Sv: hemsk avlivning....varning
Hm vi har tagit bort en hel del hästar genom åren i stallet. Senast så sent som för 2 timmar sedan och aldrig stått i inhägnad el inomhus. .
Inte heller här har de tagits bort i 'inhägnad'. Kallblodsstoet togs ju bort på lilla gårdsslakteriet, men unghästen slutade sina dagar på stallplanen (inte inhägnad), ponnyerna så en slutade på stallplanen och en vid sin grav i vinterhagen (så okej, inhägnad men såpass många hektar räknas nog inte).
Ingen har varit minsta orolig, och varför skulle de? Matte/husse är med, det kommer en trevlig gubbe och kliar på dem, de får oftast något gott att äta (jag kör inte alltid med havrehink dock, ungstoe stod bara och..stod hon) och en massa uppmärksamhet får man. Och det var liksom det sista de upplevde i den här världen.
MINA hästar är iaf sociala djur som inte har någonting emot människor, inte är huvudskygga alls, och tror alla människor om gott. Så, det finns ingenting i situationen som upprör.
Ang blodlukt.. När kallblodsdamen togs bort på slakteri så låg det en halvflådd, 'nydöd' häst en meter därifrån, och det stank blod. Jag tänkte 'skit också, det här går aldrig' och tvärnitade i dörröppningen. Hästen puttade mig in i rummet och klev in. Sen stod hon där och tyckte, jaha ja? Tittade på den döda hästen, skulle LUKTA på den (där satte jag stopp) men var inte minsta lilla orolig. Inte heller av att ha ett gevär mot huvudet. Hon tyckte mest gubben var en trevlig prick, för han kliade ju henne i pannan (strök bort pannluggen för att se bättre..), och matte stod och kliade och havre hade man ätit innan med.
Så, jag håller med om att det är en myt att hästarna reagerar på blodlukten. Skottet kanske de kan reagera på om man använder kulvapen, men inte så de associerar det med död, utan bara att de hajar till ang vad som small, på samma sätt som de skulle det om avgasröret på en passerande bil small till.
Jag vill tvärtom sträcka mig så långt att jag om det är möjligt faktiskt skulle vilja låta de kvarvarande hästarna titta och nosa på den döda kompisen. Tror att det (iaf om man har få hästar eller hästar som är väldigt tighta kompisar) kan få dem att förstå att kompisen är 'borta'. Man ska inte glömma att död är en del av vardagen för vilda hästar, och tänk på hur de gör, de nosar lite på polaren, sparkar ev lite och sen så fortsätter de äta eller vad de nu skulle göra. (Undantaget föl som sörjer sin mor, och mödrar som sörjer sitt föl, de kan ju stå både länge och väl vid kroppen och både bara stå och vakta, och knuffa, sparka och bita för att säga 'res dig nu!!'.) Och det finns ju en anledning att ston som fått en stund med sin döda fölunge tycks ta det bättre efteråt än ston vars fölunge bara 'försvunnit'.
