S
Syrsa
Hej!
Jag vänder mig till er, för att få råd men kanske allra helst för stöd?
Min valp, väldigt ung, bara drygt tio veckor, biter ihjäl mig!
(Det är värre med mig än sambon, även om hans händer och läppar råkar illa ut också.)
Vi, min sambo och jag, provar allt. Vi ignorerar, vi övar bithämning, vi säger skarpa "NEJ!", vi avleder uppmärksamhet, vi gör avslappningsövningar, vi aktiverar, vi slappar, vi berömmer när han gör rätt, vi erbjuder alternativ till det felaktiga beteendet. Ingenting tycks gå fram, nå igenom, den "bitfrenesi" som han hamnar i så fort han är vaken.
Jag har haft hund (tillsammans med min mamma och pappa och bror, så inte egna hundar) sedan jag var 10, nu är jag 27. Blandras och Welsh. Vår, sambons och min, welsh är första hunden jag mött som så hänsynslöst kastar sig efter allt som tillhör min kropp, biter, morrar, drar, sliter. Det är SVÅRT att ignorera en valp som hänger i dina jeans, sedan länge sönderbitna med blodstrimmor och blåmärken längs benen från förmiddagens "encounter".
Sedan tidigare har jag gått två valpkurser (med andra hundar), läst massor med böcker, läser forum och frågar vänner och bekanta. Alla tips och råd, ingenting når fram.
Jag VET att han inte kommer att sluta mirakulöst bara för att vi hittar rätt metod, jag VET att det har gått kort tid, jag VET att han är ung och testar sin plats i vår flock (även om de flesta säger att valpar alltid är underlägsna?), jag VET att det är konsekvent arbete under lång tid som kommer att forma en trygg och stabil hund med arbetsglädje och kärlek och tillit till oss. Vi har haft honom i snart två veckor och inget mirakel inträffar på så kort tid (bitandet startade för några dagar sedan, den första tiden var han hur snäll som, antagligen för att allt var nytt och lite otäckt. Nu tar han för sig mer av omgivningen på bekostnad av hur han lyssnar till oss.)
Problemet: Jag måste ju nå fram för att kunna komma någon vart!!!???
Om vi inte får kontakt med honom kvittar det ju vad vi gör, då blir allt bara rolig lek, uppmärksamhet eller kamp. Vill nog mest bara ha lite stöd för de senaste dagarna har jag fått stänga in mig i sovrummet och storgrina flera gånger för att det gör så ONT! (Och för att man ju vill ha den där mönstervalpen man hade för några dagar sedan...)
(De stunder han är lugnare har vi fin kontakt, ögonkontakt, lyssnar till sitt namn, håller koll på var vi är när vi är ute, tar kontakt med våra ansikten på ett mjukt sätt, lydig och läraktig.)
Jag försöker ha en lugn, bestämd och rak energi och kommunikation med honom, men ju mer han sliter sönder mig ju svårare blir det.
Hälsningar från Syrsa,
som gick från stolt valpmatte till grinande salamimonstertuggleksak på en vecka.
(Salami: han är så prickig i alla vita fält att vi kallar honom vår salami
)
Jag vänder mig till er, för att få råd men kanske allra helst för stöd?
Min valp, väldigt ung, bara drygt tio veckor, biter ihjäl mig!
(Det är värre med mig än sambon, även om hans händer och läppar råkar illa ut också.)
Vi, min sambo och jag, provar allt. Vi ignorerar, vi övar bithämning, vi säger skarpa "NEJ!", vi avleder uppmärksamhet, vi gör avslappningsövningar, vi aktiverar, vi slappar, vi berömmer när han gör rätt, vi erbjuder alternativ till det felaktiga beteendet. Ingenting tycks gå fram, nå igenom, den "bitfrenesi" som han hamnar i så fort han är vaken.
Jag har haft hund (tillsammans med min mamma och pappa och bror, så inte egna hundar) sedan jag var 10, nu är jag 27. Blandras och Welsh. Vår, sambons och min, welsh är första hunden jag mött som så hänsynslöst kastar sig efter allt som tillhör min kropp, biter, morrar, drar, sliter. Det är SVÅRT att ignorera en valp som hänger i dina jeans, sedan länge sönderbitna med blodstrimmor och blåmärken längs benen från förmiddagens "encounter".
Sedan tidigare har jag gått två valpkurser (med andra hundar), läst massor med böcker, läser forum och frågar vänner och bekanta. Alla tips och råd, ingenting når fram.
Jag VET att han inte kommer att sluta mirakulöst bara för att vi hittar rätt metod, jag VET att det har gått kort tid, jag VET att han är ung och testar sin plats i vår flock (även om de flesta säger att valpar alltid är underlägsna?), jag VET att det är konsekvent arbete under lång tid som kommer att forma en trygg och stabil hund med arbetsglädje och kärlek och tillit till oss. Vi har haft honom i snart två veckor och inget mirakel inträffar på så kort tid (bitandet startade för några dagar sedan, den första tiden var han hur snäll som, antagligen för att allt var nytt och lite otäckt. Nu tar han för sig mer av omgivningen på bekostnad av hur han lyssnar till oss.)
Problemet: Jag måste ju nå fram för att kunna komma någon vart!!!???
Om vi inte får kontakt med honom kvittar det ju vad vi gör, då blir allt bara rolig lek, uppmärksamhet eller kamp. Vill nog mest bara ha lite stöd för de senaste dagarna har jag fått stänga in mig i sovrummet och storgrina flera gånger för att det gör så ONT! (Och för att man ju vill ha den där mönstervalpen man hade för några dagar sedan...)
(De stunder han är lugnare har vi fin kontakt, ögonkontakt, lyssnar till sitt namn, håller koll på var vi är när vi är ute, tar kontakt med våra ansikten på ett mjukt sätt, lydig och läraktig.)
Jag försöker ha en lugn, bestämd och rak energi och kommunikation med honom, men ju mer han sliter sönder mig ju svårare blir det.
Hälsningar från Syrsa,
som gick från stolt valpmatte till grinande salamimonstertuggleksak på en vecka.
(Salami: han är så prickig i alla vita fält att vi kallar honom vår salami
)
