Sv: hur är det egentligen? ni som har barn?
Jag tror dina funderingar är helt naturliga!
Att bli mamma är en hel tankeprocess och det känns som om man kastar sig ut i tomma intet..
Jag är helt övertygad om att du inte kommer bry dig speciellt mycket om vare sig förändrade bröst eller bristningar när du väl sitter med din lilla dotter eller son i famnen!
Dom tankarna återkommer först när dimman lättat och "förfallet" visar sig i ett upplyst, obevekligt, provrum!
Nej, men ärligt.
Med min första så ändrade sig kroppen ingenting alls!
(Nu föddes han i v. 29 och det är väl en förklaring)
Den andra föddes nästan 1 1/2 år senare och då hade mina höfter blivit lite rundare och jag märkte att magen krävde en hel del sit-ups för att inte vara en kronisk liten putmage..
Blev gravid igen ett par månader senare och pang!
Paddan, Grodan Boll och jag..vem var vem?
Men jag ska ärligt erkänna att tiden (motivationen
) räcker inte till för att jag ska orka ta tag i dom 8 kg som hänger sig kvar.
Nu är jag bara snittad så underlivet kan jag inte uttala mig om men dom har skurit i samma snitt varje gång så nu hänger magen över snittet!
(Tur att detta inte är en kontaktannons!
)
Jag har heller inte kunnat amma. För just amning är väl en förbränningsgrej som även gör att magen drar ihop sig har jag förstått.
Men som sagt, dina funderingar är helt naturliga och har ingenting med om du är mogen eller inte för att skaffa en liten!
En sak är säker i alla fall..få (finns det några?) mammor ångrar sina barn oavsett om deras kroppar har blivit förändrade heller inte!
Att man "sörjer" den kroppen man hade innan OM det har blivit en förändring är ju samma "sorgeprocess" som den som sker inom en när man ser att man har blivit äldre.