Jag tänker, att det i hans fall finns ett glapp mellan vad han "vill vilja" och vad han "vill". Han kanske verkligen önskar att han kunde bli nöjd och tillfreds med "Svensson-livet", det kanske är en utopi för honom? En vacker dröm som han så gärna skulle vilja se sig själv -och dig!- i. Men när det sen kommer till kritan hjälper det inte hur mycket han än "vill vilja", han "vill" i slutänden ändå inte. Det är inte "han". Eller...?
Det är svårt för mig att svara på varje inlägg enskilt så jag svarar dig och kanske glider in på annat jag läst i tråden och reflekterat över.
Jag är inte helt stängd för att är kan vara så. Han kanske tror att han vill för att han vet att "han borde". Jag har lyft den frågan mycket nu i dagarna men även innan, och igår kväll tänkte han efter en stund och svarade sen "jo jag vill.". Jag tror nog ändå på det. Vi hade ett bra samtal igår.
Jag tror också att vi har helt olika syn på "svensson" eller snarare olika fördomar. Han är rädd att hamna i ett liv där han bara jobbar, ser på tv och går och lägger sig. Han kanske har tolkat mig som att jag tycker att det är så det ska vara. Men nu hoppas jag att han hört när jag berättat att svensson för mig absolut är att göra saker var för sig, träffa vänner, träffa nya människor, pyssla med hobbies osv och utveckla sig själv både privat och på jobbet. Om man orkar och hinner, och man får väl hjälpa varandra. Och prio måste ju ligga på barnen och familjen och att man tänker vi lika mkt som man tänker jag. Det är min föreställning iallafall.
När jag frågar honom (vilket jag gjort också flera gånger) vad han vill, hur han vill ha sitt liv, vart han ser sig om 10 år och vad han har för drömmar har han alltid svarat med fru och barn i ett litet hus någonstans. Ända från början av vår relation. Utan att jag först hintat om att det är det jag vill. Men det är förvirrande när han ger mig signaler som säger motsatsen, eller han vacklar i hur han uttrycker sig iallafall. Ibland är inte äktenskap viktigt för honom, ibland kan han absolut tänka sig det, ibland är det självklart för honom att sluta dricka helt såsmåningom och ibland inte (utan att jag kommit med den idén, det har han gjort), ibland vill han ta det lugnt med festandet och så blir det ändå en period där han råkar gå ut ofta för att vännerna föreslår det. Alltså jag börjar känna, att HAN är osäker. Han kanske inte vet helt hur han vill leva i vardagen, eller varför, eller vem som påverkar honom. Han måste fundera på det där. Han kanske har trott att han sagt sanningen till mig, för att det kändes som sanning för honom då, och sen vacklat, och sen vacklat tillbaka igen.
Någon frågade om anledningen till att han inte redan har VVV om han nu verkligen vill det. Han har inte kunnat bli kär på riktigt på typ 10 år innan vi träffades. Han har försökt, men inte kunnat. Han har längtat efter det (både enligt honom och hans omgivning) men inte hittat det. Träffat många som hade kunnat bli en partner men inte fått några känslor. Och under tiden fördrivit sin vardag med festande. Och på 10 år kan väl det bli en vana, även om målet är ett annat? Jag tänker att det inte är så svårt att leva på ett sätt för att man är på ett visst plan i sitt liv och när man gjort det i 10 år, levt själv och inte behövt tänka på något annan eller förhålla sig till någon annans önskemål, då är det kanske inte så konstigt om det blir en övergångsperiod? En stor omställning? Speciellt när det är så sent i livet? Han har själv sagt så iallafall, att han är ovan. Men att han vill. Jag tänker att allt i ens beteendemönster inte beror på hur man ÄR, utan på hur livet har blivit. Det är väl inte säkert att man vill ha det så, bara för att det länge varit så?
Jag tycker att det var bra att vi fick den är omskakningen. Han säger att han inte ens tänkt på det, att han känt sig begränsad, men att det smugit sig på och nu har han vaknat upp och insett hur situationen blivit. Han avskärmar sig för att det är så han tror att jag vill ha det. Och det gör att det knyter sig i magen på mig. Så kan vi inte ha det.
Jag tänker jättemycket på mig själv. Jag måste ta ansvar för mig själv. Jag måste sluta ta ansvar för vår relation. Jag gör det på riktigt, till den grad att det inte blir naturligt, utan mitt undermedvetna vill hålla den på en nivå där jag känner att den "bör" vara. Jag gör det jättelätt för honom att bara glida med på en räkmacka i det, men samtidigt gör jag det svårt för honom att ta plats och initiativ om jag alltid redan gör det.
Jag antar att jag är och har varit jätterädd att det inte ska vara så bra som jag tror, att jag måste arbeta för att det ska fortsätta vara bra och jag har så otroligt höga förväntningar på hur vårt förhållande ska vara att det blir olyckligt. Jag har ett kontrollbehov som jag måste jobba med. Jag har trust issues som jag måste jobba med. Jag kan enkelt se att jag skulle ta med mig detta in i en annan relation också, för jag hade det beteendet i min förra med fast inte med samma specifika problem. Ta hand om, tänka steget före, hjälpa, "rätta till", hålla uppe.
Jag tänker börja i terapi snarast möjligast och en gång för alla få hjälp och få bearbeta varför jag är osäker, har ångest, kontrollbehov och är så himla rädd att bli besviken och sårad att jag måste förbereda mig på det i förväg. Varför det är viktigt för mig att min partner och jag följer en norm. Jag behöver det. Jag ska vara ärlig mot mig själv och kanske få hjälp med VARFÖR jag vill ha det på det viset jag vill. Och vara ärlig mot honom. Och låta tiden utvisa om vi passar ihop när jag bara är jag och han bara är han.
Jag tror ändå att vi kan ha det väldigt fint tillsammans. Vi har en jättefin kontakt. Vi förstår varandra väldigt bra på andra områden än fest och tjejkompisar och vi vill varandra väl. Vi har samma humor. Vi har spännande diskussioner. Vi har jättebra intimitet och sexliv. Han stöttar mig i allt jag gör. Jag vill ha honom, men det måste bli bra. Vi måste må bra, båda två på var sitt håll och tillsammans.
