Alla barn är olika, och därför är alla föräldrars föräldraledighet väldigt olika.Jag har en kompis som valde att avbryta sin föräldraledighet för att hon klättrade på väggarna och var uttråkad efter 4 månader. Barnet sov hela nätterna i sin säng och sov långa perioder i vagn på dagarna. Satt nöjd i babysitter eller låg på en filt. Mamman bakade, städade, åkte och fikade och hade hur lugnt som helst.
Mitt barn sov aldrig på nätterna innan 1,5 års ålder och aldrig mer än 20 min i sträck dagtid. Fixade inte vagn och inte heller babysitter, for illa av att åka bil. Jag var ett vrak. Pga en sjukdomsbild var amningen mkt viktig så ingen annan kunde byta av. Att jämföra min föräldraledighet med kompisens är ju ett skämt, det är ju som två helt olika yrken.
Jag fattar inte varför allt ska delas lika mellan föräldrar. Har ni sett på våra kroppar hur de ser ut? Ser det ut som att mannen är byggd för att ta hand om ett spädbarn? Jag blir så JÄVLA LESS på vårt samhälle och såna här diskussioner ibland.
Jag läste en "fråga psykologen-grej" för ett tag sen. En mamma som for illa av att lämna över sin son till pappan för barnet bara skrek. Barnet var ca 5-8 månader och for illa av att byta famn från mamma till pappa. De försökte "träna", mamman var borta korta stunder osv. Jag blev så GLAD när psykologen helt enkelt skrev, "du är mamma, barnet är tryggt hos dig och mår bra hos dig, låt då barnet vara hos dig. Det har hela livet på sig att knyta an till sin pappa och alla andra vuxna man vill att den ska kunna vara hos men bandet till mamman går inte jämföra med nåt annat."