Hjälp vad jag är depprimerad

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Krims skrev:
Om det fortsätter tycker jag du skall försöka söka hjälp, så det inte blir värre. Kanske utmynnar i en förlossningsdepression, ett typiskt I-landsproblem.
Var har du läst att förlossningsdepression skulle vara ett I-landsproblem? Det har jag mycket svårt att tro på. Det finns belägg för förlossningsdepression redan från 1800-talet och då var vi långt ifrån den standard och situation vi har idag. Vad jag har läst så vet man dessutom inte riktigt varför förlossningsdepressioner uppkommer. Det mest rimliga verkar vara att det kan drabba vem som helst oavsett status och livsstil.
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Ok det här har jag läst (kommer fasiken inte på var)
Det förekommer inte i u-länder. Man har försökt hitta biologiska förklaringar eller evolutionära, att det skulle vara någon slags "bonding" till barnet. I många fall är det istället psykologiskt, när man skaffar barn förändras ALLT ingenting är som förut och man ger upp allt. Om man ser till vad som tdigare varit viktigt i ens livsstil så har man, jämfört med det, allt att förlora. Denna insikt, som ofta inte kommer förrän man står inför faktum, dvs barnet är fött kan vara tung att bära vilket kan leda till depression. Man kan just då inte se de enorma vinster man får av ett barn, man har inget att jämföra med.

I vårt samhälle är det inte värt något att skaffa barn. En gravid kvinna orsakar bekymmer på sin arbetsplats, småbransföräldrar behöver vara hemma med sina sjuka barn. De blir "trista" i barnlösa vänners ögon etc etc jag kan fortsätta hur länge som helst.
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Om förklaringen skulle vara psykologisk finns det lika stor anledning att kvinnor i u-länder skulle bli deprimerade. De har kanske blivit gravida mot sin vilja, de oroar sig för att inte kunna försörja ytterligare ett barn, etc.

Jag har kollat lite på olika forskning på nätet och det verkar som om det är procentuellt lika i de flesta världsdelar. Någon studie visade tom att latinamerika och asien hade något högre procent. (Sök på postpartum depression). Däremot verkar det som om forskningen till stora delar har varit fokuserad på västerländska kvinnor vilket kanske inte är helt förvånande. Det är mycket möjligt att din förklaring stämmer för västerländska kvinnor men *förekomsten* av förlossningsdepression är enligt den forskning jag har hittat ungefär lika stor i hela världen.
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Inte_Ung skrev:
Usch ja, graviditet är ett j-la skit.
Och de första spädbarnsmånaderna kan också vara ganska så trassliga.

MEN:
Det är bara en kort tid av livet.
Gå i ide, ta en paus och håll ut.
Det blir underbart sedan, och senast när barnet är 6 mån.
När jag skaffade första barnet så inte var det för att jag ville ha någon bebis inte och definitivt INTE för att jag ville vara gravid.

Men jag ville ha ett barn, helst en färdig ett-åring.
Men den enklaste vägen dit verkade trotts allt vara den biologiska.
Även om jag funderade allvarligt på adoption i stället.

Men något som jag har funderat över så här i efterhand är att jag nog borde ha gjort saker i en annan ordning i livet.
Barnen först och gården med hästarna sedan och inte som nu gården och hästarna först.
Men nu så är det som det är, gjort är gjort.
Och barnen är numera 3 st 4, 10 och 14 år gamla.

Så det är nog bara att ta och bita ihop.
Erkänn att livet känns skit och lev därefter.


Men gud vad skönt att höra att det är fler som tycker som jag. Och du har ändå fyra barn. Jag har ett och måste nog tvinga mig själv om jag skall ha fler barn. Fler barn vill ja ha men inte att vara gravid och allra helst inte de 6 första månaderna.

/Åsa
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Hej allihop!!!

Tack för era peppningar:) , det har allt blivit lite bättre med deppigheten för visst vill jag ha barn. Men självklart snurrar frågorna hela tiden runt i skallen...... Mest hästarna så klart - lite ekonomi kommer ju upp ibland men den tror jag inte det blir några problem med ...... men hästarna. Ja 2 st måste jag nog sälja och sen är det ju bara 5 kvar:crazy: . Och 5 st hästar är en del jobb med och ingen av dom känner jag att kan kan sälja alla finns djupt inne i mitt hjärta, 2 finns det som ska ridas 1 behöver jag inte bry mig om (min systers) och 2 blivande föl kommer i sommar som behöver lite hantering ska nog gå på lösdrift dom 2......
Ja frågorna kommer nog finnas kvar tills allt är löst, dom flest jag känner brukar sälja sina hästar när dom får barn och gör jag det så kan jag ju lika bra sälja gården och dess arbete också då kan jag bo i den lilla lägenheten som sköter sig själv.......:confused:

Ursäkta att det blev långt...

En fråga ... har eran vikt gått upp eller ner eller legat still dom första veckorna/månaderna?

Själv så har jag gått ner 4kg på 3 veckor nu och är ju i vecka 6 nu - är det normalt? (jag mår inte illa än så man undrar ju hur det kommer att bli då med vikten)
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Warmia skrev:
En fråga ... har eran vikt gått upp eller ner eller legat still dom första veckorna/månaderna?

Jag gick upp direkt. Ökade några kg redan till inskrivningen. Ligger på +12,5 kg nu. (Är i vecka 29.):)
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Det är inte "min" förklaring, det är bara vad jag läst.
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Jag gick ner några kg först. Nu har jag gått upp 2-3 kg och är tillbaks på där jag började ungefär. Och jag är i vecka 17 eller 18?
 
Sv: Hjälp vad jag är depprimerad

Warmia skrev:
:(
Vi har längtat och pratat om barn hur länge som helst och så kommer det och börjar växa i magen och åh vilken ångest jag har fått...... kanske var jag inte klar för detta? men när vet man att man är klar då?? DET KÄNNS SOM HELA LIVET ÄR FÖRSTÖRT:cry:
Men varför vi ville ju ha barn, jag och min sambo lever lyckliga med häst, hund och hästgård. Men just nu så känns det som jag lika gärna kan ge upp allt, sälja hästarna - gården flytta till den billiga lägenheten med billiga räkningar......:cry: känns som livet är över:cry: :cry: :cry:

känner precis som dej just nu....

Meen det va väldigt skönt o läsa här, det käns lite mer försvarsbart att känna så här iom att jag tydligen inte var ensam...
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har funderat en hel del kring hur livet förändras, i bland relativt förutsägbart, och i bland åt helt oväntade håll. Jag förstår att...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
19 372
Senast: MML
·
Skola & Jobb Ni vet när man hela tiden får höra att ”du är så stark” och hela kroppen och själen skriker ”jag orkar inte mer”. Hela livet har jag...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
14 055
Senast: malumbub
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
15 186
Senast: Juli0a
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
7 232
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp