Hur hanterar man att exet har skaffat ny?

[ekra]

Eh, skickade nån PM med kritik?

Precis! Va?

Sen handlar väl inte denna tråd om otrohet överhuvudtaget?

 

[athena]

Det var jag som skrev ett mess till Ramona. Vi känner varandra ganska väl och jag ville inte älta detta i tråden.

Nog så?

 

[ekra]

Nog så! Och "helt innenfor" som man säger i Norge.

 

[95johsv]

För mig handlade det om att se en partner ge det jag ville ha till en annan. Det var det som var jobbigast. Jag och hen fungerar inte ihop. Men det vi har är ändå unikt. Dock har vi inte varit tillsammans, eftersom förhållande inte var någon för denne. Att hen sedan blev ihop med andra och gullade runt gjorde otroligt ont i början.

 

[Ramona]

För mig handlade det om att se en partner ge det jag ville ha till en annan. Det var det som var jobbigast. Jag och hen fungerar inte ihop. Men det vi har är ändå unikt. Dock har vi inte varit tillsammans, eftersom förhållande inte var någon för denne. Att hen sedan blev ihop med andra och gullade runt gjorde otroligt ont i början.

Fast vad vet vi att de har? Mitt ex och hans nya känner inte varandra sen tidigare, så det är en helt ny bekantskap och de känner inte varandra så väl än. Vem vet ens hur länge det håller? Man vet ju inte alls hur de har det. Det där med att han blir ihop med någon och gullade runt är ju inte alls säkert, eller? Vi vet ju inte hur deras känslor ser ut och vad de tycker och tänker.

 

[escodobe]

Fast vad vet vi att de har? Mitt ex och hans nya känner inte varandra sen tidigare, så det är en helt ny bekantskap och de känner inte varandra så väl än. Vem vet ens hur länge det håller? Man vet ju inte alls hur de har det. Det där med att han blir ihop med någon och gullade runt är ju inte alls säkert, eller? Vi vet ju inte hur deras känslor ser ut och vad de tycker och tänker.

Kan ni gå ut och ta en öl ihop ni tre så du kan känna efter hur det känns irl?
Det känns kanske värre när man sitter och ältar på kammaren än om man möter det?

 

[Ramona]

Kan ni gå ut och ta en öl ihop ni tre så du kan känna efter hur det känns irl?
Det känns kanske värre när man sitter och ältar på kammaren än om man möter det?

Alltså, just nu hade det aldrig hänt. Jag har blivit helt mentalt kass och även om det inte är hennes fel, så tänker jag att jag ska spendera julen där bara för att det ska störa henne, även om jag inte tänker göra det.

Jag är inte ett dugg intresserad av att träffa henne. Vill inte skapa mer ångest i mitt liv än jag redan har. Jag har inget att säga till denna människan alls.

 

[TheRedLightning]

Det kändes lite konstigt när mitt ex träffade en ny, speciellt då han flyttade in hos henne och bodde nästan granne med mig då, men samtidigt tänkte jag att det är bra för honom att gå vidare och hittat någon.
Första julen när jag vi precis gjort slut, sms:ade han att jag kunde fira julen hos hans föräldrar, men jag avböjde och åkte hem till min familj istället, för jag kände att det skulle bli jättekonstigt att fira jul med dom.
Nu är det mer än 2 år sen det hände och jag tänker knappt ens på honom längre.
Det enda jag kan råda dig, gör det som känns rätt för dig och lita på din magkänsla.

 

[ptr]

Det är surt, och det som varit surt innan glöms liksom bort lite.

Innan det ställts på sin spets så har man nog gömt undan tankarna och känslorna obearbetade och det kan nog tänkas det känns lite chockartat när det väller fram igen, det gör så att säga ont ett tag, igen.

Men tänk om det inte hade gjort det? Då hade rentav förhållandet ni hade varit riktigt illa känslomässigt. Så det går ändå att se det som någon sorts friskhetstecken på det som varit.

 

[95johsv]

Fast vad vet vi att de har? Mitt ex och hans nya känner inte varandra sen tidigare, så det är en helt ny bekantskap och de känner inte varandra så väl än. Vem vet ens hur länge det håller? Man vet ju inte alls hur de har det. Det där med att han blir ihop med någon och gullade runt är ju inte alls säkert, eller? Vi vet ju inte hur deras känslor ser ut och vad de tycker och tänker.

För mig var det mer att jag vet vad som gör att vi inte fungerade. Jag kunde inte anpassa vissa saker och hen ville inte med andra. Att hen sedan kan ge det till den nya som hen inte ville med mig, det gjorde ont. Känslan som gjorde att jag inte orkade kom upp flerfallt även om det var år efter och vi varit vänner hela tiden. Känslan kröp in under skinnet så påtagligt.

Nej man vet inte hur det håller... Men lite som att man vet men inte ser så är det inte verkligt.

 

[Petruska]

Alltså, just nu hade det aldrig hänt. Jag har blivit helt mentalt kass och även om det inte är hennes fel, så tänker jag att jag ska spendera julen där bara för att det ska störa henne, även om jag inte tänker göra det.

Jag är inte ett dugg intresserad av att träffa henne. Vill inte skapa mer ångest i mitt liv än jag redan har. Jag har inget att säga till denna människan alls.

Det där är ändå en rätt stark reaktion och som du varit inne på, inte riktigt din stil. Eller, inte en stil du vill ha eller ens riktigt känner hos dig själv.

Jag har väl lite olika lösa tolkningsförslag, som alla kan vara helt fel för allt vad jag vet. En del är det där att du kanske inte riktigt sörjde klart, eller avslutade tillräckligt tydligt när ni gjorde slut? Om det är så, har kanske relationen på något symboliskt plan - mellan er eller i ditt huvud - inte riktigt varit slut? Då är det ju nu det tar slut, klart det kostar på. En del kan vara sådant du har skrivit om honom ibland, om sådant som han inte gav - och en känsla av att "nu passar det minsann, till/med henne går det bra". Kanske? Som att hon får en "bättre" del av honom, en "bättre" del av hans liv, än vad du fick, till exempel?

Jag vet att du säger att du inte alls vet hur de har det, men det ligger ju ändå nära till hands att tänka att en ny relation är rätt nyförälskat rolig (oavsett hur det blir i längden).

 

[Gnist]

Jag tror att du bör bena ut varför du reagerar så starkt efter såpass lång tid på att ex:et träffat en ny.
För mig som helt utomstående känns ju såna reaktioner bottna i att där finns känslor kvar och att du på något vis inte kunnat släppa och gå vidare, trots att du haft annan relation/dejtat..
Finns inga känslor kvar, så finns ju ingen grund till reaktionen tänker jag.

 

[Ramona]

En del är det där att du kanske inte riktigt sörjde klart, eller avslutade tillräckligt tydligt när ni gjorde slut? Om det är så, har kanske relationen på något symboliskt plan - mellan er eller i ditt huvud - inte riktigt varit slut? Då är det ju nu det tar slut, klart det kostar på. En del kan vara sådant du har skrivit om honom ibland, om sådant som han inte gav - och en känsla av att "nu passar det minsann, till/med henne går det bra". Kanske? Som att hon får en "bättre" del av honom, en "bättre" del av hans liv, än vad du fick, till exempel?

Jag gick ju mer eller mindre direkt från honom in i ett annat förhållande. Jag tror inte att jag sörjde klart den relationen vi hade alls faktiskt, jag tror att jag var så förbannad och framför allt trött på hela grejen att jag bara inte pallade mer. Men det har jag redan listat ut.

Kanske har jag haft honom som något reservalternativ, att om allting annat skiter sig kan man ju testa igen med honom typ. Jag har en väldigt stark trygghetskänsla med honom och eftersom jag är trygghetsnarkoman svider det kanske extra. Och sen vet jag ärligt talat inte hur jag ska förhålla mig till henne om de blir så seriösa att det är risk att möta de på stan. Det är klart att jag kan bete mig, men jag har ju ingen vilja att ta en öl med henne för att lära känna henne.

 

[Petruska]

Jag gick ju mer eller mindre direkt från honom in i ett annat förhållande. Jag tror inte att jag sörjde klart den relationen vi hade alls faktiskt, jag tror att jag var så förbannad och framför allt trött på hela grejen att jag bara inte pallade mer. Men det har jag redan listat ut.

Kanske har jag haft honom som något reservalternativ, att om allting annat skiter sig kan man ju testa igen med honom typ. Jag har en väldigt stark trygghetskänsla med honom och eftersom jag är trygghetsnarkoman svider det kanske extra. Och sen vet jag ärligt talat inte hur jag ska förhålla mig till henne om de blir så seriösa att det är risk att möta de på stan. Det är klart att jag kan bete mig, men jag har ju ingen vilja att ta en öl med henne för att lära känna henne.

Jag lekte också lite med tanken på honom som en nödutgång, så att säga, för dig. Honom vet du var du har, liksom.

Men, nej! Det gjorde du inte!

Det är ju alltid jobbigt när man måste ompröva personer och relationer.

Det där med att möta henne. Du tror inte att du vågar lita på dig själv, på ditt känsloliv, så pass att du kan räkna med att det hela lägger sig för dig? Det känns kanske lite avigt att möta henne första gången om ett tag, men att det normaliserar sig rätt snart?

Och om det är obekvämt, du kan ju känna lite på den obekväma känslan då. Pröva den lite. Vara i den. Och utmana den lite i taget?

 

[Ramona]

Och om det är obekvämt, du kan ju känna lite på den obekväma känslan då. Pröva den lite. Vara i den. Och utmana den lite i taget?

Jo, när detta lägger sig kan jag säkert komma dit man åker ett gäng till fjällen igen och hon är med.

Vi har ju så mycket gemensamma kompisar. Och i och med att brorsan kände hans kompisgäng innan jag kom in i bilden så blir det ju ännu konstigare eftersom han är med typ överallt. Och hans pappa gör ju massor för mig på på sommaren, klipper gräset, rensar ogräs, vattnar, etc. Så för att jag skulle klippa honom helt ur mitt liv behöver jag ju typ flytta utomlands och byta umgängeskrets helt.

Till råga på allting ska jag lämna in min enormt ångestfyllda uppsats senast den 23 december. Jag har gått och dragit på den i flera år nu, men nu kan jag inte koncentrera mig på den skiten heller eftersom jag typ loopar i tanken på detta. Och när jag försöker koncentrera mig så blir det bara korta stunder. Och jag behöver egentligen få allting klart innan söndag, för jag har inte tid sen. Fick beskedet att jag kunde lämna in den av amanuensen häromdagen, och då sa hon att inlämningen var i januari. Det var inte förrän jag fick inloggningen till universitetet som jag insåg att inlämningen var 23:e. Och det bad hon som mycket om ursäkt för, men det hjälper ju inte mig. För två veckor sen hade de fortfarande ingen som kunde examinera mig så jag brydde ju mig inte så mycket om uppsatsen precis. Panik nu! Det bidrar ju till ångestpåslaget och att jag gråter.

 

[ekra]

Angående uppsatsen: börja med att noga läsa igenom minikraven för godkänt. Det brukar ungefär vara att alla delar finns, syfte metod osv.

Kontrollera att du fått med alla delar och lägg till de du evt. saknar.

Var till en början helt okritisk till språket och försök få ihop något överhuvudtaget på alla punkter. Strunta i om det blir svamligt.

Sedan utvecklar du de bitar du orkar med. I det långa loppet är betyget på en uppsats en droppe i havet, och om allt finns med har du goda chanser att bli godkänd även om innehållet kanske inte blir ditt livsverk!

Och om bara nästan allt finns med så brukar man väl oftast få Fx som betyg och sedan få möjlighet att revidera det som saknas utan att behöva göra om hela uppsatsen.

Du klarar det!

Mvh Master Ekra

 

[Teilani]

Jo, när detta lägger sig kan jag säkert komma dit man åker ett gäng till fjällen igen och hon är med.

Vi har ju så mycket gemensamma kompisar. Och i och med att brorsan kände hans kompisgäng innan jag kom in i bilden så blir det ju ännu konstigare eftersom han är med typ överallt. Och hans pappa gör ju massor för mig på på sommaren, klipper gräset, rensar ogräs, vattnar, etc. Så för att jag skulle klippa honom helt ur mitt liv behöver jag ju typ flytta utomlands och byta umgängeskrets helt.

Till råga på allting ska jag lämna in min enormt ångestfyllda uppsats senast den 23 december. Jag har gått och dragit på den i flera år nu, men nu kan jag inte koncentrera mig på den skiten heller eftersom jag typ loopar i tanken på detta. Och när jag försöker koncentrera mig så blir det bara korta stunder. Och jag behöver egentligen få allting klart innan söndag, för jag har inte tid sen. Fick beskedet att jag kunde lämna in den av amanuensen häromdagen, och då sa hon att inlämningen var i januari. Det var inte förrän jag fick inloggningen till universitetet som jag insåg att inlämningen var 23:e. Och det bad hon som mycket om ursäkt för, men det hjälper ju inte mig. För två veckor sen hade de fortfarande ingen som kunde examinera mig så jag brydde ju mig inte så mycket om uppsatsen precis. Panik nu! Det bidrar ju till ångestpåslaget och att jag gråter.

Jag förstår att du har ångest!
De där surdegarna sitter så långt inne och det är så enormt segt att få ut dem.

Orkar du med lite pepp?

Om du tar dig igenom den närmsta veckan, om du gråtande och skrikande får skrivit ihop något som du kan skicka in, så är det ett stort steg mot ett avslut.
Ett avslut på lidandet att ha det efter dig, ett avslut på utbildningen. Du blir fri!

På ett sätt är det ironiskt att exet går vidare just nu, det blir också ett definitivt avslut. Och vad som legat och grott släpps ut och det ger också frihet (när du kommer ut på andra sidan)

Med alla dessa avslut kommer du att ha en frihet du inte haft på länge. Det ska bli spännande att se vad du gör med den. För du är en cool människa och har mycket roligt att se fram emot på andra sidan ångesten och gråten.

Ta strypgrepp på uppsatsen och brotta ner den så den uppför sig och slutar ge dig ångest!

Pepp! Pepp!

 

[Nebraska]

Det kan nog vara det absolut svåraste att hantera. Inte sorgen över det som varit, utan sorgen över det som inte blev.

 

[Ramona]

Angående uppsatsen: börja med att noga läsa igenom minikraven för godkänt. Det brukar ungefär vara att alla delar finns, syfte metod osv.

Kontrollera att du fått med alla delar och lägg till de du evt. saknar.

Var till en början helt okritisk till språket och försök få ihop något överhuvudtaget på alla punkter. Strunta i om det blir svamligt.

Sedan utvecklar du de bitar du orkar med. I det långa loppet är betyget på en uppsats en droppe i havet, och om allt finns med har du goda chanser att bli godkänd även om innehållet kanske inte blir ditt livsverk!

Och om bara nästan allt finns med så brukar man väl oftast få Fx som betyg och sedan få möjlighet att revidera det som saknas utan att behöva göra om hela uppsatsen.

Du klarar det!

Mvh Master Ekra

Nja, jag har allting som ska vara med, men min uppsats har fått ett stort fett U två gånger redan. Senast 2013. Jag har fått svar på tal vad som är fel, men det är ju inte sådär enkelt såsom du beskriver det. Min uppsats var inte så dålig första gången att den förtjänade ett U, inte andra heller, nu får vi se. Det den första examinatorn tyckte att jag skulle plocka bort helt tyckte den andra examinatorn att jag skulle utveckla och istället skära ner en annan del av min uppsats. Nu kör jag på vad den andre examinatorn sa för jag har inget annat alternativ än att följa de anvisningarna som jag noga skrivit ner. Tack och lov blir det ju ingen opponering eller så denna gången.

 

[Tassetass]

Nja, jag har allting som ska vara med, men min uppsats har fått ett stort fett U två gånger redan. Senast 2013. Jag har fått svar på tal vad som är fel, men det är ju inte sådär enkelt såsom du beskriver det. Min uppsats var inte så dålig första gången att den förtjänade ett U, inte andra heller, nu får vi se. Det den första examinatorn tyckte att jag skulle plocka bort helt tyckte den andra examinatorn att jag skulle utveckla och istället skära ner en annan del av min uppsats. Nu kör jag på vad den andre examinatorn sa för jag har inget annat alternativ än att följa de anvisningarna som jag noga skrivit ner. Tack och lov blir det ju ingen opponering eller så denna gången.

Vad skriver du om? Om du vill så kan jag läsa igenom och kanske komma med en tanke eller två?

(För jag förutsätter att det är till din juristexamen, om du inte läst in en till utbildning jag inte känner till. )