa detta;
https://hejlskov.se/aktuell-debatt/om-curlingforaldraskapets-resultat-och-konsekvenser/

Helt orelaterat men jag tyckte inte att det som i artikeln beskrevs som "curlingförälder" motsvarar det som var curlingförälder i mediediskussionerna innan. Dvs tex hjälpa barn med läxor och påminna/intressera sig för ser ju jag som helt självklart, curla är väl först när man gör läxan åt barnet, eller typ städar rummet runt tonåringen som ligger och läser som en självklart grej.

 

[tanten]

Oj, jag tycker att man som barn är skyldig sina föräldrar ganska mycket, i alla fall om de inte misslyckats totalt i föräldrarollen eller på annat sätt bränt sina skepp i relationen. Jag tycker att jag som barn har ett ansvar för att hjälpa och stödja min mamma under hennes ålderdom. Hon lade ju väldigt mycket tid på oss barn, och lät sina ambitioner stå åt sidan.

Jag har utnyttjat "föräldrabanken" mycket mindre än jag kunnat just för att inte hamna i beroendeställning eller känna att jag måste redovisa vad jag gör för pengarna. Tyvärr har väl det medfört att mamma och jag missade att resa och uppleva saker medan hon fortfarande kunde, för att jag hade det tajt med pengar och var stolt och skämdes över att säga att pengarna inte räckte till sånt.

Nu har mamma varit i beroendeställning i ett par år, och då har jag inte heller velat be om hjälp med pengar. Jag vill inte att det ska kännas som om mamma "köper" min omsorg och att jag tar hand om henne för pengarnas skull. Tack och lov har min jobbsituation löst sig fint, så nu är det inte tajt med pengar längre.

Jag har tagit emot förskott på arv för att kunna köpa en fritidshustomt nu, men den ligger i hela familjens intresse. Vi räknar med att det inte blir några längre semesterresor på ett antal år, och att det kommer att gå åt en hel del tid och ork för att mamma ska ha det bra. Då blir det skönt att ha ett ställe dit man kan ta sig på mindre än 1,5 timme utan att packa, och dit mamma kan följa med.

Att vilja - och att vara skyldig att..
Det är helt olika saker.

Jag har satt barn till världen. Då är det min skyldighete att sörja för henom. Stötta, hjälpa, uppmuntra.

Men ett barn har inte bett sina föräldrar om att bli till och man kan inte heller välja sina föräldrar. Det barn gör för sina föräldrar ska ske av kärlek och god vilja, Inte av nån sorts "skyldighet"