Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Jag kan lova dig att de inte vill något hellre än att hjälpa dig.

Nej, det vet jag att de vill, men eftersom de inte kan det så vill jag inte göra dem ännu mer illa

 

[mandalaki]

Nej, det vet jag att de vill, men eftersom de inte kan det så vill jag inte göra dem ännu mer illa

Det gör du inte! Jag tror att det gör mer ont för dem om du distanserar dig från dem.

 

[Lyan]

Det gör du inte! Jag tror att det gör mer ont för dem om du distanserar dig från dem.

Nej, för mamma har själv sagt att hon får ont i magen när jag ringer för hon är orolig för att något mer har hänt

 

[mandalaki]

Nej, för mamma har själv sagt att hon får ont i magen när jag ringer för hon är orolig för att något mer har hänt

Och när du inte ringer under sådana här perioder har hon nog ont i magen hela tiden.

 

[Lyan]

Och när du inte ringer under sådana här perioder har hon nog ont i magen hela tiden.

Nej. för då tror hon att det mesta är okej eftersom det har funkat rätt länge. De stora problemen började igen när jag träffade en ny kille för någon månad sedan. Innan dess var jag "lugn"

 

[Lyan]

En annan sak som är extremt jobbigt är att jag har skitsvårt att somna. Så länge jag får sova så funkar det mesta lättare men det är extremt sällan det funkar mer än en vecka i taget

 

[mandalaki]

Nej. för då tror hon att det mesta är okej eftersom det har funkat rätt länge. De stora problemen började igen när jag träffade en ny kille för någon månad sedan. Innan dess var jag "lugn"

Vad beror det på, tror du? Blev det hotfullt att släppa in någon annan eller är han dum mot dig?

 

[Septicemia]

Jag tycker att du har varit otroligt stark den senaste veckan. Herregud, du har gått från suicid-försök till att behöva hantera ångesten på egen hand, genomlevt/genomlever den och dessutom kunna se att det är aningen bättre idag än vad det var igår. Det är ingen liten bedrift och även om det förmodligen inte är vad du själv skulle vilja kalla för driv så är det någon slags vilja att ta sig framåt, orka vidare.

Var snäll och ödmjuk mot dig själv, du förtjänar det och det är viktigt.

Pratar du om din nya relation, och din reaktion i och med den, med någon (professionell)? Det låter onekligen som en katalysator för det du upplever just nu.

 

[Petruska]

Nej. för då tror hon att det mesta är okej eftersom det har funkat rätt länge. De stora problemen började igen när jag träffade en ny kille för någon månad sedan. Innan dess var jag "lugn"

Om du enbart brukar ringa när det är skit på något vis, är det ju inte konstigt om hon får ont i magen när du ringer.

Jag tänker så här: det här att du inte vill belasta andra och att du känner att det är det enda du gör, det är sjukdomssymtom. Det är inte sanningen om världen, utan det är så din sjukdom får dig att känna. Sjukdomen jobbar så, bland annat.

Om din mamma skulle förstå att du inte ringer när det är skit, skulle hon nog ha ont i magen mycket oftare än när hon nu har det när du ringer.

Jag är anhörig till en svårt deprimerad person - eller egentligen till flera. En av dem jag är anhörig till klarar av att inte låta sjukdomen göra att hen avslutar sina relationer. Den personen går det också att hjälpa.

 

[Lyan]

Vad beror det på, tror du? Blev det hotfullt att släppa in någon annan eller är han dum mot dig?

Jag blir stressad och orolig när jag är kär i någon. Går och oroar mig hela tiden. Jag borde ha satt stopp direkt han tog kontakt men kände mig så otroligt ensam. Jag förstör livet för de som står mig nära och har redan nästan kört honom i botten. Han dök upp i en period som redan var ganska jobbig då jag knappt hade sovit alls på tre veckor. Han har väldigt mycket bagage själv och jag har varnat honom massor av gånger för hur jag fungerar och att jag kan vara extremt jobbig att umgås med men han sa att han gillade utmaningar och folk som var speciella men tydligen inte så som jag är. Han säger en sak och gör en annan. Nu gjorde han slut i onsdags men vill ändå finnas kvar, pussade mig på kinden, skickade en blombild på alla hjärtans dag. Han förvirrar mig.

 

[mandalaki]

Jag blir stressad och orolig när jag är kär i någon. Går och oroar mig hela tiden. Jag borde ha satt stopp direkt han tog kontakt men kände mig så otroligt ensam. Jag förstör livet för de som står mig nära och har redan nästan kört honom i botten. Han dök upp i en period som redan var ganska jobbig då jag knappt hade sovit alls på tre veckor. Han har väldigt mycket bagage själv och jag har varnat honom massor av gånger för hur jag fungerar och att jag kan vara extremt jobbig att umgås med men han sa att han gillade utmaningar och folk som var speciella men tydligen inte så som jag är. Han säger en sak och gör en annan. Nu gjorde han slut i onsdags men vill ändå finnas kvar, pussade mig på kinden, skickade en blombild på alla hjärtans dag. Han förvirrar mig.

Du återkommer hela tiden till att du förstör livet för andra. Och jag vet inte vad jag ska säga för att lätta den bördan åt dig - men jag är helt övertygad om att det inte är sant. Ingen förstör livet för andra genom att vara sjuk! Du kan ju inte hjälpa att du är det.

 

[Lyan]

Jag tycker att du har varit otroligt stark den senaste veckan. Herregud, du har gått från suicid-försök till att behöva hantera ångesten på egen hand, genomlevt/genomlever den och dessutom kunna se att det är aningen bättre idag än vad det var igår. Det är ingen liten bedrift och även om det förmodligen inte är vad du själv skulle vilja kalla för driv så är det någon slags vilja att ta sig framåt, orka vidare.

Var snäll och ödmjuk mot dig själv, du förtjänar det och det är viktigt.

Pratar du om din nya relation, och din reaktion i och med den, med någon (professionell)? Det låter onekligen som en katalysator för det du upplever just nu.

Jag vet inte. Tydligen har jag ringt mamma när jag tagit tabletterna men jag minns inte det. Jag har lätt att låta den jag är kär i bli det enda jag lever för för det är enda gången jag har något som ger mig tillräckligt mycket för att känna att det är värt att leva. Försöker dock att inte visa det för ingen ska behöva ha det ansvaret på sina axlar, men nu blev det så ändå eftersom jag tog tabletterna efter att han "gjort slut". Jag kommer att förstöra hans liv men klarar inte att bryta för då har jag ingenting. Känner mig så jävla självisk och vet att jag också är det.

Min läkare har haft semester och sedan har det tagit jättelång tid att få en ny tid. I vanliga fall är jag där varje till varannan vecka men nu har jag inte varit där sedan november-december någon gång

 

[Petruska]

Du återkommer hela tiden till att förstör livet för andra. Och jag vet inte vad jag ska säga för att lätta den bördan åt dig - men jag är helt övertygad om att det inte är sant. Ingen förstör livet för andra genom att vara sjuk! Du kan ju inte hjälpa att du är det.

Jag är också övertygad om att det inte är sant, @Lyan. Det är ett symtom på din sjukdom att du känner och säger så, det är inte verkligheten.

Dessutom, om vi nu ser det som att det är något du säger därför att du tror det, vilket det så klart också är - varför låter du inte andra välja själva? Det är inte din sak att säga åt dem att undvika dig, akta sig för dig osv. De har ansvar för sina liv. Genom att "rädda" dem från dig, är det ju som att du sätter dem under förmyndare genom att frånta dem handlingsmakt i sina relationer med dig.

 

[Lyan]

Om du enbart brukar ringa när det är skit på något vis, är det ju inte konstigt om hon får ont i magen när du ringer.

Jag tänker så här: det här att du inte vill belasta andra och att du känner att det är det enda du gör, det är sjukdomssymtom. Det är inte sanningen om världen, utan det är så din sjukdom får dig att känna. Sjukdomen jobbar så, bland annat.

Om din mamma skulle förstå att du inte ringer när det är skit, skulle hon nog ha ont i magen mycket oftare än när hon nu har det när du ringer.

Jag är anhörig till en svårt deprimerad person - eller egentligen till flera. En av dem jag är anhörig till klarar av att inte låta sjukdomen göra att hen avslutar sina relationer. Den personen går det också att hjälpa.

Jag vet inte. Vi hörs sällan överlag för hon har ny man, har reumatism som gör henne trött, jobb och barn osv. Jag känner mig jobbig och i vägen

 

[Lyan]

Fast jag får ju höra att jag förstör livet för andra. Jag känner också att det är mitt ansvar att varna folk för hur jag är för jag är inte normalt jobbig, jag är en energitjuv utan dess like och folk förstår inte hur jobbig jag faktiskt är förrän det är för sent

 

[rtf]

Lilla gumman, det är synd om dig, du mår dåligt och det är faktiskt okej att må dåligt. Att din mamma reagerar som hon gör är ju ytterligare att lägga en sten på din börda som inte är snäll. Tyvärr är sådana reaktioner inte helt ovanliga. Du har oss på Buke och du har marsvinen, en del som mår dåligt har inte ens det. Du är i alla fall inte ensammast i världen. Har du fungerande internet? Kan du inte gå ut på någon kompissökarsida och låtsas vara någon annan? Vem skulle du vilja vara om du fick välja (ingen kändis)? Var den personen! Skit i att det inte är sant. Ge dig själv andrum, var en annan ett tag. Ibland behöver man paus från sig själv. Fake it till you make it och blir den personen.

Du är inte ensam!

 

[mandalaki]

Fast jag får ju höra att jag förstör livet för andra. Jag känner också att det är mitt ansvar att varna folk för hur jag är för jag är inte normalt jobbig, jag är en energitjuv utan dess like och folk förstår inte hur jobbig jag faktiskt är förrän det är för sent

Jag tycker att du ska läsa @Petruska s inlägg noga, jag tror att hon har väldigt rätt: Jag tänker så här: det här att du inte vill belasta andra och att du känner att det är det enda du gör, det är sjukdomssymtom. Det är inte sanningen om världen, utan det är så din sjukdom får dig att känna. Sjukdomen jobbar så, bland annat.

 

[Septicemia]

Jag vet inte. Tydligen har jag ringt mamma när jag tagit tabletterna men jag minns inte det. Jag har lätt att låta den jag är kär i bli det enda jag lever för för det är enda gången jag har något som ger mig tillräckligt mycket för att känna att det är värt att leva. Försöker dock att inte visa det för ingen ska behöva ha det ansvaret på sina axlar, men nu blev det så ändå eftersom jag tog tabletterna efter att han "gjort slut". Jag kommer att förstöra hans liv men klarar inte att bryta för då har jag ingenting. Känner mig så jävla självisk och vet att jag också är det.

Min läkare har haft semester och sedan har det tagit jättelång tid att få en ny tid. I vanliga fall är jag där varje till varannan vecka men nu har jag inte varit där sedan november-december någon gång

Det är förvisso bra att vara medveten om vilka mönster en tenderar att få när det gäller relationer men någonstans måste gränsen dras för vem som har ansvar för vad och inte göra det till en självuppfyllande profetia. Du har ansvar för dig, för dina känslor och för dina handlingar. En partner, förälder, vän har ansvar över sina dito och relationen är ni alltid två om - den är ALDRIG hela ditt ansvar.
Det är inte heller upp till dig att "skydda" andra människor från dig - de kan själva välja att vara med dig eller inte.

Helt sponta tanke: Kan det vara så att dina svårigheter med att lita på människor speglas lite i det här beteendet? Genom att redan i förväg ha satt upp (för dig) logiska hinder kring varför du inte bör ge dig in i relationer så behöver du heller aldrig vara rädd för att bli sårbar/sviken?

Jag tror att du hade behövt prata med någon mer än bara din läkare, har du blivit erbjuden psykolog (terapi)? Att enbart medicinera känns galet.

 

[Grazing]

Ringde tydligen mamma ett halvt dygn efter jag tagit tabletterna men det kommer jag inte ihåg alls. Vaknade på sjukhuset. Borde inte ha överlevt, tog typ dubbel dödlig dos. De andra gångerna tog jag ännu mer. Varför dör jag inte?!

'
Förmodligen för att du inte vill dö riktigt.

 

[Grazing]

Fast vad ska de göra när de inte kan komma på något mer an vad de redan har provat? Förutom litium, elchocker och iktorivil. Vet inte riktigt hur du menar med det sista

Var du inte bipolär? Varför har dom inte testat litium?