Åh, ett steg i tagetDet smäller snart. Jag går med konstant ont i magen och illamående.
Jag har fått stöd under tiden,utan det hade jag nog inte orkat.
ÄNDÅ tar det så mycket energi och jag är rädd för sista stegen nu. Kan ligga och tänka att jag utsatt honom för svek och är egoistisk. Att jag förstör hela barnens tillvaro och för oss båda ekonomiskt med tanke på världsläget. Jag sörjer huset med barnens första steg mm i förväg..
Fy fan! Jag vill att allt ska vara över
Mest av allt önskar jag att han kunde acceptera...
Heja dig, vad mycket du har klarat så här långt. Jag hoppas så att du kan komma över puckeln och få det lättare.