Ute och gick med alla hundar, Pästen lös. Var på väg tillbaka till bilen när jag ser en cyklist kanske 50 m framför mig, på väg mot vårt håll. Det var en kurva mellan oss, men ganska öppen skog så jag såg vägen efter kurvan. Pästen var just där i kurvan men vänder tillbaka till mig när hon ser cyklisten. Hör cyklisten skrika till, kopplar Pästen och skyndar fram då jag inte längre ser cyklisten. En man i 60-års åldern ligger i vägkanten, mountainbiken ligger mitt på vägen. Frågar mannen om allt är ok men det enda jag får till svar är ”Det var en varg!”. Frågar igen och får tillslut ett ok, han är bara rädd och chockad. Återigen säger han att det var en varg och att den försvann åt mitt håll. Jag försöker få mannen att förstå att det var min hund han såg, men nej, det var en varg. Vi pratar lite till, jag ser till så han får vatten och lägger min tröja över axlarna på honom. Han kan inte släppa att det måste varit en varg, jag försöker igen med att det var min hund och att jag ber tusen gånger om ursäkt för att hon skrämde honom, men nej. Det var en varg. Nu gick vi på ett ställe där jag till 99% vet att det inte finns varg, inte ens passerande för området är så tydligt avskiljt. Hundarna regerade heller inte på något så jag är helt övertygad om att det var Pästen han såg. Mannen var på väg ut för att cykla mountainbike på en slinga i skogen men jag får honom att gå tillbaka till bilen och ringa en anhörig. Fysiskt sett så fanns det inga skador vad jag kunde se eller vad mannen själv kände, men han var rejält chockad till en början. Han bodde inte långt bort, så han körde hem efter att vi pratat en stund vid bilarna.
Jättetråkigt att vi måste ha skrämt honom så rejält men det är första gången någon tyckt att pästen varit lik en varg
Tyvärr blir hon bara sämre och det är så fruktansvärt att se henne vilja så mycket men inte alltid kunna. Den där blicken hon får när hon inser att hon inte kommer att få följa med, ligga kvar i bilen eller inte springa och hämta den där dummien som Lyra aldrig hittar, den blicken är så fylld av rädsla, längtan och frustration. Korta stunder så glömmer hon att kroppen inte är som förr, men vi har tagit beslutet nu att hon ska få vandra vidare. Men bara ett par dagar till så ska hon få vara Pästen som får slicka tallrikar vid matbordet, tugga på så mycket grankottar hon vill, ha tillgång till varenda leksak vi har, få förstöra fotbollar, spåra och söka och bli överröst med en massa kärlek
