Jag bumpar upp tråden en sista gång för att avsluta med att berätta att jag tagit beslutet att låta min älskade häst somna in. Med allra största sannolikhet, jag kan inte säga att det är helt säkert förrän det är över eftersom hela mitt inre skriker i protest. Vi har kämpat länge, vi har kämpat väl. Vi fick ordning på lastningen igen, tycktes det, men häromdagen dök tendenserna till försvar och uppenbar stress upp igen utan märkbar anledning trots till synes perfekta förhållanden. Jag tror att gränsen är nådd, jag känner att jag inte har rätt att utsätta honom för mer stress (vilket är omöjligt att komma ifrån om vi ska fortsätta). Det är något som funnits i bakhuvudet länge nu, av och till. Om jag lyckas, om vi lyckas, då är det värt varje minut. Men om inte, så står jag här om ett eller två eller tre år och önskar att jag avslutat tidigare...
Jag älskar den här hästen mer än något annan, mer än någon annan, och jag ångrar inte en dag av de senaste fem åren. Han har gett mig oerhört mycket, lärt mig massor. Han är en fantastisk häst, på så många sätt, när han mår bra och är sig själv rakt igenom. Jag vet det, jag känner honom väl. Utan smärtan är han en helt underbar häst som jag kan lita på, som rids barbacka på lösa tyglar på tränsbett i galopp i skogen. Nu ska ingenting få göra honom illa mer.
Det här är det svåraste jag gjort i hela mitt liv - att ta beslutet att avsluta mitt livs stora kärleks liv - och jag ber om att inte få en massa kritiska kommentarer kastade på mig om det. Mitt ansvar är att se till att min häst mår bra. Jag axlar det ansvaret fullt ut och ämnar inte diskutera mitt beslut. Jag har inte ork till det.
//Liten, som inte alls vet vart jag ska gå efter att det här är över.
