Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Lilla gumman, det är synd om dig, du mår dåligt och det är faktiskt okej att må dåligt. Att din mamma reagerar som hon gör är ju ytterligare att lägga en sten på din börda som inte är snäll. Tyvärr är sådana reaktioner inte helt ovanliga. Du har oss på Buke och du har marsvinen, en del som mår dåligt har inte ens det. Du är i alla fall inte ensammast i världen. Har du fungerande internet? Kan du inte gå ut på någon kompissökarsida och låtsas vara någon annan? Vem skulle du vilja vara om du fick välja (ingen kändis)? Var den personen! Skit i att det inte är sant. Ge dig själv andrum, var en annan ett tag. Ibland behöver man paus från sig själv. Fake it till you make it och blir den personen.

Du är inte ensam!

Jag tror inte mamma menade illa, tror bara att det råkade slinka ur henne. Jag tycker egentligen inte om att skriva på nätet så att hitta kompisar och låtsas vara någon annan är inget jag kommer få ut något av. Har lite marsvinsmänniskor på facebook som jag pratar med ibland men jag tycker det också är jobbigt för jag är rädd att säga fel saker.

Ibland när jag försöker sova ligger jag och hittar på lite historier om en gammal serie jag såg när jag var liten, men det funkar sällan längre för jag har fått koncentrationssvårigheter

 

[Lyan]

Jag tycker att du ska läsa @Petruska s inlägg noga, jag tror att hon har väldigt rätt: Jag tänker så här: det här att du inte vill belasta andra och att du känner att det är det enda du gör, det är sjukdomssymtom. Det är inte sanningen om världen, utan det är så din sjukdom får dig att känna. Sjukdomen jobbar så, bland annat.

Fast vad är jag och vad är sjukdom? Jag har varit såhär hela livet, även om det blir värre och värre. Antingen lär jag mig inte av mina misstag och gör dem gång på gång eller så lär jag mig för mycket och blir rädd att sätta mig i någon liknande situation för jag är rädd att göra fel och det blir bråk eller någon blir ledsen. Att både ha svårt att hitta motivation och rädd att göra fel är ingen bra kombination men jag vet inte hur jag ska lösa det

 

[Lyan]

Det är förvisso bra att vara medveten om vilka mönster en tenderar att få när det gäller relationer men någonstans måste gränsen dras för vem som har ansvar för vad och inte göra det till en självuppfyllande profetia. Du har ansvar för dig, för dina känslor och för dina handlingar. En partner, förälder, vän har ansvar över sina dito och relationen är ni alltid två om - den är ALDRIG hela ditt ansvar.
Det är inte heller upp till dig att "skydda" andra människor från dig - de kan själva välja att vara med dig eller inte.

Helt sponta tanke: Kan det vara så att dina svårigheter med att lita på människor speglas lite i det här beteendet? Genom att redan i förväg ha satt upp (för dig) logiska hinder kring varför du inte bör ge dig in i relationer så behöver du heller aldrig vara rädd för att bli sårbar/sviken?

Jag tror att du hade behövt prata med någon mer än bara din läkare, har du blivit erbjuden psykolog (terapi)? Att enbart medicinera känns galet.

Fast när det går fel så drabbar det ju även mig och inte bara den andra. Det stämmer att jag är rädd att bli sårad och sviken för det har jag blivit många gånger, men jag själv har också sårat och svikit andra lika många gånger.

Min läkare är psykiatriker. Hon har föreslagit att jag ska gå hos någon annan också men jag vågar inte för jag tycker inte om nya människor och jag blir så fruktansvärt trött av att träffa nya människor. Och så måste jag gå igenom allting igen och bli "tvingad" att göra sådant jag inte klarar av

 

[Grazing]

Jag tycker egentligen inte om att skriva på nätet så att hitta kompisar och låtsas vara någon annan är inget jag kommer få ut något av.

Fake it til you make it är inte att underskatta. Jag umgås ofta med folk som inte har en aning om mina problem just pga att jag måste fejka mitt mående, måste verka "normal". Tar självklart på krafterna och det är jobbigt men det ger mig ändå mera än att jag sitter hemma och "lever ut" min må dålighet för mig själv hela tiden.

 

[sorbifolia]

En annan sak som är extremt jobbigt är att jag har skitsvårt att somna. Så länge jag får sova så funkar det mesta lättare men det är extremt sällan det funkar mer än en vecka i taget

Har du testat eller pratat med din läkare om sovmediciner? Det går ju inte att ha energi eller orka något om man inte får sova....

Min man var deprimerad och även suicidal för et års tid sedan, det visade sig efter ett tag att han hade grav sömnapnè som gjorde att han var fullkomligt utmattad fysiskt. Enligt läkarne på sjukhuset var det mycket vanligt att människor med denna diagnos blev deprimerade, då de inte får tillräckligt med vila.

Så jag tror att det är mycket viktigt för dig att fokusera på att få sova bättre, om sovmediciner inte är ett alternativ så läs på lite om andra saker man kan göra för att få somna - om du tänker att detta får ha prio ett under en period nu så kommer du förhoppningsvis må lite bättre och få mera ork om du får vila och hämta in ditt sömnbehov.

Styrkekram!

 

[Lyan]

'
Förmodligen för att du inte vill dö riktigt.

Jag vet inte. Hade det inte varit för att killen "strular" så hade jag inte velat dö nu, men utan honom så blir livet som det var innan där alla dagar går ut på att få dem att försvinna så smärtfritt som möjligt så jag får dö snart. Går ofta och önskar att jag ska bli överkörd eller liknande för då behöver inte mina nära leva med att jag begick självmord

 

[Lyan]

Var du inte bipolär? Varför har dom inte testat litium?

För att litium funkar bäst på manier och det är för lätt att ta livet av sig med det för att de har skullat våga

 

[Lyan]

Fake it til you make it är inte att underskatta. Jag umgås ofta med folk som inte har en aning om mina problem just pga att jag måste fejka mitt mående, måste verka "normal". Tar självklart på krafterna och det är jobbigt men det ger mig ändå mera än att jag sitter hemma och "lever ut" min må dålighet för mig själv hela tiden.

Jo, det kan säkert hjälpa många gånger. Brukar låtsas som att allt är bra när jag träffar folk, men eftersom jag sällan får ut något av att umgås med folk så sitter jag hellre hemma

 

[Lyan]

Har du testat eller pratat med din läkare om sovmediciner? Det går ju inte att ha energi eller orka något om man inte får sova....

Min man var deprimerad och även suicidal för et års tid sedan, det visade sig efter ett tag att han hade grav sömnapnè som gjorde att han var fullkomligt utmattad fysiskt. Enligt läkarne på sjukhuset var det mycket vanligt att människor med denna diagnos blev deprimerade, då de inte får tillräckligt med vila.

Så jag tror att det är mycket viktigt för dig att fokusera på att få sova bättre, om sovmediciner inte är ett alternativ så läs på lite om andra saker man kan göra för att få somna - om du tänker att detta får ha prio ett under en period nu så kommer du förhoppningsvis må lite bättre och få mera ork om du får vila och hämta in ditt sömnbehov.

Styrkekram!

Har provat det mesta inom sömnmediciner. Stilnoct och imovane funkade bra länge men de funkar inte när jag samtidigt tar lamictal. Sobril känner jag inget av och stesolid blir jag pigg av. Seroquel gör att jag blir tröttare och melatonin gör mig sömnig och så tar jag propavan för annars vaknar jag massor, men jag har så svårt att slappna av att det är svårt att sova ändå. Brukar lyssna på musik på kvällen och då blir det lite lättare att slappna av. När det var som värst i höstas/vintras fick jag rohypnol utskrivet och det funkade typ tre nätter sedan somnade jag inte på det heller.

Är ganska säker på att jag inte har sömnapné, mitt största problem med sömnen är att somna. Går hela dagarna och längtar efter sängen och så fort jag går och lägger mig kan jag inte längre sova och det blir till oro och ångest istället.

 

[Grazing]

Jag vet inte. Hade det inte varit för att killen "strular" så hade jag inte velat dö nu, men utan honom så blir livet som det var innan där alla dagar går ut på att få dem att försvinna så smärtfritt som möjligt så jag får dö snart. Går ofta och önskar att jag ska bli överkörd eller liknande för då behöver inte mina nära leva med att jag begick självmord

Sådan är jag med. Går alltid mer eller mindre och småplanerar lite hela tiden, ibland när jag är ensam känns det lockande. Dock som tex min senaste överdos där jag faktiskt till och med slutade andas så hann jag uppenbarligen mitt i allt berätta om det på en chat och vips så var ambulansen där. Ville jag verkligen dö så hade jag inte sagt till någon men nånstans ville jag bli räddad. Hade jag bara låtit bli att informera folk så hade det vart kört, och jag hade nu inte haft min underbara hund.

Jo, det kan säkert hjälpa många gånger. Brukar låtsas som att allt är bra när jag träffar folk, men eftersom jag sällan får ut något av att umgås med folk så sitter jag hellre hemma

Känner du inte ens lite glädje eller lite uppåttankar när du träffar någon och gör något med någon? Går och äter en pizza eller går på bio eller vad som helst? Jag är också väldigt negativt ställd till att och när jag sitter hemma så intalar jag mig att nej, vill inte kan inte orkar inte. Sen har jag kommit på mig själv när jag umgås med nån att jo, lite lite glädje fanns allt även om det är lite och även ifall det tar på orken.

För att litium funkar bäst på manier och det är för lätt att ta livet av sig med det för att de har skullat våga

Lite konstigt av läkaren faktiskt, efter mitt självmordsförsök med mina piller så får jag hämta ut lite lite i taget, såpass att det inte ens är någon idé att försöka ta allt i självmordssyfte. Litium är ofta livsavgörande när det gäller bipolär. Att inte läkaren ens vill testa är konstigt när inget annat fungerar. Sen är det ju mer eller mindre alltid en stor risk för ökad självmordsrisk vid ny medicinering.

 

[Grazing]

Har provat det mesta inom sömnmediciner. Stilnoct och imovane funkade bra länge men de funkar inte när jag samtidigt tar lamictal. Sobril känner jag inget av och stesolid blir jag pigg av. Seroquel gör att jag blir tröttare och melatonin gör mig sömnig och så tar jag propavan för annars vaknar jag massor, men jag har så svårt att slappna av att det är svårt att sova ändå. Brukar lyssna på musik på kvällen och då blir det lite lättare att slappna av. När det var som värst i höstas/vintras fick jag rohypnol utskrivet och det funkade typ tre nätter sedan somnade jag inte på det heller.

Testat Theralen?

 

[Vintersol]

Många stora kramar till dig!
Tycker det är jättetråkigt att du mår så dåligt. Även om jag inte känner dig.
Hoppas att du kan få må bättre.

 

[Raderad medlem 6459]

Förmodligen för att du inte vill dö riktigt.

Sånt här kan vara JÄTTEFARLIGT att säga till självmordsbenägna.

 

[sorbifolia]

Har provat det mesta inom sömnmediciner. Stilnoct och imovane funkade bra länge men de funkar inte när jag samtidigt tar lamictal. Sobril känner jag inget av och stesolid blir jag pigg av. Seroquel gör att jag blir tröttare och melatonin gör mig sömnig och så tar jag propavan för annars vaknar jag massor, men jag har så svårt att slappna av att det är svårt att sova ändå. Brukar lyssna på musik på kvällen och då blir det lite lättare att slappna av. När det var som värst i höstas/vintras fick jag rohypnol utskrivet och det funkade typ tre nätter sedan somnade jag inte på det heller.

Är ganska säker på att jag inte har sömnapné, mitt största problem med sömnen är att somna. Går hela dagarna och längtar efter sängen och så fort jag går och lägger mig kan jag inte längre sova och det blir till oro och ångest istället.

Är det så att du ligger och tänker på jobbiga saker när du lagt dig, som gör att du inte får sova?

Har du isf testat att ligga i sängen och kolla på en tråkig film, ha på radio eller nåt som kan hålla tankarna undan? Evt. kolla på bilder du gillar tills du somnar? Eller läsa böcker?
Du har säkert försökt detta redan, men tänkte bara bolla lite idèer....

 

[Grazing]

För att inläggning hade gjort allting mycket mycket värre. Min läkare har högt anseende (är det rätt ord?) så de lyssnar på henne när hon säger att det är bäst för mig att få åka hem

Fast där tycker jag det är lite oansvarigt, dom bör ha kvar en på observation ett litet tag efter ett allvarligt självmordsförsök. Jag har alltid blivit kvar minst en vecka efter ett allvarligare försök där utgången hade blivit dödlig utan räddningen.

 

[Dessy]

Fast jag får ju höra att jag förstör livet för andra. Jag känner också att det är mitt ansvar att varna folk för hur jag är för jag är inte normalt jobbig, jag är en energitjuv utan dess like och folk förstår inte hur jobbig jag faktiskt är förrän det är för sent

Exakt hur har någon sagt att du förstör dens liv?

Jag har en nära anhörig som påminner om dig, som också tror att hen förstör alla andras liv. En gång kom det dessutom fram att hen tyckte att hen hade förstört mitt liv, för jag ville ju inte ens att hen skulle finnas. Jag kände mig som ett frågetecken för det stämmer ju inte alls. Till slut fick jag förklaringen att för länge sedan, i tidiga tonåren, hade jag sagt att "Om du skvallrar för mamma så dödar jag dig!".

Jag själv har inget minne av den här händelsen, men för hen har det funnits med ända sedan dess att jag inte vill att hen ska finnas. Jag har väldigt svårt att förstå hur den känslan har funnits med hen så länge då vi faktiskt har så pass bra relation som vi har. Men så kan det vara, och det dyker fortfarande upp den känslan för hen ibland. Men då vi har pratat om det en del så kan hen putta undan den känslan innan den blir för stor, som tidigare.

Jag håller verkligen med övriga som skrivit det: Det är ett sjukdomssymtom.

 

[Grazing]

Sånt här kan vara JÄTTEFARLIGT att säga till självmordsbenägna.

Nja, håller jag nog inte med om. Det är inte direkt så att jag förminskar Ts känslor att vilja dö. Dock så vet jag själv hur det är att försöka dö och det är inte lätt. Det är jättesvårt speciellt när man är påverkad av något. Det undermedvetna verkar göra det som krävs för att man ska överleva. Därför när man tagit mycket piller och är mer eller mindre borta så är det som att det undermedvetna fixar hjälp, säger till någon, ringer någon så att man får hjälp. Har hänt mig många gånger. Jag har varit fruktansvärt arg på mig själv när jag vaknat upp på sjukhus när jag vet att jag vart hemma själv och inte planerat att höra av mig till någon.

Dock så är det inte så att man inte vill dö på det sättet, snarare så att man inte vill leva så som det är nu. Jag tex är nöjd med en del av mig, älskar en del av livet men den sjuka sidan vill jag mer eller mindre ta dö på och dom sidorna slåss en del med varandra.

 

[Raderad medlem 6459]

@Grazing Jag tror inte på att uttrycka sig så, bara för att det funkar för dig betyder inte att det är bra för andra att höra. För andra kan det vara triggande.

Men - jag vill inte att vi kapar TS tråd med att hamna i en diskussion om det här. Jag ville bara lyfta ett varningens finger.

 

[Grazing]

@Grazing Jag tror inte på att uttrycka sig så, bara för att det funkar för dig betyder inte att det är bra för andra att höra. För andra kan det vara triggande.

Men - jag vill inte att vi kapar TS tråd med att hamna i en diskussion om det här. Jag ville bara lyfta ett varningens finger.

Håller inte med alls. Sen så tycker inte jag att självmord och prat om det är något man ska hålla tillbaka att prata om. Tvärtom så bör det faktiskt tas upp sådana känslor. Det är komplext och psyket fungerar inte så som man kanske vill tro. Nu är det ju att stötta Ts som gäller och hon undrade varför inte hon dör trots dödliga doser. Det kan vara en anledning det som jag skrev, nånstans i det undermedvetna vill hon leva. Det är det som hon även måste hålla fast vid och inte låta det negativa vinna och ta för stor plats i huvudet.

Jag vet hur svårt det är inte försvinna in i detta negativa som sjukdomen bär med sig. Hur lätt det är att man isolerar sig i den och det friska försvinner mer och mer. Men det finns hopp sålänge det finns liv, för sålänge det finns liv så finns den friska och förnuftiga sidan kvar och den måste man försöka ta fasta vid och hålla kvar och vårda så gott det går.

 

[Raderad medlem 6459]

Sen så tycker inte jag att självmord och prat om det är något man ska hålla tillbaka att prata om.

Nej, men det har jag ju inte heller sagt. Alls. Det enda jag säger är att så som du skrev det där meddelandet kan det verka triggande för vissa. Det var allt. Det kan du inte säga är fel för det är ett faktum att "du ville inte dö på riktigt" kan få vissa självmordsbenägna att vilja "visa" världen att de minsann faktiskt ville dö.

Men snälla du, kan vi inte respektera TS så pass att vi släpper den här diskussionen nu? Fokus bör vara TS, inte något annat.