Sv: Hästar+barn+sambo+ekonomi=hur går det ihop?
Fast då väljer ju ni att som vuxna aldrig träffas. Är det bra för relationen i långa loppet?
Jag har jobbar natt och en del kväll INNAN vi fick barn. Trots att vi inte hade barn att ta hänsyn till kunde det gå flera dagar innan vi träffades ordentligt, hade vi tur möttes vi i dörren.
När jag jobbade mina nattpass var jag tvungen att åka hemifrån 20 och kom hem 08. Sen sova på det och hästarna. Jag tog även en massa extra pass så jag kunde jobba i princp 5 nätter i veckan. Det slet något så otroligt på förhållandet. Han hann i alla fall renovera en hel del på huset då...
Vi prioriterar gemensamma middagar så långt det gär, även i veckorna. Att sitta vid dukat bord hela familjen (även ifall barnet fått äta innan de dagar han jobbar sent) så med tända ljus och bara vara tillsammans tror jag är viktigt för förhållandet.
Han vill gärna att jag jobbar "normaltider" vilket han har haft önskemål om i flera år eftersom vi aldrig hann träffas ordentligt. Nu fick jag problem med hälsan i och med graviditeten och har därför valt att läsa klart sista terminen av lärarprogrammet som jag en gång började med. Då jag inte bör gå tillbaka till nattskift.
Alltså, vi vuxna träffas ju ingefär lika mycket som din sambo träffar sitt barn, en timme per vardag+helgerna. Och om de kan bygga en bra och stabil föräldra-barn-relation på den tiden, så borde väl två vuxna som dessutom känner varandra sen innan kunna hålla igång en relation på samma tid?
Det är klart det är lite tråkigt ibland att vi inte ses så mycket, eftersom vi trivs med varandras sällskap, men skadar relationen kan jag inte påstå att det gör. Vi har varit tillsammans i åtta år och har haft gott om tid att umgås under de åren, det är inte hela världen om vi nu en period ses lite mindre. Tidigare har vi haft perioder där en av oss jobbat på annan ort några månader, och vi kanske inte setts mer än en gång per månad, så jämfört med det ses vi ju ändå mer nu.
Vi har gjort bedömningen att just nu behöver barnet oss vuxna mer, än vad vi vuxna behöver varandra. Eller snarare, vi klarar oss bättre utan varandra än vad barnet klarar sig utan oss, så barnets behov får gå före. Det kommer ju inte vara såhär för evigt.
Sen, för att återknyta till den tidigare diskussionen i tråden om nöd och lust i en relation, så upplever inte jag att detta att vara ifrån varandra sliter på en relation. Det som verkligen sliter är om den ena, eller ännu värre, båda, inte mår bra, pga t ex sjukdom eller dålig jobbsituation. Det sliter alltså mer på relationen om den ena är sönderstressad för att hinna hem tidigare från jobbet och man är tillsammans, än om man har mindre tid tillsammans men kan gå hem från jobbet med gott samvete.