Självförtroendekris och känslig häst - medryttare, låna ut, behålla..?

[MaritH]

Herregud, hur kan det här vara din drömhäst? Jag förstår att du vill ha ut vissa egenskaper, men på beskrivningen låter det inte som om ni har haft någon period när det har fungerat helt och hållet? Jag skulle nog försöka en gång till på en annan klinik. Om de inte heller ser något skulle jag bita i det sura äpplet och försöka sälja men troligast ta bort honom (eftersom det nog är svårt att få honom såld till rätt person). Men jag hade å andra sidan aldrig haft kvar honom så länge heller.

 

[skip]

Nu vet jag att du inte vill höra det, men jag hade skänkt bort hästen eller tagit bort den. Faktiskt. Det verkar inte som hästen eller du mår bra i den här situationen och du måste ju lösa den på något vis. En fodervärd i alla ära, men tror det kan bli väldigt svårt att hitta en bra och kunnig person som vill ta sig an projektet. Betala tusentals kronor för att vara ledsen och bli skadad hela tiden är ju liksom ingen hit.

Hej

Vet inte riktigt vilket prefix som passar, så det får bli övrigt.
Lång historia kort: Många händelser de senaste åren har krossat mitt självförtroende som hästmänniska/ryttare. Det rimmar väldigt illa med min häst som är känslig, lyhörd och väldigt reaktiv - både på omgivningen och på ryttaren/människan. Jag vet inte vad jag ska göra nu, men inser att det inte håller längre.

Jag äger en valack som jag älskar över allt annat. Jag mötte och förälskade mig i honom sommaren 2005, och fick privilegiet att köpa honom sommaren 2011. Han är väldigt stark fysiskt (och väl medveten om det, något han varit "hela tiden"), och känslig - inte en speciellt "lätt" häst med andra ord. Han har nära till flykt och har lätt för att bli spänd. När han var yngre var han väldigt, väldigt flockbunden. Han testar sin ryttare, och låter man honom buffla sig så blir han lätt respektlös. Han behöver en ryttare med självförtroende, som slappnar av och kan få honom att slappna av. Och det är idag inte jag. Ett faktum som tar ännu mer på nämnda självförtroende.

När jag köpte honom gjorde han det till en grej att på uteritt vända och sticka hem. Jag tog hjälp och det redde sig. Han reagerade på saker genom att fly/sticka, vilket vi jobbade med och han lärde sig motsatsen (jag föredrar en häst som står och stirrar på något i en timme, framför en som drar järnet utan kontroll) - kunde pipa iväg en liten bit men kom ofta "på sig själv" och på det hela taget mattades det av. Mörker har "alltid" varit ett problem: han blir vansinnigt reaktiv, spänd och oberäknelig. När vi bodde i Stockholm hade vi dock ridhus så det "löste" sig på så vis - han kunde iaf hållas igång. På helgerna red vi i regel ut. Jag säger inte att det var en dans på rosor - hästen är inte "lätt", men det kändes överlag bra och vi utvecklades mycket ihop. Red regelbundet för tränare (som enligt egen utsago inte såg problem mellan oss, jag fick ofta beröm för att jag "hade sån bra koll på honom"). T.o.m. min mor kunde se att vi kommit långt jämfört med från början.
För tre år sen flyttade vi pga mina studier. Här är inte ridbanan inhängnad och mörkerproblemen blev tydligare, men vi jobbade med dem. Vissa dagar kunde gå ok, andra gick det åt pipan. I övrigt var det ungefär som innan. Red på ridbanan utan problem i dagsljus, året om. Mitt självförtroendes första riktiga snyting kom när jag red en kompis/bekants häst, som stegrade och slog runt (barfota, snö, ung häst - han tappade balansen). Jag klarade mig med ont och blåmärken, men det där sitter kvar och jag har sedan dess svårt när jag känner att hästen börjar tänka uppåt. Jag klarade mig, men det hade kunnat resultera i krossad rygg/bäckenben..det sitter där i bakhuvudet.
Jag tog med hästen när jag reste bort fyra månader pga studierna under hösten/vintern 2013. Hästen var stressad under vistelsen: de var bara två i stallet och de blev rätt fixerade vid varandra. Skrik, springande i hagen..och det märktes förstås också i ridning/hantering i övrigt, och blev värre mot slutet. När vi kom tillbaka hem lugnade han sig dock och ridningen gick bra tills han drog av sig en sko i början av januari. I samband med det blev det snorhalt, och det tog runt tre veckor innan jag lyckades få ut en hovslagare, så han stod. Efter det var hästen helt personlighetsförändrad. Jag ska inte dra alltihop igen (finns under Hästvård sen tidigare), men kort sagt: först stack han (slet sig upprepade gånger) för minsta lilla, hetsade som en tok och sa jag ifrån gick han på mig (som värst kunde vi inte ens gå till ridbanan för att tömköra: han reste sig och slog väldigt nära mig). Där rök resten av mitt självförtroende. Sedan fick han en inflammation i ländryggen (varm/lätt svullen, öm) och i samband med det vände det åt andra hållet: han ville inte gå alls istället. Vid det laget vågade jag inte rida, utan tömkörde i princip bara. Han kunde gå ett par steg, sen stannade han och vände sig mot mig, så upprepade vi och upprepade...bad jag om trav stack han iväg. E.T. remitterade oss till veterinär. Vi åkte in med någon dags mellanrum och fick höra att hästen beteende berodde på att jag var rädd - upp och rid bara! Veterinären upplevde ingen ömhet i länden (värmde ur under undersökningen), de reaktioner som fanns på böjprov värmde också ur vid longering/ridning även om det krävdes en del jobb för att få honom att "gå med på" longering. Galopperade runt runt runt utan problem när han väl kom igång.
Happ. Så hem och rida: kämpade som en tok och när värmen och sommaren kom kunde jag rida honom på lös tygel i skogen igen. Även barbacka. Bladsadlarna hade han breddat sig ur, så de hänger sen dess i garderoben. Red i bomlöst tills hoppsadeln blev klar. Inflammationen i länden återkom i maj och E.T. behandlade honom då. E.T. såg en rörelsestörning i höger bak, som jag också kunde känna emellanåt: att han inte sköt ifrån ordentligt med det benet. Tyckte att han var lite öm i senan vid palpering och rekommenderade liniment. Sagt och gjort. I juni tyckte jag mig känna lätt hälta emellanåt. I juni/juli blev han halt på vänster fram och vi åkte in igen. Kotledsinflammation, sprutad led, vila med promenader. Fick hjälp med lastningen (som jag jobbat med hela vintern/våren men inte kom längre med) därefter och i augusti friskförklarades hästen. Jag tog upp det som varit i början av året och blev tillsagd att ringa om problemen återkom när hästen sattes igång. Vi skrittade igång utan större problem och i slutet av året åkte jag bort pga studierna (hästen fick denna gång vara hemma).
Vid min hemkomst i december promenerade vi: hästen var överladdad deluxe och slet sig efter mycket om och men. Tur i oturen: trampade på repet och stod svettig och såg förvånad ut när jag svärande kom ikapp. Tillbaka till där han stack och det gick bra. Efter det blev det betydligt bättre ordning, och jag började planera att börja tömköra tidigare än planerat pga det. Men så blev häst skrämd, tog ett par språng och PANG! så gick mitt ena ringfinger åt pipan. Roterad fraktur med operation. Jag fick sedan inte använda handen alls och efter det fick jag bara göra lätta saker = hästen fick vila igen. Efter en drös veckor fick jag lov att hantera häst med försiktighet - handen var fortfarande ömtålig. Började med att "jobba" på stallplan, bara hjärngympa och stretchning pga understimulerad häst. Det gick bra, även om vi hade våra diskussioner. Började promenera vilket gick väldigt bra: jag var rädd att han skulle vara som innan fingret men även om han kunde blåsa upp sig och vilja trava etc etc kunde jag ha honom på slakt rep. Väldigt lyhörd! Jag fick ok att börja rida och gjorde det, med pelham (dubbla tyglar) för att ha en nödbroms iom den klena handen. Jag lärde mig då exakt hur känslig hästen är för ryttarens reaktioner: så länge jag slappnade av helt (tala om kroppskontroll! Minsta spänning räckte för att häst också skulle spänna sig.) så gjorde hästen detsamma. Åt "andra hållet" samma håll som riksvägen och ridbanan ligger, var det betydligt knepigare dock.
Jag hade under skrittperioden av igångsättningen svårt med motivationen, och hästen tyckte väl inte heller att det var skitkul att bara gå och gå och gå.. Så i slutet av juni/början av juli blev hästen skrämd (människor i skogen), vände och drog iväg. Bomlös sadel (har inte ridit med bomsadel alls i år, då hästen går upp och ner både hull och muskler etc), rund häst och förbygeln låg kvar hemma: sadeln snurrade och jag följde med den. Hade förbygeln varit på hade det inte hänt, men nu drog jag i backen rejält och blev träffad av en hov då hästen inte hann väja undan riktigt (stannade sedan intill). In till akuten och armbågsleden klarade sig - jag var bara ruggigt blåslagen och lite uppskrapad på diverse ställen. Men den motivation och självförtroende som jag lyckats pussla ihop igen tog stryk.
Tog upp tömkörningen och det gick bra i nån vecka, tills jag kanske blev lite övermodig. Tänkte att vi skulle gå åt andra hållet och gå några varv på ridbanan för första gången på..ja, ett år? Drygt, första gången sen "kaoset". När vi kom dit blev det lite hoppa och fara, men sen gick det bra i just ett par varv. Sen drog han järnet tillbaka till stallet, där jag hämtade honom och tömkörde på stallplan i skritt och trav (kände att det var vad jag skulle fixa just då), och sen gick vi en sväng åt "det dåliga hållet igen". Nån dag senare tömkörde vi ute åt samma håll, och in på en liten slinga i skogen (där travarna också kör). Hästen låg på en hel del, så jag tänkte att vi kör väl runt runt tills han slappnar av innan vi går hem. Yää right. Gick några varv, sen tänkte jag att "Ok, vi tar den här andra stigen och sen går vi hem" - hästen sa No way och drog. Där nånstans rök nog det sista av mitt självförtroende och tömkörningen ligger nu på hyllan på obestämd tid.

 

[Mabuse]

Vet inte riktigt vilket prefix som passar, så det får bli övrigt.
Lång historia kort: Många händelser de senaste åren har krossat mitt självförtroende som hästmänniska/ryttare. Det rimmar väldigt illa med min häst som är känslig, lyhörd och väldigt reaktiv - både på omgivningen och på ryttaren/människan. Jag vet inte vad jag ska göra nu, men inser att det inte håller längre.

Jag äger en valack som jag älskar över allt annat. Jag mötte och förälskade mig i honom sommaren 2005, och fick privilegiet att köpa honom sommaren 2011. Han är väldigt stark fysiskt (och väl medveten om det, något han varit "hela tiden"), och känslig - inte en speciellt "lätt" häst med andra ord. Han har nära till flykt och har lätt för att bli spänd. När han var yngre var han väldigt, väldigt flockbunden. Han testar sin ryttare, och låter man honom buffla sig så blir han lätt respektlös. Han behöver en ryttare med självförtroende, som slappnar av och kan få honom att slappna av. Och det är idag inte jag. Ett faktum som tar ännu mer på nämnda självförtroende.

När jag köpte honom gjorde han det till en grej att på uteritt vända och sticka hem. Jag tog hjälp och det redde sig. Han reagerade på saker genom att fly/sticka, vilket vi jobbade med och han lärde sig motsatsen (jag föredrar en häst som står och stirrar på något i en timme, framför en som drar järnet utan kontroll) - kunde pipa iväg en liten bit men kom ofta "på sig själv" och på det hela taget mattades det av. Mörker har "alltid" varit ett problem: han blir vansinnigt reaktiv, spänd och oberäknelig. När vi bodde i Stockholm hade vi dock ridhus så det "löste" sig på så vis - han kunde iaf hållas igång. På helgerna red vi i regel ut. Jag säger inte att det var en dans på rosor - hästen är inte "lätt", men det kändes överlag bra och vi utvecklades mycket ihop. Red regelbundet för tränare (som enligt egen utsago inte såg problem mellan oss, jag fick ofta beröm för att jag "hade sån bra koll på honom"). T.o.m. min mor kunde se att vi kommit långt jämfört med från början.
För tre år sen flyttade vi pga mina studier. Här är inte ridbanan inhängnad och mörkerproblemen blev tydligare, men vi jobbade med dem. Vissa dagar kunde gå ok, andra gick det åt pipan. I övrigt var det ungefär som innan. Red på ridbanan utan problem i dagsljus, året om. Mitt självförtroendes första riktiga snyting kom när jag red en kompis/bekants häst, som stegrade och slog runt (barfota, snö, ung häst - han tappade balansen). Jag klarade mig med ont och blåmärken, men det där sitter kvar och jag har sedan dess svårt när jag känner att hästen börjar tänka uppåt. Jag klarade mig, men det hade kunnat resultera i krossad rygg/bäckenben..det sitter där i bakhuvudet.
Jag tog med hästen när jag reste bort fyra månader pga studierna under hösten/vintern 2013. Hästen var stressad under vistelsen: de var bara två i stallet och de blev rätt fixerade vid varandra. Skrik, springande i hagen..och det märktes förstås också i ridning/hantering i övrigt, och blev värre mot slutet. När vi kom tillbaka hem lugnade han sig dock och ridningen gick bra tills han drog av sig en sko i början av januari. I samband med det blev det snorhalt, och det tog runt tre veckor innan jag lyckades få ut en hovslagare, så han stod. Efter det var hästen helt personlighetsförändrad. Jag ska inte dra alltihop igen (finns under Hästvård sen tidigare), men kort sagt: först stack han (slet sig upprepade gånger) för minsta lilla, hetsade som en tok och sa jag ifrån gick han på mig (som värst kunde vi inte ens gå till ridbanan för att tömköra: han reste sig och slog väldigt nära mig). Där rök resten av mitt självförtroende. Sedan fick han en inflammation i ländryggen (varm/lätt svullen, öm) och i samband med det vände det åt andra hållet: han ville inte gå alls istället. Vid det laget vågade jag inte rida, utan tömkörde i princip bara. Han kunde gå ett par steg, sen stannade han och vände sig mot mig, så upprepade vi och upprepade...bad jag om trav stack han iväg. E.T. remitterade oss till veterinär. Vi åkte in med någon dags mellanrum och fick höra att hästen beteende berodde på att jag var rädd - upp och rid bara! Veterinären upplevde ingen ömhet i länden (värmde ur under undersökningen), de reaktioner som fanns på böjprov värmde också ur vid longering/ridning även om det krävdes en del jobb för att få honom att "gå med på" longering. Galopperade runt runt runt utan problem när han väl kom igång.
Happ. Så hem och rida: kämpade som en tok och när värmen och sommaren kom kunde jag rida honom på lös tygel i skogen igen. Även barbacka. Bladsadlarna hade han breddat sig ur, så de hänger sen dess i garderoben. Red i bomlöst tills hoppsadeln blev klar. Inflammationen i länden återkom i maj och E.T. behandlade honom då. E.T. såg en rörelsestörning i höger bak, som jag också kunde känna emellanåt: att han inte sköt ifrån ordentligt med det benet. Tyckte att han var lite öm i senan vid palpering och rekommenderade liniment. Sagt och gjort. I juni tyckte jag mig känna lätt hälta emellanåt. I juni/juli blev han halt på vänster fram och vi åkte in igen. Kotledsinflammation, sprutad led, vila med promenader. Fick hjälp med lastningen (som jag jobbat med hela vintern/våren men inte kom längre med) därefter och i augusti friskförklarades hästen. Jag tog upp det som varit i början av året och blev tillsagd att ringa om problemen återkom när hästen sattes igång. Vi skrittade igång utan större problem och i slutet av året åkte jag bort pga studierna (hästen fick denna gång vara hemma).
Vid min hemkomst i december promenerade vi: hästen var överladdad deluxe och slet sig efter mycket om och men. Tur i oturen: trampade på repet och stod svettig och såg förvånad ut när jag svärande kom ikapp. Tillbaka till där han stack och det gick bra. Efter det blev det betydligt bättre ordning, och jag började planera att börja tömköra tidigare än planerat pga det. Men så blev häst skrämd, tog ett par språng och PANG! så gick mitt ena ringfinger åt pipan. Roterad fraktur med operation. Jag fick sedan inte använda handen alls och efter det fick jag bara göra lätta saker = hästen fick vila igen. Efter en drös veckor fick jag lov att hantera häst med försiktighet - handen var fortfarande ömtålig. Började med att "jobba" på stallplan, bara hjärngympa och stretchning pga understimulerad häst. Det gick bra, även om vi hade våra diskussioner. Började promenera vilket gick väldigt bra: jag var rädd att han skulle vara som innan fingret men även om han kunde blåsa upp sig och vilja trava etc etc kunde jag ha honom på slakt rep. Väldigt lyhörd! Jag fick ok att börja rida och gjorde det, med pelham (dubbla tyglar) för att ha en nödbroms iom den klena handen. Jag lärde mig då exakt hur känslig hästen är för ryttarens reaktioner: så länge jag slappnade av helt (tala om kroppskontroll! Minsta spänning räckte för att häst också skulle spänna sig.) så gjorde hästen detsamma. Åt "andra hållet" samma håll som riksvägen och ridbanan ligger, var det betydligt knepigare dock.
Jag hade under skrittperioden av igångsättningen svårt med motivationen, och hästen tyckte väl inte heller att det var skitkul att bara gå och gå och gå.. Så i slutet av juni/början av juli blev hästen skrämd (människor i skogen), vände och drog iväg. Bomlös sadel (har inte ridit med bomsadel alls i år, då hästen går upp och ner både hull och muskler etc), rund häst och förbygeln låg kvar hemma: sadeln snurrade och jag följde med den. Hade förbygeln varit på hade det inte hänt, men nu drog jag i backen rejält och blev träffad av en hov då hästen inte hann väja undan riktigt (stannade sedan intill). In till akuten och armbågsleden klarade sig - jag var bara ruggigt blåslagen och lite uppskrapad på diverse ställen. Men den motivation och självförtroende som jag lyckats pussla ihop igen tog stryk.
Tog upp tömkörningen och det gick bra i nån vecka, tills jag kanske blev lite övermodig. Tänkte att vi skulle gå åt andra hållet och gå några varv på ridbanan för första gången på..ja, ett år? Drygt, första gången sen "kaoset". När vi kom dit blev det lite hoppa och fara, men sen gick det bra i just ett par varv. Sen drog han järnet tillbaka till stallet, där jag hämtade honom och tömkörde på stallplan i skritt och trav (kände att det var vad jag skulle fixa just då), och sen gick vi en sväng åt "det dåliga hållet igen". Nån dag senare tömkörde vi ute åt samma håll, och in på en liten slinga i skogen (där travarna också kör). Hästen låg på en hel del, så jag tänkte att vi kör väl runt runt tills han slappnar av innan vi går hem. Yää right. Gick några varv, sen tänkte jag att "Ok, vi tar den här andra stigen och sen går vi hem" - hästen sa No way och drog. Där nånstans rök nog det sista av mitt självförtroende och tömkörningen ligger nu på hyllan på obestämd tid.

Det är jättesvårt att säga utan att ha sett hästen och dig, men jag skulle prova med att ta ut nån som är lugn och bestämd och van vid fjordingar (enligt min erfarenhet är de ganska hårda i huvudet, och kan bli duktigt ohängda om de får hållas), och låt den personen prova att rida och hantera hästen. Om det funkar bättre än när du håller på med den, så sälj hästen. Är den likadan med honom eller henne - låt hästen stanna som hagprydnad hos dig eller ta bort den.

Även om du säger att hästen är din drömhäst, så låter det verkligen inte så, den låter farlig för dig, och min erfarenhet är att om man har en häst några år så fäster man sig vid den, nästan oavsett hur olämplig den är. Köp en annan häst, som är snäll och lite mesig. Inte en som förvandlas till en galen ångvält om man inte håller den kort hela tiden.

 

[Liten]

Jag är inte inloggad alltför ofta men läser allt.


Att sälja eller ge bort en häst med liknande beteende gör jag inte. Generellt. Oavsett vilken häst det är: hade någon annan skrivit liknande (vilket har hänt) hade jag sagt samma sak.
Att ge bort honom känns som en 50/50 "chans" till en biljett till slaktbilen (en orsak till att jag öht inte skänker bort en häst). Att sälja känns som en väldigt stor risk att han blir en vandringspokal. Hästen tar i allmänhet inte miljöombyten så väl (det tar tid för honom att "landa" på ett nytt ställe), och iom att "han är som han är" ser jag absolut risken att han säljs och får åka runt. Vilket jag inte tror att han skulle ta särskilt väl, med upprepade stallbyten och byte av människor (som han generellt testar). Dessutom är det ju knappast en attraktiv häst på marknaden, krasst sett... Om jag ska tänka på mig själv, lite egoistiskt, så vet jag att jag aldrig kommer att sluta undra. Leta efter honom bland annonserna. Undra om han finns kvar i livet. Aldrig sluta sakna, längta. För mig är det inte så att jag kan sälja och helt släppa känslomässigt och "bara gå vidare för det är över" (vet jag av erfarenhet). Oavsett vem av oss jag tänker på, så tar jag nog hellre bort honom isf. Om jag lånar ut honom, om jag hittar en lämplig fodervärd, så finns det fortfarande en risk att det inte fungerar, självklart. Men jag har fortfarande ett visst mått av kontroll över var han hamnar etc.

Jag är övertygad om att en stor byggsten i grunden för de problem vi har idag, är just mitt tillintetgjorda självförtroende. Hade det varit intakt hade jag kunnat kontrollera mina egna reaktioner bättre, som det är nu reagerar hela jag. Han blir distraherad/stressad/rädd av något runtomkring (vad som helst), jag reagerar på honom och så reagerar han ytterligare på mig. Det blir en ond cirkel.
Jag funderar varje dag, fram och tillbaka, och ångrar mig gång på gång på gång på gång. Det enda jag kommit fram till, på riktigt, är det ovan nämnda.

Jag har iaf tagit steg ett: bokat en koll med veterinär + kiropraktor. Vi ska dit om i mitten av september. En grundlig koll. Jag kommer även att ta upp det med mörker då. Så att jag kan sluta undra om det ligger smärta/fysik bakom. Visar det sig att det är fel på synen, eller att det är något "stort" - något som kräver mer konvalescens etc - så är jag rätt inne på att släppa taget och låta hästen somna in. Är det något med synen/ögonen, så kommer det troligen aldrig att bli bra (vi bor i Sverige - det är mörkt i princip halva året...). Är det något "stort"..så har vi kämpat som as. Vi är båda trötta och lessa och hästen är understimulerad som det är. Jag vet inte om vi, båda två, fixar mycket mer av den varan. Men det beslutet kan jag förstås inte fatta på förhand, inte helt, utan det ligger där i bakhuvudet. En del av mig hoppas att det ska finnas något, en förklaring av något slag, ett problem som kan trigga häftiga reaktioner (som i sin tur triggat den spiral vi hamnat i). En annan del hoppas självklart att hästen ska vara så frisk det bara går att vara (för vem önskar sin älskade smärta?).

 

[Efwa]

Det här är ju så svårt att säga något utefter ett inlägg om än långt och ingående.

Det kan ju helt enkelt vara så att du och han inte passar tillsammans. Era personligheter triggar varandra istället för att lugna varandra. Och, ju längre tid det går desto värre kan det bli.
Bara för att han är så här med dig behöver det ju inte vara så med någon annan även om början nog garanterat är så. Givetvis måste personen som rider/köper/lånar honom veta precis vad de får med sig i bagaget.
Min tränare sa senast att man inte ska fastna i tanken att man själv är den enda som kan ta hand om hästen. Tanken med det är att det KAN finnas andra som är lika duktiga eller duktigare........dock kan de ju vara svåra att hitta.

Givetvis kan det vara något som stör honom fysiskt, jag har ju följt dina inlägg lite här och där och helt omöjligt är det verkligen inte.

 

[Liten]

Min tränare sa senast att man inte ska fastna i tanken att man själv är den enda som kan ta hand om hästen.

Det fetade har jag tänkt mycket på, och känner mig helt säker på att det inte handlar om att jag tror att jag är den enda som kan ta hand om honom. Det gör jag inte. Jag är övertygad om att det finns någon som reder honom. Han är en häst och han kan bli farlig, men han är inget monster. Problemet är snarare att hitta denne någon, som dessutom har viljan att göra det. Jag är som sagt villig (eller villig..beredd, iaf.) att låna ut hästen. Det är motvilligt, på många många sätt, men det är ett alternativ iom att hästens bästa är tungan på vågen för mig. Oavsett mina egna känslor, är det det som avgör i slutändan. Sälja är jag inte beredd att göra, av många nämnda skäl. Även när hästen inte är som han blivit nu, är han svår i grunden iom sitt "grundpsyke" (som han haft sedan unga år, kanske hela livet). Men behöver han en annan ryttare och jag finner denne någon, då får han det också.

Och ja. Jag tänker tanken att vi inte fungerar längre. Det gör jag. Jag vet av erfarenhet att vi kan fungera när mitt självförtroende är intakt. Men nu är det ju inte det. Och frågan är isf: kan det lappas ihop ordentligt och hur lång tid tar det isf? Jag tänker och funderar, med både hjärna och hjärta..

 

[Liten]

Jag funderar mer och mer över synen. Mörkret har gjort sitt intrång här nu, åtminstone kvällstid, och jag har under den senaste veckan noterat en tydlig förändring i hästens beteende i hagen just under kvällstid. Jag skulle inte kalla honom stressad, men han uppträder som om det vore något på gång. Lite på spänn, på alerten. Vandrar. Reagerar på de där små små sakerna, som ljudet av lätt vind som far genom träden i hagen bredvid hans, eller en rörelse, men utan att riktigt kunna lokalisera det, tittar hit och dit. När jag kommer bort till hagen reagerar han först med att skygga till, när jag pratar med honom kommer han fram igen och hälsar. När jag ger honom morotsbitar (sisådär en halv morot, så inga pytteslantar) "letar" han i några sekunder innan han "hittar" biten och tar den med läpparna. Klart som fan att en del av mig vill tänka att han bara blivit mer väluppfostrad på godisfronten under dessa fyra år*, för även i dagsljus kan jag hålla upp en morotsbit utan att han tar den utan lov - men i dagsljus har han fokus på biten, full koll på var den är.

Jag är nog löjlig. Det kan vara så, helt klart, att jag bara överanalyserar. Men alltfler i utkanten av bekantskapskretsen har också frågat om just synen nu det senaste, och jag har ju funderat över hans mörkerseende i fyra år - i år blir den femte vintern ihop.

*(lite för populär på ridlägren, fick lite för mycket godis, blev lätt tiggig/bufflig så den punkten har vi jobbat stenhårt på! Numera tigger han mycket mycket sällan av mig, även om han såklart kan "fråga"/be om godis.)

Nu ska jag ut och springa en sväng, försöka rensa ur mina dumma tankar. Elva dagar kvar tills vet.check.

 

[Liten]

Jag har iaf tagit steg ett: bokat en koll med veterinär + kiropraktor. Vi ska dit om i mitten av september.

Pfft, trodde jag ja. Blev tvungen att avboka pga hästen fick en extrem (även enligt vet.) reaktion på knottbett kring skapet/ljumsken/insida lår i helgen och sedan i måndags står på pencillin(salva) och metacam. Halleluja. Svullnaden har gått ner markant idag, men det är ju ingen vits med att försöka se om det finns något som gör ont när hästen äter smärtstillande.

 

[Liten]

Har inte ork till en lång uppdatering, men tänkte iaf skriva en rad.
Jag är idag glad att jag inte lånade ut (eller avlivade) utan att låta utreda hästen igen. Vi var iväg till en annan veterinär (+ E.T.) i onsdags och hästen är inte fräsch. Nu är han sprutad i knä och has, runt om, och vi ska tillbaka om knappt tre veckor för ny koll så ska vi gå vidare för att få rätsida på vad som är grundproblem och vad som är följder av att ha gått med grundproblemet i (troligast..) nästan två år.

 

[tuaphua]

Har inte ork till en lång uppdatering, men tänkte iaf skriva en rad.
Jag är idag glad att jag inte lånade ut (eller avlivade) utan att låta utreda hästen igen. Vi var iväg till en annan veterinär (+ E.T.) i onsdags och hästen är inte fräsch. Nu är han sprutad i knä och has, runt om, och vi ska tillbaka om knappt tre veckor för ny koll så ska vi gå vidare för att få rätsida på vad som är grundproblem och vad som är följder av att ha gått med grundproblemet i (troligast..) nästan två år.

Världens bästa vet och världens bästa kiro! Finns det något så hittar de det!
Hoppas de kan laga pojken!

 

[Liten]

Har inte ork till en lång uppdatering, men tänkte iaf skriva en rad.
Jag är idag glad att jag inte lånade ut (eller avlivade) utan att låta utreda hästen igen. Vi var iväg till en annan veterinär (+ E.T.) i onsdags och hästen är inte fräsch. Nu är han sprutad i knä och has, runt om, och vi ska tillbaka om knappt tre veckor för ny koll så ska vi gå vidare för att få rätsida på vad som är grundproblem och vad som är följder av att ha gått med grundproblemet i (troligast..) nästan två år.

Blandade ihop lite: sprutade leder är knäled och karpal. Hasen misstänks strula (pga hur ländryggen ser ut).

Metacamkuren är slut sedan ett par dagar och hästen går i hagen med kompisarna igen (för sin mentala hälsas skull. Alldeles innan första veterinärbesöket släpptes han ihop med polarna i en annan hage, efter att ha gått i helt gräsfri hage - med sällskap av och till men en hel del själv - i över två år. Märkte de dagarna en stor skillnad i hästens attityd gentemot arbete - inte beteende, men attityd vid ridningen.). Nu hoppar och far han för både allt och inget - allt som rör sig vill äta honom. Däremellan är han frågande och vänlig, om än allert. Drygt en vecka till ÅB.

En sak har jag iaf kommit fram till: han kommer inte att lämnas vidare till någon annan, vare sig köpare eller fodervärd. Antingen blir han kvar hos mig, eller så får han somna in.

 

[caballus]

Blandade ihop lite: sprutade leder är knäled och karpal. Hasen misstänks strula (pga hur ländryggen ser ut).

Metacamkuren är slut sedan ett par dagar och hästen går i hagen med kompisarna igen (för sin mentala hälsas skull. Alldeles innan första veterinärbesöket släpptes han ihop med polarna i en annan hage, efter att ha gått i helt gräsfri hage - med sällskap av och till men en hel del själv - i över två år. Märkte de dagarna en stor skillnad i hästens attityd gentemot arbete - inte beteende, men attityd vid ridningen.). Nu hoppar och far han för både allt och inget - allt som rör sig vill äta honom. Däremellan är han frågande och vänlig, om än allert. Drygt en vecka till ÅB.

En sak har jag iaf kommit fram till: han kommer inte att lämnas vidare till någon annan, vare sig köpare eller fodervärd. Antingen blir han kvar hos mig, eller så får han somna in.

Hur har det gått för er?

 

[Liten]

Hur har det gått för er?

Just nu vet jag ärligt talat inte. Det är 50/50 att jag låter honom somna in vid årsskiftet. Om vi inte alls kommer framåt. Just nu är all typ av träning (även en promenad runt hagen) stress för honom, och jag frågar mig hur mycket jag har rätt att utsätta honom för..men vi tar ett steg i taget. Har löst ridhuskort för resten av året, för att kunna träna i en miljö med minimalt med distraktioner eftersom ingenting fungerar på hemmaplan. Vi börjar om, mer eller mindre, och just nu rider jag inte. Det syns på hästen att det sitter djupt i muskelminnet, han förväntar sig att det ska göra ont. Första passet i ridhuset var han först väldigt spänd, men allteftersom slappnade vi båda av och han var duktig. Höll oss till markarbete och "longerade" (4,5m rep, jag knallade med på insidan med repet slakt) i skritt och trav. Men slappnade av stundtals och såg ut att tycka att det var rätt trevligt, men så fort han reagerar på något (och han reagerar på precis allt) så spänner han till i hals/nacke och då ser han ut att reagera även på det, så att säga. Sen slappnar han försiktigt av och sänker igen, osv. Han rörde sig iaf jättefint genom kroppen när han slappnade av, underlinjen kom upp osv.
Men just nu är vi tillbaka på ruta ett: vi kommer inte till ridhuset utan att lasta och efter (första..) besöket där i lördags vill häst inte stanna i transporten. Han går in, men är inte trygg nog att stå kvar utan drar ut igen. Det gick som på räls när vi åkte till/från veterinären - verkligen, lastningen tog nån minut åt båda hållen (åkte själv, utan nån hjälp). Men när vi skulle hem från ridhuset var han ovillig, och efter den vändan vill han inte alls. Så vi lasttränar en stund för att hitta tillbaka till att släpet är helt ok.

Rent fysiskt då. Återbesök för ett par veckor sedan: skiten i benen utsläckt - rörelsestörning/hälta syntes inte. Vidare undersökning och fynd i munnen (hög i bak och lite annat vasst - sår) och nacken ("nackspärr", ont och stel/låst) gjordes och åtgärdades. Nacke och hals var ju något som hittades redan vid första besöket, och nu kunde behandlas. Jag blev ärligt talat lite bitter över munnen: hästen kollades i somras och fick idel beröm för att han var så fin i munnen (lite karies och nån kant som åtgärdades. Han hade något litet sår - jag såg också det när jag kikade - och veterinären funderade lite över var det kom ifrån..nåväl, nu har vi troligen svaret iaf). Yäyä, nu är det fixat iaf. Munnen och nacken kan komma att behöva justeras igen, förstås. När vi (jag) longerade muppade han sig först (i vanlig ordning...), men jag sa ifrån och han tog det och skärpte till sig istället för att försöka klippa mig. Höger galopp kunde han ta när han fick vara rak i nacke/hals på stooooor volt, annars blev det vänster - bör vara fixat nu iom nacken.

 

[Centaur]

Ni behöver Emelie Cajsdotter.

Annars ser jag ingen annan utväg än att skaffa en ny ryttare. Tycker dock inte att du ska sälja, en så svår häst kan det gå väldigt fel för... Låna ut på foder för ev senare köp.

Alternativt, som kanske är det bästa, låt någon lugn ryttare rida honom där han bor nu. Behöver inte alls vara världens bästa ryttare, det viktiga är att han har bra balans, tålamod och aldrig blir rädd.

Hästen läser oss som en öppen bok! När du sitter och oroar dig för vad han ska göra och tänker på det han har gjort tidigare så BER du i princip om att det samma ska hända igen. Du visar hästen mentala bilder av farliga situationer, förmedlar känslor av rädsla och panik. Då hände exakt det du har förmedlat...

 

[Ponylove]

Du verkar ha testat allt...
Har inte läst igenom 100% av allt du skrivit, men har du testat hästen för pssm?
Har precis börjat bli insatt i den diagnosen och en hel del verkar stämma med din häst.

 

[Centaur]

Jag har inte haft några lätta hästar, jag förstår din förtivlan. Men att förmedla bilder och känslor av det du vill ska hända istället för det du inte vill ska hända gör verkligen en stor skillnad. Djur förstår inte begreppet "inte". Ånej, hoppas han inte blir rädd = gaah nu händer det något farligt, spring!

Tex om du hamnar i en situation där du vet att hästen brukar/kan bli rädd ska du istället för att tänka faaan nu sticker han! föreställa dig hur hela hästen är så avslappnad att benen gror ner i marken, hur ni står helt stilla och lugnt betraktar det farliga. Ni har en sköld runt er så inget farligt kan skada er.

Det är lättare sagt än gjort och något du får öva på hela tiden men tro mig, det fungerar. En annan bra grej är att när du uppfattar något som hästen inte har sett än ska du visa en mental bild på det samt ge en känsla av lugn. Då är hästen förberedd och får inte panik när tex en person plötsligt dyker upp.

Så tränar jag mitt fd nervvrak varje dag. Tex, där gick pappa ner i källaren och då kommer han plötsligt dyka upp från ingenstans. Då visar jag en bild medan jag rider av att pappa går ner i källaren och att pappa kommer upp från källaren. Då reagerar hästen inte på det. Om jag däremot är ofokuserad och inte förbereder hästen mentalt kan jag vara ganska säker på att han hoppar till när det plötsligt "dyker upp någon från ett hål i marken".

Jag tror inte att din häst är dum, hopplös eller har lynnesfel. Men hur kan han lita på dig när du varken litar på dig själv eller honom?

 

[Minstral]

Jag hade, förutsatt att hästen är smärtfri, lämnat iväg hästen till någon duktig för tillridning (gå på referenser). När hästen varit där ca en månad så hade jag åkt dit och ridit hästen under överinseende av beridaren några dagar i veckan under cirka en månad och de övriga dagarna rids hästen av beridaren.

 

[Liten]

Hästen läser oss som en öppen bok! När du sitter och oroar dig för vad han ska göra och tänker på det han har gjort tidigare så BER du i princip om att det samma ska hända igen. Du visar hästen mentala bilder av farliga situationer, förmedlar känslor av rädsla och panik. Då hände exakt det du har förmedlat...

Inget av det är nytt, jag lovar. Jag är så så så medveten om att vi båda "smittar" varandra. Förutom att det inte har varit så "alltid", utan det har börjat med att han reagerat (mycket kraftigt) och sen har jag börjat spänna till när han gör detsamma och så fastnar vi i en ond cirkel. Jag har inte hunnit se något och tänka "Hoppas att han inte...", eftersom han reagerat på saker och ingenting innan jag hunnit notera det där konstiga lövet t.ex (som jag fortfarande inte ser alla gånger. Människor ser jag ju när jag tittar, men inte livsfarliga men osynliga monster.). Jag behöver inte tänka på det, det räcker med att jag spänner till en sekund, eller en liten muskel vid knävecket.
Det är därför jag nu börjar om med oss, i princip helt och hållet (bortsett från att rida in och vänja vid utrustning etc) - jag rider inte utan vi övar på att slappna av från backen. För att inte ytterligare befästa saker och ting, spända nerver och negativa reaktioner. För att bryta vanorna. För att få tillbaka förtroendet och tilliten till varandra, och jobba med den där grundlydnaden - och mattes kroppskontroll. Vi börjar hemma (stallplan, hage) och i ridhus. Sitta upp kommer jag inte att göra med en otrygg känsla i magen. När det funkar - bra och på riktigt! - lär det bli inhägnad ridbana utomhus. När? Ingen aning, det märker vi. Många timmar framåt.

Jättebra tips i ditt andra inlägg. Tack!



Sen jag skrev senaste inlägget har vi grejat lite på backen hemma, först i en "fålla" (slussen mellan hagarna) och sen på stallplan och i hagen. Vi har tagit några myrsteg framåt, båda två. Jag slappnar av och lyckas slappna av snabbt igen även om det har hänt att jag ofrivilligt ryckt till i axlarna när han hoppat till för något. Framför allt har jag kunnat be honom om saker och också säga ifrån dumheter, utan att mötas av en häst som ryter tillbaka. De protester som varit har också varit fortsatt milda, ett solklart "Nä, jag vill inte" men väldigt långt ifrån det som varit.
Nu senaste veckan eller så har hästen min fått vila helt, då jag varit stressad och slutkörd och vädret har varit värdelöst (några dagar var det rackarns halt, dessutom - inte så illa i hagen men resten..). Vi har lång, lång väg att gå. Vi tar ett pyttesteg i taget. Jag har nog bestämt mig för att prova och låta det gå lite tid, känna in och se vad som händer och hur.

Jag tror inte heller att hästen är dum, och lynnesfel har han definitivt inte. Men han är stark - och medveten om det, snabb, fruktansvärt lättlärd, reaktiv och - när han inte är trygg - flyktbenägen. Han har också haft ont av och till, troligen en längre tid som sagt, vilket nog lade grunden från början.. Han är varken dum eller elak, men alla stora djur kan bli farliga.
Jag kommer troligast inte att leta upp en ny ryttare till hästen nu. Jag satsar järnet nu på att hitta ett jobb i trakterna där jag vill bo, och flytta dit. Det är för långt för att en medryttare ska kunna flytta med, så att säga. Hästen behöver i regel tid vid ryttarbyte, och jag vet redan att det tar en hel del på honom att flytta. Inte så att han blir ett vrak, men han tar lång tid på sig att "landa" på nya ställen. Väl på plats kan det absolut bli ett alternativ igen.

 

[Liten]

Jag hade, förutsatt att hästen är smärtfri, lämnat iväg hästen till någon duktig för tillridning (gå på referenser). När hästen varit där ca en månad så hade jag åkt dit och ridit hästen under överinseende av beridaren några dagar i veckan under cirka en månad och de övriga dagarna rids hästen av beridaren.

Ja, det är den långsiktiga planen om jag behåller honom. Just nu finns det inte ekonomi till det. Jag jobbar på saken (idag sålde jag bl.a. hans dyra bomlösa sadel som inte fungerat helt optimalt t.ex. när han snurrat helt om), men det blir inte imorn. Jag behöver ha en stabil ekonomisk situation först - plånboken har tagit stryk de senaste åren och just nu är jobbsituationen oviss - letar nytt. Men jag är medveten om att det kommer att behövas, helt klart. För oss båda två. Och jag jobbar på det ekonomiska.

 

[Speedway]

Men han är stark - och medveten om det, snabb, fruktansvärt lättlärd, reaktiv och - när han inte är trygg - flyktbenägen. Han har också haft ont av och till, troligen en längre tid som sagt, vilket nog lade grunden från början.

Jag upplever det faktiskt som ganska vanligt att hästar som har ont blir mer tittiga, reaktiva och flyktbenägna o s v. Precis innan min häst fick sin muskelinflammation i ryggen i våras (fick sedan diagnosen spondylos) så blev hon lite sprättig och ville inte gå förbi en viss punkt vid en av hagarna när vi skulle rida ut. Hon gör normalt sett aldrig så annars utan är väldigt stabil så det är nånting som jag är väldigt uppmärksam på. Skulle hon bli sån igen så kan jag vara helt säker på att något är fel.