Kära, kära, fantastiska Bukefalister
Jag har läst varje meddelande mer än 100 gånger den här resan...
Allt är klart.
Men efter alla papper varit påskrivna av parter osv så började nästa resa med eftervåld. Eftervåld som är mer subtilt. Han kan komma till offentliga platser där jag är med barnen för han "har vägarna förbi".
Jag skulle kunna skriva noveller om saker han sagt, men jag har varit för rädd för att skriva här ifall han skulle hitta hit. Men i Hans värld nu är det är så ofattbart, att jag aldrig insett hur mycket han älskar mig... att Det är det stora misstaget från hans sida...
Jag har svart på vitt att "inget våld finns i hemmet" från en instans, så mitt förtroende där är helt förbrukat. Jag kommer aldrig orka samarbeta med dom igen tyvärr...
Så, jag lever mitt liv.. samtidigt som den där galna världen gör sig påmind ibland.
Men jag lever i ett hus där jag idag kände för första gången att värmen börjar gå in i mig när jag åt frukost i trädgården, och jag törs andas, och att jag ville berätta det för Er
Jag har varit sjukskriven en period då jag fick traumaterapi, jag har fortfarande samtalsstöd och det hjälper. Jag läser ibland förra tråden från början till slut. Den är mitt fundament när jag tänker att "nej, men så kan det inte ha varit"... För mitt minne fungerar dåligt dessvärre.. jag glömmer saker, hjärnan förtränger, men jag kan få flashbacks och bli förstenad ibland. Men tråden hjälper mig att få en kronologisk ordning när jag gör mina övningar.
Något som tog hårt var att jag, efter att min psykolog sa att jag skulle leva och ta chanser så jag skulle få distans till mitt förra livskapitel. Så tog jag kontakt med den arbetskollega jag tyckte var så snäll, trevlig och snygg som få. Vi hade kontakt ett tag och skrev sms, han skrev på en snap jag lade upp (X har INTE snap) och skrev "God Jul
" till mig. Men sen ekade det tomt. Jag kom med förslag på att ta en kaffe, han tackade ja men det blev inställt... Vi är på samma ställe, men på olika avdelningar i samma koncern så jag träffar honom inte dagligen. Men ser honom ibland honom då och då. Och varje gång så blir jag lika påverkad och kan inte bli arg, bara ledsen... Vi sågs på ett event och jag skrev att det var trevligt att ses och hur det var med honom. Han svarade att det var länge sen och undrade hur det var med mig. Så jag svarade och undrade om vi kanske kunde ses.. men ghostad på nytt.
Så. Tack
för all tid ni tagit på att svara och varit engagerade.. även om jag inte vet vilka ni är, eller var ni finns. Ni har betytt hela världen för mig under den här resan så jag fortsatte att gå framåt. Jag hoppas den kanske också hjälper någon som läser och känner igen sig i något... Jag ringer fortfarande Kvinnofridslinjen, och är öppen med dom jag litar på. Jag har kontakt med de från min Kvinnogrupp
och samtalsstöd från Familjeterapin i kommunen kostnadsfritt. Det låter kanske mycket,men jag behövde allt och lite till för att inte gå tillbaka. Det skriver jag till Dig som vill lämna
jag finns här på pm om jag kan så hjälpa till att lämna.
