Jag tycker det är synd att fördomarna haglar så tätt så fort någon inte vill leva i ett monogamt förhållande. Det finns MASSOR med orsaker till att det inte passar, och bara några få är att man är ett ärkesvin. De flesta är ungefär som folk är mest, eller kanske lite bättre på att prata eftersom det är en av grundbultarna till att få någon form av flersamhet att fungera.
Men det är ju inte konstigt att man kanske inte har det i en skylt hängande runt halsen med tanke på reaktionerna här. TS var ju inte ute efter något seriöst i början, och då var det väl kanske inte heller läge för honom att vara superseriös och berätta allt om sitt liv. Att vänta ett tag med att berätta är kanske ganska naturligt om överenskommelsen var "bara skoj" och sedan övergick till något mer varaktigt. Att man har känslor för flera är inte heller särskilt konstigt egentligen, och det behöver inte betyda att man tycker mest om den man har träffat längst. Jämför med vänskapsrelationer, det är ju den man klaffar bäst med man gillar mest och kanske vill umgås med med oftast. Och det kan ju vara så att man gillar båda lika mycket, fast man träffar den ena mer än den andra. Men man uppskattar olika saker i sina vänner och värdesätter båda relationerna.
Tyvärr är det också så att det inte räcker med den monogama normen i samhället, det finns också förväntningar på att man ska vara svartsjuka på varandra. Att svartsjuka är ett bevis på kärlek. Det är så himla dumt, svartsjuka är ju bara dåligt för precis alla inblandade. Därmed inte sagt att det inte är naturligt, och för de flesta i flersamma förhållanden är detta något man måste lära sig att handskas med.
Jag har provat lite olika former av flersamhet (i parrelation med varsin extra, som den extra till person i par och som extra till båda i samma par) och jag kan skriva under på att det är inte helt okomplicerat. Men för mig är alternativet något jag verkligen verkligen har provat i över 20 år och det passar tyvärr inte mig. Jag tror också att om man är lite äldre och har en större självkännedom så är förutsättningarna mycket bättre än när man är ung och inte riktigt vet vad man vill. Ibland kan det vara värt att prova något nytt och se var det landar. Ja det finns en risk för sårade känslor, kanske en ganska stor risk. Men handlar livet verkligen om att minimera alla risker? Känns det bra så är det väl bara att fortsätta? Men glöm inte bort att prata, prata och prata. Ni måste förstå varandra om det ska finnas någon chans alls att det ska funka.