Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[a1agnlju]

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan passar bäst här.
Jag har ett barn som är mellan 25 och 30 år som för ca ett år sedan blev diagnostiserad med Autism nivå 1. Barnet bor hemma, pluggar på universitetet och jobbar lite extra på ett ställe som har anknytning till det hen studerar.

Det som tidigare har märkts på barnet har varit den nedsatta sociala kompetensen. I övrigt har hen till synes inte haft några problem som inte vi, som inte har diagnosen, har kämpat med också. Alltså t ex. få arselet ur vagnen och plugga till prov, komma upp på morgonen, ringa samtal till folk man inte känner osv.

I grundskolan låg hen över en bra bit över medel utan att för den skull behöva lägga ner särskilt mycket engagemang i studierna. Gymnasiet tog hen sig igenom utan några större problem trots att programmet hen gick inte var rätt egentligen. Avslutade gymnasiet med bra betyg då också.

Barnet jobbade sedan något år innan hen började plugga på universitetet. Även vid dessa studier var det inga bekymmer att komma ut på andra sidan med bra betyg inom ett ämne hen är mycket intresserad av. Barnet har inte jobbat extra eller under sommaren under den här perioden. Senaste studieperioden (hen har alltså pluggat i 5 år nu ) har varit ett två-årigt program på master-nivå inom ett område hen är intresserad av att jobba inom efter examen (hen får alltså en yrkestitel som hen kan söka jobb på sas.)

Så var det så att hen begärde en utredning för att se om hen har autism då hen misstänkte det själv. Detta gjorde hen på eget bevåg och har inte behövt hjälp att boka tider osv. själv. Diagnosen blev autism nivå 1.

Efter diagnosen har hen jobbat lite (vi pratar två-tre halvtidspass i månaden i snitt) vid sidan om studierna (som har varit någon dag i veckan). I nuläget är det masteruppsatsen som gäller och hen har då haft hela vårterminen på sig men kommer inte att kunna lämna in i vår utan kommer få slutföra uppsatsen till senhösten istället.

Vi upplever att hen efter att hen fick sin diagnos tar den som en förevändning till att hen inte pluggar/skriver. Hen säger att hen blir stressad och blockerad av att hen känner press från oss föräldrar. Vi har inte sagt ett pip annat än om hen diskuterar sina problem med habiliteringen och om vi kan göra något för att hjälpa hen. Och hen tog sig ju igenom både grundskolan, gymnasiet och fyra års studier på universitetet, men det var innan diagnosen det.

När det gäller saker som hen tycker är kul (fritidsintresse) kan hen lägga ner både dygn och veckor i engagemang, så orken är det inte något fel på när det är något hen tycker är kul.

Jag vet själv att det är pest och pina att komma igång med plugg eller annat som inte är skitkul, men i något läge måste man ju liksom, oavsett om man har en diagnos eller inte.

Jag vet f...n inte vad jag ska ta mig till nu.

Hen ska vara med på ett evenemang sent i höst som hen ser mycket fram emot och som behöver en stor mängd förberedelse, planering och engagemang. Är det helt galet att tala om för hen att om hen inte är färdig med studierna så att hen kan ta ut examen i höst så får hen inte vara med på evenemanget? Blir det kontraproduktivt?

Hjälp mig, snälla! Jag blir galen snart!

 

[machafuko]

Jag är själv 28 med samma diagnos. Först och främst vill jag bara säga att oavsett nivå av autism (nivå 1,2 eller 3) så är vi alla väldigt olika som personer ändå.

Först och främst tycker jag du behöver reflektera över två saker.
1. Ditt barn har en funktionsnedsättning
2. Ditt barn är vuxet

Jag har hyfsat stora svårigheter inom saker som inte nödvändigtvis bara rör det sociala, så personligen har jag en hel del hjälp från boendestöd etc för att få livet att hålla ihop. Jag hade blivit helt förstörd om min förälder resonerade som så att jag inte får ta del av X om jag inte klarar Y. Mina föräldrar har alltid peppat mig, stöttat mig i mina svårigheter men likväl insett att jag är vuxen och ändå kapabel till att fatta egna beslut. Plugg = mitt ansvar. Om jag inte kan ta tag i det och inte löser plugg trots de anpassningar som universitetet tillhandahåller, då finns det inte så mycket mina föräldrar kan göra. Att plugget senareläggs straffar väl bara barnet ändå, inte dig?

Du får gärna utveckla dina tankar så jag förstår bättre. För just nu har jag svårt att förstå varför du skulle straffa barnet för något som egentligen bara bekommer den själv.

 

[Breaktown]

Det här evenemanget, är det du som arrangerar det och ditt barn arbetar för dig då? Eller hur hade du tänkt att du skulle kunna säga till ditt vuxna barn att det inte "får" vara med på ett evenemang?

Annars tänker jag att barnet är vuxet och ansvarar själv för arbete och studier?

Eftersom barnet bor hemma tänker jag att det vore en idé att komma överens om att barnet ska betala hyra eller studera? (om barnet inte redan betalar hyra men jag antar inte pga så lite arbete och inga studier...?)

 

[Enya]

Som en liten vänlig påminnelse kan du ju tala om det där om evenemanget, om det nu är så att det krävs en examen för att delta, men sedan tänker jag att du ska släppa hur ditt barn studerar- eller inte studerar. Hen är så pass gammal att misstag eller beslut får göras och läras av barnet själv så att säga. Och behöver göras av en själv oavsett diagnos. Att som förälder tjata och vara pådrivande har motverkande syfte tror jag.

Släpp, vingarna är färdigvuxna och ska testas av ditt barn själv nu.

 

[Badger]

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan passar bäst här.
Jag har ett barn som är mellan 25 och 30 år som för ca ett år sedan blev diagnostiserad med Autism nivå 1. Barnet bor hemma, pluggar på universitetet och jobbar lite extra på ett ställe som har anknytning till det hen studerar.

Det som tidigare har märkts på barnet har varit den nedsatta sociala kompetensen. I övrigt har hen till synes inte haft några problem som inte vi, som inte har diagnosen, har kämpat med också. Alltså t ex. få arselet ur vagnen och plugga till prov, komma upp på morgonen, ringa samtal till folk man inte känner osv.

I grundskolan låg hen över en bra bit över medel utan att för den skull behöva lägga ner särskilt mycket engagemang i studierna. Gymnasiet tog hen sig igenom utan några större problem trots att programmet hen gick inte var rätt egentligen. Avslutade gymnasiet med bra betyg då också.

Barnet jobbade sedan något år innan hen började plugga på universitetet. Även vid dessa studier var det inga bekymmer att komma ut på andra sidan med bra betyg inom ett ämne hen är mycket intresserad av. Barnet har inte jobbat extra eller under sommaren under den här perioden. Senaste studieperioden (hen har alltså pluggat i 5 år nu ) har varit ett två-årigt program på master-nivå inom ett område hen är intresserad av att jobba inom efter examen (hen får alltså en yrkestitel som hen kan söka jobb på sas.)

Så var det så att hen begärde en utredning för att se om hen har autism då hen misstänkte det själv. Detta gjorde hen på eget bevåg och har inte behövt hjälp att boka tider osv. själv. Diagnosen blev autism nivå 1.

Efter diagnosen har hen jobbat lite (vi pratar två-tre halvtidspass i månaden i snitt) vid sidan om studierna (som har varit någon dag i veckan). I nuläget är det masteruppsatsen som gäller och hen har då haft hela vårterminen på sig men kommer inte att kunna lämna in i vår utan kommer få slutföra uppsatsen till senhösten istället.

Vi upplever att hen efter att hen fick sin diagnos tar den som en förevändning till att hen inte pluggar/skriver. Hen säger att hen blir stressad och blockerad av att hen känner press från oss föräldrar. Vi har inte sagt ett pip annat än om hen diskuterar sina problem med habiliteringen och om vi kan göra något för att hjälpa hen. Och hen tog sig ju igenom både grundskolan, gymnasiet och fyra års studier på universitetet, men det var innan diagnosen det.

När det gäller saker som hen tycker är kul (fritidsintresse) kan hen lägga ner både dygn och veckor i engagemang, så orken är det inte något fel på när det är något hen tycker är kul.

Jag vet själv att det är pest och pina att komma igång med plugg eller annat som inte är skitkul, men i något läge måste man ju liksom, oavsett om man har en diagnos eller inte.

Jag vet f...n inte vad jag ska ta mig till nu.

Hen ska vara med på ett evenemang sent i höst som hen ser mycket fram emot och som behöver en stor mängd förberedelse, planering och engagemang. Är det helt galet att tala om för hen att om hen inte är färdig med studierna så att hen kan ta ut examen i höst så får hen inte vara med på evenemanget? Blir det kontraproduktivt?

Hjälp mig, snälla! Jag blir galen snart!

Tänker att för en 25-30 åring är kanske -om du inte-så får du inte, resonemang är lite sent i ålder? Och sannolikt inte hjälpsamt? kanske blockerande?

Om jag bara tänker rakt av, inte i den specifika situationen, kan man inte fråga om pressen skulle kännas mindre med ett eget boende? Din frustration skulle nog minska om du inte varje dag såg att ingenting hände med uppsatsen.

Däremot är jag för att på något sätt stötta att uppsatsen blir gjord istället för att bara lämna det därhän och till skyll dig själv grej. Kan ett samtal kring hur det känns nu efter diagnos och om det känns som att en diagnos är blockerande eller ej? Och på vilket sätt det känns att ni är blockerande för uppsatsen?

En masteruppsats, om det är den första stora uppsats som skrivs och utan att arbeta i en grupp, (vissa utbildningar har ju inga mindre uppsatser att "öva på" innan den stora uppsatsen.) kan nog kännas väldigt stor och ohanterlig oavsett om man har någon diagnos eller ej. Ångerperioden för den missen är väldigt väldigt mågna år... Det är nog många som kan fastna där. Kanske en hjälp att dela upp det i mindre delar, avgränsa ämnesområdet, en hjälp att läsa igenom materialet? Det är något som många får hjälp med av kamrater om inte annat.

 

[Migo]

Det är inte ett barn det handlar om. Du behöver inte vara den uppfostrande parten, individen är gammal nog att både få misslyckas och be om hjälp om det behövs.

 

[Badger]

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan passar bäst här.
Jag har ett barn som är mellan 25 och 30 år som för ca ett år sedan blev diagnostiserad med Autism nivå 1. Barnet bor hemma, pluggar på universitetet och jobbar lite extra på ett ställe som har anknytning till det hen studerar.

Det som tidigare har märkts på barnet har varit den nedsatta sociala kompetensen. I övrigt har hen till synes inte haft några problem som inte vi, som inte har diagnosen, har kämpat med också. Alltså t ex. få arselet ur vagnen och plugga till prov, komma upp på morgonen, ringa samtal till folk man inte känner osv.

I grundskolan låg hen över en bra bit över medel utan att för den skull behöva lägga ner särskilt mycket engagemang i studierna. Gymnasiet tog hen sig igenom utan några större problem trots att programmet hen gick inte var rätt egentligen. Avslutade gymnasiet med bra betyg då också.

Barnet jobbade sedan något år innan hen började plugga på universitetet. Även vid dessa studier var det inga bekymmer att komma ut på andra sidan med bra betyg inom ett ämne hen är mycket intresserad av. Barnet har inte jobbat extra eller under sommaren under den här perioden. Senaste studieperioden (hen har alltså pluggat i 5 år nu ) har varit ett två-årigt program på master-nivå inom ett område hen är intresserad av att jobba inom efter examen (hen får alltså en yrkestitel som hen kan söka jobb på sas.)

Så var det så att hen begärde en utredning för att se om hen har autism då hen misstänkte det själv. Detta gjorde hen på eget bevåg och har inte behövt hjälp att boka tider osv. själv. Diagnosen blev autism nivå 1.

Efter diagnosen har hen jobbat lite (vi pratar två-tre halvtidspass i månaden i snitt) vid sidan om studierna (som har varit någon dag i veckan). I nuläget är det masteruppsatsen som gäller och hen har då haft hela vårterminen på sig men kommer inte att kunna lämna in i vår utan kommer få slutföra uppsatsen till senhösten istället.

Vi upplever att hen efter att hen fick sin diagnos tar den som en förevändning till att hen inte pluggar/skriver. Hen säger att hen blir stressad och blockerad av att hen känner press från oss föräldrar. Vi har inte sagt ett pip annat än om hen diskuterar sina problem med habiliteringen och om vi kan göra något för att hjälpa hen. Och hen tog sig ju igenom både grundskolan, gymnasiet och fyra års studier på universitetet, men det var innan diagnosen det.

När det gäller saker som hen tycker är kul (fritidsintresse) kan hen lägga ner både dygn och veckor i engagemang, så orken är det inte något fel på när det är något hen tycker är kul.

Jag vet själv att det är pest och pina att komma igång med plugg eller annat som inte är skitkul, men i något läge måste man ju liksom, oavsett om man har en diagnos eller inte.

Jag vet f...n inte vad jag ska ta mig till nu.

Hen ska vara med på ett evenemang sent i höst som hen ser mycket fram emot och som behöver en stor mängd förberedelse, planering och engagemang. Är det helt galet att tala om för hen att om hen inte är färdig med studierna så att hen kan ta ut examen i höst så får hen inte vara med på evenemanget? Blir det kontraproduktivt?

Hjälp mig, snälla! Jag blir galen snart!

Och btw, det är ju bara maj? Varför kommer hen inte kunna lämna in uppsatsen i vår utan måste vänta till senhöst? Studier ser nog kanske annorlunda ut nu, men om det hade gällt mig och min D-uppsats och jag hade haft hela maj och halva juni på mig skulle det varit bättre att riva av det, dygna om så krävdes.

Men om det handlar om en interaktion med en företagspartner så kan ju det vara svårt såklart. Men om det bara hänger på personen i fråga.

 

[Grazing]

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan passar bäst här.
Jag har ett barn som är mellan 25 och 30 år som för ca ett år sedan blev diagnostiserad med Autism nivå 1. Barnet bor hemma, pluggar på universitetet och jobbar lite extra på ett ställe som har anknytning till det hen studerar.

Det som tidigare har märkts på barnet har varit den nedsatta sociala kompetensen. I övrigt har hen till synes inte haft några problem som inte vi, som inte har diagnosen, har kämpat med också. Alltså t ex. få arselet ur vagnen och plugga till prov, komma upp på morgonen, ringa samtal till folk man inte känner osv.

I grundskolan låg hen över en bra bit över medel utan att för den skull behöva lägga ner särskilt mycket engagemang i studierna. Gymnasiet tog hen sig igenom utan några större problem trots att programmet hen gick inte var rätt egentligen. Avslutade gymnasiet med bra betyg då också.

Barnet jobbade sedan något år innan hen började plugga på universitetet. Även vid dessa studier var det inga bekymmer att komma ut på andra sidan med bra betyg inom ett ämne hen är mycket intresserad av. Barnet har inte jobbat extra eller under sommaren under den här perioden. Senaste studieperioden (hen har alltså pluggat i 5 år nu ) har varit ett två-årigt program på master-nivå inom ett område hen är intresserad av att jobba inom efter examen (hen får alltså en yrkestitel som hen kan söka jobb på sas.)

Så var det så att hen begärde en utredning för att se om hen har autism då hen misstänkte det själv. Detta gjorde hen på eget bevåg och har inte behövt hjälp att boka tider osv. själv. Diagnosen blev autism nivå 1.

Efter diagnosen har hen jobbat lite (vi pratar två-tre halvtidspass i månaden i snitt) vid sidan om studierna (som har varit någon dag i veckan). I nuläget är det masteruppsatsen som gäller och hen har då haft hela vårterminen på sig men kommer inte att kunna lämna in i vår utan kommer få slutföra uppsatsen till senhösten istället.

Vi upplever att hen efter att hen fick sin diagnos tar den som en förevändning till att hen inte pluggar/skriver. Hen säger att hen blir stressad och blockerad av att hen känner press från oss föräldrar. Vi har inte sagt ett pip annat än om hen diskuterar sina problem med habiliteringen och om vi kan göra något för att hjälpa hen. Och hen tog sig ju igenom både grundskolan, gymnasiet och fyra års studier på universitetet, men det var innan diagnosen det.

När det gäller saker som hen tycker är kul (fritidsintresse) kan hen lägga ner både dygn och veckor i engagemang, så orken är det inte något fel på när det är något hen tycker är kul.

Jag vet själv att det är pest och pina att komma igång med plugg eller annat som inte är skitkul, men i något läge måste man ju liksom, oavsett om man har en diagnos eller inte.

Jag vet f...n inte vad jag ska ta mig till nu.

Hen ska vara med på ett evenemang sent i höst som hen ser mycket fram emot och som behöver en stor mängd förberedelse, planering och engagemang. Är det helt galet att tala om för hen att om hen inte är färdig med studierna så att hen kan ta ut examen i höst så får hen inte vara med på evenemanget? Blir det kontraproduktivt?

Hjälp mig, snälla! Jag blir galen snart!

Jag tänker att det enda som går att göra är att stötta och vara där om hen vill det, vill inte denna faktiskt vuxna person inte ha hjälp eller stöttning så är det ingenting som du kan göra riktigt. Nånstans måste hen komma på själv att ansvaret trots diagnos är hos denne själv, att stöttning och hjälp finns om så önskas.

 

[Badger]

Det är inte ett barn det handlar om. Du behöver inte vara den uppfostrande parten, individen är gammal nog att både få misslyckas och be om hjälp om det behövs.

Samtidigt är det ju väldigt tråkigt att misslyckas just på sluttampen till en yrkestitel inom ett yrke man tycker om. Det känns ju som ett av eller på till lättare liv eller mer komplicerat liv. Speciellt kanske med en diagnos om yrket är lättare med en diagnos än tex att arbeta i mycket kundkontakt "med människor" el liknande.

Känner absolut att det hade varit ett sådant tillfälle då min mamma skulle satt in resurser för att stjälpa mig över kanten. Frågan är dock vilka resurser som behövs sättas in. Ökad komplikationsnivå är nog inte en grej. Något som hjälper att häva en blockering är bättre än att öka blockeringen (dvs blanda in andra aktiviteter). (panik har alltid hjälpt mig över kanten, att vara arg hjälper min man.. -om du inte så får du inte och om det inte det hade höjt blockeringar och ökat komplikationsnivån med sina extra parametrar när färre behövs. men folk är ju olika).

 

[Red_Chili]

Jag förstår ärligt talat inte problemet.
Ditt (vuxna) barn verkar klara sig väldigt bra i livet och lyckas med mycket som andra bara drömmer om att ha en chans på (tex studierna). Vad gör det om studierna blir klara lite senare än först planerat?

Har du någon gång frågat om du kan hjälpa ditt barn med något kring studierna för att få dem avklarade eller är din första tanke "Pluggar du inte så får du inte gå på evenemanget"?
Sedan, åter igen. Ditt barn är vuxet. Du kan inte säga att hen inte får ge sig iväg på saker och ting. Du kan säga att hen inte får pengar till biljetter eller vad som nu kan tänkas behövas av dig. Du kan säga att hen inte får ockupera hela din bostad med sina förberedelser inför evenemanget osv. Men har hen lösningar på hur det ska föreberedas osv så nej, du kan inte förbjuda hen att åka iväg.

 

[a1agnlju]

Jag är själv 28 med samma diagnos. Först och främst vill jag bara säga att oavsett nivå av autism (nivå 1,2 eller 3) så är vi alla väldigt olika som personer ändå.

Först och främst tycker jag du behöver reflektera över två saker.
1. Ditt barn har en funktionsnedsättning
2. Ditt barn är vuxet

Jag har hyfsat stora svårigheter inom saker som inte nödvändigtvis bara rör det sociala, så personligen har jag en hel del hjälp från boendestöd etc för att få livet att hålla ihop. Jag hade blivit helt förstörd om min förälder resonerade som så att jag inte får ta del av X om jag inte klarar Y. Mina föräldrar har alltid peppat mig, stöttat mig i mina svårigheter men likväl insett att jag är vuxen och ändå kapabel till att fatta egna beslut. Plugg = mitt ansvar. Om jag inte kan ta tag i det och inte löser plugg trots de anpassningar som universitetet tillhandahåller, då finns det inte så mycket mina föräldrar kan göra. Att plugget senareläggs straffar väl bara barnet ändå, inte dig?

Du får gärna utveckla dina tankar så jag förstår bättre. För just nu har jag svårt att förstå varför du skulle straffa barnet för något som egentligen bara bekommer den själv.

Att plugget senareläggs drabbar barnet i första hand, absolut. Men det drabbar även oss då vi inte har råd att ha en till vuxen att försörja då hen inte kan jobba ihop till en rimlig hyra eftersom hen inte fixar att plugga och jobba samtidigt. Slutför hen inte den här utbildningen är chansen ännu mindre att hen får ett jobb som hen trivs med och kan tänka sig att jobba med under en längre tid. Vi har alltid stöttat barnet och hen har, som sagt, inte haft några problem (inte värre än någon annan i alla fall) att ta sig igenom studierna innan hen fick diagnosen. Det är ju inte så att man plötsligt förändras pga att man får en diagnos. symptomen måste ju ha funnits där innan också.

Ska tillägga att vi inte har bestämt vad eller att hen ska plugga. Det har hen helt själv beslutat.

Det handlar ju om ta ansvar för sin situation också. Det vi ser är någon som ligger uppe på sitt rum och spelar spel eller tittar på film större delen av dygnet. Jag måste säga ett det känns rätt hopplöst för närvarande. Jag ser min framtid som en 90-år gammal gumma som servar mitt barn på 50+ som i sin tur inte kan ta itu med saker hen inte är intresserad av. Hen kan ju inte sätta sig in i andras situation, så hur får jag hen att förstå att vi inte klarar av detta. För det går uppenbarligen inte in.

Jag försöker förstå hur jag ska hantera mitt barns funktionsnedsättning, men det finns en himla massa info för dem som har diagnosen, men de anhöriga verkar det inte finnas så mycket information för.

 

[a1agnlju]

Och btw, det är ju bara maj? Varför kommer hen inte kunna lämna in uppsatsen i vår utan måste vänta till senhöst? Studier ser nog kanske annorlunda ut nu, men om det hade gällt mig och min D-uppsats och jag hade haft hela maj och halva juni på mig skulle det varit bättre att riva av det, dygna om så krävdes.

Men om det handlar om en interaktion med en företagspartner så kan ju det vara svårt såklart. Men om det bara hänger på personen i fråga.

Det är ventilering i maj i denna utbildningen, och eftersom hen är blockerad så kommer hen kunna göra ventileringen i höst istället.

 

[Grazing]

Att plugget senareläggs drabbar barnet i första hand, absolut. Men det drabbar även oss då vi inte har råd att ha en till vuxen att försörja då hen inte kan jobba ihop till en rimlig hyra eftersom hen inte fixar att plugga och jobba samtidigt. Slutför hen inte den här utbildningen är chansen ännu mindre att hen får ett jobb som hen trivs med och kan tänka sig att jobba med under en längre tid. Vi har alltid stöttat barnet och hen har, som sagt, inte haft några problem (inte värre än någon annan i alla fall) att ta sig igenom studierna innan hen fick diagnosen. Det är ju inte så att man plötsligt förändras pga att man får en diagnos. symptomen måste ju ha funnits där innan också.

Ska tillägga att vi inte har bestämt vad eller att hen ska plugga. Det har hen helt själv beslutat.

Det handlar ju om ta ansvar för sin situation också. Det vi ser är någon som ligger uppe på sitt rum och spelar spel eller tittar på film större delen av dygnet. Jag måste säga ett det känns rätt hopplöst för närvarande. Jag ser min framtid som en 90-år gammal gumma som servar mitt barn på 50+ som i sin tur inte kan ta itu med saker hen inte är intresserad av. Hen kan ju inte sätta sig in i andras situation, så hur får jag hen att förstå att vi inte klarar av detta. För det går uppenbarligen inte in.

Jag försöker förstå hur jag ska hantera mitt barns funktionsnedsättning, men det finns en himla massa info för dem som har diagnosen, men de anhöriga verkar det inte finnas så mycket information för.

Du kan ha krav även på en person med autism, var ärlig och säg att det inte fungerar att hen bor hemma om hen varken pluggar eller jobbar helt enkelt. Hen måste ta ansvar för sitt eget liv även med en diagnos och ibland måste man vara lite rå och faktiskt ställa lite ultimatum för att personen ska ta tag i sitt liv igen.

Det faktiskt enda du kan göra är att säga till hen att du stöttar i valen den gör men att bara bo hemma utan att göra någonting är inget alternativ.

 

[Enya]

Att plugget senareläggs drabbar barnet i första hand, absolut. Men det drabbar även oss då vi inte har råd att ha en till vuxen att försörja då hen inte kan jobba ihop till en rimlig hyra eftersom hen inte fixar att plugga och jobba samtidigt. Slutför hen inte den här utbildningen är chansen ännu mindre att hen får ett jobb som hen trivs med och kan tänka sig att jobba med under en längre tid. Vi har alltid stöttat barnet och hen har, som sagt, inte haft några problem (inte värre än någon annan i alla fall) att ta sig igenom studierna innan hen fick diagnosen. Det är ju inte så att man plötsligt förändras pga att man får en diagnos. symptomen måste ju ha funnits där innan också.

Ska tillägga att vi inte har bestämt vad eller att hen ska plugga. Det har hen helt själv beslutat.

Det handlar ju om ta ansvar för sin situation också. Det vi ser är någon som ligger uppe på sitt rum och spelar spel eller tittar på film större delen av dygnet. Jag måste säga ett det känns rätt hopplöst för närvarande. Jag ser min framtid som en 90-år gammal gumma som servar mitt barn på 50+ som i sin tur inte kan ta itu med saker hen inte är intresserad av. Hen kan ju inte sätta sig in i andras situation, så hur får jag hen att förstå att vi inte klarar av detta. För det går uppenbarligen inte in.

Jag försöker förstå hur jag ska hantera mitt barns funktionsnedsättning, men det finns en himla massa info för dem som har diagnosen, men de anhöriga verkar det inte finnas så mycket information för.

Jag tror visst ditt barn förstår, hen har ju flera års universitetsstudier bakom sig, så hen förstår nog en hel del egentligen om hen får chans till det. Det är nog bara så att hen inte riktigt tänker att det är så farligt. Du finns ju där, du tar ansvar. Du tjatar om studier och jobb, du förser med hem och mat. Hur ska hen förstå allvaret när hen inte ser det, behöver se det?

 

[Badger]

Det är ventilering i maj i denna utbildningen, och eftersom hen är blockerad så kommer hen kunna göra ventileringen i höst istället.

ok ja då är det ju lite sent. Är det sent i maj eller tidigt i maj? Involverar uppsatsen företagskontakter och intervjuer eller handlar det bara om att läsa och processa material?

Om det är sent i maj och det inte är externa kontakter inblandat och grundarbetet är gjort så borde det ändå gå att göra?

Eftersom hen verkar pressad av er oavsett, har du satt dig ned och diskuterat om vari blocken består? Gått igenom materialet tillsammans? Diskuterat uppgiften, eller är den helt obegriplig för en lekman?

En panikblock kan absolut leda till att man istället för att våga närma sig materialet spelar spel eller läser intensivt för att slippa tänka på det.

Kan det vara så att diagnosen kan ge att universitetet skulle kunna förse med ett bollplank i form av en student? (vet att flera kamrater tex jobbade med inläsning osv vid behov av någon annan student)

 

[Sleepy]

Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan passar bäst här.
Jag har ett barn som är mellan 25 och 30 år som för ca ett år sedan blev diagnostiserad med Autism nivå 1. Barnet bor hemma, pluggar på universitetet och jobbar lite extra på ett ställe som har anknytning till det hen studerar.

Det som tidigare har märkts på barnet har varit den nedsatta sociala kompetensen. I övrigt har hen till synes inte haft några problem som inte vi, som inte har diagnosen, har kämpat med också. Alltså t ex. få arselet ur vagnen och plugga till prov, komma upp på morgonen, ringa samtal till folk man inte känner osv.

I grundskolan låg hen över en bra bit över medel utan att för den skull behöva lägga ner särskilt mycket engagemang i studierna. Gymnasiet tog hen sig igenom utan några större problem trots att programmet hen gick inte var rätt egentligen. Avslutade gymnasiet med bra betyg då också.

Barnet jobbade sedan något år innan hen började plugga på universitetet. Även vid dessa studier var det inga bekymmer att komma ut på andra sidan med bra betyg inom ett ämne hen är mycket intresserad av. Barnet har inte jobbat extra eller under sommaren under den här perioden. Senaste studieperioden (hen har alltså pluggat i 5 år nu ) har varit ett två-årigt program på master-nivå inom ett område hen är intresserad av att jobba inom efter examen (hen får alltså en yrkestitel som hen kan söka jobb på sas.)

Så var det så att hen begärde en utredning för att se om hen har autism då hen misstänkte det själv. Detta gjorde hen på eget bevåg och har inte behövt hjälp att boka tider osv. själv. Diagnosen blev autism nivå 1.

Efter diagnosen har hen jobbat lite (vi pratar två-tre halvtidspass i månaden i snitt) vid sidan om studierna (som har varit någon dag i veckan). I nuläget är det masteruppsatsen som gäller och hen har då haft hela vårterminen på sig men kommer inte att kunna lämna in i vår utan kommer få slutföra uppsatsen till senhösten istället.

Vi upplever att hen efter att hen fick sin diagnos tar den som en förevändning till att hen inte pluggar/skriver. Hen säger att hen blir stressad och blockerad av att hen känner press från oss föräldrar. Vi har inte sagt ett pip annat än om hen diskuterar sina problem med habiliteringen och om vi kan göra något för att hjälpa hen. Och hen tog sig ju igenom både grundskolan, gymnasiet och fyra års studier på universitetet, men det var innan diagnosen det.

När det gäller saker som hen tycker är kul (fritidsintresse) kan hen lägga ner både dygn och veckor i engagemang, så orken är det inte något fel på när det är något hen tycker är kul.

Jag vet själv att det är pest och pina att komma igång med plugg eller annat som inte är skitkul, men i något läge måste man ju liksom, oavsett om man har en diagnos eller inte.

Jag vet f...n inte vad jag ska ta mig till nu.

Hen ska vara med på ett evenemang sent i höst som hen ser mycket fram emot och som behöver en stor mängd förberedelse, planering och engagemang. Är det helt galet att tala om för hen att om hen inte är färdig med studierna så att hen kan ta ut examen i höst så får hen inte vara med på evenemanget? Blir det kontraproduktivt?

Hjälp mig, snälla! Jag blir galen snart!

Hur kommer det sig att hen bor hemma fortfarande?

 

[Badger]

Jag tror visst ditt barn förstår, hen har ju flera års universitetsstudier bakom sig, så hen förstår nog en hel del egentligen om hen får chans till det. Det är nog bara så att hen inte riktigt tänker att det är så farligt. Du finns ju där, du tar ansvar. Du tjatar om studier och jobb, du förser med hem och mat. Hur ska hen förstå allvaret när hen inte ser det, behöver se det?

Exakt, blockeringen kan ju handla om så många parametrar. typ hittar på lite,

När jag är klar med det här måste jag ut i arbetslivet och det vågar jag inte/söka jobb och det vågar jag inte/sluta plugga och det vågar jag inte. Om jag inte klarar det här så hänger hela mitt liv på det så jag vågar inte slutföra det för tänk om jag misslyckas. Uppsatsen är som en ocean, den breder ut sig, jag får inget grepp om den, kan inte se ett slut. osv.

 

[Breaktown]

Att plugget senareläggs drabbar barnet i första hand, absolut. Men det drabbar även oss då vi inte har råd att ha en till vuxen att försörja då hen inte kan jobba ihop till en rimlig hyra eftersom hen inte fixar att plugga och jobba samtidigt. Slutför hen inte den här utbildningen är chansen ännu mindre att hen får ett jobb som hen trivs med och kan tänka sig att jobba med under en längre tid. Vi har alltid stöttat barnet och hen har, som sagt, inte haft några problem (inte värre än någon annan i alla fall) att ta sig igenom studierna innan hen fick diagnosen. Det är ju inte så att man plötsligt förändras pga att man får en diagnos. symptomen måste ju ha funnits där innan också.

Ska tillägga att vi inte har bestämt vad eller att hen ska plugga. Det har hen helt själv beslutat.

Det handlar ju om ta ansvar för sin situation också. Det vi ser är någon som ligger uppe på sitt rum och spelar spel eller tittar på film större delen av dygnet. Jag måste säga ett det känns rätt hopplöst för närvarande. Jag ser min framtid som en 90-år gammal gumma som servar mitt barn på 50+ som i sin tur inte kan ta itu med saker hen inte är intresserad av. Hen kan ju inte sätta sig in i andras situation, så hur får jag hen att förstå att vi inte klarar av detta. För det går uppenbarligen inte in.

Jag försöker förstå hur jag ska hantera mitt barns funktionsnedsättning, men det finns en himla massa info för dem som har diagnosen, men de anhöriga verkar det inte finnas så mycket information för.

Min spontana tanke är att om en person som är 25+ och som har arbete och universitetsstudier bakom sig nu ligger på sitt rum och tittar på film, så är det något mer "bara" en diagnos bakom. Jag tänker depression eller liknande...? Som ju absolut kan ha sin koppling till diagnosen i att den var utlösande. Men inte att det är diagnosen i sig som är problemet.

 

[a1agnlju]

Tänker att för en 25-30 åring är kanske -om du inte-så får du inte, resonemang är lite sent i ålder? Och sannolikt inte hjälpsamt? kanske blockerande?

Om jag bara tänker rakt av, inte i den specifika situationen, kan man inte fråga om pressen skulle kännas mindre med ett eget boende? Din frustration skulle nog minska om du inte varje dag såg att ingenting hände med uppsatsen.

Däremot är jag för att på något sätt stötta att uppsatsen blir gjord istället för att bara lämna det därhän och till skyll dig själv grej. Kan ett samtal kring hur det känns nu efter diagnos och om det känns som att en diagnos är blockerande eller ej? Och på vilket sätt det känns att ni är blockerande för uppsatsen?

En masteruppsats, om det är den första stora uppsats som skrivs och utan att arbeta i en grupp, (vissa utbildningar har ju inga mindre uppsatser att "öva på" innan den stora uppsatsen.) kan nog kännas väldigt stor och ohanterlig oavsett om man har någon diagnos eller ej. Ångerperioden för den missen är väldigt väldigt mågna år... Det är nog många som kan fastna där. Kanske en hjälp att dela upp det i mindre delar, avgränsa ämnesområdet, en hjälp att läsa igenom materialet? Det är något som många får hjälp med av kamrater om inte annat.

Nej, det är ju så. Det känns som om det vore en enveten tonåring man hade med att göra om man skulle hota med att hen inte får göra det eller det.

Jag ska absolut prata med hen om skillnaden mellan innan och efter diagnos och om hen känner att hen är mer blockerad nu än innan + vad det är som gör att vi känns blockerande. Enligt hen känner hen press från oss bara av att vi inte ligger och sover. Vi behöver alltså inte ens vara i samma del av huset för att hen ska känna sig pressad och bli blockerad enligt hen.

Hen har skrivit kandidatuppsatser vid två tillfällen tidigare och det gick. Grejen är ju också att vi har inte tjatat. Hen upplever press ändå säger hen. Jag har frågat om vi kan göra något för att hjälpa hen att ta sig igenom det här. Det är det enda sättet jag har talat om studierna med hen plus berömmen när hen har lämnat in tentor och andra arbeten förstås.

Som sagt, hen hade inga problem med studierna tidigare, som vi fick reda på i alla fall.

 

[Enya]

Exakt, blockeringen kan ju handla om så många parametrar. typ hittar på lite,

När jag är klar med det här måste jag ut i arbetslivet och det vågar jag inte/söka jobb och det vågar jag inte/sluta plugga och det vågar jag inte. Om jag inte klarar det här så hänger hela mitt liv på det så jag vågar inte slutföra det för tänk om jag misslyckas. Uppsatsen är som en ocean, den breder ut sig, jag får inget grepp om den, kan inte se ett slut. osv.

Jag tänker att det kan vara tufft med tjatande föräldrar, så om man backar så kanske hen lockas in det igen, av sig själv. Och kravet- du kan inte bo hemma om du inte pluggar eller arbetar, så är det. Och sedan låter barnet fundera på det själv utan att tjata om plugget tex. Det verkar ändå vara något hen vill göra.