Jag ska kontakta min chef för att få stöd av företagshälsovårdenDu har inte funderat på att kontakta en kurator? Bara för att få prata med någon opartisk och få hjälp i den sorg du känner.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag ska kontakta min chef för att få stöd av företagshälsovårdenDu har inte funderat på att kontakta en kurator? Bara för att få prata med någon opartisk och få hjälp i den sorg du känner.
Tack känns bara som jag tjatar om mig själv så mycket...Jag hoppas att du hittar någon som kan lyssna. Min helt oprofessionella bedömning är att det kanske blir lättare att hålla avstånd till exet om du får prata ur dig ordentligt innan du träffar honom. Kanske skriva av dig här om inte annat?
Det här är din tråd. Den kan inte handla för mycket om dig.Tack känns bara som jag tjatar om mig själv så mycket...
Precis så.Det här är din tråd. Den kan inte handla för mycket om dig.
Herregud - skulle buke tröttna så skulle ingen läsa tråden eller svara i den.Tack känns bara som jag tjatar om mig själv så mycket...
Jamen precis!Problemet är ju att han inte låtit dig prata om dig själv. Det är liksom inte något du ska känna är dåligt eller konstigt. Du får prata om dig själv och dina känslor och tankar, och vi är här för att lyssna.
Faran med att han lyssnar nu, efteråt, är ju att du glömmer hur han förminskat ditt behov av att prata om saker innan. Som gör att du nu fortfarande känner att du inte "får" prata om dig själv. Men det får du. Dina känslor och tankar är viktiga och du får ta plats med dem, här eller var som helst
Jo, och det är helt ärligt menat att hade jag inte haft det stödet, vet jag inte om jag hade orkat tänka klartHerregud - skulle buke tröttna så skulle ingen läsa tråden eller svara i den.
Märker du inte hur mycket omtanke oh engagemang som strömmar mot dig?
För vi vill veta och läsa.
Fortsätt "tjata"
Det är helt enkelt inte sant. Vilket otroligt fult sätt från honom!Jamen precis!
Det har alltid varit att mina känslor är att jag utmålar mig till martyr och han får Aldrig Visa sina känlsor ... Att det märks att jag är så van att prata om mig och bara aldrig kan ta in någon annan
Nej, du pratar inte för mycket om dig själv. Och du har ju gett honom så stort spelutrymme att du helt förminskat dina egna behov, även inför andra. På grund av honom lever du i en förvrängd värld.Därför blir jag osäker. "Pratar jag för mycket om mig själv? Har jag aldrig tillåtit någon annan spelutrymme med sina känslor?"
Du behöver inte känna dig osäker här. Prata på vi lyssnarDärför blir jag osäker. "Pratar jag för mycket om mig själv? Har jag aldrig tillåtit någon annan spelutrymme med sina känslor?"
Det enda du behöver göra för att bevisa motsatsen för dig själv är att läsa dina inlägg i den här tråden. För du har hela tiden satt dig in i vad han vill, vad han tycker och vad han känner. Det är dags nu att få sätta dig in i vad du vill, vad du tycker och vad du känner. Och det är absolut inget som du ska känna är fel, även om det efter lång tid av att få höra att det är fel känns konstigt.Jamen precis!
Det har alltid varit att mina känslor är att jag utmålar mig till martyr och han får Aldrig Visa sina känlsor ... Att det märks att jag är så van att prata om mig och bara aldrig kan ta in någon annan
Tack känns bara som jag tjatar om mig själv så mycket...
Hur går det gör dig?Jo, och det är helt ärligt menat att hade jag inte haft det stödet, vet jag inte om jag hade orkat tänka klart
Nu på tisdag ska jag till min familjerådgivare igen. Han sa ju att han ville att vi kunde gå till någon, men när jag sa att jag hade kollat upp och den tid som fanns var den så vill han inte. För han vill först att vi ska prata om varför vi ska dit, ska vi dit för att försöka eller dit för att det är slut.
Så nu är tiden kommen. Han vill att vi ska skaffa barnvakt för att komma fram till vad "vi" vill med allt det här.
Så nu måste jag stålsätta mig för sista gången och jag vill bara gömma mig. Jag ville ju göra det här med någon annan med som kunde stötta mig. Varje gång jag har behövt att prata med honom om hur jag känner så har jag velat kräkas. Hela kroppen vrider sig och orden fastnar i munnen, och jag är rädd att jag är oförberedd på vad han kommer fråga/vilja diskutera/vränga runt med mina ord.
Jag vill INTE prata i huset. Sitter vi på café eller liknande vill jag ju inte börja gråta publikt. Var kan man ses?
Samtidigt som någon jäkla röst inom mig är rädd... "Ska jag verkligen göra det här? Barnen då? Vad kommer hända med huset och allt? Vill du vara ensam resten av livet? Kommer du klara dig? Du förstör hans liv och därmed dina barns! Hur kommer dom att få det nu! Det är inte försent att hejda det här än...." Speciellt när han har sina goda sidor framme nu...
Jag ska lämna barnen sen och är så rädd för att han kommer försöka vilja "dra ur" mig nått svar igen. Jag har sagt att jag vill prata utan dom i närheten så det inte blir som förra gången när jag flydde ner i källaren
Men han vill att vi pratar snarast.