Sv: hemsk avlivning....varning
Och du är den enda som vet något om det menar du :smirk: Att du har haft bra upplevleser på ett slakteri innebär det att allas upplevelser är de samma?
---
Så åter igen jag skulle aldrig skicka min häst till slakt, utan avliva honom på gårdsplan av en skicklig veterinär eller annan sakkunnig.
Inte så länge jag vet att det finns en chans att han känner sig stressad, hemma vet jag att han inget kommer veta och inget kommer märka
Så det är min åsikt och mitt sätt att försäkra mig över att hans slut kommer ske utan något lidande.
Mumin
Nej, jag ville bara vända mig emot att ditt uttalande var fomulerat väldigt kategoriskt. Inte som 'min erfarenhet är' utan 'det är så att'.
Jag är helt övertygad om att det finns hästar som varit stressade vid avlivning på slakteri, men jag vet också att de finns de som inte är minsta stressade. Enligt mig är det väldigt sammankopplat mer hur det är 'runt omkring' (är det andra djur där? Är det renspolat och rengjort eller blodigt? Är det första på morgonen så det är lugnt osv?).
På samma sätt som jag vet att vissa hästar inte skulle vara lugna vid bultavlivning, medan andra är det.
Men vill inte att de som funderat åt ena eller andra hållet och är i valet och kvalet ska få intrycket att det alltid är si eller så. Utan det beror på så otroligt mkt runtomkring.
SKICKA häst på slakt skulle jag heller inte göra, och inte rekommendera någon då det om något lär vara stressande. Stor skillnad tycker jag på att åka själv (förutsätter såklart en åkvan häst som åker lugnt och är lugn på nya platser, de som inte är det ska inte behöva åka) och att skicka med slaktbilen.
Sen, jag tar också helst bort hemma, hänger väldigt mycket ihop med det jag skrev om att jag helst vill att kompisarna ska se och förstå att deras kompis är död. De brukar ha det lättare när de söjer då, än om kompisen bara 'försvann'.
Valacken har ju tyvärr inte sett varken när kblstoet eller unghästen togs bort. Kblstoet åkte jag ju med till gårdsslakteriet, så henne såg han åka iväg i transport och hon kom aldrig hem. Han letade efter henne länge och väl, och sörjde sen otroligt. Unghästen togs hem från betet när hon blev dålig, han fick följa med hem, men släpptes sedan tillbaka när jag insåg att unghästen kommer aldrig - hur det än går - komma tillbaka till betet. Dessutom skulle hon stå inne. Henne letade han mindre efter, antagligen för han åkte ifrån henne, och sen kom han ju hem från betet en dryg månad senare till tomt stall, det var lättare.
Men det ideala hade enligt mig varit om han fått se, lukta och undersöka kroppen och inse att 'den är död'. Han hade med all säkerhet sörjt ändå, men inte letat så hysteriskt. (Tog år för honom att sluta titta in i gamla vinterhagen, om stoet kanske kunde vara DÄR då?)