Varför är det så illa att vara där några dagar? Alltså vad är det du vill hem till så att säga? Tänkte på att tillståndet ändå är så att du inte vill göra något, orkar något osv, vad förlorar du på att vara inlagd? Vad kan liksom bli värre?
Jag kan inte vara nära människor som inte betyder något för mig. Det är förnedrande när de ska ta i mig och hålla på och man är så extremt utlämnad på sjukhuset. Jag hade tur denna gången att det var fullbelagt så jag fick ett enkelrum på gyn. Förra gången släppte de mig tidigare för att jag fick total panik av att behöva ligga i samma rum som andra människor.
Vet inte vart du bor men här på psyk är det väldigt sällan man får ett dubbelrum. Dom har bara något enstaka. Utlämnad till stor del är man ju på psyk såklart. Förnedrande på psyk är det också ifall man är där på lpt, annars så lämnar dom en väldigt mycket ifred ifall man vill. Min erfarenhet iallafall.
@niphredil har svarat som jag hade tänkt om jag inte hade hunnit läsa hennes svar innan jag postade mitt. Så läs hennes inlägg igen och låtsas att det är jag som skrivit
Fast samtidigt, dom erbjuder inte lugnande heller ifall man inte är ångestfylld eller mår väldigt dåligt.
Det är inte samma läkare på öppenvården som på psykavdelningen? Så är det inte här iallafall, kanske är så hos dig? Eller hur har det fungerat? Har din läkare på öppenvården varit med på bedömningssamtalen och då rått att släppa ut dig oavsett? Jag vet att anhöriga har ju en hel del att säga till om tex. Har dom kanske ringt din behandlande läkare för att få dennes åsikt? Isåfall undrar jag hur ärlig den har varit för ifall den säger att ja, du vill dö, du vill inte försöka, du mår skit. Då har jag svårt att tro att dom släpper ut dig ändå.
Läste lite snabbt bara men tyckte det stod något om ett behandlingshem du hittat men du var ett år för gammal för det, tänkte att det var något du var öppen för att få komma till ett för behandling men det var kanske fel.
Hade du mått bra av att vara hemma, då hade du ju heller inte försökt ta livet av dig heller, eller menar du att det är det bästa av två dåliga alternativ? Sen är det nog inte ovanligt att känna sig överkörd när vården tvingar på en hjälp man känner man inte vill ha men samtidigt så går man ju dit för att få hjälp.
Vet inte vilket inlägg du menar?@niphredil har svarat som jag hade tänkt om jag inte hade hunnit läsa hennes svar innan jag postade mitt. Så läs hennes inlägg igen och låtsas att det är jag som skrivit
Då var du inne på lpt? Fast oavsett så blir man inte itvingad lugnande om man inte är ångestfylld och väldigt orolig. Annars låter det konstigt, be att få journalerna så kanske du får en förklaring till det. För tvång utan mening är allvarligt. Förstår man inte ska man få en förklaring till agerandet.
Det kanske skiljer sig väldigt mycket från olika sjukhus och jag vet ju inte hur det är på just det sjukhuset men har inte varje avdelning så att säga en vårdenhetsöverläkare för den enskilda avdelningen? Din läkare är kanske överläkare på öppenvården?
Vadå låter dig hållas? Och vadå inte klarar något annat? Är det något du inte klarar av i dagsläget så är det ju att vara hemma. Annars hade du inte gjort en sådan här tråd och du hade inte gjort självmordsförsöket för några dagar sedan.
Jag utgår från det som Ts skriver, och ärligt talat så blir jag mörkrädd när jag läser att Ts är ärlig mot sin läkare som hon haft i 10 år och träffat 2 ggr i veckan osv, säger till den att hon vill dö, inte leva mera osv och gör ett allvarligt försök. Sen så får den läkaren ut Ts från psyk direkt trots alla allvarliga självmordsförsök som inte varit rop på hjälp utan seriösa försök. Som den vet om, hur en läkare kan rekommendera hemgång så snabbt efter ett försök förstår inte jag.
Ja, jag ser vad hon skriver och det är det som gör att jag blir smått mörkrädd. Och utifrån vad hon skriver hoppas jag att hon får en läkare snart som faktiskt agerar och gör något innan nästa försök.
Vart har jag gjort det nånstans? Skrev bara att jag förstår ifall den ordinarie läkaren som känner Ts hade pratat med avdelningen om det och sagt att nej, detta var inte allvarligt menat och därför är det bättre att skriva ut Ts. Det hade jag inte tyckt varit konstigt alls. Jag har inte ifrågasatt att hur allvarliga försöken var. Ts har ju skrivit att dom var det och då går jag på det. Och blir ännu mera förvirrad hur hennes läkare agerar.
Vården har fått mycket kritik för att dom släpper patienter snabbt efter självmordsförsök, det är inget nytt. Och jag kan bara reagera på det som Ts skriver. Och vad för positivt, utifrån det jag läst tycker jag det enda som får Ts att uppskatta läkaren mer eller mindre är att läkaren inte går emot Ts vilja och respekterar det som Ts vill. Vilket jag kan tycka inte alltid är det bästa för en som mår dåligt. Ts har ju skrivit att det blivit värre och värre också, det som var kul är inte kul längre osv. Det ser inte jag som något positivt.
Men det är så det är. Så är det för mig och säkerligen för många andra. Jag är tex "känd" inom psykiatrin, dom vet om hur jag fungerar och dom vet att jag i ett extremt ångestanfall kan ställa mig på broar, kan agera på ett sätt som skadar mig men där jag aldrig haft för avsikt att dö även om det ser ut så utifrån sett. Då behöver jag bara tillfällig hjälp men behöver ingen inläggning utan klarnar till relativt snabbt.
