Nu på tisdag ska jag till min familjerådgivare igen. Han sa ju att han ville att vi kunde gå till någon, men när jag sa att jag hade kollat upp och den tid som fanns var den så vill han inte. För han vill först att vi ska prata om varför vi ska dit, ska vi dit för att försöka eller dit för att det är slut.
Så nu är tiden kommen. Han vill att vi ska skaffa barnvakt för att komma fram till vad "vi" vill med allt det här.
Så nu måste jag stålsätta mig för sista gången
och jag vill bara gömma mig. Jag ville ju göra det här med någon annan med som kunde stötta mig. Varje gång jag har behövt att prata med honom om hur jag känner så har jag velat kräkas. Hela kroppen vrider sig och orden fastnar i munnen, och jag är rädd att jag är oförberedd på vad han kommer fråga/vilja diskutera/vränga runt med mina ord.
Jag vill INTE prata i huset. Sitter vi på café eller liknande vill jag ju inte börja gråta publikt. Var kan man ses?
Samtidigt som någon jäkla röst inom mig är rädd... "Ska jag verkligen göra det här? Barnen då? Vad kommer hända med huset och allt? Vill du vara ensam resten av livet? Kommer du klara dig? Du förstör hans liv och därmed dina barns! Hur kommer dom att få det nu! Det är inte försent att hejda det här än...." Speciellt när han har sina goda sidor framme nu...
Jag ska lämna barnen sen och är så rädd för att han kommer försöka vilja "dra ur" mig nått svar igen. Jag har sagt att jag vill prata utan dom i närheten så det inte blir som förra gången när jag flydde ner i källaren