HjÄlp!

[Skogstrollet]

Sv: HjÄlp!

Ja det är ju valpen som ska passa in i husses och mattes liv, inte tvärtom.

 

[Syrsa]

Sv: HjÄlp!

Mmm, jag förstår precis hur ni menar och till viss del har ni nog rätt. När han är vaken har vi oftast ögonen på honom. Inte så att vi ständigt sysselsätter honom dock, långa stunder får han klara av sig själv (inte klara sig själv, men klara av sig själv om det framgår hur jag menar att skillnaden är?) Han får strosa runt, tugga tuggben å sånt. Men principiellt håller jag övertygat med: Hunden ska passa in i vårt liv, inte vi i hans och han ska inte vara världens mittpunkt hela dagen!

Nu sover han väldigt mycket och de stunderna bryr vi ju oss inte om honom alls, då får han vara ifred. (Ca 16-18 h/dag, så det är inte mycket vakentid egentligen.)

Så jag vill både säga "ja, ni har rätt" och säga "njae, han är inte centrum hela tiden". Sen har han ju inte varit här så väldans länge, så allt är väldigt nytt för oss alla tre. Vi släpper honom säkert mer och mer och bara "låter honom fara med" allteftersom vi alla vänjer oss. Just nu är ju "allt" han gör så asgulligt, eller asjobbigt...

/Syrsa

 

[Dessy]

Sv: HjÄlp!

Hejsan! Som ny medlem här på forumet med en extremt bitig valp, blev jag så glad när jag hittade den här tråden! Finns det verkligen fler än mig som har/haft detta problem,wow! Ibland känns det faktiskt som om det bara är jag i hela världen som inte kan få stopp på bitandet,suck!

Men nu när jag läser detta är det som jag ska ha skrivit det själv!! Är bara så nyfiken på hur det gått för er och om/när bitandet upphörde?

 

[Syrsa]

Sv: HjÄlp!

Tjena Dessy!

Ja, det har försvunnit allteftersom han växer!

Men fortfarande är han en väldigt "oral hund" som gärna tar i våra händer för att berätta att han vill något, håller i händerna när vi klipper klorna och sånt. Han BITER inte, men håller liksom i. Säger vi ifrån blir det precis som förut: han triggas att intensifiera. Men om vi tar det extremlugnt, viker undan huvudet, kliar lite och slappnar av...så accepterar han.

Mycket tror jag förändrades när valpen och jag åkte på sommarsemester en och en halv månad. Stora skogar, stor tomt, lös och flugfångande. Då släppte liksom hans fixering vid att allt spännande kom från oss/mig och han behövde inte på samma sätt "sitta fast" i mig/oss. (Bara teorier, vet inte alls. Det kanske bara berodde på att han växte eller jag slappnade av.)

I övrigt så håller ag fast vid att för just oss så fungerade inte de där hård tagen. Vi kunde inte brotta ner honom, nypa honom eller sånt och få honom att backa. Det var som att vi bara gav honom klartecken att leka tuffare. Så vi visade att det var genom lugn och stillhet som man vann mest.

Vi tillåter honom inte att bli alltför exhalterad, dels för att vi hörde någon hundkännare säga att man inte ska låta valpen känna för stora känslor, dels för att han inte verkar klara av det. Så lugn och harmoni och mycket sova.

Nu är han snart 8 månader och har helt slutat med att hoppa efter våra kläder. Han tuggar inte på något annat än sina ben och pinnar, han stjäl bara dens skor som ägnade honom uppmärksamhet sist och han orsakar inga sår på händer längre!

Så mitt absoluta råd och tips är att vara lugn, hålla om valpen ("holding" finns det någon metod som heter på psykologisnack. Vi har lånat lite av den metoden ), och se tiden an. Om er valp också verkar triggas av hårdhänta korrigeringar, träna förbudsord och lägg krutet där! För oss tog det lång tid innan förbudsordet blev generaliserat och inte bara gällde en ritual där mat eller godis eller leksaker var inblandade. Inte ens idag kan han helt förstå att "Nej" betyder att man inte får lukta på vissa saker, tex.

Tänk också på att koncentrationen är kort för de där små krypen. Försök tänka koncentrerat på "elefant". Ta tiden. Så översätter du det till en liten bebis. Hur mycket kan man egentligen kräva av dem??

Var ute mycket, låt valpen vara lös och upptäcka saker själv.

Lycka till!

PMa gärna om du vill prata av dig, det behövde jag! (Som du ser i tråden )