Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Exakt hur har någon sagt att du förstör dens liv?

Jag har en nära anhörig som påminner om dig, som också tror att hen förstör alla andras liv. En gång kom det dessutom fram att hen tyckte att hen hade förstört mitt liv, för jag ville ju inte ens att hen skulle finnas. Jag kände mig som ett frågetecken för det stämmer ju inte alls. Till slut fick jag förklaringen att för länge sedan, i tidiga tonåren, hade jag sagt att "Om du skvallrar för mamma så dödar jag dig!".

Jag själv har inget minne av den här händelsen, men för hen har det funnits med ända sedan dess att jag inte vill att hen ska finnas. Jag har väldigt svårt att förstå hur den känslan har funnits med hen så länge då vi faktiskt har så pass bra relation som vi har. Men så kan det vara, och det dyker fortfarande upp den känslan för hen ibland. Men då vi har pratat om det en del så kan hen putta undan den känslan innan den blir för stor, som tidigare.

Jag håller verkligen med övriga som skrivit det: Det är ett sjukdomssymtom.

En som sa att han var tvungen att supa för att stå ut med livet för att jag fanns där. Förutom det är det nog ingen som har sagt exakt att jag förstör deras liv men har fått höra en hel del om hur jobbig jag är, att jag är lat osv. Vet att jag många gånger tar åt mig allt för mycket men ofta är jag som en elefant i en porslinsbutik utan att hjälpa det. Blir medveten om det först efteråt. Med denna killen så är det verkligen på riktigt att jag riskerar att förstöra hans liv för han har redan så mycket jobbiga händelser med bland annat självmord i bagaget, samtidigt tycker jag om honom så det gör ont

 

[Grazing]

Nej, men det har jag ju inte heller sagt. Alls. Det enda jag säger är att så som du skrev det där meddelandet kan det verka triggande för vissa. Det var allt. Det kan du inte säga är fel för det är ett faktum att "du ville inte dö på riktigt" kan få vissa självmordsbenägna att vilja "visa" världen att de minsann faktiskt ville dö.

Men snälla du, kan vi inte respektera TS så pass att vi släpper den här diskussionen nu? Fokus bör vara TS, inte något annat.

Tar det privat då för jag tycker det är ganska viktigt att inte sprida myter om självmord.

 

[Raderad medlem 6459]

Med denna killen så är det verkligen på riktigt att jag riskerar att förstöra hans liv för han har redan så mycket jobbiga händelser med bland annat självmord i bagaget, samtidigt tycker jag om honom så det gör ont

Fast det är ju inte ditt fel, att du förstör, som gör att ni kanske inte är bra för varandra. Att två personer som mår dåligt kanske inte är bra för varandra har ingenting att göra med att man som person förstör, utan att just här och nu kanske det inte är en god idé.

 

[Raderad medlem 6459]

Tar det privat då för jag tycker det är ganska viktigt att inte sprida myter om självmord.

Snälla du, jag sprider inte några myter. Du sitter inte ensam på facit för hur man mår som självmordsbenägen utan vi är fler härinne som har mer erfarenhet än vi vill på det området.

 

[Lyan]

Sådan är jag med. Går alltid mer eller mindre och småplanerar lite hela tiden, ibland när jag är ensam känns det lockande. Dock som tex min senaste överdos där jag faktiskt till och med slutade andas så hann jag uppenbarligen mitt i allt berätta om det på en chat och vips så var ambulansen där. Ville jag verkligen dö så hade jag inte sagt till någon men nånstans ville jag bli räddad. Hade jag bara låtit bli att informera folk så hade det vart kört, och jag hade nu inte haft min underbara hund.

Känner du inte ens lite glädje eller lite uppåttankar när du träffar någon och gör något med någon? Går och äter en pizza eller går på bio eller vad som helst? Jag är också väldigt negativt ställd till att och när jag sitter hemma så intalar jag mig att nej, vill inte kan inte orkar inte. Sen har jag kommit på mig själv när jag umgås med nån att jo, lite lite glädje fanns allt även om det är lite och även ifall det tar på orken.

Lite konstigt av läkaren faktiskt, efter mitt självmordsförsök med mina piller så får jag hämta ut lite lite i taget, såpass att det inte ens är någon idé att försöka ta allt i självmordssyfte. Litium är ofta livsavgörande när det gäller bipolär. Att inte läkaren ens vill testa är konstigt när inget annat fungerar. Sen är det ju mer eller mindre alltid en stor risk för ökad självmordsrisk vid ny medicinering.

Jag borde ha dött alla gånger men har klarat mig på något mirakulöst sätt och ingen fattar hur typ. Utom denna sista gången när jag ringde mamma. Kommer inte ihåg att jag ringde men vet att jag vaknade till av att jag mådde illa och sedan däckade jag innan jag kunde fixa "snara"

Inte mycket uppåttankar, och de blir färre och färre. Innan har marsvinsutställningar varit det enda jag verkligen har sett fram emot men nu nästan fasar jag för dem för det är så mycket folk som har försvunnit och tillkommit och nu är det mycket skitsnack (som visserligen ofta är sant, men ändå)

Läkaren som pratade om litium sa att det räckte med dubbel dos om man hade otur/tur vilket man nu är ute efter och jag kan inte hämta ut medicin varje dag

 

[Lyan]

Testat Theralen?

Nej, theralen har jag inte testat. Är inte det typ samma som atarax och lergigan?

 

[Lyan]

Är det så att du ligger och tänker på jobbiga saker när du lagt dig, som gör att du inte får sova?

Har du isf testat att ligga i sängen och kolla på en tråkig film, ha på radio eller nåt som kan hålla tankarna undan? Evt. kolla på bilder du gillar tills du somnar? Eller läsa böcker?
Du har säkert försökt detta redan, men tänkte bara bolla lite idèer....

Jag brukar vara ganska bra på att trycka bort jobbiga tankar, även om det inte alltid funkar om de är väldigt jobbiga. Brukar lyssna på musik och lösa sudoku eller korsord, eller hitta på nya avsnitt på en serie jag såg när jag var liten. Film och bok funkar oftast inte utan i undantagsfall. Jag har svårt att bara ligga ned och slappna av. Vet att jag troligen hade somnat lättare då men vet inte hur jag ska lyckas

 

[Lyan]

Fast där tycker jag det är lite oansvarigt, dom bör ha kvar en på observation ett litet tag efter ett allvarligt självmordsförsök. Jag har alltid blivit kvar minst en vecka efter ett allvarligare försök där utgången hade blivit dödlig utan räddningen.

I mitt fall hade det varit oansvarigt att inte släppa hem mig så fort jag varit kroppsligt återställd. De har sövt ned, respirator, hjärnröntgen osv för att se så inget går fel men insett att hålla kvar mig bara för det psykiska gör det värre

 

[Lyan]

Nja, håller jag nog inte med om. Det är inte direkt så att jag förminskar Ts känslor att vilja dö. Dock så vet jag själv hur det är att försöka dö och det är inte lätt. Det är jättesvårt speciellt när man är påverkad av något. Det undermedvetna verkar göra det som krävs för att man ska överleva. Därför när man tagit mycket piller och är mer eller mindre borta så är det som att det undermedvetna fixar hjälp, säger till någon, ringer någon så att man får hjälp. Har hänt mig många gånger. Jag har varit fruktansvärt arg på mig själv när jag vaknat upp på sjukhus när jag vet att jag vart hemma själv och inte planerat att höra av mig till någon.

Dock så är det inte så att man inte vill dö på det sättet, snarare så att man inte vill leva så som det är nu. Jag tex är nöjd med en del av mig, älskar en del av livet men den sjuka sidan vill jag mer eller mindre ta dö på och dom sidorna slåss en del med varandra.

Detta är enda gången jag har ringt någon, de andra gångerna har bara varit otur att någon hittat mig och att de lyckades få stopp på kramper, andningstopp mm

 

[Grazing]

Nej, theralen har jag inte testat. Är inte det typ samma som atarax och lergigan?

Har inte alla medicinska kunskaper om exakt vad det är men jag har alltid fått det att sova på när inget annat fungerat. Framförallt på psyk fick jag det, har inte fått det utskrivet då jag inte behövt det hemma. Men hör med läkaren och fråga om det kan vara nåt du kan testa.

 

[Lyan]

@Grazing riggande.

Men - jag vill inte att vi kapar TS tråd med att hamna i en diskussion om det här.

Tack, har tillräckligt svårt att koncentrera mig på svaren som är till mig

 

[Grazing]

I mitt fall hade det varit oansvarigt att inte släppa hem mig så fort jag varit kroppsligt återställd. De har sövt ned, respirator, hjärnröntgen osv för att se så inget går fel men insett att hålla kvar mig bara för det psykiska gör det värre

Jag tänkte mera på att det kan vara bra att veta att dagarna efter är lugna och att patienten är okej. Trots allt så ökar risken för självmord efter ett nyligen misslyckat sådant markant. Pratar inte om en långvarig inläggning men en ev några dagar eller en vecka så att dom ser att ingen psykos eller liknande utlöste det. Har det varit lugna dagar så är det ju inget fel tycker jag att skicka hem personen, jag mår heller inte bra på avdelningar alls och det gynnar sällan men just en liten tids observation efter ett allvarligt självmordsförsök, det tycker jag nästan dom är skyldiga till. Tycker faktiskt det är lite konstigt.

 

[Lyan]

Fast det är ju inte ditt fel, att du förstör, som gör att ni kanske inte är bra för varandra. Att två personer som mår dåligt kanske inte är bra för varandra har ingenting att göra med att man som person förstör, utan att just här och nu kanske det inte är en god idé.

Fast just nu förstör jag. Jag borde ha väntat till han var ute ur mitt liv innan jag försökte ta livet av mig. Just nu är vi nog dåliga för varandra båda två, jag för att jag mår så dåligt och han för att han velar och gör mig förvirrad med dubbla budskap

 

[Lyan]

Har inte alla medicinska kunskaper om exakt vad det är men jag har alltid fått det att sova på när inget annat fungerat. Framförallt på psyk fick jag det, har inte fått det utskrivet då jag inte behövt det hemma. Men hör med läkaren och fråga om det kan vara nåt du kan testa.

Ska fråga om det nästa gång. Atarax funkade inte alls och lergigan blev jag en ångestfylld zombie av

 

[Raderad medlem 6459]

Just nu är vi nog dåliga för varandra båda två, jag för att jag mår så dåligt och han för att han velar och gör mig förvirrad med dubbla budskap

Och så kan det ju absolut vara! Det betyder inte att någon förstör, bara att just nu drar ni ned varandra.

Om du känner att hans velande är dåligt för dig - försök avstå kontakt. Han kan inte hjälpa dig just nu, du behöver hjälp från vården.

 

[Lyan]

Jag tänkte mera på att det kan vara bra att veta att dagarna efter är lugna och att patienten är okej. Trots allt så ökar risken för självmord efter ett nyligen misslyckat sådant markant. Pratar inte om en långvarig inläggning men en ev några dagar eller en vecka så att dom ser att ingen psykos eller liknande utlöste det. Har det varit lugna dagar så är det ju inget fel tycker jag att skicka hem personen, jag mår heller inte bra på avdelningar alls och det gynnar sällan men just en liten tids observation efter ett allvarligt självmordsförsök, det tycker jag nästan dom är skyldiga till. Tycker faktiskt det är lite konstigt.

Hade de hållit kvar mig så hade de fått söva mig

 

[Septicemia]

Fast när det går fel så drabbar det ju även mig och inte bara den andra. Det stämmer att jag är rädd att bli sårad och sviken för det har jag blivit många gånger, men jag själv har också sårat och svikit andra lika många gånger.

Min läkare är psykiatriker. Hon har föreslagit att jag ska gå hos någon annan också men jag vågar inte för jag tycker inte om nya människor och jag blir så fruktansvärt trött av att träffa nya människor. Och så måste jag gå igenom allting igen och bli "tvingad" att göra sådant jag inte klarar av

Fast oavsett hur många du har sårat så är det bara den andra personen som kan ta ansvar för att vilja vara i närheten av dig. Det ansvaret ligger aldrig på dig.

Jag gissar på att dina läkare är mer än kompetent inom sitt område men det är fortfarande inte en psykiaters jobb att gräva på djupet kring dina känslor och tankar även om hen självfallet har nytta av och säkert lyssnar när du berättar.

I dagsläget förstår jag att du skjuter ifrån dig tips och förslag, även läkares rekommendation, men jag hoppas att du faktiskt kan tänka dig att prova på hjälpen som erbjuds någon gång i framtiden. Finns det kanske möjlighet för dig att träffa en psykolog/kurator/kontaktperson/syrra tillsammans med läkaren som du litar på? För oavsett hur du väljer att göra så måste det i slutändan ske en förändring på något i ditt liv om det ska förbättras. Men jag tror att du behöver landa lite och få perspektiv på vad som har hänt den senaste veckan.

 

[Lyan]

Och så kan det ju absolut vara! Det betyder inte att någon förstör, bara att just nu drar ni ned varandra.

Om du känner att hans velande är dåligt för dig - försök avstå kontakt. Han kan inte hjälpa dig just nu, du behöver hjälp från vården.

Får se hur jag gör. Känner att jag mår dåligt av hans velande men ändå hoppas jag att vi ska hitta tillbaka. Problemet för honom var att han kan inte se förbi min ångest, han mår så dåligt av att inte kunna hjälpa

 

[Centaur]

Fast just nu förstör jag. Jag borde ha väntat till han var ute ur mitt liv innan jag försökte ta livet av mig. Just nu är vi nog dåliga för varandra båda två, jag för att jag mår så dåligt och han för att han velar och gör mig förvirrad med dubbla budskap

Män, veliga konstiga män, kan få den mest stabila och trygga personen att bli ett nervvrak. Så håll dig låååångt bort från såna när du mår så dåligt som du gör.

Satsa på att hitta goda kompisar istället. Sällskap och stöd utan massa ångest.

 

[Lyan]

Fast oavsett hur många du har sårat så är det bara den andra personen som kan ta ansvar för att vilja vara i närheten av dig. Det ansvaret ligger aldrig på dig.

Jag gissar på att dina läkare är mer än kompetent inom sitt område men det är fortfarande inte en psykiaters jobb att gräva på djupet kring dina känslor och tankar även om hen självfallet har nytta av och säkert lyssnar när du berättar.

I dagsläget förstår jag att du skjuter ifrån dig tips och förslag, även läkares rekommendation, men jag hoppas att du faktiskt kan tänka dig att prova på hjälpen som erbjuds någon gång i framtiden. Finns det kanske möjlighet för dig att träffa en psykolog/kurator/kontaktperson/syrra tillsammans med läkaren som du litar på? För oavsett hur du väljer att göra så måste det i slutändan ske en förändring på något i ditt liv om det ska förbättras. Men jag tror att du behöver landa lite och få perspektiv på vad som har hänt den senaste veckan.

Nej, men det känns ändå inte bra att såra någon eller att någon tycker jag är jobbig. Jag vet nästan aldrig själv heller när jag gör över gränsen. Har ett par marsvinsmänniskor som jag frågar ibland om jag har varit för mycket och som hjälper mig när jag inte får fram vad jag vill ha sagt om det är diskussioner på nätet. Med killen så blir det istället att jag frågar alldeles för många gånger om jag är jobbig så jag blir jobbig pga det.

Jag har gått hos ett par kuratorer men det funkade inte. Den ena släppte mig för att jag gick in i en hypomani och hon tolkade det som att jag blev bättre och den andra skyllde på allt och alla och om jag bara erkände att jag var arg på en person (som jag faktiskt inte var arg på!) så skulle jag bli frisk och glad typ. Jag träffade en läkare (privat tror jag) för något år sedan som jag genast fick förtroende för men trots att mamma låg på så blev det inget mer med det.

Får se vad som händer när jag träffar min läkare nästa gång