Hur börja skilja sig med småbarn?

[Verdandi]

Ju snabbare du skickar in papperna ju snabbare är detta över. Ju snabbare du skickar in papperna ju snabbare behöver bouppteckningen vara över. Ju snabbare du skickar in papperna ju snabbare blir du fri.

På riktigt har du ingenting att förlora. Inte ens om du ångrar dig om 6 månader, för då skiter du bara in att skicka in bekräftelsen på att du vill skiljas efter att betänketiden är slut.

Det är lite "fånga dagen" i detta. Det kommer inte bli lättare för att du väntar. Han kommer inte bli gladare för att du väntar. Ingenting kommer att hända för att du väntar, mer än att det tar längre tid.

Jag förstår om du menar väl och vill peppa. Men vi har inte hela bilden och TS blir inte fri bara sådär enkelt. Det är inte alltid bara att "dra av plåstret" och så är det klart. Även om man skulle önska det. När det är läge så hoppas jag verkligen att det där plåstret ryker!

Så här kan man uppleva det om man är drabbad..
Precis allt, varje steg du tar, varje ord du säger, varje betoning eller ditt kroppsspråk som blir "fel", ger konsekvenser. Ibland upprepas konsekvenserna slumpmässigt under flera år. Om det är barn inblandade så vill du instinktivt skydda dem från detta, för du vet att dina misstag kommer leda till att barnen drabbas av Honom.

Som utsatt för psykisk misshandel under lång tid så tornar rädslan för konsekvenserna upp sig nästan som övermäktiga berg. Särskilt när man är mitt i det. Stresspåslaget är konstant vilket gör det svårare att agera rationellt (som vi som står utanför tycker att man borde göra). Man är jagad. Man har kanske få möjligheter till vila och återhämtning. (För det har Han sett till.)

Vad gäller bouppteckning, så kan han djävlas med det också. I många år om han känner för det.

Får han hem papper på skilsmässa så blir det konsekvenser som kan kännas skrämmande för TS att behöva hantera. Han har kanske den makten över henne.

Prio nr 1 är att ha ett socialt nätverk. Så tar man resten därifrån. Jobbet och chefen kan stötta så man hinner andas. Kvinnojouren kan stötta. Men vänner och familj (om den finns och är vettig) kan hjälpa till praktiskt och skydda. Tyvärr har man ofta blivit av med sitt egna sociala nätverk när man har drabbats av en parasit av det här slaget.

 

[Shaggy]

Får han hem papper på skilsmässa så blir det konsekvenser som kan kännas skrämmande för TS att behöva hantera. Han har kanske den makten över henne.

Precis
Med tanke på att TS ex hotat att strypa henne så kan ju konsekvensen rent krasst bli att TS blir huvudperson på sin egen begravning.

 

[quarterranchen]

Jag förstår om du menar väl och vill peppa. Men vi har inte hela bilden och TS blir inte fri bara sådär enkelt. Det är inte alltid bara att "dra av plåstret" och så är det klart. Även om man skulle önska det. När det är läge så hoppas jag verkligen att det där plåstret ryker!

Så här kan man uppleva det om man är drabbad..
Precis allt, varje steg du tar, varje ord du säger, varje betoning eller ditt kroppsspråk som blir "fel", ger konsekvenser. Ibland upprepas konsekvenserna slumpmässigt under flera år. Om det är barn inblandade så vill du instinktivt skydda dem från detta, för du vet att dina misstag kommer leda till att barnen drabbas av Honom.

Som utsatt för psykisk misshandel under lång tid så tornar rädslan för konsekvenserna upp sig nästan som övermäktiga berg. Särskilt när man är mitt i det. Stresspåslaget är konstant vilket gör det svårare att agera rationellt (som vi som står utanför tycker att man borde göra). Man är jagad. Man har kanske få möjligheter till vila och återhämtning. (För det har Han sett till.)

Vad gäller bouppteckning, så kan han djävlas med det också. I många år om han känner för det.

Får han hem papper på skilsmässa så blir det konsekvenser som kan kännas skrämmande för TS att behöva hantera. Han har kanske den makten över henne.

Prio nr 1 är att ha ett socialt nätverk. Så tar man resten därifrån. Jobbet och chefen kan stötta så man hinner andas. Kvinnojouren kan stötta. Men vänner och familj (om den finns och är vettig) kan hjälpa till praktiskt och skydda. Tyvärr har man ofta blivit av med sitt egna sociala nätverk när man har drabbats av en parasit av det här slaget.

Håller med! Jag har varit med om liknande, fast utan barn och fri blir jag inte trots det. Ev kan jag påstå att jag kan känna frihet, men inte att jag är fri.
Det är en väldigt svår avvägning, troligtvis blir inget bättre av att vänta, snarare värre, men samtidigt vet man inte vad som sker när nästa steg tas. För min egen del är det enda jag kan ångra att jag inte snabbade på med olika beslut, hoten kom ändå i mitt fall.
Risken med att vänta med papperna är att han får ett ännu hårdare grepp, samtidigt som jag håller med om att det måste göras med försiktighet. Jag tror det viktiga är att hitta den enda vägen framåt innan papperna skickas in, sedan finns inget utrymme för tvekan.

 

[TinyWiny]

Jag förstår om du menar väl och vill peppa. Men vi har inte hela bilden och TS blir inte fri bara sådär enkelt. Det är inte alltid bara att "dra av plåstret" och så är det klart. Även om man skulle önska det. När det är läge så hoppas jag verkligen att det där plåstret ryker!

Så här kan man uppleva det om man är drabbad..
Precis allt, varje steg du tar, varje ord du säger, varje betoning eller ditt kroppsspråk som blir "fel", ger konsekvenser. Ibland upprepas konsekvenserna slumpmässigt under flera år. Om det är barn inblandade så vill du instinktivt skydda dem från detta, för du vet att dina misstag kommer leda till att barnen drabbas av Honom.

Som utsatt för psykisk misshandel under lång tid så tornar rädslan för konsekvenserna upp sig nästan som övermäktiga berg. Särskilt när man är mitt i det. Stresspåslaget är konstant vilket gör det svårare att agera rationellt (som vi som står utanför tycker att man borde göra). Man är jagad. Man har kanske få möjligheter till vila och återhämtning. (För det har Han sett till.)

Vad gäller bouppteckning, så kan han djävlas med det också. I många år om han känner för det.

Får han hem papper på skilsmässa så blir det konsekvenser som kan kännas skrämmande för TS att behöva hantera. Han har kanske den makten över henne.

Prio nr 1 är att ha ett socialt nätverk. Så tar man resten därifrån. Jobbet och chefen kan stötta så man hinner andas. Kvinnojouren kan stötta. Men vänner och familj (om den finns och är vettig) kan hjälpa till praktiskt och skydda. Tyvärr har man ofta blivit av med sitt egna sociala nätverk när man har drabbats av en parasit av det här slaget.

Så sant så sant. När jag lämnade barnens pappa gjorde jag det med lögnen att jag behövde bo ensam eftersom jag var så värdelös och dum och att vi kunde vara särbo och träffas när jag kunde bete mig, dvs. vara den snälla, kravlösa kåta. Hade jag sagt att jag skulle lämna honom hade jag aldrig någonsin kommit därifrån. Han hjälpte mig att flytta och när allt var inburet frågade han hur länge jag skulle bo där. Jag ville säga, tills barnen behöver egna rum men mumlade istället något ohörbart. Sanningen är att när man har barn ihop blir man inte helt fri förren barnen tagit studenten. Endel blir det inte ens då men för mig var det så. Det var då drygt 18 år sedan jag lämnade honom och på yngsta barnets student drog jag en lättnads suck. Det var över. Han kunde inte komma åt mig längre. Barnen fick därefter ha eller inte ha sin egen relation med honom utan att jag behövde göra något eller ha något ansvar. Lyssna på deras besvikelser och sorg över hur han betedde sig såklart men jag behövde inte ha med honom att göra.

Skillnaden på att ha barn ihop med en sådan och att bara ha varit ihop är det hundratals mil emellan. Den jag senare träffade som betedde sig likadant kunde jag släppa ut ur hjärnan redan efter ett fåtal år. Jag behövde inte ständigt påminnas om hans person genom att försöka få till ett fungerande samtal om barnen och jag behövde inte bry mig för någon annans skull ens om han levde eller var död.

 

[monster1]

Så sant så sant. När jag lämnade barnens pappa gjorde jag det med lögnen att jag behövde bo ensam eftersom jag var så värdelös och dum och att vi kunde vara särbo och träffas när jag kunde bete mig, dvs. vara den snälla, kravlösa kåta. Hade jag sagt att jag skulle lämna honom hade jag aldrig någonsin kommit därifrån. Han hjälpte mig att flytta och när allt var inburet frågade han hur länge jag skulle bo där. Jag ville säga, tills barnen behöver egna rum men mumlade istället något ohörbart. Sanningen är att när man har barn ihop blir man inte helt fri förren barnen tagit studenten. Endel blir det inte ens då men för mig var det så. Det var då drygt 18 år sedan jag lämnade honom och på yngsta barnets student drog jag en lättnads suck. Det var över. Han kunde inte komma åt mig längre. Barnen fick därefter ha eller inte ha sin egen relation med honom utan att jag behövde göra något eller ha något ansvar. Lyssna på deras besvikelser och sorg över hur han betedde sig såklart men jag behövde inte ha med honom att göra.

Skillnaden på att ha barn ihop med en sådan och att bara ha varit ihop är det hundratals mil emellan. Den jag senare träffade som betedde sig likadant kunde jag släppa ut ur hjärnan redan efter ett fåtal år. Jag behövde inte ständigt påminnas om hans person genom att försöka få till ett fungerande samtal om barnen och jag behövde inte bry mig för någon annans skull ens om han levde eller var död.

Fick du ingen hjälp av socialen i kontakten med barnen? Det ska ju gå att få hjälp med tex avlämning och liknande med hjälp av socialen samt att de är barriären mellan. Det är ju då via familjerätten.

 

[Görel]

Fick du ingen hjälp av socialen i kontakten med barnen? Det ska ju gå att få hjälp med tex avlämning och liknande med hjälp av socialen samt att de är barriären mellan. Det är ju då via familjerätten.

Man kan bli tilldömd umgängesstöd vid hämtning och lämning, men det är inte vanligt. Däremot har det inte i någon av de kommuner där jag har arbetat varit ett bistånd som man kunnat ansöka om. Man har blivit hänvisad till att köpa hjälpen på den öppna marknaden.
Familjerätten kan inte heller ta på sig att att framföra meddelanden mellan föräldrar, men kan ge råd och stöd i hur kommunikationen kan skötas.

 

[monster1]

Man kan bli tilldömd umgängesstöd vid hämtning och lämning, men det är inte vanligt. Däremot har det inte i någon av de kommuner där jag har arbetat varit ett bistånd som man kunnat ansöka om. Man har blivit hänvisad till att köpa hjälpen på den öppna marknaden.
Familjerätten kan inte heller ta på sig att att framföra meddelanden mellan föräldrar, men kan ge råd och stöd i hur kommunikationen kan skötas.

Men om man är orolig för att bli dödad eller skadad av den andra föräldern måste det väll finnas någon hjälp att få?

 

[Görel]

Men om man är orolig för att bli dödad eller skadad av den andra föräldern måste det väll finnas någon hjälp att få?

Då blir man placerad på skyddat boende och barnen har generellt sett inte umgänge med den andra föräldern, blir de tilldömda umgänge av domstol kan det lösas med att personal från det skyddade boendet löser överlämnande.

 

[monster1]

Då blir man placerad på skyddat boende och barnen har generellt sett inte umgänge med den andra föräldern, blir de tilldömda umgänge av domstol kan det lösas med att personal från det skyddade boendet löser överlämnande.

Vad skulle du råda TS till i den här situationen?

 

[Görel]

Vad skulle du råda TS till i den här situationen?

Som jag skrivit ovan, kontakta kvinnojouren som vet hur det ser ut i hennes område med frivilligorganisationer och annat mer inofficiellt stöd, och har stor erfarenhet av hur sådana situationer hanterats tidigare.

 

[Fetaost]

En vän till mig har nyligen skillt sig från en våldsam man. Kvinnojouren har varit med i hela processen och de har guidat henne i att ta stegen i rätt ordning och tid för att inte provocera fram farliga situationer.

Jag tycker inte det känns bra att lekmän puchar TS i vissa frågor som rör mannen.
Jag håller med @Görel att TS bör ta hjälp av kvinnojouren.

Min vän är nu skild, har fått jättefint stöd och terapi av kvinnojouren och mår jättebra men det har varit en försiktig och långsam process.

 

[Verdandi]

Men om man är orolig för att bli dödad eller skadad av den andra föräldern måste det väll finnas någon hjälp att få?

Det finns många varianter på detta. Alla får inte uttalade dödshot, men är ändå plågade av mannens nycker. Det finns många sätt att kränka och inskränka sin partners livsrum. Ett exempel är att mannen hotar med att ta sitt eget liv. Eller skuldbelägger sin partner på olika fula sätt. Till slut tror man antingen på vad han säger är sant, eller så gör man inte det men ändrar sitt beteende för att inte utlösa ständiga krissituationer.

När det inte är en tydligt livshotande situation eller tydligt att barnen far illa, så är det jättesvårt att få hjälp. Då brukar man som @Görel skriver få betala för den själv. (Högkostnadsskydd finns i vården även för psykolog, men det brukar vara långa köer - om man inte kör privat.)

Familjerätten kan vara bra, men det bygger på frivillighet hos de inblandade.

 

[TinyWiny]

Fick du ingen hjälp av socialen i kontakten med barnen? Det ska ju gå att få hjälp med tex avlämning och liknande med hjälp av socialen samt att de är barriären mellan. Det är ju då via familjerätten.

Fick du ingen hjälp av socialen i kontakten med barnen? Det ska ju gå att få hjälp med tex avlämning och liknande med hjälp av socialen samt att de är barriären mellan. Det är ju då via familjerätten.

Nej det finns ingen sådan hjälp att få. Inte nu och inte då för snart 30 år sedan heller. Mitt problem var inte heller att jag behövde hjälp med hämtning/lämning utan att jag trots allt ville att barnen skulle träffa sin pappa, att han skulle vara en pappa för dem. Han hade ju varit en väldigt bra pappa först, annars hade jag aldrig skaffat barn nummer två men något hände där under graviditeten och han ville inte vara pappa längre. Barnen fanns ju redan och behövde såklart sin pappa men det gick långa perioder utan att han träffade dem alls och de var aldrig där mer än varannan helg och jag fick ofta hämta dem mitt i. Mitt problem var den påverkan han hade på mig och på barnen. Att han utnyttjade min önskan om att barnen skulle ha två föräldrar på de mest vidriga vis. Jag la ner så mycket tid och energi på att barnen skulle ha två föräldrar att jag gick i väggen. Jag ville ju mina barn det bästa av det bästa men de fick klara sig med en förälder ändå för all den tid och energi, all sorg, allt bönande och bedjande var förgäves.

 

[Sonic76]

Hur går det för dig @Framtiden

 

[Framtiden]

Hur går det för dig @Framtiden

Vi pratade igår. Vad vi skulle ta upp OM vi träffar någon. Han tyckte vi kunde prata så bra nu att vi kunde göra det själva. Jag sa att jag ville. Han frågade hur jag kände och jag sa att jag tänkt i veckan att det vore bra med bodelning.

Innan det hade vi pratat om de punkter som vore kloka att ta upp för samarbete. Han sa då prioriteringar, när jag frågade om vad han tänkte då så sa han att han känt sig bortprioriterad.
Jag är otroligt sliten och var så trött igår att jag orkade inte hålla ihop mig och började gråta. Han frågade varför jag blev så ledsen och jag ville inte prata om det. Men när han bad mig att berätta så sa jag rakt ut att det är pga att Jag känt mig bortprioriterad i flera år. Jag frågade om han inte kunde förstå hur det känts i flera år att ens partner inte ens kan höra när man pratar fast han inte ens hade hörlurar på sig. Jag sa mycket mer i anknytning till det, sen ropade ena barnet och jag sprang ner i källaren och fulgrät i en hög. Han kom ner dit sen och jag sa att jag älskade honom så otroligt mycket, men alla år av dataspelande och sen han frustration bara dränerat mig.

Han sa att han varit så dum och tagit mig för givet.

Vi sa och pratade om mer saker, nostalgi osv. Men mer på ett sätt man pratar om en annan tid. Inte ett nu eller en framtid. Mer om hur saker kanske kunde ha varit ... "Tänk om"


Jag vet att allt går i myrsteg. Men det är väl som i sången... Ett långsamt farväl

 

[Framtiden]

Han har varit lugn en längre tid nu. Vi har mest bara pratat praktiskt kring barnen och via meddelanden. Men vi pratades vid igår när jag skulle hämta.

 

[Nahar]

Har du någon att prata med om allt det här som inte är honom?

 

[Framtiden]

Har du någon att prata med om allt det här som inte är honom?

Ja. Sen två år har jag via remiss från bvc en egen familjerådgivare. Men hen har mycket att göra så det är långt mellan gångerna.

De jag pratade med på Kvinnojouren kände jag hade många egna djupa sår. Så det är jag nog inte redo att ta in. Det kändes mer som jag fick stötta de och rev upp saker med mina berättelser.

 

[Framtiden]

Sen så har jag ringt Kvinnofridslinjen. De är fantastiska! För det så mycket som "kaosar" i hjärnan. Ena stunden saknar jag honom (helt konstigt men så är det) en och saknar livet som var...

Sen så blir jag knäpp på andra saker. Men de har stöttat till "rätt" håll

 

[RedQueen]

Ja. Sen två år har jag via remiss från bvc en egen familjerådgivare. Men hen har mycket att göra så det är långt mellan gångerna.

De jag pratade med på Kvinnojouren kände jag hade många egna djupa sår. Så det är jag nog inte redo att ta in. Det kändes mer som jag fick stötta de och rev upp saker med mina berättelser.

Du har inte funderat på att kontakta en kurator? Bara för att få prata med någon opartisk och få hjälp i den sorg du känner.